9789189750081

DÖDA KVINNOR FÖRLÅTER INTE

SekelskiftesmordeN

döda kvinnor förlåter inte

döda kvinnor f ö r l åt e r i n t e

bookmark förl ag

Tidigare romaner av Katarina Wennstam utgivna på annat förlag: Flickan och skulden 2002 En riktig våldtäktsman 2004 Smuts 2007 Dödergök 2008 Alfahannen 2010 Svikaren 2012 Stenhjärtat 2013 Skuggorna 2014 Skymningsflickan 2015 Flickan och skammen 2016

Gänget 2017 Flickan på hotellet 2017 Pojken under bron 2018 Shirins första fall 2018 Har du ingen humor? – En snabbguide till jämställdhet 2018 Vargen 2019 Dockorna 2020 Djävulens advokat 2021 Dödsbädden 2022

Citatet ur Nyårsklockan på s. 23 av Alfred Tennyson är översatt av Edvard Fredin.

Citatet på s. 117 av Erik Johan Stagnelius är hämtat ur Strödda dikter (efter tiden omkring 1818).

Citatet på s. 186 är hämtat ur Idun: Praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet, nr 5:1896. Viss anpassning har gjorts vad gäller stavning och ordföljd.

Citatet på s. 260–261 är hämtat ur Hjulridt: En bok för hjulryttare och för dem som ämna bli det av Adolf Östberg, så som återgivet i Korsettkriget av Henric Bagerius.

Citatet på s. 325–326 av den franske byråkraten Alexandra Jean Baptiste ­Parent-Duchâtelet är hämtat ur Den sköna synderskan av Rebecka Lennartsson.

Döda kvinnor förlåter inte sekelskiftesmorden del 1 © Katarina Wennstam, 2023 utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2023 omslag: Miroslav Šokčić, Mono Studio AB omslagsfoto: Caroline Roosmark kartillustration: Pär Lindström fotograf eftersättsblad: Oscar Heimer tryckt och inbunden av: ScandBook UAB, 2023 isbn 978-91-89750-08-1 Denna bok trycks på FSC ®-märkt papper och är ­­ klimatkompenserad genom World Land Trust.

Till Emil och Moa

DEL 1

strafflagen 1864 14 kap. Om mord, dråp och annan misshandel 26 §. Qwinna, som i uppsåt att döda eller fördrifwa sitt foster, nyttjar inwärtes eller utwärtes medel, som sådan werkan hafwa kan, warde dömd, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med twå till och med sex år, och i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex månader.

N y å r s a f t o n 1895 Döden var ständigt närvarande i huvudstaden, en beryktad och ovälkommen gäst i vardagen. Barn föddes, människor kom från alla delar av landet för att söka arbete, lycka, en framtid. Befolkningen ökade mer än någonsin, på femtio år tre­ dubblades antalet stockholmare. Ändå lurpassade döden ständigt. Begravningarna var otaliga, bårhusen fulla.

I en sal på Södra barnbördshuset på Wollmar Yxkullsgatan rann livet ur en kvinna som precis fött fram sitt åttonde barn.

Moderkakan kom med en störtflod av blod som aldrig ville ­stilla. Kvinnan mumlade några ord, kanske ett namn på det lilla barn som aldrig skulle få lära känna henne, innan hon förlorade medvetandet. Åtta barn utan mor, det var ingen ovanlighet i staden. En sköterska som sattes att svabba det blodiga golvet började gråta över det förfärliga, en annan läxade sammanbitet upp henne. Om hon ska gråta över varje förlorat liv här, gör hon snart inte annat.

En ung man, inte mycket mer än en pojke, tog ett felsteg när han och vännerna jumpade på isflak i Riddarfjärden. Sekunden innan var han full av adrenalin och ungdomlig berusning.

Risken att missa var en del av själva leken, det var den som gjorde att det brusade i unga mäns kroppar när de flög från det ena gungande och våthala flaket till det andra. Närapå tappade balansen, kände det iskalla vattnet runt fötter och vader som 11

en påminnelse om mörkret där under. Och så plötsligt. En av ynglingarna missbedömde avståndet, och föll mellan flaken.

Det gick på en sekund så var han borta, det strömmande vattnet drog genast tag i den magra och av hunger svaga kroppen och han försvann under isen. Hans korta förvånade rop hördes inte länge, bara vännerna som grät och skrek.

På fattighuset Dihlströmska på Glasbruksgatan dog de arma stackarna i sådana mängder att ingen annan än föreståndaren egentligen höll räkningen. En infördes i arbetsinrättningens rullor som avliden på morgonen på årets sista dag, feber angavs som enda orsak. En annan, en kvinna på tjugonio år, drog sitt sista andetag vid samma tidpunkt som andra mer lyckligt lottade stockholmare slog sig ner runtom middagsbord för den traditionsenliga nyårsgröten. Efter kvinnans namn i dödboken skrevs lungsot. Kroppen fördes inte till något begravnings­ kapell utan till Karolinska Institutet för dissektion och rasbiologisk forskning.

