9789189750203

ROMAN

Lundens hjärta

Linda Edgarsson

Lundens hjärta

Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se Lundens hjärta Copyright © Linda Edgarsson 2023 Published by agreement with Albatros Agency Bookmark Förlag, Stockholm 2023 Omslag: Sara R. Acedo Författarfoto: Linda Eliasson Tryck: Scandbook AB, Falun 2023 isbn: 978-91-89750-20-3 Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Gårdarna

Sjölund Oskar Hansson, doktor och husbonde Anna Hansson, matmor Erika Skog Finn Lund, dräng Tora, piga Petter, dräng Sme-Nelses ene lue, dräng Lunden Anders, torpare Gun, torparhustru Jon, son Vikstrand Göte, husbonde Ada, matmor Valter, son Klas, son Svea, dotter

Näs Meja, torparkvinna Tidås Gillis, husbonde Rebecka, husfru Lilly, piga Berta, piga Skogarp Alexander Skog, husbonde Edit Skog, matmor Desideria Qvist, kokerska Hanna, piga Iris, piga Vidar, dräng Albert, dräng Backen Greta Olofsdotter, mormor Ida Skog, matmor Enok Skog, husbonde Arvid Skog, son Tvillingflickorna Skog, döttrar Stina Skog, dotter Wilhelmina Skog, dotter Lisa Skog, dotter Miranda Skog, dotter Amanda Skog, dotter

Första delen

Kapitel 1

D

et gröna gräset som bönderna väntat på tog god tid på sig. Det lilla som kom upp betades hastigt av och de flesta hade tömt både höloft och lada på foder.

När gårdarna runtom sjön började frakta ut sin boskap på öarna så gjorde Sjölund detsamma. Att det var fåren som skulle lämna gården till förmån för hästarna och korna var en självklarhet, i synnerhet när de hade ett bagglamm som ständigt rymde och ställde till oreda. ”Han är ju helknäpp”, sa Jon och nickade åt bagglammet Bingen.

Det var Erika och torparsonen Jon som fått i uppgift att ro ut fårflocken till den närmsta ön i sjön. Erika såg bak på Bingen som stod med frambenen på hennes ena fotsula och gned huvudet mot hennes höft. ”Vi tar han den sista vändan, annars springer han bara i vägen när vi lastar av på ön”, sa Erika.

Hon satt över en tacka som Jon band ett rep om benen på. Han band för löst så att tackan senare slet sig och fick panik i ekan.

När de kört tre vändor hade de den sista omgången kvar 9

med den dumme baggen Ulrik, Bingen och en tacka med två lamm. ”Nu binder du ordentligt den här gången”, sa Erika. ”Jag vill inte ha Ulrik lös i ekan.” ”En ska la ha tag i han först”, mumlade Jon. Han stod med uppkavlade ärmar och flinade åt baggen som tryckte i hörnet av inhägnaden. När de mätt varandra med blicken tog Jon några bestämda kliv mot Ulrik som backade in ytterligare i hörnet för att ta sats till ett utfall. Jon hoppade undan när baggen rusade mot honom, men det hjälpte inte för Ulrik vände kvickt om och fick in en träff på baksidan av Jons lår. ”Aj! Din förgrömmade bagge.”

Erika skrattade utanför inhägnaden medan hon kliade Bingen mellan frambenen så att den korta svansen viftade med en väldig fart. Jon spottade i marken innan han tog ny sats och hoppade från sida till sida med utsträckta armar för att mota in Ulrik i hörnet igen. Men baggen ville inte ut på sjön och lät sig inte luras.

Till slut gav Jon upp och kastade sig efter den springande baggen och fick tag i ett bakben. Erika hoppade kvickt in och tog upp repet som Jon tappat på marken innan hon började knyta baggens ben, ett om frambenen och ett om bakbenen. ”Jag kan knyta”, flåsade Jon med svetten rinnande nedför tinningarna. ”Jo, det kunde du ju … ”, flinade hon.

Jon skulle fylla tjugo år efter sommaren medan Erika precis hade firat sin sjuttonårsdag. Jon var den yngste av torparsönerna på Lunden och den ende av alla sex barnen som bodde kvar hemma där han småningom skulle ta över föräldrahemmet.

Han var lång med milda blå ögon och ljust kort hår. Som liten hade han fått en spark i ansiktet av en ko vilket hade resulterat i en sprucken läpp. Såret hade ständigt gått upp och gjort att han nu hade ett vitt ärr på vänstra sidan av överläppen.

Luften var hög och vattnet sådär kornblått som det bara 10

brukade vara i början av säsongen. Ännu hade vassen inte fått sin gröna färg och den milda vinden krusade vattenytan. Jon rodde och glodde samtidigt på Bingen som satt längst bak, i Erikas knä, och såg sig omkring. ”Varför slapp han undan repet?” sa Jon. Erika såg menande på honom. Jon visste mycket väl att hon var som en mor för det lilla lammet. Den vita baggen hade inte blivit väl mottagen när han kommit till världen i mars månad.

Det hände emellanåt att fåren inte ville ha sina lamm. Ibland förstod tackan helt enkelt inte att det var hennes avkomma.

