9789189750425 by Smakprov Media AB

#1 NEW YORK TIMES-BÄSTSÄLJARE

Jag i-ir glc1d c1tt rr1c1 r11 mc1 cl og

"En storslagen memoar."

"Ett viktigt kulturellt vittnesmål."

TIME

LENA DUNHAM

JAG ÄR GLAD ATT MAMMA DOG

Jag är glad att mamma dog

Översättning: Julia Gillberg

www.bookmarkforlag.se Jag är glad att mamma dog originalets titel: I'm Glad My Mom Died i'm glad my mom died © Jennette McCurdy, 2022 First published by Simon & Schuster, Inc., 2022 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2023 översättning: Julia Gillberg omslag: Faye Orlove författarfoto: Koury Angelo tryckt och inbunden av: ScandBook UAB, Litauen 2023 isbn: 978-91-89750-42-5 Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

Till Marcus, Dustin och Scottie

Prolog

D et är lustigt att folk alltid känner sig manade att avslöja stora nyheter för nära och kära som ligger i koma, som om komatillståndet bara vore ett resultat av att de saknar spänning i livet. Mamma ligger på sjukhusets intensivvårdsavdelning. Läkaren har sagt att hon har fyrtioåtta timmar kvar att leva. Mormor, morfar och pappa sitter i väntrummet och ringer släktingar och äter snacks från varuautomaten. Mormor hävdar att jordnöts kakor hjälper mot hennes oro. Jag står bredvid mammas pyttelilla, medvetslösa kropp till sammans med mina tre storebröder – Marcus (den ansvars fulla), Dustin (den smarta) och Scott (den känsliga). Jag torkar hennes kletiga ögonvrår med en trasa, sedan sätter vi i gång. ”Mamma.” Den ansvarsfulla lutar sig fram och viskar i hen nes öra. ”Jag ska flytta tillbaka till Kalifornien snart.” Vi står på helspänn och betraktar mamma i väntan på en reaktion. Inget händer. Den smarta går fram. ”Öh, mamma. Jag och Kate ska gifta oss, mamma.” Återigen står vi på helspänn. Inget nu heller. Den känsliga går fram. ”Mamma …” Jag lyssnar inte på den känsligas försök att väcka mamma eftersom jag är alltför upptagen med att förbereda mitt eget väckningsmaterial. 7

Nu är det min tur. Jag väntar tills de andra går och köper något att äta så att jag får vara ensam med henne. Jag drar fram den knarriga stolen till sängkanten och slår mig ner. Jag ler. Det är dags att ta fram det tunga artilleriet. Glöm bröllop, glöm flyttar. Jag har något bra mycket viktigare att berätta för mamma. Något jag är säker på att hon vill höra mer än allt annat. ”Mamma, jag … jag är så smal nu. Jag är äntligen nere på fyrtio kilo.” Jag sitter på intensiven med min döende mor, och det jag är övertygad om kommer att väcka henne är det faktum att jag, sedan hennes inläggning – tack vare att rädslan och sor gen smält samman till den perfekta anorexiacocktailen – änt ligen har uppnått mammas nuvarande målvikt för mig. Fyrtio kilo. Jag är så övertygad om att det kommer att fungera att jag malligt lutar mig tillbaka i stolen och lägger det ena benet över det andra. Jag väntar på att hon ska kvickna till. Och väntar. Och väntar. Men det gör hon inte. Hon kvicknar inte till. Jag förstår ingenting. Om inte nyheten om min vikt kan väcka mamma finns det inget som kan göra det. Och om inget kan väcka henne betyder det att hon faktiskt kommer att dö. Och om hon faktiskt kommer att dö, vad ska jag då ta mig till? Hela mitt liv har gått ut på att göra mamma lycklig, att vara den hon vill att jag ska vara. Utan mamma, vem ska jag vara nu?

