Huset i Lissabon
Taxin stannar utanför en grön port mitt i staden Lissabons centrum.
Niklas öppnar sakta bilens dörr och kliver ut. Han ser sig omkring. Allt känns främmande.
Här doftar annorlunda. Här doftar hopp.
Chauffören lastar ur Niklas tunga väska och ställer den på den smala gatan.
Sedan lämnar taxin honom.
Gatans stenar är blanka som glas.
Varm luft rör vid hans hud fast det är i början av februari.
En gul spårvagn bullrar förbi på en gata längre ner.
Och en liten stund har Niklas fått en paus från sin sorg.
Niklas sambo har lämnat honom. Pernilla.
I flera månader har han tänkt på henne varje stund.
Han har tänkt på henne för varje steg han tagit, varje lång och ensam dag.
Nu står han här på en gata i Lissabon framför en stängd grön port.
Han känner ingen här.
Det är första gången han är i Lissabon.
Han vet inte mycket mer om staden än att den är Portugals huvudstad.
Niklas har hyrt ett rum hos en dam som heter Paula.
Han känner henne inte.
Rummet hittade han på internet och han valde det för att det var billigt.
Niklas knackar försiktigt på den gröna porten. Ingenting händer. Har han kommit rätt?
Husets nummer ska vara fyra men han ser ingen siffra ovanför dörren.
Det finns inte ens ett handtag på porten.
Bara ett nyckelhål.
Niklas knackar igen. Lite hårdare.
Det händer fortfarande ingenting.
Det är varmt att stå och vänta i solen.
Ryggsäcken kletar sig fast mot honom.
Niklas har ett telefonnummer till Paula men tvekar att ringa. Han känner ju inte henne.
Till slut tar han ändå fram mobilen för att söka upp numret till Paula.
Han har lagt till henne i kontakter.
Han skriver in bokstaven P.
Då kommer Pernillas namn upp och än en gång blir han påmind om att hon lämnat honom.
Han klickar på Paulas namn i stället.
En kvinna svarar i telefonen.
Niklas röst svajar lite när han börjar prata.
– Hej, det här är Niklas, säger han på engelska.
Jag är här nu.
Rösten i luren säger välkommen och ber honom vänta.
Efter en stund öppnas den gröna porten och en kvinna med ett stort leende kikar ut.
Grått lockigt hår svävar kring hennes runda ansikte.
– Välkommen, säger kvinnan igen.
Det är jag som är Paula. Kom in!
Niklas tar ett steg in i det mörka huset.
Han stannar till i hallen och ser sig omkring.
En fuktig lukt smiter in i hans näsa och får honom att rynka ansiktet.
Det luktar som i en gammal källare.
Till höger finns en brant trappa.
Niklas följer Paula uppför den.
Han kämpar med den tunga väskan.
Väl uppe hämtar Niklas andan medan Paula öppnar en dörr.
Hon visar in honom i ett litet kök.
Två stora hundar kommer rusande.
En ljusbrun och en grå. De skäller.
Den bruna hoppar upp mot Niklas.
Han är inte precis rädd för hundar, men han tar några steg bakåt.
Paula håller undan hundarna.
Hon säger att de snart kommer lära känna honom.
Paula och Niklas går vidare in i ett vardagsrum. Det är fullt av saker.
Niklas ser sig omkring och känner stressen öka.
Han tycker om ordning och reda.
Här är total oreda!
Niklas ser kassar överallt. På stolarna. I soffan.
Till och med på pianot som står i ett hörn.
Kassar fyllda med saker.
På matbordet trängs skålar och vaser med böcker och en hårborste.
Niklas har aldrig sett ett så rörigt rum.
Han inser att han står och gapar.
Snabbt stänger han munnen och försöker le.
Niklas följer Paula genom vardagsrummet och uppför ännu en brant trappa.
– Här ska du bo! säger Paula glatt och öppnar dörren till ett stort rum.
Niklas sniffar lite. Samma fuktiga lukt finns här.
När Paula lämnat honom stänger han dörren.
Han sätter sig ner på sängen och tar några djupa andetag.
Nu ska han bo här i två månader.
Bland hundar som skäller och lukten av gammalt och instängt.
Mitt i en oreda som tränger sig på.
Niklas suckar. Detta är första dagen på hans äventyr och han längtar redan hem.
Ingenting känns bra.
Pernilla tycker att han är tråkig.
Det var det sista hon sa innan hon lämnade honom.
Sedan satt han ensam kvar i radhuset.
Dag efter dag med sin saknad.
Tråkig och ensam.
Vem vill älska en tråkig man?
Inte Pernilla i alla fall.
Pernilla är en intressant kvinna, det säger alla. Hon talar sju språk.
Niklas kan bara svenska och lite engelska.
Ord är inte hans starka sida.
Pernillas ord kan fylla ett helt rum.
Alla lyssnar när hon talar.
Hennes ord är smarta och vackra.
Som hon.
Efter många ensamma dagar
kom Niklas på en idé.
Han måste göra något modigt.
En spännande resa. Ett äventyr.
Hans mod ska locka Pernilla tillbaka.
Niklas kom också på ett språk som Pernilla inte kan.
Portugisiska.
Han ska lära sig det
för att göra Pernilla förvånad.
Intresserad. Imponerad.
Så nu är han i Portugal.
För att Pernilla ska vända sin blick mot honom med nyfikenhet.
Nerifrån köket hör Niklas hundarna skälla.
Han ligger på rygg på den låga sängen.
Taket är fullt av sprickor.
Han vrider huvudet mot fönstret och ser en bit av himlen.
Han ser också att överkastet är fullt av hundhår.
På golvet ser han stora tussar av damm.
Sängen är hård som en knuten näve.
När Niklas sambo Pernilla lämnar honom reser han till Lissabon i Portugal.
Han ska lära sig portugisiska och visa Pernilla att han inte alls är tråkig som hon tycker.
Niklas hyr ett rum hos sångerskan Paula.
Hennes hem är rörigt.
Det är fullt av saker och skällande hundar.
Niklas mår genast dåligt av oredan och vill åka hem. Men han stannar.
Han fylls av Lissabons varma ljus och tonerna av jazz.
Gatornas blanka stenar
leder honom in på nya vägar.
En tid i Lissabon är Åsa Söderlings första bok.
Det är en vacker, vemodig och hoppfull berättelse om att våga släppa taget för att kunna börja om.