Medan dagen gick mot kväll förolyckades en sjuårig gosse.

Han klämdes ihjäl då han skulle hjälpa sin far att mocka runt familjens häst. När bröstkorgen brast lät det bara som när man kliver på en hög med torra kvistar. Moderns förtvivlade skri hördes över hela grannskapet, detta var det fjärde barnet hon förlorade och snart skulle väl också förståndet lämna henne.

Memento mori, stod det gjutet i järn över portaler till kyrkogårdar och inristat på gravstenar. Kom ihåg att du är dödlig.

Som om människorna i den smutsiga, trånga och växande staden någonsin skulle glömma det. Döden fanns överallt. Fler människor dog i Stockholm än vad som föddes, och ändå växte staden dag för dag, år efter år. För trots farsoter, barnsängsfeber och olyckor, trots tuberkulos och veneriska smittor och barna­ dödlighet, pågick livet sida vid sida med döden. Människor anlände till staden i tusental. De reste med tåg eller båt, de fick skjuts över skumpiga landsvägar på hökärror och droskor, de kom vandrande med sina ägodelar på ryggen. Det var unga 12

män på jakt efter arbete, så som unga män alltid sökt sig hemifrån för ett annat liv.

Men det var också unga kvinnor, en strid ström vars like ingen tidigare skådat. Unga flickor, bara nyss blivna tonåringar, som kom till huvudstaden för att leta efter arbete – med en ny och bubblande dröm i sitt huvud: att ta makten över sitt eget liv.

Att tjäna egna pengar, arbeta för en lön. Att få en skärva av det oberoende och den frihet som män alltid haft.

Var tionde stockholmare arbetade som tjänstefolk, merparten av dem unga kvinnor med tjänst i privata hem som hem­ biträde, pigor och husor. En vanlig arbetsvecka innebar mer än åttio timmars arbete. Det var ett liv nästan helt utan rättigheter, men också med nya och åtråvärda möjligheter. För många var det början på ett nytt, bättre liv, för andra skulle det sluta illa. Mycket illa. Men med samma ungdomliga iver och känsla av odödlighet som den yngling som föll mellan isflaken tänkte de alla att det förstås inte gällde just dem.

Olga

Vinternatten var bitande kall och svart som sammet. Det skulle komma mer snö i natt, men Stockholm låg redan inbäddat i ett pudrigt vitt täcke som dämpade ljud och larm. Det enda som hördes när änkefru Laurells droska närmade sig Djurgården var hästens frustande och då och då klatschandet från kuskens piska. De passerade över Djurgårdsbron och såg det pågående bygget av Nordiska museet resa sig mot den mörka himlen. Ett torn hade börjat ta form och fick den imponerande byggnaden att än mer likna ett sagoslott. Taket såg ut att ha pudrats med florsocker. I snöyran gick det att ana än fler byggställningar på Lejonslätten, där den stora konst- och industriutställningen skulle äga rum om lite mer än ett år.

Utmed Djurgårdsvägen vandrade människor åt samma håll, det var par som gick arm i arm och hela familjer med barn som körde sina sparkar på den snöiga gatan. Lyktstolparnas svaga gasljus lyste upp människorna. Olga Laurell tittade ut genom den hästdragna droskans immiga fönster och drog med handen för att kunna se bättre. Hon betraktade en flicka som hade höga kängor knutna upp till knäna och en kjol som vippade när hon gick hand i hand med sin far. Hon hade långa smala flätor som dunsade på ryggen och hennes ansikte var ett enda stort leende. Åsynen av den glada flickan fick det att hugga till i hjärtat på änke­fru ­Laurell, men hon stängde kvickt dörren till alla plågsamma ­minnen.

14

Hon avbröts i sina tankar av ljudet från bjällror och ett svischande som drog förbi droskan där änkefrun satt tillsammans med sin son Oscar Laurell. Det var en ännu större och ståtligare landå som körde om dem, ett fyrspann som körde så att snön yrde. Det var visst många som ville hinna fram i tid till nyårsfestligheterna.

Entrén till Skansen glödde av utplacerade facklor och marschaller. Lågorna fladdrade mot natthimlen och lyste upp ansiktena på de många människorna framför entréns portal.

Uppifrån portalens tak bligade två drakhuvuden ner på de dalkullor som stod i färgglada folkdräkter och hälsade besökarna välkomna. Det hade annonserats i pressen om att utsiktstornet Bredablick denna afton skulle lysas upp genom illumination.

