9789189716209

KATRINE

WESSEL Störst är kärleken

Översättning: Eva-Maria Gelotte

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 3

2023-09-13 13:29

Störst är kärleken

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 1

2023-09-13 13:29

Originalets titel: Størst av alt © Katrine Wessel, 2023 Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS Översatt av Eva-Maria Gelotte Omslag av Hanne Løvdal Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2023 ISBN : 978-91-89716-20-9 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 4

2023-09-13 13:29

En familj som håller samman, är oövervinnerlig.

B j ø r ns t j e r n e B j ø r ns o n

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 5

2023-09-13 13:29

1 Trondheim, juni 1906 En osedvanlig värme fyllde det annars så kyliga och dunkla kyrko­ rummet. Den brände hett mot ansiktet, och Fredrik svettades under den mörka kostymen. Han höll blicken riktad framåt mot altartavlan och vände sig inte om förrän han hörde bruset från den stora orgeln. De tunga dörrarna slogs upp bakom honom. Till att börja med kunde han bara se konturerna av Emma i det skarpa ljuset. Så kom hon skridande långsamt mot honom. I den långa, vita klänningen och den florlätta slöjan påminde hon mest om en gudomlig skapelse, en ängel. Strupen kändes torr som fnöske när han svalde, hela han kokade. Dörrarna öppnades igen, och äntligen kunde han se hennes ansikte. Lika ljust och strålande som sommardagen utanför. Hon skred närmare. De mjuka, ljusrosa läpparna öppnade sig en aning.

– Fredrik, viskade hon.

Han log och sträckte ut armen så hon kunde lägga sin hand i hans.

– Fredrik! upprepade rösten. Högre och hårdare den här gången.

– Fredrik, du måste vakna!

Han försökte öppna ögonen, men skarpt solljus bländade honom och han tvingades kisa och blinka för att se någonting över huvud taget. Framför honom stod Gitte med händerna placerade i midjan.

7

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 7

2023-09-13 13:29

Hennes ansiktsuttryck var så långt från änglalikt som man kunde tänka sig.

– Du har somnat igen, och vi börjar få ont om tid om vi ska hinna till stationen innan tåget anländer.

Fredrik hävde sig upp ur korgstolen. Det knarrade lika mycket i kroppen som i stolen. Han hade somnat i en obekväm ställning, boken låg på golvet bredvid honom, den måste ha glidit ur handen när han nickade till.

– Jag föreslår att du kammar dig innan vi ger oss i väg, jag vill gärna att du gör ett så gott intryck som möjligt, fortsatte Gitte.

Hennes ton var anklagande. – Tror du att du kan göra det för mig? Utan att vänta på svar vände hon sig tvärt och försvann in i salongen igen.

Fredrik såg ut genom fönstret på trädgården där barnflickan såg till deras egen Else och Margrethe, som var Sofies och Karstens lilla dotter. Det var bara några få månader som skilde de två åt, och nu sprang de sida vid sida i gräset. Deras glada skratt ­strömmade in genom den öppna dörren. Om han lät blicken vandra ett stycke vidare över det vita staketet, genom syrenbuskarna som fortfarande var klena och långt ifrån färdigväxta, skymtade han konturerna av brodern, Babette och lille Sverre som satt på terrassen till deras egna vitmålade villa. Han hade lagt märke till att de ofta satt där tillsammans, både när de åt frukost eller smuttade på teet i den härliga eftermiddagssolen, som de gjorde nu. Gitte och han borde också ha suttit så medan de högt förklarade hur lyckliga och tacksamma de var för att ha varandra och Else och det vackra huset de hade låtit bygga. Men det var ytterst sällan Gitte och han satt här tillsammans. De åt middag i salongen, och så gick de var och en till sitt. Fredrik hade böckerna, Gitte var ivrigt upptagen med kortoch kartongfabriken. I hennes värld var det inte mycket som skilde arbete från fritid. Hon var en outtömlig källa av nya idéer och satt 8

