9789189716193

KATRINE

WESSEL Vägen vi måste gå

Översättning: Eva-Maria Gelotte

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 3

2023-05-26 15:22

Vägen vi måste gå

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 1

2023-05-26 15:22

Originalets titel: Veien vi må gå © Katrine Wessel, 2021 Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS Översatt av Eva-Maria Gelotte Omslag av Hanne Løvdal Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2023 ISBN : 978-91-8971-619-3 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 4

2023-05-26 15:22

Familjelivet är i sanning inte alltid så rent som det borde vara. h e n r i k ibs e n

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 5

2023-05-26 15:22

1 Trondheim, december 1903 Nidarosdomen verkade för stor och mäktig för den måttfulla församlingen av sörjande. Det drog iskallt över fötterna, och p ­ rästens känslolösa stämma och tomma ord försvann i ett dovt eko mot valvet så snart de hade lämnat hans mun. Prästen talade om affärsmannen Karsten Kolbjørnsen. Ende sonen och arvingen efter avlidne fabriks­ägaren Kolbjørnsen. En ung, framgångsrik man som hade ryckts bort alltför tidigt. Christian var förundrad. Hade ­prästen någonsin träffat Karsten? Upplevt hur uppsluppen och rolig han kunde vara när han var på gott humör? Som bland vänner på ­Klubben eller runt ett spelbord på en mer eller m ­ indre tvivelaktig krog i ­Nerbyen. Men det var knappast ställen prästen frekventerade, även om Christian mindes sig ha sett honom i muntrare sällskap en gång på Britannia och ibland på någon privat s­ ammankomst.

Det var inte första gången en stackare hade mött sitt öde i den strida, kalla och smutsiga älven, sa prästen, och utan förvarning gick det kalla kårar utefter ryggen på Christian. Babette måste ha märkt det på honom, för hon lade den handskklädda handen på hans medan hon höll blicken stadigt och lugnt på altaret. Han kunde känna hennes värme genom skinnet i handsken. Om han bara kunde ha talat om för henne hur mycket beröringen betydde 7

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 7

2023-05-26 15:22

för honom. Att han visste hur mycket det kostade henne att sitta här, att han visste att hon gjorde det för Gittes och Sofies skull.

Han ville så gärna tro att hon också gjorde det lite för hans skull.

Christian böjde sig en aning framåt och tittade bort över bänk­ raden med alla som hade stått Karsten närmast. Bredvid Babette satt Sofie, den unga och gravida änkan efter Karsten. Hennes ansikte var blekt och plågat, hon såg ner och vred kontinuerligt på vigselringen.

Bredvid Sofie satt Gitte. Karstens syster rörde inte en min, och ändå lyste den djupa sorgen, och kanske vreden, genom den skenbart hårda och ogenomträngliga masken. Christian kunde se det för att han varje dag mötte samma mask hos Babette. Han suckade tungt, men ljudlöst. Han visste att det inte fanns en tidsfrist för sorg, att den kom i varierande styrkor och med olika förlopp. Han visste också att sorgen vid en icke given tidpunkt gick över i en ny fas, att den lät sig levas med, att saknaden tog över, och att livet igen blev värt att leva. Han flyttade blicken ännu ett litet stycke och såg rakt in i Fredriks ögon. De var lika blå som moderns och Roses – och så fullständigt annorlunda än hans egna mörkbruna. En stund blev de sittande och såg på varandra, ovilliga att vika undan först. * Christians blick kändes lika anklagande som Gittes hade varit sedan Fredrik kom skyndande hem från Kristiania till nyheterna om att hustrun hade fött en välskapt dotter, och att Karsten var död. Ingen av dem hade hunnit smälta det nästan absurda och overkliga i det hela. Glädjen över att ha blivit föräldrar å ena sidan och förlusten av Karsten å den andra. Faktiskt var det här första gången på många dagar som Fredrik hade möjlighet att sitta i lugn och ro och reflektera över hur livet kunde bli uppochnervänt inom loppet av några få dramatiska timmar. I ena ögonblicket hade han suttit på k­ ontoret 8

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 8

2023-05-26 15:22

vid Egertorvet i Kristiania och känt stor förväntan och lättnad. Han hade bestämt sig. Den kvällen, på Blom, skulle han tala om för Emma att det var henne han ville tillbringa resten av livet tillsammans med. Så snart barnet var fött, skulle han lämna Gitte.