Eller så kunde de få för sig att välja ut en stackare ur kullen som inte skulle få äta sig mätt och stångade och puttade den lille som försökte komma intill för att dia. Bingen var ett sådant lamm. Med idogt kämpande i kätten under våren hade Erika dock lyckats hålla fast tackan som var mor åt Bingen så att han skulle få i sig mjölk och överleva. Nu var Bingen två månader gammal och så pass stor och snabb att han tog sig en slurk både här och där. Vem tackan var brydde han sig inte om, utan passade på när något annat lamm ändå åt.

Erika visste att hon aldrig skulle fästa sig vid bagglammen, de hamnade förr eller senare på tallriken.

Jon gjorde plötsligt ett kraftigt ryck med årorna så att Erika for bakåt. Hon slog i armbågen och tappade nästan Bingen i sjön. ”Drummel”, sa hon och såg på Jon när hon satt sig tillrätta igen.

Han flinade och gjorde ännu ett ryck, men lättare den här gången. ”Vänta bara”, log hon och tog tag med ena handen om kanten på ekan.

Det hade hänt att han gjort så när hon stått upp och en gång hade hon farit över bord, ned i iskallt höstvatten.

Det fanns ingenting ont i Jon, såhär hade de alltid hållit på för att roa sig. De hade prövat sig fram och tänjt på gränsen till 11

vad som var lämpligt för en flicka att vara med på, tills att Jon väl knappt ens längre såg henne som en.

Fårön var stor med många lövträd och mitt på ön, där träden stod som tätast, hörde Erika ett dånande surr som fick henne att stanna upp. Jon hade också hört och hon följde hans blick när han såg upp i öns två enorma körsbärsträd som stod bredvid varandra. De var högre än alla andra träd runt omkring och hade inga utskjutande grenar de första femton­ talet metrarna upp på stammen. Men väl där uppe, över alla de andra småträden, slog kronorna ut. ”Minns att jag har plockat av dem”, sa Jon och log upp mot de vitrosa trädkronorna som var fulla av bin. ”Mmm”, sa Erika och kom ihåg den gången när Jon klättrat uppför trädet enbart med hjälp av ett rep som han hållit runt den skrovliga stammen.

Hon hade varit rädd på riktigt där hon stått nedanför de höga träden och ropat att hon inte tänkte fånga honom om han trillade ned. Sista biten hade han faktiskt ramlat och satt sig på ändan, men skadat sig hade han inte och ur fickan hade han dragit fram en handfull körsbär som han bjudit henne på. ”Minns du också hur sur du var för att inte du vågade?” retades han. ”Jag var tolv år och det var inte därför jag var sur”, mumlade hon. ”Vad var det då?”

Erika hade inte alls lust att erkänna att det varit av rädsla för att han skulle slå ihjäl sig och hon mista sin vän. Sin bäste vän. ”Hit med ett rep”, sa hon istället.

Jon såg ned på repen han höll i handen som de använt runt fårens ben. ”Du menar la inte att du ska klättra dit upp nu?

Det finns inte ens några körsbär ännu.” ”Det är för sakens skull”, sa hon och gick emot honom för att dra till sig ett rep.

12

”Aldrig i livet”, sa han och gömde handen med repen bak på ryggen. ”Jag är inte tolv längre, Jon.” ”Nej, men du är fortfarande en flickunge med svaga armar och kjol”, sa han.

Erika såg ned på sin mörkblå långkjol och knöt händerna.

Kjoltyget dömde henne till en annan typ av bonde och gjorde livet mycket svårare för henne än vad det hade kunnat vara om hon fötts in i ett par byxor.

Hon stampade hårt i backen och fräste till innan hon började gå. ”Syna norra delen så tar jag södra”, sa hon utan att vända sig om.

Gräset som hade kommit upp var orört, aspslyn hade små löv på lagom höjd och på baksidan av ön fanns en strand med småsten där fåren kunde ta sig ned och dricka. ”Är det tre år sedan vi badade här eller är det mer?” hojtade Jon som mötte upp henne efter att ha synat sin sida.

Erika ryckte på axlarna och såg hur näckrosorna som brukade pryda vattnet på baksidan av ön precis hade nått upp till ytan. ”Jag är i alla fall genomsvettig och tänker hoppa i”, sa han och drog den slitna skjortan över huvudet.

Det ryckte till i ena mungipan på Erika. ”Gör så”, sa hon och pilade iväg mot andra sidan ön där ekan låg förtöjd.

Hon lyfte kjolen högt över knäna och duckade för grenar med Bingen i hälarna. Jon insåg för sent vad hon hade i åtanke.

Hon skrattade när hon rodde iväg med honom kvar på ön.

När han nådde fram till vasskanten stönade han högt med Bingen bräkande bredvid sig. ”Va hundan, Erika!” ”Du skulle ju bada”, ropade hon och skrattade så att det ekade ända in till land.

Kapitel 2

A

nna Hansson hade titulerat sig som doktorinna i Kullås i över femton år. Hon hade börjat på den mörkaste botten med en make som mist livet av sonens hand.