Intresset för att se vad det omtalade elektriska ljuset kunde åstadkomma i den nordiska vinternatten var så stort att en lång kö nu ringlade sig utanför Skansens entré.

Oscar Laurell såg sin mors blick på folksamlingen, läste av hennes oro och tvekan. ”Kanske om mor väntar här medan jag inskaffar biljetter”, sa han.

Olga rättade till hatten på sitt huvud och lät det svarta floret falla ner framför ansiktet. ”Vi ska väl knappast behöva ställa oss och trängas”, muttrade hon misslynt. ”Jag ska se vad jag kan göra, om mor väntar kvar så länge”, sa Oscar och klev ur droskan. Iskall luft och virvlande snö svepte in i vagnsvärmen och änkefru Laurell körde in sina händer i muffen av kaninpäls. På golvet inne i droskan stod ett värmekrus fyllt med glödande kol, så de hade inte behövt frysa under färden. Hon betraktade folksamlingen där utanför, alltfler besökare anlände i hästdragna droskor. Det var unga och gamla ur Stockholms societet, kvinnorna i pälskantade peleriner över vackra festklänningar och männen i stora pälsrockar. Det var folk som hade råd att betala femtio öre för att få komma in 15

på detta naturmuseum som öppnat för lite mer än fyra år sedan, och som redan blivit ett av huvudstadens mest omtyckta besöks­mål för de bättre bemedlade.

En stund senare återvände Oscar och eskorterade henne in.

Hon fortsatte att muttra när han erbjöd henne sin arm, de skulle ta sig uppför backen mot Bollnässtugan och vidare bort till Renberget. Där skulle nyårsfirandet gå av stapeln, och snart skulle Flottans musikkår komma tågande med facklor. ”Hur mycket är klockan?” undrade Olga och Oscar fick leta en stund innanför den noggrant knäppta rocken för att få fram sin guldrova, den som hade hans fars namn ingraverat och som han fått överta så sent som i mars, då polisintendent Gabriel Laurell hade lämnat jordelivet. ”Snart elva, om mor kan gå lite raskare ska vi nog hinna fram.” ”Nu är det som Oscar kan se med egna ögon isigt och halt på marken, det tar den tid det tar”, svarade hon kort och trippade bredvid honom med små steg.

Han svarade inte, visste när det var bäst att låta modern få sista ordet, och bet ihop. Men nog tyckte han att hon gick demonstrativt långsamt.

I samma stund fick de syn på det upplysta tornet Bredablick och det var en grann uppenbarelse, nästan övernaturlig.

Det röda teglet såg ut att brinna i ljuset från strålkastarna nere på marken, de välvda fönstren glittrade som ädelstenar i natten.

Oscar Laurell hade fått med sig en fårskinnsfäll från droskan och bar den vikt över armen. Framme vid Bollnässtugan var det fullt av folk. Överallt flammade tända facklor och marschaller.

Han fick syn på en ledig plats på en bänk utmed den timrade faluröda stugan. Han skyndade sig fram och bredde ut sin fäll innan någon annan tog platsen. Oscar sträckte ut en hand till stöd för Olga, och hon samlade ihop sina kjolar för att kunna tränga sig ner på bänken. Den hårt snörda korsetten 16

t­ illsammans med klänningens stora ärmar och alla kjolar gjorde att hon såg nästintill orubblig ut där hon satt.

Det broderade sorgfloret dolde större delen av hennes ansikte, bara de sammanbitna käkarna syntes. Munnen var som ett streck.

Olga undrade för ett ögonblick om det hade varit en dum idé att följa med hit. Hon hade knappt lämnat hemmet under hela hösten men Oscar hade varit så ivrig i sina planer att ge henne en nyårsafton att minnas. En nystart, en möjlighet att lämna det sorgesamma året 1895 bakom sig och blicka framåt. Olga tänkte att det hade varit en fåfäng förhoppning av Oscar, hon skulle knappast lägga av sig sorgkläderna bara för att det blev ett nytt år.

Om hon någonsin skulle göra det.

Olgas handskbeklädda hand höll stadigt i sorgfloret så att det inte skulle blåsa upp och hon kunde inte låta bli att undslippa sig en missbelåten suck. Vad skulle hon här att göra?

I samma stund lade någon en hand på Oscar Laurells arm.

Han vred på huvudet och där stod ett par som höll i ångande koppar med glögg. Kvinnan bar en konstfullt smyckad hatt med plymer, och en pälsbrämad cape med en hög åtsmitande krage som skyddade halsen mot kylan. Bakom kvinnan tornade hennes sällskap upp sig, en rödbrusig man iförd en enorm vargskinnspäls. Han tuggade ur det sista av en skinksmörgås och hade senap i mustaschen. ”Direktör Bülow, fru Bülow”, sa Oscar Laurell artigt och bugade sig. ”Jag får lov att önska herrskapet en god fortsättning på julen, och snart ett gott nytt år.”