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 8

2023-09-13 13:29

outtröttlig böjd över en skiss till ett nytt vykort eller en affisch, eller studerade bokföringsböckerna, och så hade det varit sedan hon och Sofie, märk väl med stöd från Christian, Babette och Fredrik själv, hade tagit över Kolbjörnsens fabrik i Elgeseter. Den här vintern och våren hade det varit extra mycket att göra. Kung Haakon VII och drottning Maud skulle krönas i Nidarosdomen om några få dagar, och det fanns inte ett vykort som inte hade ett porträtt av kungaparet, och ibland även med den lille kronprinsen. Gitte hade inte nöjt sig med det. Så pass hade Fredrik uppfattat att Gitte hade ett finger med i Konstföreningens utställning till ära för kunga­ paret. Även om han sällan satte sig in i det Gitte företog sig, måste han ibland fråga sig själv var hustrun hämtade krafterna ifrån. Han hade åtminstone självinsikt nog att förstå att det omöjligt kunde vara han som gav henne den extra puffen och energin hon behövde för att genomföra allt.

– Fredrik! Jag väntar! hörde han hustrun otåligt ropa från hallen.

– Jag kommer, jag kommer, mumlade han tillbaka och reste sig mödosamt.

På tåget, några timmar tidigare Emma förde varsamt koppen med kaffe mot munnen. Det var a­ ldrig lätt att veta när vagnen skulle kränga eller skaka till, och hon ville inte riskera att spilla kaffe på den fina, vita blusen. Hon smuttade på den varma drycken och lade samtidigt märke till de förstulna blickarna från de två herrarna som satt vid bordet bredvid henne.

Hon brydde sig inte om dem, var van vid långa och ibland påträngande och oförskämda blickar från främmande herrar i alla åldrar.

Hon hade trots allt rest hela vägen från New York till Kristiania utan sällskap. Oscar hade protesterat kraftigt mot det, och till att 9

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 9

2023-09-13 13:29

börja med hade han insisterat på att slå följe med henne. Men hon hade nekat och till slut lyckats övertyga honom om att det var bäst att hon for ensam. Oscar hade sitt arbete i New York, och han var nyförlovad. Hon undvek att nämna att hon ville resa ensam, att det var ett sätt att kapa bandet, inte bara till Oscar, utan till Amerika.

Hon trodde inte att hon skulle vända tillbaka till den nya världen.

Emma kastade en snabb blick på de två herrarna. Hon hade nog allt lagt märke till olikheterna mellan dem. Den ene var ytterst välklädd, på gränsen till det överdrivna. Den enkelknäppta solros­ färgade västen stod i stark kontrast till kavajen och byxorna och vittnade om en fåfäng, men också självsäker ung man. Hon hade inte träffat många som han, inte ens i modevaruhuset där hon hade arbetat i New York. Hans resesällskap var mycket enklare. Han gick visserligen i kostym, men där den yngre herrn bar slips, hade han knutit en röd halsduk i halsen. Emma kände omedelbart en större samhörighet med honom. Hon hade träffat många som han på faster Kirstens cigarraftnar i Kristiania. Skådespelare, konst­ närer, författare och bohemer. De två herrarna bugade unisont mot henne. Emma nickade kort tillbaka, riktade blicken blixtsnabbt framåt igen och hoppades innerligt att de inte hade missförstått.

Hon hade fallit i tankar kring deras klädsel, och det sista hon önskade, var att de skulle tro att hon sökte deras uppmärksamhet.

– Ursäkta, men talar fröken engelska?

Frågan överraskade Emma så att hon nästan ryckte till. Hon hade inte lyssnat till deras samtal och visste inte att de var utlänningar.

– Yes, I do, svarade hon och kände en aning av stolthet. Hade det varit den yngre Emma som ställdes samma fråga på engelska, skulle hon ha blivit livrädd och besvärad och skakat avvärjande på huvudet.

– Fröken är kanske på väg hem för sommaren? fortsatte den välklädde herrn. Han talade inte så som de gjorde i New York. Han 10

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 10

2023-09-13 13:29

liksom snörpte ihop munnen till en liten näbb när han talade, och tonfallet var annorlunda.

Skulle hon hem? Emma måste tänka efter. Hon skulle hem till familjen och till staden där hon var född och uppväxt, men hem?

Hon var inte säker på vad som var hem för henne längre. New York och Amerika var ett passerat kapitel, det var hon tämligen säker på, och hon var välkommen tillbaka till faster Kirstens tobaksaffär i Kristiania. Det hade fastern understrukit flera gånger under loppet av de dagar hon hade bott där, innan hon satte sig på tåget till Trondheim. Men var hörde hon egentligen hemma? Var skulle hon slå sig till ro, kanske för gott? Hon visste helt enkelt inte. – Jag ska besöka min familj i Trondheim, svarade hon till slut.