Men sedan hade hon rest sig på ett minst sagt värdigt vis. Nu ägde hon ett namn som var förknippat med både älskvärdhet och respekt. Men anseendet kom inte gratis, det var någonting som hon fick kämpa för att behålla – liksom allt annat här i livet.

Erika kom springande nedifrån sjön med huvudet bart och de båda mörka flätorna hängande ned till midjan. Av gammal vana vände sig Anna om och såg ut genom det andra fönstret som vette mot gårdsplanen för att se så att det inte kom oväntade gäster. Om så varit fallet skulle hon ha bett Erika fästa upp håret och ta på sig en huvudduk. Men nu stod gårdsplanen tom på folk och då lät Anna flickan få gå som hon ville, trots att hon blivit konfirmerad för länge sedan.

Dörren till köksfarstun smällde igen så att Anna ryckte till.

Erika kom in i köket med röda rosor på kinderna och det breda leendet som inte lämnade några tvivel om vems dotter hon var. ”Är baggen lös?” sa Anna.

14

”Nej”, flåsade Erika. ”Vad springer du för då?” ”Inget särskilt”, sa Erika och lät de bruna ögonen glida över köksbänken. Ständigt hungrig, också det likt sin far. ”Fick ni över fåren?” ”Jadå”, sa Erika och gick fram till bondkakorna som låg på avsvalning längst bort på bänken. ”En får du ta”, sa Anna.

Erika tog två och Anna skakade leende på huvudet innan hon tittade ut genom fönstret igen. ”Det är som vädret i april fastän vi närmar oss juni”, sa Anna och såg hur de nyss så ljusa ulliga molnen tvingats undan av ett mörkt täcke. ”Blir det regn tror du?” sa hon och Erika gick fram till fönstret för att se ut. ”Jo, se”, sa Anna. ”Det kommer över sjön där nere nu.”

Erika stöttade sig på armarna över bänken och såg ut även hon. ”Tur att ni inte var kvar ute i ekan”, fortsatte Anna.

Erika började plötsligt skratta.

Anna såg frågande på henne men vände sedan tillbaka blicken mot fönstret när hon hörde den första hårda droppen slå mot glaset. ”Nej titta”, sa hon och lutade sig över bänken så att hon stötte näsan i fönstret, ”det är ju hagel och inte regn.”

Erika släppte bänken och tog sig för magen medan hon skrattade ännu högre. ”Men vad är det med dig, flicka?” ”Ingenting”, kved Erika och gick framåtlutad ut i hallen.

Utan att kunna ta sig samman höll hon sedan ena handen mot väggen och den andra för magen medan hon stapplade uppför trappan.

Anna stod kvar och skakade på huvudet. ”Ja, se ungdomen.”

Hon hade ju fostrat barn förr, men det var minsann skillnad 15

på en pojke och en flicka. Liksom det var skillnad på att vara drygt fyrtio mot de dryga sextio. Anna suckade. Så många gånger hon önskat att hon varit yngre och orkat mer. Mot sin vilja gjorde åldern henne både lomhörd och släpphänt. Något den unga Erika visste att dra nytta av.

Haglet övergick senare i regn som höll folket inomhus efter middagsmålet. Erika vattnade krukväxterna i salen medan Anna satt i gungstolen och broderade. Stygnen hon sydde var inte längre lika små som de varit för några år sedan, detta trots att maken Oskar ordnat ett par glasögon åt henne. Axlarna sköt fram mer och mer och orken höll bara i korta stunder. Då var ett broderi eller en stickning fint att ta till för att få sätta sig ned en stund. ”Ska vi bjuda med Svea Vikstrand hem på körkkaffe i morgon?” frågade Anna.

Erika spillde utanför krukan men torkade upp pölen med förklädet. ”Det hade la varit trevligt med lite kvinnligt sällskap för omväxlings skull?” fortsatte Anna som tyckte att Erika umgicks på tok för mycket med torparsonen uppe på Lunden. Det passade sig naturligtvis inte, trots att alla var lika i Herrens hage. ”Jag har förhinder.”

Anna såg upp över kanten på glasögonen. ”Jag ska hem till Lilly efter körka i morgon”, förtydligade Erika. ”Det har du inte sagt.” ”Måste jag säga allt?” sa Erika. ”Det är ju söndag och jag är hemma före kvällsmjölket.” ”Klart att du ska roa dig. Kanske får du bjuda med dig Svea också? Ni är ju grannar och jämngamla, hon är en sådan rar flicka.”

Erika grimaserade. ”Svea har inte fyllt sexton ännu.”

16

Doktor Oskar Hansson kom in och avbröt dem med ett brev i handen. Han vände och vred på det flera gånger innan han räckte det åt Erika. ”Det här låg högst upp i en av mina bokhyllor”, sa han.

Erika tog emot det och Anna sträckte på nacken, men sjönk ihop i stolen igen när hon såg vilket brev det var maken hade funnit. ”Det är från far”, sa Erika och ställde ifrån sig vattenkannan på bordet. ”Det är mitt misstag”, skyndade Anna. ”Brevet kom på din födelsedag och jag lade det hastigt ifrån mig i Oskars bokhylla när vi stod med maten.” ”Men det är ju två veckor sedan”, sa Erika. ”Jag är så ledsen, jag glömde helt bort att.”

