Chamtac
LUMENOS
Johan Axel Sandström
Lumenos förlag
www.lumenos.se
Chamtac
© Lumenos Förlag
© Text: Johan Axel Sandström
© Omslagsfoto: Joe Vegna
ISBN: 978-91-89776-62-3
Chamtac
Johan Axel Sandström
Han stirrade trött in i elden. De flackande lågorna var hypnotiserande, tog honom nästan till en annan plats. Som om andar virvlade framför honom i en vild okontrollerad dans utan regler eller krav. De liksom vinkade till honom att följa deras exempel, att dansa ända in i galenskapens ödmjukt förlåtande famn. Så underbart med lite glömska! Men när han blinkade några gånger var de borta och kvar fanns bara de vanliga
5
lågorna som åt sig igenom den ved han samlat och mödosamt tänt eld på för en stund sedan. Glömskan kom aldrig. Aldrig någonsin.
Bredvid honom låg bågdrillen och trästycket med svarta kolade små gropar kvar. Med rätt teknik och torrt material kunde man starta en eld på tämligen kort tid. Han hade lärt sig den hårda vägen. Han borde packa ned dem i skinnväskan igen, så att de inte glömdes kvar när gruppen drog vidare imorgon. En sådan sak kunde få ödesdigra konsekvenser i ett liv där naturen inte förlät någon eller gjorde undantag för en människa som frös på grund av sin egen dumhet. Var sak på sin plats. Alla redskap nogsamt synade varje kväll för att vara hela och fungerande dagen efter. Spjut, flintknivar, läderremmar, skor, elddon. Allt. Överlev. Hjälps åt. Bidra. Gruppen var
6
allt. Ingen klarade sig ensam. Banden dem emellan blev starka och livslånga. Somliga ledde till kärlek, andra till brödraskap. Han tittade ned på de redskap som han använt och lade dem sedan i den axelväska han alltid bar med sig. Nu skulle de inte tappas bort.
Solen var på väg ned. Våren hade kommit på allvar och det var både en lättnadochenförbannelseförhonom.En lättnad för att värmen återkom. Ljuset, fåglarna, bytesdjuren, orken. En förbannelse för att minnena åter gjorde sig påminda. Det var på våren klanen han nu ingick i hade funnit honom vid den gamla stencirkeln två dagars vandring därifrån. Förvirrad och rädd hade han varit. Och ensam. Dödligt ensam. Först hade de varit misstänksamma, nästan aggressiva. Stenarna var heliga. Resta av förfäderna. Fick inte besudlas.
7
Chamtac. Den som bär sorg. Under nästan ett månvarv hade han gråtit sig till sömns. Längtat efter glömska. Efter att slippa minnas det som hänt. Det han förlorat.
Men glömskan kom aldrig. Aldrig någonsin.