Olga förblev sittande men sträckte ut sin hand till hälsning. ”Så angenämt att se änkefru Laurell ute bland folk igen”, sa fru Bülow och lade huvudet på sned. ”Jag får lov att b­ eklaga förlusten. Jag hoppas att våra kondoleanser nådde änkefru ­Laurell i sorgens stund. Så fruktansvärt det här året måste ha varit.” ”Polisintendent Laurell har lämnat ett stort tomrum efter 17

sig”, fyllde hennes man i samtidigt som han drog med båda fingrarna i sin mustasch. Han vajade lite där han stod, påtagligt överförfriskad så här fram på nyårsaftonens sista timmar och han log lite opassande. Hustrun vände sig om och blängde på sin make och han anlade med ens en betydligt mer beklagande min. ”Att mässlingen kunde ta också en stor och stark man som Gabriel …” Han skakade på huvudet som för att understryka det sorgliga, det oerhörda.

Oscar nickade bara till svar, han verkade osäker på vad som var rätt sak att säga. Olga satt tyst och det var omöjligt för de andra att tyda hennes min eftersom sorgfloret dolde större delen av ansiktet. Hon verkade i alla fall inte besvära sig med att lätta upp förstämningen. I samma stund fick fru Bülow syn på någon annan bekant och lyfte glatt handen till hälsning.

Lättnaden i fru Bülows blick var tydlig, att en reträttmöjlighet dök upp så påpassligt. ”Ja, ser man på”, sa fru Bülow. ”Där kommer visst självaste disponent Gradwall och hans hustru. Om änkefru och konstapel Laurell ursäktar oss, vi har lovat att slå följe till Renberget med dem. Ja, gott nytt år då.”

Oscar slog sig ner bredvid sin mor och sneglade på henne.

De satt tysta båda två, osäkra på om den andra hade uppfattat den ofina viskningen från direktören till sin fru när de lämnade dem. Olga hade tydligt hört vad den där fyllbulten Bülow sagt. ”Mässlingen. Som om någon skulle tro på det.”

Men jo, Oscar hade nog hört han också.

Olga satt med blicken riktad rakt fram och med samma strama hållning hon haft hela livet. Hon sneglade på sonen och såg käkmuskeln som malde under huden i hans ansikte. Han hade hört, och hon visste att hela stan surrade av rykten om hennes skam.

18

Flottans musikkår tågade från Bollnässtugan till tonerna av den uppsluppna Regina-marschen och folk slog följe bakom musikanterna och Skansens många kullor, fagra och glada lyste de som fjällblommor i sina dräkter och friska unga ansikten.

De bar randiga förkläden, broderade sjalar och västar i klara färger och många var de män som vände på huvudena när kullorna högtidligt gick förbi i klungor. Änkefru Laurell suckade när Oscar föreslog att de skulle röra på sig likt de andra gästerna. ”Ska det vara nödvändigt?” sa hon irriterat. Hon ville faktiskt bara åka hem igen. ”Så, kära mor, låt oss försöka göra det bästa av nyårsaftonen.

Snart kan vi säga farväl till det gudsförgätna året artonhundra­ nittiofem”, sa han med spelad glättighet och gjorde en lustig rörelse i takt med en Bellmanvisa som sjöngs av några nyårsrusiga gäster som drog förbi dem med armarna runt varandras halsar. ”Klinga gubbar, glas mot glas!”

Till ljudet av glada tillrop, skålar och musikkårens blås­ instrument anlände de till Renbergets öppna äng som nu låg frusen och vit av snö. Bakom syntes Håsjöstapeln där det gamla året snart skulle ringas ut. Folksamlingen surrade och vibrerade av förväntan, någon började sjunga på en fyllevisa men hyssjades. De flesta stod stilla och väntade, tagna av gemenskapens kraft och stundens allvar. Snart var det nya året här, och ingen visste riktigt vad de kommande åren skulle föra med sig till det frusna landet i norr. Fyra år kvar till ett nytt sekel och fin-desiècle började bli ett vedertaget begrepp när tidningarna skulle beskriva den säregna blandning av melankoli och dekadens, ångest och nationalromantisk yra som skapade så starka och stundtals pessimistiska känslor hos befolkningen.

Oscar lade en hand på moderns arm. ”Fryser mor?” ”Det går bra”, sa hon lågt men utan större entusiasm. Runt dem tjoade okända människor och drack varandra till. Olga förbannade sonens infall, hon var alls inte redo för att vara ute 19

bland folk. Kommer jag någonsin vara det? hörde hon en röst undra inombords, men hon försökte samtidigt slå bort den trista tanken. Hon måste tro att hennes liv inte var över.