Det var sant att Anna hade glömt bort det, efter att först ha sneglat på det i bokhyllan varje kväll i en veckas tid.

Erika gick bort till fåtöljen i hörnet där Anna brukade sitta och nicka till en stund efter middagarna. Erika sprättade upp kuvertet, drog ut pappret och började läsa.

Anna lät sitt handarbete vila i knäet medan hon iakttog Erika. Hon hade ett hjärtformat nätt ansikte med markerade ögonbryn som svängde i takt med humöret. Nu var de ihopdragna och koncentrerade när hon läste brevet. Alexander var egentligen en bra karl, givmild och kärleksfull på alla de sätt.

Men han var också nervklen och så blyg att det smittade av sig. Anna tyckte inte att relationen mellan honom och Erika var särskilt viktig, utöver den som redan fanns. Det vill säga umgänget kring jul och det faktum att Erika skulle ärva gården Skogarp efter honom. Ja, och att hon kallade honom för far, för det var en sanning de alla kommit överens om att flickan skulle växa upp med.

Erikas ansikte förändrades plötsligt när hon läste och Anna tog av sig glasögonen för att se henne bättre. Minen var nära på äcklad och Anna lade band på sig för att inte fråga rakt ut vad 17

som stod i brevet. Erika kikade upp och Anna började famla med att få på sig glasögonen igen. Hon ville ju inte framstå som alltför nyfiken heller.

Efter en liten stund vek Erika ihop pappret och lade tillbaka det i kuvertet. Sedan reste hon sig och började gå mot köket utan att ta med sig vattenkannan. Utan att med ett ord kommentera Alexanders brev. Anna kunde inte hålla sig längre och frågade: ”Vad skriver Alexander?” ”Han ville bara gratulera, som vanligt”, sa Erika och log in­ nan hon försvann. ”Såg du det där?” viskade Anna åt Oskar.

Han stod med händerna på ryggen och såg ut på det till­ tagande regnet. Han stod ofta i just det fönstret och tittade.

Det växte dåligt precis där vägen krökte sig före den lilla backen upp mot Sjölund. Hade man skarp syn kunde man se genom den lilla öppningen av granar om det kom någon åt deras håll. ”Något har hänt på Skogarp”, fortsatte Anna. ”Såg du inte flickans min när hon läste brevet?” ”Om det är för våra öron så får vi nog snart veta”, log Oskar och lämnade fönstret för att gå ett varv runt rummet innan han stannade bredvid Annas stol. ”Det är viktigt att vi inte glömmer bort Alexander. Han är en mycket generös man.” ”Jo”, höll Anna med.

Oskar klappade henne lite lätt på axeln innan han viskade: ”Dessutom avråder jag dig från att stå på stolar hädanefter.”

Sedan gick han in på deras kammare där han hade sin skrivhörna. Anna hörde hur det knarrade i skinnet från fåtöljen när han satte sig ned. Det hettade lite i kinderna av att ha blivit påkommen. Anna hade ju inte med sin egen längd kunnat nå så högt upp i bokhyllan utan hade mycket riktigt tagit hjälp av en köksstol.

Oskar hade inte samtyckt när de tillsammans med Alexander och Erikas mormor Greta kommit överens om att Erika skulle 18

förbli ovetande gällande sitt ursprung. Flickan skulle ärva den stora gården i Ödeskog och så småningom gifta sig med en bra karl som hade så goda kunskaper i gårdsdrift att han sedan kunde ta över husbondeskapet efter Alexander. Lyckan var sedan länge förberedd och det fanns ingen anledning att hälla olyckan över huvudet på henne istället. Det var ju inte flickans fel att hon blivit till på det vis hon blivit och hamnat där hon hamnat. Nu hade de vuxna som fanns kvar ett ansvar att se till att hon fick en god start i livet och en tryggad framtid. Oskar hade menat att Erika hade rätt till sanningen, i alla fall en del av den. Men en del kunde lätt leda till en annan och vips stod Erika där med skam och i värsta fall utan arv. I sitt inre hade Anna försvarat sig med att flickan, liksom hennes egen son Erik, inte skulle lastas för sitt ursprung.

Kapitel 3

D

et var söndag eftermiddag och Erika satt vid vitmålade trädgårdsmöbler i Lillys familjs trädgård och väntade på kaffe. På bordet låg det senaste numret av vecko­ tidningen Svensk Damtidning med datumet fredagen den 22 maj 1903. Den vita syrenen intill doftade sött och Erika vred lite på tidningen för att bättre se kvinnan på framsidan. Hon var avbildad i profil med kortklippt hår och Erika hann läsa att hon var författarinna innan Lilly kom gående över gräsmattan med kaffebrickan vilande på ena handflatan. Väninnan svajade tillgjort med höfterna. ”Tar hon kaffet i bare eller får det lov att vara dopp till?” sa Lilly och fladdrade med ögonfransarna. De var ljusa, hela kvinnan var ljus. ”Du påminner om en påsklilja”, sa Erika och flyttade undan Svensk Damtidning så att Lilly fick plats att ställa ned brickan på bordet.