– Amerikansk accent … Den välklädde höjde ögonbrynen mot den andre, som nickade tillbaka. – Beklagar min nyfikenhet, men fröken har uppehållit sig i Amerika? Den unge mannen såg undersökande på Emma igen. De två männen var verkligen nyfikna, men det var inte farligt att svara dem. Hon hade inget att dölja, och dessutom skadade det inte med lite sällskap, det fick bara tiden att gå fortare.

– I två och ett halvt år, sa hon och sneglade bort på mannen med den röda halsduken. Han satt med ett skissblock framför sig på bordet. Hon kunde inte se exakt vad han ritade. Kanske landskapet utanför? Men det hade för det mesta varit skog att se den senaste timman eller så.

Nu lade han ner blyertspennan. – Jag har aldrig varit i Amerika, sa han och såg på sitt fint klädda ressällskap. – Har du?

– Nej, Amerika frestar inte, är jag rädd, svarade vännen. – Det har alltid varit kontinenten för mig. Ja, den europeiska, märk väl. Som fröken kanske hör, är vi britter. Han verkade stolt när han sa det.

Den äldre mannen harklade sig. – Vi är båda britter, men själv känner jag mig mer som en världsmedborgare. Jag har bott många 11

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 11

2023-09-13 13:29

år i Indien och de senaste åren i Paris. Han nickade mot den andre.

– Det var där vi träffades senast. Han vände sig mot Emma. – Jag är konstnär, och min vän här är … Han rynkade pannan. – Ja, vad är det egentligen du är, George? Vad var det du sysslade med medan du var i den mest romantiska städer av alla städer, annat än att jaga efter de stackars damerna? Han flinade.

– Vad jag sysslade med? George, som Emma förstod att ärke­ snobben hette, satte upp en förnärmad min. – Tja, i alla fall inte det du beskriver, Pratt. Jag är en gentleman. Av kött och blod. Som du kanske vet … eller kanske inte, tillade han skämtsamt – för det är inte lätt att veta precis hur bevandrad sådana som fröken är i mitt skikt av samhället, så är en viktig del av en gentlemans grund­ läggande utbildning att utvidga de kulturella … eh … impulserna.

Därför Paris, min vän. Dessutom, vem behöver en ursäkt för att resa dit?

Konstnären kastade huvudet bakåt och skrattade så högt att flera medresenärer såg upp från tidningen eller kaffekoppen och sneglade på dem. – Eller så reste du till Paris i ett desperat försök att hitta en eller annan lady som kommer att stå ut med det torra och tråkiga liv du lever hemma i goda, gamla England, George. Han blinkade.

George fnös och vände sig mot Emma. – Tro inte på ett ord han säger, fröken. Allt bottnar i en stor och djup avundsjuka, men säg mig … Han sträckte på sig. – Min vän här har pratat så mycket att vi inte ens har hunnit presentera oss ordentligt. Mitt namn är George Clifford-Blythe, och den mer ledige vid bordet är Rufus Pratt. Det är en glädje att stifta er bekantskap. Om än kanske ofrivilligt från frökens sida …

Emma var tvungen att skratta. Det var något lustigt och underhållande med de två herrarna. De var som natt och dag, och ändå avslöjade deras ton att de trivdes i varandras sällskap. – Jag antar att 12

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 12

2023-09-13 13:29

ni ska till Trondheim för att ta del av kröningen. Efter vad jag vet, är vår nya drottning brittiskfödd. Hon såg avvaktande på dem. Det hade inte varit så mycket prat om det nya kungaparet i New York.

Amerikanerna brydde sig visst mindre om sådant. Det lilla hon hade snappat upp, var från moderns brev och vad andra norrmän i Brooklyn hade berättat för henne. Oscars mor hade hängt upp ett vykort med bild av kungaparet i tobaksaffären.

– Vi ska förvisso ta del av den historiska händelsen, sa Clifford-­ Blythe med ett nästan andäktigt drag över ansiktet. – Det är faktiskt en av orsakerna till att vi ska dit. Pratt har bidragit med målningar av engelska landskap till en utställning som ska hållas till ära för drottningen, och jag ska besöka goda vänner. Familjen Winther.