Men hon hade inte kunnat undgå att se blickarna. Oscar hade agerat familjens överhuvud och nickat och lyft på hatten till bekanta och gamla kollegor till fadern, mottagit kondoleanser och vänliga ord. Olga hade gång på gång fört handen till sorgfloret som för att försäkra sig att det verkligen täckte hennes ansikte, mumlat tack och inte sagt mycket mer. Och hennes älskade Oscar hade ställt sig som ett skydd mellan henne och de sensationslystna ögonkasten.

För de hade båda sett hur kvinnor böjde sina huvuden ihop, viskade när de passerade, hur vissa av damerna till och med hånlog. Att de kunde med, tänkte Olga, men visste att det var just det som viskningarna sa om dem. Att änkefru Laurell tog sig friheten att komma hit, att hon inte skämdes!

Vi har blivit paria, tänkte hon sorgset men klistrade sedan på ett leende när sonen gav henne ännu en oroligt efterforskande blick. ”Nu kommer snart Nikolaus Bergendahl”, sa han uppmuntrande. Alla var så förtjusta i postexpeditören som blivit en populär underhållare. Hon uppskattade gesten, hon och Gabriel hade hört Bergendahl läsa Fänrik Ståhls sägner och Oscar hade väl tänkt att detta kanske kunde få henne på gott humör.

Hon svarade inte, men lösgjorde sin hand ur kaninpälsmuffen och fattade tag om hans hand. Hon klämde den hårt och höll den kvar i sin. Nu var det bara minuter kvar på året och upp på en estrad klev Nikolaus Bergendahl, med en fackla i ena handen. Folksamlingen tystnade och Olga och Oscar Laurell stod hand i hand mitt i publiken. Runt Bergendahl fladdrade marschaller på höga stänger och andedräkten kom ur hans mun som vit rök. ”Han ska läsa något av den brittiske poeten Alfred T ­ enny­son”, 20

viskade Oscar till sin mor. ”Det är nytt för i år, jag tror att mor kommer att tycka om det.”

Så började Bergendahl läsa med klar och redig stämma som ekade ut över de församlade. ”Ring klocka, ring i bistra nyårsnatten. Mot rymdens norrskenssky och markens snö, det gamla året lägger sig att dö.”

Hildur

”Men vad ska det här vara bra för?”

Johan Emil Berggren såg på sin äldsta dotter Hildur. På den enda byrån i rummet hade hon placerat en porslinskanna fylld med stenar och vatten. I denna hade hon tryckt ner en liten gran. Den doftade friskt och hade gröna barr som dock föll av ner på duken så fort någon rörde den. Några av grenarna var nästan helt kala. ”Jag fick den på torget, de skulle slänga den”, sa Hildur stolt och rätade upp den spretiga granen. ”De säljs egentligen innan jul, man tar in den kvällen innan julafton och klär den. De som var kvar nu skulle ändå bli brasved. Titta, så fint det blir.”

Hon hade slagit en knut på en sytråd och fäste öglan runt stjälken på ett litet rött äpple. Det var kantstött och även det hade hon fått av den snälle handlaren på Adolf Fredriks torg vid Hornsgatan. Hon hängde upp äpplet, men grenen bågnade av tyngden från äpplet och hon flyttade det till en grövre.

Runt slagbordet satt småsyskonen på rad och var mycket koncentrerade på sitt arbete. Hon hade gett dem små rektangu­ lära bitar av kräppapper. De skulle tillverka veckade stjärnor att hänga i granen. ”Nej, nej, Anna, inte knyckla ihop det”, sa hon till den sexåriga lillasystern och stoppade henne innan hon hann förstöra pappret. ”Små fina veck på rad ska det vara. Så här.”

22

Hildur fäste de pappersstjärnor som blivit klara på tunn tråd och hängde dem sedan i granen. Varje gång hon kom åt grenarna föll ytterligare några barr ner på duken och hon insåg varför torghandlaren skänkt henne den lilla bordsgranen. Den var verkligen inte mycket mer än en torr tändsticka. ”Men se så fint det blir”, sa hon till sin far som tittade ömt på sin dotter och sedan på granen. Han sa först inget, men skrattade sedan till och drog Hildur intill sig. ”Min tokiga unge, allt vad du hittar på. Ska den bara stå där?” ”Fint folk sätter ljus i den och sedan tänder de ljusen så att hela granen lyser!” utropade åttaåringen Erik förnumstigt. ”Ja du pojk, någon eld ska inte komma i närheten av den där, den är torr som fnöske”, sa Johan Emil och flyttade demonstrativt undan rummets enda ljuskälla, en fotogenlampa som ändå stod långt från granen. Rädslan för brand var djupt rotad i honom, sedan barnsben hade han hört historierna om när nästan hela Maria brann ner till grunden i den stora branden i mitten av sjuttonhundratalet. Och så sent som för åtta år sedan försvann nästan hela staden Sundsvall i en förödande brand.