Lilly skrattade åt liknelsen och Erika såg ned på den korthåriga kvinnan på omslaget igen som intill Lilly snarast liknade en kaktus. ”Skulle du kunna klippa av dig håret?” sa Erika.

20

Lilly satte skrattet i halsen och Erika visade upp bilden på författarinnan. ”Är du galen?” sa Lilly och ryckte ifrån henne tidningen.

Lilly var två år äldre och hade nyligen kommit hem efter att ha gått på husmodersskola. Hon bjöd Erika att ta för sig innan hon själv satte sig med tidningen under sin bakdel. ”Jag har fått tjänst på Tidås”, sa Lilly. ”Tidås?” sa Erika och spärrade upp ögonen. ”Ska du tjänstgöra under markattan Rebecka Abrahamsdotter?”

Lilly viftade med handen åt Erika innan hon fyllde deras koppar med svart kaffe. ”Mor säger att om en tar frun på rätt sätt så kan en få att redigt bra där”, sa Lilly.

Rebecka Abrahamsdotter på Tidås var en ökänd kvinna i byn.

Det fanns två rika familjer i socknen, Tidås hyste en av dem.

Pengarna gjorde att de hade rätt att tycka och tänka mycket högre än alla andra och hamnade man i onåd hos Rebecka Abrahamsdotter blev man svartmålad av hela socknen. ”Då får jag önska dig lycka till”, sa Erika och himlade med ögonen. ”Det behövs inte, husmodersskolan har lärt mig allt om att laga mat, baka, stryka, bädda, barnavård och trädgårdsarbete.

Frun kommer inte kunna anmärka på någonting.”

Erika hade kunnat kräkas men bet ihop käkarna och försökte sig på ett leende innan hon förde kaffekoppen mot munnen. Hon förstod sig inte på nöjet med någonting av det som Lilly räknade upp. Kvinnosysslorna var överlag tråkiga. I regel också kvinnorna som utförde dem. Lilly var ett undantag, åtminstone hade hon varit det innan hennes föräldrar tvingat iväg henne på hus­modersskola. Vem hon blivit efter det var ännu svårt att säga. Det var inte så att Erika smet undan sina sysslor, men hon hade alltid tyckt om att räkna och röra sig längre än till ladugården. Dessutom föredrog hon ofta mäns sällskap framför kvinnors. Män var mer raka i sin ordväxling, precis som hon.

21

De satt tysta en stund tills Erika kom att tänka på gårdagens spratt. ”Jag lämnade Jon ensam ute på en ö i går.” ”På sjön?”

Erika nickade och förde återigen kaffekoppen mot munnen.

Innan hon svalt drycken började hon skratta och mindes Jons ansiktsuttryck när hon rodde ifrån honom.

Lilly räckte henne en servett. ”Hämtade du han senare eller hur tog han sig hem?” ”Han simmade.” ”Men det är ju kallt ännu.”

Erika tog sig samman när hon märkte att Lilly inte alls roades av hennes spratt. Hon visste ju inte heller med säkerhet att Jon hade simmat in. Hon hade inte stannat kvar för att se på illdådets följder. Men han hade varit i kyrkan så hem hade han ju åtminstone tagit sig. Jodå, hon kunde minsann hon också.

Hon tog en småkaka till och tryckte in i munnen. ”Jag har alltid trott att det skulle bli ni två”, sa Lilly.

Erika gjorde stora ögon. ”Gag å Gon?” sa hon knappt hörbart med kakan i munnen. ”Ja”, sa Lilly och lutade sin haka i handen.

Erika skakade frenetiskt på huvudet. ”Det måste i alla fall vara lite synd att Jon har skaffat en flicka nu och inte längre står till buds?”

Erika tryckte tillbaka kakan som var på väg ut ur munnen och tuggade färdigt bakom handen. Hon fortsatte att hålla handen skyddande för munnen när hon sa: ”Förlåt?” ”Det måste du la veta?”

Erika skakade på huvudet och hade svårt att tro på det Lilly sa. ”Vem skulle det vara?” sa hon. ”Ylva Berg.”

Erika knep ihop läpparna och försökte hålla skrattet instängt, men då kom det bara ett knorrande ut genom näsan istället. ”Jag tror dig inte”, sa hon. ”Det är sant”, sa Lilly.

22

Ylva Berg gick under smeknamnet Tjut-Ylva och var jämngammal med Lilly. Kvinnan grät inte utan ylade ut sin sorg, något som under skoltiden skett dagligen varpå Jon då givit henne smeknamnet Tjut-Ylva. ”Hur kan du veta det?” sa Erika mer samlat. ”Det räckte med besöket inför min anställning på Tidås för att jag skulle få höra det”, sa Lilly. ”Där vet en allt om både folk och fä i socknen.” ”Men Tjut-Ylva av alla?” sa Erika och hade ändå svårt att tro på det hon hörde. ”Det ska ha skett för några veckor sedan, när Ylvas syster gifte sig. Jag tror att Jon bara hade haft vägarna förbi. Hur som helst hade de kysst varandra och blivit ett par.”