Han såg frågande på henne. – Fröken känner dem kanske?

Emma svalde och lade samtidigt märke till att konstnären drog blicken till sig och fick bråttom med att skissa vidare. Han var uppenbart inte intresserad av om hon kände familjen Winther eller inte, och det var inte så konstigt om han inte hade något förhållande till dem. Ingen av dem kunde veta hur mycket smärta, men också längtan, namnet Winther framkallade hos henne. Hon skulle ha ljugit om hon hade sagt att hon inte hade tänkt på Fredrik den senaste tiden, mer än vad som var vanligt, och ju närmare de kom Trondheim, desto större blev osäkerheten och oron vid tanken på vad som skulle hända om hon mötte honom. – När hon mötte honom, för staden var liten, så det skulle ske. Förr eller senare.

Hon hade gått igenom scenariot i huvudet. Lovat sig själv att hon skulle låtsas som ingenting, kanske växla några artiga fraser med honom, om hon träffade honom ensam – men sedan gå vidare. På samma sätt som hon hade bestämt sig för att gå vidare om hon fick syn på Astrid. Hon skulle suga åt sig varje minsta lilla detalj hos dottern så att hon kunde bevara bilden av henne i sitt hjärta, men hon skulle inte söka upp henne eller familjen dottern bodde hos.

13

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 13

2023-09-13 13:29

Med Fredrik borde det inte vara så svårt. Hon hade inte hört ifrån honom sedan hon lämnade Kristiania för två och ett halvt år sedan, och hon borde inte ägna en sekund mer av sin tid åt att tänka på honom.

– Att säga att jag känner dem, är en överdrift. Jag känner till dem.

Det gör alla. Hon log avväpnande mot männen och vände ansiktet mot fönstret. Nu kunde det inte vara mer än en dryg timma innan de var framme.

14

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 14

2023-09-13 13:29

2 Gittes och Fredriks vagn passerade hans barndomshem på Kjøpmannsgaten. Hade det varit vilken junidag som helst under v­ ilket annat år som helst, skulle den stora träbyggnaden ha varit till­ bommad och låst för sommaren. Gardinerna skulle ha varit fördragna, och hans föräldrar skulle ha rest ut till sommarresidenset i Lade. Så var det inte i år. Unionsupplösningen och den påföljande folkomröstningen i november i fjol, som hade gjort klart att norrmän önskade sig en monarki, hade satt i gång ett våldsamt maskineri i deras stad eftersom kröningen skulle äga rum i Nidarosdomen. Kommittéer hade tillsatts, och det fanns inte ett företag, förening, butik, styrelse, fabrik, ensemble eller sångkör som inte var involverad i planeringen på ett eller annat sätt. I alla butiksfönster och på alla fasader hängde det girlanger, rosetter och band prydda i flaggans färger. Vart du än vände dig, såg du in i det nya kungaparets, av allvar präglade, ansikten från affischer och vykort – ja, till och med pappfigurer i människostorlek. Det fanns pengar att tjäna på allt man kunde sätta beteckningen ”kröning” framför. Det var kröningskaffe, kröningste, kröningsapelsiner, kröningskort, kröningsföreställning, kröningskonsert, kröningsmedalj, kröningsbrygd, kröningsbrännvin och mycket, mycket mer. Hotellen var fulla, och den som hade ett ledigt rum, kunde inkassera bra med pengar. Fredrik hade sett flera annonser som erbjöd fönsterplats att 15

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 15

2023-09-13 13:29

hyra för den som önskade utsikt mot landshövdingsresidenset eller processionen som skulle gå längs Munkegaten.

Han lutade sig framåt och kikade förbi Gitte för att se om han kunde skymta någon inne i huset. Det var inte otänkbart att fadern var där, medan modern och Rose, som var på besök med familjen från England, befann sig ute på Rosenlyst. Fredrik visste vad han själv skulle ha valt, om han fick välja, för stora och väsnande folkmängder hade aldrig varit hans favorit. Han kunde inte se några andra än en av husorna som skyndade genom salongerna, och lät blicken glida över den praktfulla träbyggnaden. Det var en självklarhet att residenset tillhörande stadens societetsfamilj nummer ett skulle glänsa inför den stora begivenheten. Över det från tidigare imponerande ingångspartiet hängde det girlanger, solen ­blänket i nyputsade fönster, och trottoaren var så ren och dammfri att man kunde äta från den.