Före

P resenten framför mig är inslagen i julpapper fast det är i slutet av juni. Vi har mängder med papper kvar från i vintras eftersom morfar köpte tolvrullarsförpackningen på Sam’s Club, trots att mamma sa åt honom en miljon gånger att den faktiskt inte var särskilt prisvärd. Jag lindar av pappret från presenten, jag river inte, eftersom jag vet att mamma alltid vill spara en bit, och om jag river sna rare än lindar kommer pappret inte att vara helt nog för hennes smak. Dustin säger att mamma är en hoarder, men mamma hävdar att hon bara gillar att bevara minnen. Alltså lindar jag. Jag tittar upp på de som ser på. Mormor är där med sitt puff permanentade hår, sin runda lilla näsa och uppmärksamma min – samma min som hon alltid har när någon öppnar en present. Mormor är intensivt intresserad av presenter – varifrån de kommer, vad de kostade, huruvida de var på rea eller inte. Hon bara måste få veta det. Morfar ser på och tar bilder. Jag avskyr att vara med på bild, men morfar älskar att ta dem. Och inget kan stoppa en morfar från att göra något han älskar. Mamma har till exempel sagt åt honom att sluta äta en stor skål vaniljglass varje kväll innan läggdags eftersom det inte är bra för hans redan dåliga hjärta. Men han vägrar sluta äta glass, precis som han vägrar sluta ta bilder. Jag hade kanske blivit arg om jag inte älskade honom så mycket. Pappa är där och halvsover som vanligt. Mamma knuffar till 11

honom stup i kvarten och viskar att hon undrar om allt verk ligen är som det ska med hans sköldkörtel, varpå pappa irriterat svarar att hans sköldkörtel fungerar utmärkt och sedan återgår till att halvsova fem sekunder senare. Det är deras vanliga jar gong. Det är antingen det här eller ett fullskaligt skrikbråk. Jag föredrar det här. Marcus, Dustin och Scottie är också där. Jag älskar dem alla tre av olika anledningar. Marcus är så ansvarsfull och pålitlig, vilket inte är så konstigt med tanke på att han praktiskt taget är vuxen – han är femton – men ändå, han tycks utstråla en stabilitet som de flesta vuxna i min närhet saknar. Jag älskar Dustin trots att jag mest verkar irritera honom. Jag älskar att han är duktig på bild och historia och geografi, tre saker jag är urusel på. Men när jag försöker berömma honom kallar han mig bara för fjäskis. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men jag hör på tonen att det är en förolämpning. Ändå är jag rätt säker på att han i hemlighet uppskattar kom plimangerna. Jag älskar Scottie för att han är nostalgisk. Det är ett ord jag lärt mig från Vocabulary Cartoons, boken mamma dagligen läser för oss eftersom hon hemundervisar oss, och nu försöker jag använda det minst en gång om dagen så att jag inte glöm mer det. Ordet stämmer verkligen in på Scottie. ”Sentimental över det förflutna.” Det är precis vad han är, trots att han bara är nio och knappt har något förflutet att tala om. Scottie gråter när julen är slut, när födelsedagar är slut, när Halloween är slut och ibland när en helt vanlig dag är slut. Han gråter för att han sörjer att dagen är över, och trots att den knappt är det trängtar han redan efter den. Trängtar är ett annat ord jag lärt mig från Vocabulary Cartoons. Mamma ser också på. Åh, mamma. Hon är så vacker. Men det tycker hon inte själv och antagligen är det därför hon lägger en timme på att fixa håret och sminket varje dag, även om hon bara ska till mataffären. Jag förstår inte varför. Jag lovar att hon 12