Erika satt tyst och lyssnade på historien. Henne veterligen hade Jon aldrig kysst någon förr. Hon trodde sig känna honom bäst av alla, men om det som Lilly berättade var sant så kanske de började glida åt varsitt håll. För vem var Jon på väg att bli om han kärade ned sig i en sådan kvinna? Han som alltid sagt att alla flickor i Kullås antingen var tafatta eller lipsillar. Skulle han då ha förälskat sig i den mest tafatta lipsillen av dem alla? ”Värst så du blev tyst”, sa Lilly och sneglade på henne.

Erika märkte att hon knutit händerna så hårt i knäet att de vitnat. ”Äh”, svarade hon och kisade mot solen. ”Häng inte läpp”, sa Lilly och tog hennes hand över bordet. ”Jag ska ta med dig ut på friarstråt i sommar. Jag tänker att Klas Vikstrand är mer passande åt dig och den äldre brodern Valter åt mig.”

Erika stönade. ”Det där stråtet får du gå själv. Jag har aldrig förgapat mig i någon i hela mitt liv och kommer inte göra att nu heller.” ”Du är bara sjutton år och kan få vem du vill med de där formerna”, sa Lilly och nickade mot Erikas barm. ”Men Valter är min.”

23

I jämförelse med den långsmala påskliljan Lilly hade Erika en annan, mer kurvig kroppsform. Dessutom var hon kortare till växten och kunde inte identifiera sig med någon blomma alls.

Väninnan släppte hennes hand och drog efter andan. ”Tänk om det kunde bli jag som fick dela resten av mina dagar i en smal säng samman med han.”

Erika skakade på huvudet. ”Att gifta sig är bara att halvera sina rättigheter och fördubbla sina skyldigheter.” ”Kom inte med det där tjatet nu igen”, stönade Lilly. ”Nå, ingen karl ska i alla fall komma och säga hur jag ska sköta min gård.” ”Men du kan inte sköta allt på egen hand begriper du la”, sa Lilly. ”Det kan jag visst.”

Erika visste nog hur det brukade se ut för de kvinnor som ärvt sina gårdar. De skuffades undan av mannen och blev ingenting annat än bittra moror. Skinnet på näsan var därför tvunget att sitta där det satt i ur och skur. ”Vill du verkligen gå genom hela livet som ungmö?” sa Lilly. ”Ja, hellre det.” ”Tänk så lite du skulle veta om livet.”

Erika rynkade pannan. ”Du blir ju aldrig en redig kvinna om du inte låter en man komma till begriper du la. Vad tror du att mororna här i gårdarna springer runt och skvallrar om? För att inte tala om syjuntan efter att prästen druckit ur sitt kaffe och lämnat dem ensamma. Ska du sitta där som ett fån då?” ”Jag ska inte sitta där alls”, morrade Erika. ”Om jag hade varit du så skulle jag tänka om när det kommer till det där med karlar”, sa Lilly och blinkade åt henne.

Erika lutade sig bakåt i stolen. Hon hade alltid varit vet­girig, men då mest när det kom till gårdsdrift och inte sådana här andra saker som Lilly talade om. Att Erika visade större intresse för mannens uppgifter på gården grundade sig främst i att hon 24

ville slippa vara i behov av en. Hon ville behärska så mycket som möjligt för att sedan kunna reda sig själv och vara den som delegerade istället för den som bara lydde. Lydnad var en dygd hon inte fötts med och något som hon enligt Anna hade mycket svårt att lära sig. ”Tänk inte för länge bara”, fortsatte Lilly. ”Det är åtgång på dem som inte luktar hästpiss.”

Kapitel 4

D

et var kväll och Erika satt vid sitt skrivbord uppe på kammaren. I fönstret stod två pelargoner som hon misskött gång på gång. De liknade långa och taniga stubbar som stod upp ur krukorna med enbart några små gröna blad högst upp. Hon hade sagt till om tapeter när hon flyttat hit, vilket hon hade fått. Men de hade blivit buckliga av vintrarnas kyla. Övervåningen hade inga eldstäder så under den kalla årstiden bodde hon och pigan Tora nere i köket.

Lillys skvaller om Jon och Tjut-Ylva vägrade lämna Erikas tankar. Det var inte det att hon hade några sådana känslor för Jon. Men inom sig hade hon tänkt att han alltid skulle finnas där för henne, kanske till och med flytta med till Skogarp när den tiden kom. När hon var yngre hade hon fantiserat om att Jon skulle bygga sig ett nytt torp på Skogarps marker och att de på lediga stunder skulle fortsätta som nu med fiske, jakt, upptåg och bus. De hade hållit ihop sedan barnsben och så hade hon tänkt att det skulle fortsätta. Tjut-Ylva ingick inte alls i den planen.

Erika sneglade mot kuvertet som stod lutat mot den ena blomkrukan. Anna hade glömt ge henne det. Det hade hänt 26

mer än vanligt det sista året att Anna glömt av saker. Inget viktigt, utan småsaker som var hon lagt sin stickning eller om Oskar bett henne utföra någonting som inte höll sig inom ramarna för det vardagliga. Men så började hon ju bli till åren också, fastän Erika inte märkte det på annat än glömska. Anna hade alltid varit på hugget och snabb med att tillrättavisa Erika.