Nu bodde de förvisso i ett stenhus som sades vara brandsäkert, men man kunde inte vara nog försiktig. En trång lägenhet full med ungar, kläder och trämöbler kunde bli övertänd på bara några sekunder. ”Jag slänger den i kaminen imorgon, far”, sa Hildur. ”Men jag tyckte att det var fint att pynta för att fira det nya året. Och det kostade oss ingenting.” ”Vem får äta äpplet då?” undrade lillasyster Anna som studsat upp på fötter och viftade med sina små fingrar farligt nära den ranka granen. ”Det får du dela med dina syskon”, sa Hildur och petade retsamt Anna på nästippen. ”Men då blir det ju ingenting!” klagade Anna och blängde på syskonen som trängdes runt bordet. De bodde sammanlagt 23

sju stycken i den lilla portvaktarbostaden på ett rum och kök, och var vana vid att det mesta måste delas mellan många munnar och att ingen någonsin fick tillräckligt. Men Hildur själv kunde stå över, även om tanken på att sätta tänderna i en äppel­ klyfta frestade henne. Och minstingen som låg och snusade i översta byrålådan åt förstås inte några äpplen.

Hildur betraktade sitt allra yngsta syskon, Elvira. Bara sex månader gammal och redan moderlös. Dessutom utan den tvilling som hon under nio månader hade delat platsen med i moderns mage. Hildur kände hur ögonen tårades. Den här julen hade varit svår, för dem alla. Men kanske allra mest för fadern Johan Emil. Vid första advent hade han jordfäst både sin hustru och ett av sina barn, Elviras tvillingsyster Emelie.

Tuberkulosen hade svept fram som en skoningslös stormvind genom familjen under hösten och tagit den lilla som knappt hunnit börja leva, och modern Maria Johanna som fortfarande varit svag efter nedkomsten. Att lilla Elvira hade överlevt var inget mindre än ett mirakel, även om Hildur inte hade undgått att lägga märke till att fadern inte riktigt verkade se sin yngsta dotter. Det var som om sorgen efter Maria Johanna och Emelie var så stark att han inte hade plats för någon verklig ömhet för flickan som blev kvar.

Hildur lade en hand på spädbarnets rödflammiga kind. Det var varmt här i rummet och Hildur lättade på knuten som höll hättan på plats på flickans lilla huvud. Älskade unge, tänkte Hildur. Inte kan du rå för att du överlevde. Inte är det ditt fel att far är så tung i hjärtat att han inte orkar visa tillgivenhet och kärlek.

Det kommer, tänkte Hildur och rättade till filten runt det sovande barnet i byrålådan. Det blir bättre nästa år, ska du se.

Bara du överlever vintern blir det nog bra när våren kommer. ”Titta!” hojtade lillebror Erik och höll stolt fram en hopknycklad pappersboll som skulle föreställa en stjärna.

24

Bara Hildur och far klarade av att hålla sig vakna till tolv­slaget.

De satt tysta i fotogenlampans sken och betraktade mora­ klockan som stod i ett hörn av rummet. I kökssoffan låg Erik och Anna och sov skavfötters med storebrodern Gustaf. Elvira sov i sin byrålåda och på golvet låg äldste sonen Anton. Han var femton år fyllda och hade verkligen försökt hålla sig vaken, men han hade arbetat hela dagen och var som alltid utmattad redan vid tiosnåret.

Klockans taktfasta tickande räknade ner året, minut för minut, och så slog klockan tolv med en dov klang. Från gården utanför fönstret hördes en tuta som ljöd högt och envist, följt av skratt och sång från några män och kvinnor som drog fram mellan gårdshusen och utedassen. Avlägset kunde de höra de dämpade klockslagen från Maria Magdalena kyrka.

Jaha. Då var det ett nytt år. Hildur och far tittade på varandra och Johan Emil drog lite på smilbanden. ”Jamen gott nytt år då, min flicka.” Han sträckte sig över slagbordet och fattade hennes hand. ”Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.” ”Tack, far”, viskade hon och log tillbaka. ”Det blir nog bra, ska far se. Elvira mår bra och det gör vi andra med, så det ska ordna sig.” ”Ja, på något sätt måste det göra det”, sa fadern med en suck och ställde sig sedan upp. ”Jag … jag tror jag tar och knyter mig.”