är mycket snyggare utan allt det där. Mer naturlig. Utan det kan man se hennes hy. Hennes ögon. Henne. I stället täcker hon över alltihop. Hon smörjer in ansiktet med brun utan sol, målar kajal längs tårkanalerna, kletar in kinderna med kräm och duttar en massa puder ovanpå. Hon puffar upp håret så att det blir stort. Hon bär klackskor så att hon blir hundrafemtio sju centimeter lång, eftersom hon säger att hennes riktiga längd – hundrafyrtionio centimeter – inte duger. Det finns så mycket hon inte behöver, som jag önskar att hon lät bli att använda, men jag ser henne under allt det där. Och det är den hon är därunder som är vacker. Mamma tittar på mig, och jag tittar på henne, och det är som det alltid är. Vi är förenade. Hopkopplade. Ett och samma. Hon ger mig ett skynda-på-nu-leende, så det gör jag. Jag skyn dar mig att linda pappret av presenten. Jag blir genast besviken, för att inte säga förtvivlad, när jag ser vad jag fått på min sjätte födelsedag. Visst gillar jag Rugrats, men klädsetet – en T-shirt och shorts – har ett tryck med Angelica (karaktären jag gillar minst) omgiven av tusenskönor (jag hatar kläder med blommor). Dessutom har både ärmarna och byxbenen volanger längst ner. Om det finns något som står i direkt motsättning till mig så är det volanger. ”Jag älskar dem!” ropar jag ivrigt. ”Det är den bästa present jag någonsin fått!” Jag klistrar på mitt bästa fejkleende. Mamma märker inte att jag låtsas. Hon tror att jag älskar presenten på riktigt. Hon vill att jag ska ta på mig T-shirten och shortsen inför kalaset och börjar redan hjälpa mig av med pyjamasen. Och när hon drar i kläderna känns det mer som att hon river än lindar. Det är två timmar senare. Jag står i Eastgate Park iklädd min Angelica-uniform, omgiven av vänner, eller snarare de enda jag känner som är i min ålder. Alla är från min klass i kyrkan. Carly Reitzel är där med sitt sicksackdiadem. Madison Thomer är där med sitt talfel som jag önskar att jag också hade eftersom det är 13

så himla coolt. Och Trent Paige är där och pratar om färgen rosa, något han till de vuxnas förtret gör jämt och ständigt. (I början förstod jag inte varför de vuxna hängde upp sig så mycket på Trents besatthet av rosa, men sedan lade jag ihop två och två. De tror att han är bög. Och vi är mormoner. Och av någon anled ning kan man inte vara bög och mormon samtidigt.) Tårtan och glassen bärs fram och jag är eld och lågor. Jag har väntat på det här ögonblicket i två hela veckor, ända sedan jag bestämde vad jag skulle önska mig. Min födelsedagsönskan är det enda maktmedel jag har. Min chans att utöva kontroll. Det är inget jag tar lätt på. Jag vill använda den väl. Alla sjunger falskt ”Happy Birthday” och Madison och Trent och Carly slänger in ett cha-cha-cha efter varje rad – n ågot som verkligen retar mig. De tycker att de är så häftiga med sitt cha-cha-cha:ande, men det gör födelsedagssången mindre helig för mig. Varför måste de förstöra något fint? Jag ser mamma i ögonen så att hon ska veta att jag bryr mig om henne, att hon är viktigast. Hon sjunger inte cha-cha-cha. Det respekterar jag henne för. Hon ler stort så att näsan rynkas och det känns som om allt kommer bli bra. Jag ler tillbaka och försöker att till fullo njuta av ögonblicket. Jag känner hur ögonen tåras. Mamma diagnostiserades med bröstcancer i fjärde fasen när jag var två. Jag kommer knappt ihåg det, med undantag för ett fåtal minnesbilder. I ett minne har mamma stickat en stor grön och vit filt åt mig som hon säger att jag kan ha medan hon är på sjukhuset. Jag avskydde den, eller sättet hon gav den till mig, eller hur det kändes när hon gjorde det – jag minns inte exakt vad det var jag avskydde, men det var helt klart något med det ögonblicket. I ett minne går jag över vad som måste ha varit en sjukhus trädgård och håller morfar i handen. Vi skulle plocka mask rosor till mamma, men jag gillade det bruna, pinnlika ogräset bättre och plockade det i stället. Mamma lät ogräset stå i en 14