I nästa hade ett telefonsamtal från fadern satt stopp för det, och det som skedde under timmarna efteråt framstod som brottstycken av panik, men också beslutsamhet. Han hade inte tvekat, utan skyndat tillbaka till lägenheten på Parkveien, kastat några kläder i resväskan och satt upp en lapp på köksdörren till Emma. Ett kort meddelande om att han plötsligt måste resa. Han hade till och med varit klartänkt nog att inte skriva hennes namn, Emma skulle ändå förstå att meddelandet var till henne. Allt han kunde hoppas på var att hon förstod att något allvarligt hade skett, att det hade tvingat honom att ge sig av utan att säga adjö, och att hon skulle vänta på honom ännu en gång.

Han vände huvudet mot Gitte som satt stel och tyst bredvid honom. Så snart begravningen var över, skulle hon skynda sig till barndomshemmet på Prinsens gate så fort hon kunde. Det var där minnesstunden för Karsten skulle hållas och det var där Else väntade tillsammans med barnflickan. Han funderade över det ett ögonblick. Stunden i kyrkan var det längsta Gitte hade varit borta från dottern sedan hon föddes, även om doktorn hade beordrat lugn och vila. Fredrik var tacksam för att Else mildrade sorgen Gitte kände över att mista Karsten. Det var dottern som fick henne att äta, sova och andas enligt Gitte.

Fredrik hade erbjudit henne att anställa så mycket hjälp som hon tyckte de behövde. En egen husa som kunde ta sig an nattvaken, ett extra hembiträde till allt det praktiska i lägenheten, en kokerska …

Varje gång han föreslog något, stack det dåliga samvetet i honom.

Han skulle göra nästan allt för Gitte och barnet, men bara nästan.

Han skulle inte släppa Emma.

9

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 9

2023-05-26 15:22

Begravningsföljet hade förflyttat sig ut ur domen och in på kyrko­ gården. Det blåste och snögloppade vågrätt när kistan långsamt sänktes i jorden. Gitte hade armen instucken under Fredriks medan hon pressade en näsduk mot näsan med den andra handen. Han kunde ha sagt något om att han visste hur det kändes att mista en bror, men orden skulle framstå som tomma nu när Christian hade kommit tillbaka till dem. Karsten var borta för alltid.

Fredrik tittade åt sidan och insåg att Kolbjørnsens familjegravplats låg alldeles vid platsen där Christians minnessten hade stått.

Det var skönt att se att stenen var avlägsnad, även om det inte gjorde situationen lättare. Han kände fortfarande en djup vrede över allt Christian hade åsamkat familjen av smärta och förtvivlan.

Först genom att iscensätta sin egen död och fly till Afrika med Babette, därefter genom att komma tillbaka och kräva plats i chefsstolen i handelshuset. Det var därför Kristiania, med nyrenoverad lägenhet och spännande uppgifter i handelshusets huvudstads­ avdelning, framstod som räddningen. Och så var det Emma, då …

Hon skulle bli den som till slut räddade honom bort från allt.

Plötsligt var det som om något kittlade honom i nacken. Fredrik såg sig om över axeln och rakt in i de stora, gröna ögonen på Ellinor som stod precis bakom honom, med Juul vid sin sida. Hon log svagt och uppmuntrande, men blicken var allvarlig. Hans hud knottrade sig under alla lagren med ylle och bomull. Ellinor var den enda som visste om Emma och det drastiska val han hade gjort. Snabbt vände han sig tillbaka mot det svarta hålet i marken, men det var för sent.

En obehaglig känsla hade redan fäst sig i honom. Han visste inte om det var Ellinors blick eller de dystra omgivningarna som fick honom att känna det så. En insikt om hur skört allt var, både livet och lyckan, och hur snabbt det kunde sjunka ner i den djupa, svarta avgrunden tillsammans med kistan med Karsten Kolbjørnsen.

10

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 10

2023-05-26 15:22

2 Låga röster blandade sig med ljudet av silver mot porslin varje gång någon skrapade de sista smulorna av grädde och tårta från assietten i salongerna i Sofies och Karstens hem på Prinsens gate. Christian var säker på att Karsten skulle ha önskat det annorlunda – om han hade haft möjlighet att iscensätta sin egen minnesstund. K ­ affet skulle ha varit utbytt mot dyr champagne eller årgångsvin. De sörjande – eller de som mött upp var väl en mer passande beskrivning, för Christian var inte så säker på hur djupt sorgen gick hos vissa – skulle åtminstone ha blivit erbjudna en konjak till kaffet för att liva upp stämningen. Han såg för sig Karstens skeva, retsamma leende. Flinet som så ofta dök upp när de talade om något Karsten fann obehagligt, som driften av kort- och kartongfabriken och alla utmaningar den var ställd inför. Det var oreda i räkenskaperna och skulden till fordringsägarna var oändlig. De famlande försöken att bagatellisera eller skämta bort det faktum att Karsten hade spelat bort det mesta av farsarvet. Att skruva på charmen i ett försök att föra över samtalet på lättare ämnen var en taktik Christian var väl bekant med själv. Vid några tillfällen brukade det fungera också, i stort sett alla samtal med modern, sällan med fadern. Nu hade också Fredrik visat sig omedgörlig. Långt ifrån lika lätt att komma överens med som förr. Det var underligt, för han mindes lillebrodern som en foglig och tämligen konflikträdd bokmal, men ända 11