Hildur nickade och sträckte sig efter sin sykorg. Hon hade flera dräktliv som skulle lagas och ändras åt fru Creutz och hon vågade inte ha de dyrbara plaggen framme när småsyskonen levde runt i det trånga rummet. ”Jag arbetar en stund”, sa hon till fadern när han sträckte ut sig på madrassen bredvid Anton. En kort stund senare hörde hon faderns snarkningar och hon försjönk i sitt arbete.

25

I ­spensbandet på livet var en etikett från det berömda mode­ varuhuset Augusta Lundin insydd. Det var en vacker över­del till en ­aftonklänning, sydd i pariserblå sammet och ett utsökt hantverk. Den djupa halsringningen var dekorerad med bryssel­ spets och på insidan syntes de intrikat placerade rör­banden som innehöll stödjande fjädrar gjorda av metall. Dessa skapade dräktlivets fasta och vackra form, och det var en grannlaga uppgift att sy om och lägga ut ett måttbeställt plagg.

Allt Hildur visste om att sy och handarbeta hade hon lärt sig av sin mor Ellen. Som alltid drog ett svart stråk av saknad genom henne när hon tänkte på modern. Hildur tittade på fadern som låg på golvet med öppen mun och händerna på bröstet och snarkade ikapp med Anton. Hans ansikte var fårat och håret hade börjat gråna. Han skulle fylla fyrtio år på det nya året och han hade precis blivit änkeman, och det var därtill den andra gången han förlorade en hustru. Ellen hade dött för över tio år sedan och även om Hildur varje gång hon trädde en tråd genom ett nålsöga eller sydde fast en hyska tänkte på sin mor, kunde hon inte längre minnas hur hennes röst lät. Ibland fick hon för sig att hon visste, att mors röst varit låg och melodisk, men hon var inte längre säker. Far hade en medaljong med ett litet fotografi av Ellen och längst ner i sitt syskrin hade Hildur en näsduk som hon aldrig skulle tvätta, eftersom den fortfarande bar på en knappt förnimbar doft av modern.

Hildur klippte med ögonen och drog fotogenlampan lite närmare. Hon var trött, men hon måste bli klar med dräktlivet.

Fru Creutz hade som de flesta fina damer gott om klännings­ ensembler bestående av kjolar med flera olika slags dräktliv.

Det blå sammetslivet som Hildur nu satt och sydde var för festligare tillfällen och hörde ihop med en lång kjol i samma tunga vackra tyg. Dessutom fanns det ytterligare liv, och de olika överdelarna gjorde att ensemblen kunde varieras med samma kjol.

I nästa stund körde Hildur synålen djupt in i långfingrets 26

topp och hon ryckte förskräckt undan fingret från hand­arbetet.

Det sista hon ville var att råka lämna en blodfläck på tyget, hur liten den än må vara. Hon stoppade fingret i munnen och sög på det tills det slutade att blöda. Ögonen kändes grusiga och hon gäspade stort. Fru Creutz ville absolut ha sin afton­ klänning klar till knutbalerna i januari, men Hildur var så trött att hon var rädd för att sy fel eller göra något annat misstag.

Hildur lade till slut dräktlivet åt sidan och ställde sig upp.

Hon lyfte armarna över huvudet och sträckte dem upp mot taket för att mjuka upp sin ömma nacke. Fastän portvaktar­ bostaden var trång så var det högt i tak och fönstren var stora och släppte in mycket ljus dagtid. Hildur borde gå upp tidigt och sy klart imorgon istället, men det var inte lätt när syskonen satt till bords och skvätte välling omkring sig och tog i allt med sina lortiga små fingrar.

Hon kände att det trängde på och bestämde sig för att gå ut till dasset på gården. Annars drog hon sig för att gå ut ensam och det var verkligen hiskeligt kallt ute, men kanske skulle hon piggna till av lite frisk luft och sedan ha ork till att sy någon timme till.

Hildur svepte en tjock sjal runt sig och klev så tyst hon kunde över faderns och Antons sovande kroppar. Hon tände en lykta att bära med sig och släckte fotogenlampan på bordet. När hon kom ut i trappan hörde hon skrål och röster från Krukmakargatan, några unga män drog förbi och hon hann se deras svarta skörtar och höga hattar innan de försvann. Hon svängde vänster och tryckte upp porten till gården. Kall vind svepte upp under hennes kjolar och det hade fallit nysnö som låg vit över gårdshusen och den frusna marken. Hon trippade försiktigt för att inte halka på några isfläckar som kunde dölja sig förrädiskt under snön och huttrade till. Nog skulle hon bli vaken alltid.