plastmugg på vår tv-möbel i flera år. För att bevara minnet. (Kanske är det från henne Scott har fått sin nostalgiska sida?) I ett minne sitter jag på den knöliga, blå heltäckningsmat tan i kyrkans hörnrum och ser på när två unga, stiliga mis sionärer lägger händerna på mammas skalliga huvud och ger henne prästadömets välsignelse, medan resten av familjen sitter på kalla fällstolar längs väggarna. En av missionärerna helgade olivoljan för att den skulle bli helig eller något, sedan hällde de den över mammas huvud så att det blev ännu glansigare. Den andra missionären läste välsignelsen och bad att mamma skul le få leva vidare om det var Guds vilja. Mormor for upp från stolen och ropade: ”Även om det inte är Guds vilja, för tusan!” vilket störde den helige Anden och missionären var tvungen att börja om från början. Jag minns inte mycket från den tiden, men det behövs inte heller. Händelserna diskuteras så friskt hemma hos familjen McCurdy att man inte behöver ha varit med för att de ska etsa sig fast i minnet. Mamma älskar att återberätta sin cancerhistoria – cell giftsbehandlingen, strålningen, benmärgstransplantationen, mastektomin, bröstimplantatet, hela fyrfasigheten, det faktum att hon bara var trettiofem när hon blev sjuk – för alla kyrko besökare, grannar eller bara folk i kön på Albertsons som vill höra på. Trots att berättelsen är sorglig är det tydligt att den får mamma att känna en djup stolthet. Att hon har ett syfte. Som om hon, Debra McCurdy, sattes på denna jord enkom för att bli canceröverlevare och sedan kunna berätta historien för allt och alla … minst fem till tio gånger. Mamma minns cancern på samma sätt som andra minns semestrar. Hon går till och med så långt som att en gång i veck an samla oss framför tv:n och spela upp en video hon filmade precis efter att hon fått diagnosen. Varje söndag efter kyrkan ber hon en av pojkarna att stoppa in VHS-kassetten i video bandspelaren eftersom hon inte själv vet hur den fungerar. 15

”Då så, allihopa. Sch, var tysta. Nu ska vi titta på videon och känna tacksamhet över att mamma fortfarande är här”, säger hon. Men trots att mamma säger att vi tittar på filmen för att glädjas över att hon mår bra nu, är det något med det som inte känns rätt. Jag märker hur illa till mods pojkarna blir, och jag känner likadant. Jag tror inte att någon av oss vill återuppleva minnet av vår skalliga, ledsna och vid den tidpunkten döende mor, men ingen säger något. Filmen börjar. Mamma sjunger en vaggvisa för oss barn medan vi sitter samlade runt henne i soffan. Videon i sig är alltid densamma, och det gäller även mammas kommentarer. Så fort bandet börjar rulla säger hon att situationen var ”mer än Marcus klarade av” och att han om och om igen var tvungen att gå ut i hallen för att samla sig innan han kom in igen. Sättet hon säger det på låter förstå att det är en stor komplimang. Det faktum att Marcus var alldeles utom sig över sin mors dödliga sjukdom understryker vilken fantastisk person han är. Sedan säger hon att jag var en riktig ”illbatting”, men tonen röjer så mycket avsmak att det lika gärna hade kunnat vara ett svärord. Hon säger att hon inte förstår hur jag kunde fortsätta sjunga ”Bjällerklang” för full hals när stämningen var så påtagligt sorgsen. Hon förstår inte att jag inte kände av det. Hur kunde jag hålla på att stoja på det viset när atmosfären var så uppen bart tung? Jag var två år. Men åldern är ingen ursäkt. Varje gång vi tittar på videon drabbas jag av oerhörda skuldkänslor. Varför förstod jag inte bättre? Vilken dum liten idiot. Varför förstod jag inte vad mamma behövde? Hon ville att vi skulle vara allvarliga, att vi tog det som hänt så hårt som möjligt, att vi var förkrossade. Hon ville att vi inte skulle klara oss utan henne. Jag kan mammas cancerhistoria utan och innan – cellgifterna, benmärgstransplantationen, strålningen. Men för mig är de teknikaliteterna – trots att de orsakar chockerade reaktioner 16

hos andra, som om folk inte kan förstå att mamma har haft det så tufft – inget annat än just det. Teknikaliteter. De betyder ingenting. Det som betyder något är den allmänna stämningen hemma hos oss. Jag kan bara beskriva det som att det, så länge jag kan minnas, har känts som om hela huset håller andan. Som om alla konstant går och väntar på att mammas cancer ska komma tillbaka. Den ständiga påminnelsen om hennes insjuknande tillsammans med de regelbundna återbesöken hos läkare ska par en tryckt atmosfär i huset, även om ingen pratar om det. Mammas livs skörhet är mitt livs medelpunkt. Och jag tror att jag kan göra något åt den skörheten med min födelsedagsönskan. Äntligen är sången över. Det är dags. Mitt stora ögonblick är inne. Jag blundar och tar ett djupt andetag medan jag mumlar orden tyst för mig själv. Jag önskar att mamma får leva ett år till.