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 11

2023-05-26 15:22

sedan Babette och han kom hem från Sydafrika, hade Fredrik visat sig vara både irritabel och hetlevrad. Till att börja med hade Christian förstått brodern. Han hade tillräckligt med insikt i människosinnet för att förstå att andra tyckte det var svårt och problematiskt att Babette och han plötsligt dök upp i Trondheim igen – som om ingenting hade hänt. Han accepterade att familjen kände sig sårad och bedragen, trots att han hade bett om förlåtelse, och att de behövde tid att förlika sig med situationen. Men det var något mer som låg bakom Fredriks beteende, och det hade blivit allt klarare för honom allteftersom tiden gick. Fredrik var inte bara förbannad på honom, han var besvärad och missnöjd med allt. Till och med Gitte. Det var som om han önskade sig bort från Trondheim. Från hela familjen.

– Karsten Kolbjørnsen var en man som visste att leva livet …

Christian såg åt sidan när en av gästerna ställde sig bredvid honom.

Det var Selmer från klubbkretsen. För övrigt en av ­Karstens tidigare fordringsägare, innan handelshuset Winther hade tagit över det ekonomiska styrandet, reglerat skulden och på det sättet blivit ­Karstens enda fordringsägare.

– Jag minns flera sena timmar på Klubben, sa han och små­ skrattade. – Unge herr Kolbjørnsen var inte den som spottade i glaset, det är ett som är säkert. Men det nämnde prästen ingenting om …

Christian märkte att den andre redan irriterade honom. – Jag kände inte till den sidan av Karsten Kolbjørnsen så väl, svarade han mörkt. Det var delvis sant, han hade inte tillbringat mycket tid tillsammans med Karsten i sociala sammanhang. Det var först och främst på kontoret på kort- och kartongfabriken som de hade mötts, och samtalen hade som regel rört sig om den vidare driften och om hur familjen Winther kunde hjälpa Karsten – om han bara önskade det själv. Christian kände att han hade varit tålmodig med 12

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 12

2023-05-26 15:22

Karsten. Han hade försökt efter bästa förmåga att se hans kvaliteter. Få en glimt av mannen som dolde sig bakom den lätt arroganta och ibland uppkäftiga fasaden. Karsten Kolbjørnsen som han var när han inte drack eller försökte göra sig större och viktigare än han var. Om Karsten bara hade vetat hur mycket av sig själv Christian såg i honom. Han hejdade sig och nickade. – Karsten visste att njuta av livet, herr Selmer. Vem vet, kanske har vi också något att lära av honom?

– Om Kolbjørnsen var en sådan lebeman och livsnjutare, herr Winther … Selmer såg sig omkring och böjde sig närmare Christian: – … då finns det väl knappas något i ryktena som cirkulerar om hans död? Ja, att Kolbjørnsen valde att hoppa i det kalla vattnet av egen fri vilja?

Christian stelnade till. Tanken på självmord hade föresvävat honom när han fick veta att Karsten hade hittats flytande i Nid­ elven, men han hade inte återvänt till den tanken. Det hade varit så mycket annat att ta tag i. Han hade åtagit sig att vara familjens talesman gentemot polisen och pressen, hjälpt Sofie med förberedelserna inför begravningen och allt annat hon behövde hjälp med, samt hållit hjulen i gång på kort- och kartongfabriken. En sak var att tänka att Karsten hade valt att avsluta livet. Något helt annat var att höra det från andra och till och med från en som inte stod familjen nära – ja, som inte över huvud taget brydde sig ett dyft om Karsten. Han harklade sig för att klara strupen. – Jag är rädd att jag inte vet vad ni talar om, herr Selmer.

Selmer såg medkännande på honom. – Det är ju inte något man talar högt om, herr Winther. Men vi vet ju alla hur pressad unge Kolbjørnsen var innan handelshuset kom honom till undsättning, och …

– Han gjorde det inte! avbröt Christian honom. – Allt vi kan säga med säkerhet, är att Karsten är död, och att det var en djupt tragisk 13

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 13

2023-05-26 15:22

händelse att han föll i vattnet. Det har skett förut, och det kommer dessvärre ske igen. Ni hörde prästen, det kan ske den bäste av oss.

Han stirrade hårt på Selmer och hoppades att han skulle gå sin väg.