Fredrik ryste när ett myller av människor mötte dem i ankomst­ hallen. Sommarturister, laxfiskare, och andra resande var en vanlig syn vid den här tiden av året, men nu var det extra många.

Gitte sträckte på halsen och såg sig omkring. Hon suckade.

– Inte vet jag hur jag ska hitta honom i det här kaoset.

– Kaos har du rätt i, mumlade Fredrik och höjde rösten: – Bär den här konstnären ett kännetecken av något slag? En röd hatt eller kommer han viftande med pensel och palett?

Gitte himlade med ögonen. – Var inte dum, Fredrik. Och du lovar att uppträda artigt och vänligt.

Fredrik drog på smilbanden, men var helt allvarlig när han svarade: – Jag är inte fem år gammal, Gitte.

Hon såg stumt på honom i några sekunder, tillräckligt länge för att avslöja vad hon innerst inne tänkte: Att Fredrik just var som ett oregerligt barn som måste hållas i handen, eller åtminstone under 16

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 16

2023-09-13 13:29

sträng uppsikt, annars visste man inte vad han kunde hitta på. Det var skrattretande. Hade han inte bevisat de senaste två åren att han inte hade tänkt hitta på något ”dumt”, som Gitte tyckte om att uttrycka det, eller resa sin väg? Hon visste lika bra som han att det aldrig skulle ske. De hade Else tillsammans, och vilda hästar skulle inte kunna skilja Fredrik från dottern.

– Jag skulle tro att han ser mig först, fastslog Gitte självsäkert.

– Vi sticker ut, inte sant? Hon rättade till Fredriks slips och borstade bort osynligt boss från hans kavajslag. Hon verkade nöjd igen.

Fredrik funderade över det hon hade sagt. Stack de ut? Han kastade en snabb blick på hustrun. Gitte hade på sig en elegant, ljus klänning med spetsar och rysch, och en stor, matchande sommarhatt. Det var inte många andra kvinnor i ankomsthallen som var lika välklädda som hon. Och hur var det med honom själv? Han såg ner över sin egen skräddarsydda kostym, också den ljus, till ära för solen och sommaren som äntligen hade kommit till deras del av landet. Han var Fredrik Winther, arvingen till Trondheims mäkti­ gaste handelshus, den av Karl Winthers söner som hade lyckats uppföra sig, i motsats till vildhjärnan till bror som hade gett familjeföretaget på båten och bestämt sig för att följa sin egen idiotiska dröm om att sälja automobiler … Givetvis stack de ut, slog Fredrik fast. Det lyste makt och pengar från varenda skinande knapp och knypplad spets de bar. Omedelbart kom obehaget som han alltid kände vid att just sticka ut på det sättet. Sticka ut – och bli sedd upp till, även om det innebar att fallhöjden var extra stor för sådana som de. Och nu stod de här, herr och fru Fredrik Winther, och de flesta runt dem visste vilka de var. Och att de inte var som dem.

– Jag funderar på om inte … Gittes bleka hals gick nästan i ett med klänningen och var så lång som den kunde bli. Hon stod på tå för att se så bra som möjligt. – Kan det vara han där borta, tro? Hon skakade lika fort på huvudet igen. – Nej. Han är i sällskap med en kvinna. Och två barn, tillade hon och spanade vidare.

17

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 17

2023-09-13 13:29

Fredrik kände den stickande rastlösheten som allt oftare hade kommit över honom de senaste månaderna. Känslan av att dagarna passerade lika snabbt som de hade kommit, och att livet gick honom förbi utan att han fick uträttat något speciellt. Han tillbringade dagarna bakom skrivbordet på kontoret, och när han kom hem, lekte han lite med Else innan hon skulle lägga sig. Kvällen avslutades med att läsa en bok eller ta en cykeltur om vädret tillät det.