”E n till rad med spännen och sedan är det klart”, säger mam ma och syftar på fjärilshårspännena hon noggrant fäster i mitt hår. Jag avskyr den här frisyren: hårt tvinnade hårtestar som nyps fast mot skalpen med små spännen. Jag skulle hellre ha basebollkeps på mig, men mamma älskar håruppsättningen och säger att jag är söt i den. Alltså är det fjärilshårnålar som gäller. ”Okej, mamma”, säger jag och dinglar med benen där jag sitter på toalettlocket. De dinglande benen är en fin detalj. Den övertygar. Telefonen ringer. ”Tusan också.” Mamma öppnar badrumsdörren och lutar sig ut så långt hon kan för att få tag i telefonen som sitter på köksväggen. Hon släpper inte taget om hårtesten hon håller på att tvinna, så hela jag dras med i samma riktning som mamma. ”Hallå?” säger hon i luren. ”Ja. Ja. VA! Klockan nio? Som tidigast? Visst, okej, jag antar att barnen får klara sig UTAN sin pappa ikväll IGEN. Du har det på ditt samvete, Mark. Du har det på ditt samvete.” Mamma slänger på luren. ”Det var din far.” ”Jag förstod det.” ”Den mannen, Net, vad kan jag säga? Ibland tänker jag …” Hon tar ett djupt, skälvande andetag. ”Vadå, mamma?” 18

”Bara att jag hade kunnat gifta mig med en läkare, eller en advokat, eller …” ”En indianhövding”, fyller jag i eftersom jag har hört henne säga samma sak förut. En gång frågade jag henne om indian hövdingen, men då sa hon bara att det inte var bokstavligt me nat, utan ett talesätt, ett sätt att säga att hon på den gamla goda tiden kunde ha fått vem hon ville – innan hon fick barn alltså, något som gjort henne mindre åtråvärd. Jag sa förlåt, men hon svarade att det inte gjorde något, att hon mycket hellre ville ha mig än någon man. Sedan sa hon att jag var hennes bästa vän, kysste mig på pannan och tillade, som en eftertanke, att hon faktiskt hade träffat en läkare ett tag: ”Lång och rödhårig, mycket stabil ekonomi.” Mamma återgår till spännena. ”Eller en producent. En filmproducent eller musikprodu cent. Quincy Jones vände sig om efter mig på gatan en gång. Helt ärligt, Net, jag inte bara kunde ha gift mig med någon av de männen, jag borde ha gjort det. Jag var ämnad att leva gott. Att bli rik och berömd. Du vet hur gärna jag ville bli skåde spelerska.” ”Men du fick inte för mormor och morfar”, säger jag. ”Precis, jag fick inte för mormor och morfar.” Jag undrar varför, men frågar inte. Jag vet bättre än att fråga om vissa saker, sådant som går in för mycket på detaljer. I stället låter jag mamma berätta om det hon vill berätta om, medan jag lyssnar uppmärksamt och försöker reagera precis som hon vill att jag ska. ”Aj!” ”Förlåt, nöp jag dig i örat?” ”Ja, men det gör inget.” ”Det är svårt att se från den här vinkeln.” Mamma gnider tummen mot mitt öra. Det känns genast bättre. ”Jag vet.” 19

”Jag vill ge dig det liv jag aldrig fick, Net. Det liv jag för tjänade. Det liv mina föräldrar inte lät mig leva.” ”Okej”, säger jag, nervös över vad som ska komma härnäst. ”Jag tycker att du ska börja med teater. Jag tror att du skulle bli en fantastisk liten skådespelerska. Blond och blåögd. Det är precis vad de älskar i den staden.” ”Vilken stad? ”Hollywood.” ”Ligger inte Hollywood långt bort?” ”En och en halv timme med bil. Visserligen måste man ta motorvägen, så jag skulle bli tvungen att lära mig att köra på motorväg. Men det är en uppoffring jag är villig att göra för din skull, Net. För jag är inte som mina föräldrar. Jag vill ditt bästa. Alltid. Det vet du väl?” ”Ja.” Mamma gör en konstpaus, som alltid när hon ska säga något hon tror är del av ett stort ögonblick. Hon lutar sig fram och ser mig i ögonen – fortfarande med en hårtest i handen. ”Vad säger du, Net? Vill du börja med teater? Vill du bli mammas lilla skådespelerska?” Det finns bara ett rätt svar på den frågan.