Det var mörkt på gården och även om Hildur var bekant med de flesta hörn och skrymslen här ute skrämde de djupa skuggorna henne. Hon sneglade på dragkärror, trätunnor och 27

huggkubbar. Hon lyfte på sin lykta och såg ljuset lysa upp det intorkade blodet på en av kubbarna där någon höna nyligen mist huvudet. Yxan satt fortfarande kvar med eggen djupt ­nerkörd i kubbträet. Gården var full av små hus, det var ved­ bodar, stallar och stugor som byggts utan mer samhörighet med de andra stugorna än att de lutade sig mot varandra, sneda och trötta. Det var trångt och skitigt, men nattens snö skänkte en viss skönhet till stugorna. Kylan gjorde att lukten från latrinen inte var lika kväljande som under årets varmaste månader, då det kunde ligga en tjock stank över hela gården. Avträdet upptog en hel länga bredvid en av stugorna och bakom varje dörr dolde sig ett dass.

Någon hade glömt att haspa igen en av trädörrarna och den stod och slog i vinden.

Hildur rös ofrivilligt till och ångrade att hon inte bara satt sig på pottan inne i värmen. Vad skulle hon ut här att göra mitt i natten?

Hon gläntade försiktigt på dörren, plötsligt rädd för att någon skulle sitta där inne i mörkret och vänta på att kasta sig över henne. Men det var tomt och hon drog för haspen innan hon lyfte på kjolarna. Träet runt dasshålet var iskallt mot hennes bara rumpa och ur det mörka djupet ångade det av andra människors efterlämningar. Hon gjorde ifrån sig så snabbt hon bara kunde, ville bara in igen, till värmen och tryggheten.

När hon var klar och drog igen dörren till utedasset efter sig tyckte hon att hon hörde någon säga något. Hon stannade till, och kände hur pulsen rusade i bröstet.

Eller var det bara vinden hon hörde? Hon tittade bort mot porten till sin trappuppgång, men då hörde hon ljudet igen.

Det lät mer som ett kvidande, och hon fick för sig att det var en kvinnoröst. Eller var det ett djur? Katterna kunde föra ett fasligt liv på gården om nätterna.

Ljudet stegrades, och så klipptes det av, plötsligt. Som om luften gick ur den som kved och stönade. Hildur rös till och såg sig om. Ingen annan var ute vid den här tiden och hon 28

funderade på om hon borde gå tillbaka in igen. Det kunde vara en full karl, någon som stod och spydde mot en husvägg. Eller som sagt, en katt.

Men Hildur kände på sig att det var något helt annat.

Hon måste se efter.

Hon gick runt knuten till en liten gårdsstuga där det bodde flera familjer och otaliga inneboende. Det var mörkt i stugan och det enda ljuset på gården kom från lyktan som gungade i hennes hand och från månen som sken genom molnen.

Hon tittade bort mot lusthuset som stod i ett hörn ­längre bort på gården. Det sades att det hade tillhört vetenskaps­ mannen Emanuel Swedenborg och att det hade stått där ända sedan mitten av sjuttonhundratalet då han hade haft sin malmgård och stora trädgård här. Nu stod det gistet och bortglömt, med ruttnande plankor och igenspikade fönsterluckor. Hon brukade alltid ta omvägar förbi det övergivna lusthuset, hon tyckte att det var obehagligt utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

Men där. Det låg något på marken framför lusthuset. Hildur tvekade, men tog några steg närmare. Det såg ut som ett bylte, en hög med kläder.

Eller en människa? ”Hallå …?” sa hon med en röst som lät sprucken och kraftlös i den ensliga natten. Den gjorde det bara ännu tydligare att hon var helt ensam här ute.

Hildur höjde sin lykta för att kunna se bättre och det svaga ljuset föll på gestalten på marken. Snön låg vit över den annars leriga gårdsplanen, nyfallen och gnistrande av frusna kristaller i månskenet.

Men det Hildur såg var allt det röda, och den unga kvinnan på marken. Hon låg på rygg med armarna ut från sidorna och blekt ansikte. Hennes ögon glittrade fortfarande, men inte av liv utan av snöflingor som föll från himlen. Och runt henne … det var så mycket blod. Hildur skrek rakt ut.

NÄR KLOCKAN SLÅR tolv på nyårsnatten till år 1896 hittas en blodig kvinna död i snön på en innergård på Södermalm. Snart står det klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning – och fått plikta med sitt liv.

I husen runt innergården bor fyra kvinnor ur olika samhällsklasser, och snart förenas de i jakten på vad det egentligen är som har hänt. De söker efter svar – och hämnd. döda kvinnor förlåter inte är en ödesmättad

skildring av kvinnors hårda villkor under slutet av 1800-talet. Med ett oemotståndligt språk och rasande driv skildrar K ­ atarina Wennstam en värld som myllrar av tjänsteflickor, sedeslösa kvinnor och samvetslösa män samt målande beskrivningar av såväl dåtidens ­Stockholm som utsökta klädedräkter.

första delen i sekelskiftesmorden

ISBN 978-91-89750-08-1

9 789189

750081