Så där gick dagarna och livet, och nu stod han här och väntade på en främmande konstnär som han inte hade någon aning om vem det var. Fredrik kunde inte befria sig från känslan av att bara vara rekvisita i Gittes liv. En försörjare, så klart, även om Gitte skulle ha klarat sig på egen hand nu när fabriken gick med vinst igen. Vilken roll spelade han egentligen i hennes liv, bortsett från att vara en hon kunde fråga om råd när det behövdes, eller vara hennes sällskap på bjudningar och middagar? Deras äktenskap annars … det var dött. De existerade bara sida vid sida i ett platoniskt för­hållande utan passion, värme och begär. Allt skulle ha varit lättare om de åtminstone hade haft en vänskap eller ett ömsesidigt och önskat beroendeförhållande. Som ett äldre par som hade varit igenom alla livets milda briser och häftiga stormar. Som var väderbitna och härdade, men som åtminstone hade funnit en trygg och skyddad hamn, och där vissheten om att de fortfarande hade varandra, var tillräckligt för att tillfredsställa dem. Det hände att det gjorde ont att erkänna det, men han kunde inte se för sig att det skulle bli så med Gitte och honom. Kunde inte se hur de skulle komma stärkta ut ur allt de hade upplevt tillsammans – från sveket, kylan och de anklagande blickarna till de obehagliga kommentarerna och sura minerna. Det var omöjligt att se ljust på deras samliv.

– Där, viskade Gitte ivrigt och nöp Fredrik hårt i armen. – Jag är säker på att det är han. Det är i alla fall så jag har föreställt mig att han skulle se ut.

18

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 18

2023-09-13 13:29

Föreställt sig … Fredrik blev betänksam. Hur var det möjligt att föreställa sig en man hon aldrig hade lagt ögonen på? Fredrik såg i samma riktning som Gitte och förstod genast vad hon mena­de. Och vem hon menade. Han tappade hakan och han kisade för att se bättre, det kunde omöjligt vara … Jo, sannerligen var det inte … Det var ingen mindre än Rufus Pratt, konstnären som hans mor hade haft en stormfylld romans med den sommaren Rose och Dimpy hade gift sig. Pratt stod ett stycke bortanför dem, och han var klädd precis som Fredrik mindes honom. Ledigt. Skjortan var vit, men skrynklig. Halsduken röd. Ansiktet var solbränt från alla timmarna Pratt tillbringade ute i det fria – under solen, med pensel och palett. Ett utseende hans mor uppenbart hade funnit till­dragande den gången. Fredrik smalnade ögonen, stramade munnen och knöt nävarna. Pratt, den smilfinken. Hur vågade han komma hit? Och på det här sättet? Hur vågade han använda Gitte som redskap för att möta hans mor? För det kunde omöjligt vara någon annan anledning till att Pratt stod här nu.

– Kom, skynda dig, sa Gitte och hastade mot Pratt och en annan karl som stod med ryggen mot Fredrik. Allt han kunde se av mannen, var antydningar till lockar i nacken under den eleganta hatten. Över armen bar han en lätt sommarrock. Gitte vinkade ivrigt till Pratt och den främmande, som om det var ett återseende mellan gamla bekanta. – Vi måste ge oss till känna, Fredrik.

Det är knappast nödvändigt så snart Pratt får syn på mig, tänkte Fredrik medan motståndet och ilskan fyllde honom. Den unge mannen som hade stått med ryggen till, vände sig mot dem när de närmade sig, och ansiktet tillhörande George Clifford-Blythe, överklassnobben och Dimpys studiekamrat, lyste upp.

– Fredrik! utbrast George förvånat. – Jag visste inte att du hade fått det ärofulla uppdraget att möta mig här. Han blinkade när han gav Fredrik handen. Fredrik tryckte den, men höll blicken fäst vid Pratt. Gitte verkade förvirrad. Hon såg från den ene till den andre.

19

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 19

2023-09-13 13:29

– Jag måste göra dig besviken, George, men jag är inte hitsänd för att hämta dig, svarade Fredrik torrt. Han hade ingen anledning att vara så kort mot svågerns gode vän, men så länge Pratt stod där tillsammans med honom, lyckades han inte lägga band på det starka missnöjet. – Jag är helt enkelt sällskap till min hustru, som uppenbart skulle hämta herr Pratt … Fredrik förbannade sig själv för att inte ha visat mer intresse när Gitte hade pratat på om utställningen och alla de spännande konstnärerna som skulle vara representerade, och om hur hon med hjälp av Lilly hade lyckats locka en av drottning Mauds favoritkonstnärer till Trondheim. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde Fredrik ha föreställt sig att det var Rufus Pratt hon talade om.