140 mm

26,1 mm

140 mm

94,9 mm

#1 NEW YORK TIMES - BÄSTSÄLJARE

216 mm

Jag är glad att mamma dog

Lyckan i att schamponera sitt eget hår Jennette McCurdy var bara sex år när hon gick på sin första filmaudition. Hennes mammas dröm var att dottern skulle få det liv hon själv drömt om – ett liv som filmstjärna. I ett Hollywoodklimat med hård konkurrens, drillas Jennette av mamman inför otaliga auditions och möten med agenter. När Jennette får sin stora roll i Nickelodeons iCarly eskalerar mammans kontrollerande beteende. Hon inför strikta matscheman och nitisk kontroll av Jennettes kropp. Fram till 16 års ålder d uschades Jennette av sin mamma och hon vägdes fem gånger om dagen. Medan mamman njuter av stjärnglansen, hanterar Jennette kraftig ätproblematik, självhat, ångest och tvångssyndrom. Men samtidigt som Jennette får huvudrollen i spinoff-serien Sam & Cat, dör mamman i cancer. Det blir starten på Jennettes resa mot bättre hälsa och hon får hjälp att hantera sitt förflutna och sitt självskadebeteende. JAG ÄR GLAD ATT MAMMA DOG är en självutlämnande och uppriktig berättelse om relationen till mamman, kändisskapets påfrestningar och det egna självutplånandet. Med mörk humor och snillrika anekdoter åstadkommer Jennette M cCurdy en oöverträffad uppväxtskildring om kontroll, återerövring och om frigörelsen i att finna sig själv.

”Skarpt, roligt och empatiskt.”

Jag är glad att Jag är glad att mamma dog mamma dog

Jennette McCurdy spelade i Nickelodeons succéserie iCarly och i spinoffserien Sam & Cat, liksom i Netflix-serien Between. År 2017 lade hon skådespelandet på hyllan till förmån för att skriva och regissera. Hennes filmer har sedan dess visats på ett antal välrenommerade filmfestivaler. Hennes essäer har publicerats i HuffPost och The Wall Street Journal. Hennes enmansshow I’m Glad My Mom Died spelades i två slutsålda vändor på Lyric Hyperion Theatre och Hudson Theatre i Los Angeles. I sin podcast Empty Inside, som legat etta på Apples topplista, samtalar hon med gäster om obekväma ämnen. Hon bor i Los Angeles.

”Självbiografin har många uppseende väckande spår men lämnar starkast avtryck som personlig uppgörelse med ett påtagligt tabu: att aldrig förlika sig med sin förälder.” – SVENSKA DAGBLADET

”En uppväxtskildring som är ömsom upp rörande, ömsom bedrövande rolig.” – THE NEW YORK TIMES ”En storslagen memoar.”

”Ett viktigt kulturellt vittnesmål.”

TIME

LENA DUNHAM

—

”[McCurdy] skriver svidande roligt, personligt och insiktsfullt.” – TIME

”En explosiv debut … insiktsfull, skarpsinnig och hjärtskärande rå.” – PUBLISHERS WEEKLY

”En sensationell bok som genom korta, kärnfulla meningar levererar en hög nivå av självreflektion och kan komma att bli normbrytande för hela memoar-genren.” – THE GUARDIAN

”McCurdys bok utmärker sig från den vanliga kändismemoaren med en livlig, brännande, mörkt humoristisk ton och ett uppslukande tempo.” – VOGUE

– THE WASHINGTON POST

ISBN 978-91-89750-42-5

9 789189

McCurdy_Jagargladattmammadog__cov_FINAL.indd Alla sidor

750425

2023-03-06 16:57