Det var nämligen en uppgift som Anna åtagit sig för snart tio år sedan och ännu hade hon inte givit upp. Erika kände en tacksamhet mot kvinnan som hon hade svårt att förmedla på rätt sätt. Anna var den snällaste i hela världen och Erikas räddning. Den enda som velat ha henne.

Erika tog tag i kuvertet och strök med fingret över den klumpiga handstilen. Hon önskade att Anna hade lagt brevet på ett så konstigt ställe att Oskar inte hade funnit det. Då hade saken varit busenkel.

Fadern skrev alltid till Erikas födelsedag och hon uppskattade att han kom ihåg den. Hon kände aldrig att hon behövde svara på hans brev, det räckte att hon tackade för dem vid jul.

Men det här brevet krävde ett svar, hon visste bara inte riktigt hur hon skulle uttrycka sig för att slippa undan faderns önskan. Farmor Edit var döende och behövde vård. Fadern hade hoppats på att Erika skulle utföra den. Men Erika tänkte under inga omständigheter möta faderns vilja i det. Edit var ingenting annat än en mara och Erika hyste inga varma känslor för kvinnan alls.

De hade firat julen på Skogarp så länge Erika kunde minnas, till och med när modern fanns där hade Anna och Oskar kommit. Det var när modern blivit omhändertagen som livet rasat samman för fadern. Han hade inte gått ur sängen på flera månader. När han väl stigit upp hade han suttit ensam i sitt arbetsrum och druckit. Erika hade bara varit fem år. Två år efter att modern flyttat hade farfadern Karl avlidit och lämnat Skogarp i en ännu större sorg. Den julen hade Anna tagit med Erika till Sjölund för att avlasta Alexander och ännu hade hon 27

inte lämnat tillbaka henne. Så vitt Erika visste hade Alexander inte förrän denna dag bett om att få henne tillbaka och det bara för att Edit var sjuk. Det sårade Erika mer än hon ville erkänna och gjorde bara beslutet om att avvisa hans önskan ännu lättare.

Erika letade efter brevpapprena. Hon hoppades att pennan skulle författa någonting på egen hand för som det var nu var hon tom på idéer. Någonting måste helt enkelt väga tyngre än att vårda den lee själv.

Skrivbordets vänstra del bestod av fem låga lådor, medan den högra sidan hade ett skåp som gick att låsa. Hon hade glömt var hon gömt nyckeln eftersom hon inte låst upp skåpet på länge. Men hon visste att det var där hon förvarade brev­ papper, skrivdon och lack.

Efter att ha dragit ut skrivbordets alla lådor och ställt dem mitt på golvet satte hon sig ned bland dem och studerade innehållet. Det var en salig blandning av äldre skrivdon, lackstumpar, breven från fadern, torkade pressade blommor, musselskal och lena stenar som hon funnit genom åren.

Ingenstans fann hon den lilla kantiga nyckeln i mässing som passade i låset. Ur en av lådorna drog hon fram en teckning som hon fått av sin kusin Linnéa. Den föreställde Erika själv och var omkring fem år gammal. Hon höll upp teckningen framför sig och studerade de drag som Linnéa lyckats fånga med en blyertspenna. Ögonen var stora och fransarna svarta.

Högra ögonbrynet var något mer uppdraget än det vänstra och munnen hade en överlägsen min.

Erika såg sig omkring där hon satt på golvet och försökte minnas var annars hon kunde ha lagt ifrån sig nyckeln. När hon inte lyckades tänkte hon att det kanske inte var meningen att hon skulle svara på faderns brev. Kanske kunde hon låtsats som om Oskar aldrig funnit brevet i bokhyllan? Då skulle det kanske dyka upp en annan som kunde vårda Edit och så glömde de bort Erika igen.

28

Upplivad av sin nya plan började hon sätta tillbaka lådorna.

Andra lådan kilade fast sig så att hon var tvungen att lirka in handen och försöka banka loss den från insidan. Det lyckades inte, så hon stack in huvudet i det gapande hålet efter lådorna och fick då syn på ett annat kuvert. Det satt inkilat längst bak, och när hon drog i det stannade en bit av lacket kvar i träet.

Hon rynkade pannan när hon såg att brevet var till hennes mormor Greta Olofsdotter. Hastigt sköt Erika bort en låda som stod i vägen och slog sig ned vid skrivbordet igen. Utan skrupler bröt hon upp det sista av lacket och drog ut pappret.

Mor. Jag vädjar med detta brev om att få komma hem i förtid. Min vistelse på Sjölund befaras bli farlig om den fortskrider. Det finns saker här som jag inte är rustad för. Jag är rädd att platsen kommer ta själen ifrån mig om du inte låter mig få komma hem.

Erika läste sedan en mening mitt i brevet, som var över­struken: Min tunga lyder mig inte, mitt sinne styr inte.

Texten fortsatte med sin vädjan: Om du bara låter mig få komma hem så ska jag be familjen Skog om ursäkt och tacka ja till Alexanders frieri. Jag ber dig mor, snälla rara, skriv till faster och begär om min hemkomst.

29

Återigen var texten överstruken så att det inte gick att urskilja vad som stod. Brevet var undertecknat med Hilda. E ­ rikas mor.

Erika reste sig, men satte sig ned igen. Modern hade skrivit det här.