Pratt vek undan Fredriks genomborrande blick och vände sig mot Gitte. – Fru Winther, jag skulle ha gissat vem ni var bland tusen andra. Han tog hennes hand och kysste den galant innan han sträckte på sig och räckte Fredrik handen. Fredrik kunde ha slagit vad om att det fanns en glimt av osäkerhet att spåra i hans ansikte, och ignorerade hans hand.

– George är Dimpys studiekamrat, förklarade Fredrik för Gitte i stället. – Han är hitbjuden för att delta i festligheterna, samt att fiska lax tillsammans med Dimpy och far. När det gäller herr Pratt här, stiftade vi bekantskap med varandra den sommaren Rose och Dimpy gifte sig. Pratt blev engagerad för att måla min syster …

Fredrik såg hårt på Pratt igen. – Jag måste erkänna att det är en stor överraskning att se honom här.

– Javisst, något av en tillfällighet, avfärdade Pratt Fredrik och log mot Gitte. – Jag tog så klart notis om efternamnet när fru Birgitte skrev till mig å Konstföreningens vägnar, men jag hade inga anledningar att koppla det till er, herr Fredrik … Jag visste inte ens att ni hade gift er. Han lade huvudet på sned. – Men så är det ju många år sedan senast vi hade glädjen av att mötas.

20

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 20

2023-09-13 13:29

– Många, sa Fredrik mörkt. Och om det bara kunde ha blivit många fler, tillade han inom sig. Han trodde inte det minsta på det Pratt rabblade upp. Det kunde omöjligt vara en slump att han var här nu.

Det följde en pinsam paus i samtalet. George var den förste att bryta tystnaden. – Jag har sett fram emot att komma hit för att fiska sedan Dimpy tog sitt förnuft till fånga och bad din syster om hennes hand, sa han riktat till Fredrik. – Även om det var bittersweet, jag skulle gärna ha varit i Dimpys ställe. Han satte den något spetsiga näsan i vädret och fnyste förnärmat.

Pratt skakade på huvudet och flinade. – Oförbätterlig. Han blinkade till Gitte. – George har redan hunnit bli charmad av en ung kvinna vi träffade på tåget. Han sträckte på halsen och såg sig snabbt omkring. – Jag måste göra dig besviken och säga att hon redan är försvunnen, George.

Gitte skrattade drillande och puffade samtidigt Fredrik i sidan för att få honom att skratta tillsammans med dem, men ansiktsmusklerna ville inte lyda.

– Efter vad jag förstår, ska Pratt och jag bo på samma hotell, sa George. – Britannia, inte sant? Det passar oss väl bra.

– De serverar också den bästa afternoon tea, sa Gitte. – Nu ska vi se till att ni tar er lyckligt fram till hotellet. Hon stack in armen under Pratts. – Jag är så glad över att Lilly satte mig i kontakt med er, herr Pratt, och att Konstföreningen fick övertala er att resa hela vägen hit.

Fredrik ryste vid synen av de två som började röra sig mot utgången. Om Gitte hade vetat vem Pratt var – och vad han hade åsamkat familjen Winther av oro och smärta.

– Glädjen är på min sida, hörde han Pratt tala insmickrande tillbaka. – Jag har alltid haft lust att se den här delen av kontinenten.

Jag ska erkänna att jag hade förväntat mig att det skulle vara mycket kallare. Jag packade faktiskt med mig vinterrocken.

21

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 21

2023-09-13 13:29

Gitte skrattade högt på nytt, och George småskrattade gnäggan­ ­de, men inte Fredrik. Att Pratt var i staden, var inget mindre än en katastrof. Vad skulle ske när modern fick veta att han var här, eller när hon mötte honom? För det var oundvikligt med utställningen och alla festligheterna som låg framför dem. Och exakt vad var det Pratt önskade uppnå med att vara här? Om Pratt tyckte det var varmt nu, skulle han bara ha vetat hur hett det skulle bli när det nådde Karl Winthers öron vem som hade kommit till staden …

22

Wessel-Winther del 12-Inlaga-Tryckoriginal-230913.indd 22

2023-09-13 13:29