Erika läste brevet en gång till. ”Be familjen Skog om ursäkt?” sa hon och fastnade främst vid de orden, för i övrigt begrep hon det inte alls. Men brevet tycktes vara skrivet i någon form av hysteri. Egentligen lade hon inte särskilt stor vikt vid resten just nu, utan tänkte mer på att här fanns ett brev som aldrig blivit sänt, ett brev som modern skrivit när hon bott på Sjölund och som i alla år hade suttit fastklämt mellan skrivbordets baksida och lådorna. Mitt under näsan på Erika. ”Varför ångrade du dig?” viskade hon och såg på texten igen.

Brevet var inte daterat och Erikas första tanke var att fråga Anna. Men de hade sagt god natt tidigare. Dessutom visste Erika att Anna sannolikt inte skulle svara ordentligt. Det var det ingen som gjorde. Hilda och hennes sjukdom var ett tabubelagt ämne. Anna skämdes. Alla skämdes.

Det hade mörknat hastigt och gården låg nedsänkt i en mörkblå skugga. Erika satt och såg ut genom fönstret. Äppelträdens vita blommor tycktes lysa i dunklet där under henne.

Ett stycke bort syntes den långa stenmuren som en mörk ål mot kohagen där korna låg utspridda under den enorma trilling­ björken. Solen hade försvunnit ned bakom grantopparna och det var tyst omkring henne.

Hon lade moderns brev bredvid faderns så att de båda låg framför henne på skrivbordet. Det ena var till Erika, det andra var till hennes mormor. Erika önskade att det hade varit tvärtom, att moderns brev var till henne och faderns till mormodern. Hon ägde nämligen ingenting från sin mor.

Erika såg ned och jämförde de båda skrivstilarna. Faderns text var liten och spretig medan moderns var större och mer snedställd. Faderns var välformulerad med en trevlig ton, trots 30

den förestående döden. Moderns var förvirrad, med en djup förtvivlan över sig.

De flesta tidiga minnen som Erika ägde var de från moderns barndomshem, Backen. Erika hade tillbringat en stor del av sina första levnadsår där. Backen var granngård till Skogarp och där hade kusinerna funnits, den snälla mostern Ida och den lite underliga mormodern Greta. Det var dit fadern en eftermiddag hade kommit för att berätta att Hilda Skog hade drabbats av ett nervsammanbrott och behövde vistas en tid på ett vilohem. I Erikas frånvaro skulle det ha kommit en mycket vänlig doktor samman med en sköterska och hämtat Erikas mor. Fadern hade fått vilohemmet att låta som en bra plats, en oas för modern att återhämta sig på innan hon kom hem igen.

Erika kunde inte minnas sig själv som särskilt hårt knuten till sin mor, det hade varit fadern hon sökt sig till i första hand.

Beskedet om moderns frånvaro var därför ingen traumatisk upplevelse som Erika mindes särskilt tydligt. Mer tydlig var istället bilden av fadern, när också han drabbades av ett slags nervsammanbrott och försvann in i sig själv istället för till ett vilohem. Erika hade önskat att den vänlige doktorn med sin sköterska skulle komma även för fadern, men då hade Edit förklarat att moderns vilohem i själva verket var ett hospital för obotligt sinnessjuka. Hon var ur stånd att klara sig utanför hospitalets fyra väggar. Sedan hade farmodern sagt någonting som Erika aldrig skulle glömma: ”Din mor är inte alls trött, utan rubbad och omöjlig att banka vett i.”

För Erikas inre syn hade det då dykt upp en bild av hur hennes mor blev slagen, utan att modern ens förstod varför.

Det hade gjort så ont i Erika, och fastän hon sedan fått veta att det inte alls var så det gick till, hade bilden stannat kvar. I den stunden hade hon börjat hata Edit.

Erika reste sig från stolen och började gå runt i rummet. Det var ett gavelrum med sluttande tak åt båda sidor. I mitten av rummet kunde Erika stå upprätt och det måste även modern 31

ha kunnat, fastän de sagt att Hilda var något längre än Erika.

Hon undrade om modern en gång också stått här, på samma plats och blickat ut i rummet, och hon ställde sig på tå för att kanske få samma utsikt som modern haft då. Men det gjorde ingen skillnad på utsikten och Erika klev över skrivbordslådorna för att sätta sig på sängkanten.

Trots skammen hade hon saknat sin mor, framför allt de första åren.

Ingen hade velat säga vad modern gjort sig skyldig till för att spärras in, inte ens Edit. De hade bara sagt att hon var mycket sjuk och behövde vård. Vården var av det slag att anhöriga inte tilläts besöka. Inte ens barn fick träffa sina föräldrar. Erika hade med hjälp av Jon tagit reda på att det fanns någonting som hette permission, ett fenomen som innebar att de som satt inlåsta fick fritt över en dag för att åka hem och hälsa på sina familjer. Efter stor möda hade Erika fått fadern att ansöka om detta, men de hade fortfarande inte fått något besked. Det var flera år sedan nu. Småningom hade Erika vant sig vid att inte ha någon mor och när ingen ville prata om henne var det nästan som om Hilda inte längre fanns.