– Givetvis, herr Winther. Ingen kan veta, och det var inte meningen att trampa på någons tår … Selmer ryckte på axlarna.

– Det måste bara kännas lite bortkastat, det är allt. Allt det arbete ni och er far har lagt ner för att få Kolbjørnsen och fabriken på fötter igen. Ingen av Kolbjørnsens andra fordringsägare hade några stora förhoppningar om att det skulle ordna sig, men det är klart, när en hederlig och respekterad man som er far ber om hjälp, säger man inte nej, och nu ser det ut som att skutan är på rätt köl igen.

Christian knöt nävarna. Selmer skulle bara ha vetat vad Karl Winther tyckte om Karsten. Hur liten tilltro han hade haft till att Karsten skulle klara det. Han bugade kort. – Ni får ursäkta mig, jag måste se till min hustru.

Babette rynkade pannan när han kom bort till henne. – Vad var det ni talade om? Du verkar upprörd …

Christian tyckte inte om att ha hemligheter för Babette, mest för att hon var en mästare på att lirka dem ur honom oavsett, men den här gången hade han inget annat val än att tiga. Det var varken rätt tid eller plats. Dessutom vägrade han ta det illvilliga ryktet i sin mun.

– Upprörd? Nej … Selmer ville tala affärer, och jag gav klara besked om att det inte var tidpunkten för att diskutera sådant. Han skakade på huvudet. – Man skulle tro att en man i hans ställning förstod så pass … Han nickade mot Sofie som satt i soffan mellan Cecilia och en kvinna Christian inte kände. Nacken var böjd medan händerna vilade i knäet framför den ständigt växande magen. – Hur är det med henne?

Det gick ett sorgset drag över Babettes ansikte. – Det är väl som 14

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 14

2023-05-26 15:22

förväntat. Sofie försöker vara stark, men är otröstlig. Det värsta är att hon förebrår sig själv för det som har skett.

Babette vände sig bort, och Christian visste alltför väl varför.

Han skulle önska att hon ville sluta med det. Sluta klandra sig själv för det som hade skett med Aksel. Sluta tänka på vad som skulle ha skett om de aldrig hade flyttat till Sydafrika, utan snarare stannat här eller någon annanstans i Norge. Gift sig och fått barn, långt borta från hettan, kriget och de farliga tropiska sjukdomarna. Det hjälpte inte hur många gånger han sa till henne att detsamma kunde ha hänt var som helst. Att olyckor och sjukdomar fanns överallt. Se bara på Fredrik, ville han säga, han var nära att dö som liten. Men Fredrik dog inte, och det var en stor och viktig skillnad, skulle Babette protestera, och Christian kunde inte säga något om det.

– Sofie ska vara glad för att hon har dig, sa han ömt.

Babette sneglade snabbt på honom. – Jag gör inget annat än det som är förväntat. Dessutom är det inte bara Sofie som behöver tröst, utan Gitte också. Vi får inte glömma Gitte, Christian. Hon har förlorat en bror. Den ende hon hade.

– Så klart ska vi inte glömma Gitte, men hon har trots allt Fredrik och … Han avbröt sig när han upptäckte broderns långa, ljusa gestalt i ögonvrån. Fredrik stod precis bakom hustruns stol. Gitte hade Else i famnen, och det verkade som om hon höll hårt i barnet av fruktan för att förlora det.

– Gitte har Fredrik, upprepade Babette. – Men om han är till så mycket hjälp och stöd, tvivlar jag på. De ser ju knappt på varandra. Gitte har bara ögon för barnet, och Fredrik … Hon ryckte på axlarna. – Jag kan inte säga att jag känner din bror väl, men han verkar inte särskilt tillfreds.

– Där har du observerat rätt, sa Christian torrt. – Men nu är han åtminstone hemma igen. Vi får hoppas att han kommer att bli till bättre hjälp nu.

15

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 15

2023-05-26 15:22

– Tror du att han kommer att stanna? Gitte har inte nämnt Kristi­ania alls på ett tag, och vi vet båda hur ovillig hon är att flytta till huvudstaden.

Christian skakade svagt på huvudet. – Det är en bra fråga, och en jag inte kan svara på. Fredrik, far och jag har mycket att diskutera.

– Om fabrikens framtid och sådant. Babette nickade förstående, innan hon suckade tungt. – Nu får jag sätta mig hos Sofie. Hon har inte så mycket som rört tårtbiten.

Christian stod kvar. Det var inte många ord han hade växlat med brodern efter att Fredrik kom tillbaka till Trondheim. Fadern hade tagit emot Fredrik på stationen och fraktat honom rakt till lägenheten på Dronningens gate, där Gitte hade nedkommit med dottern, medan Christian själv hade haft mycket att göra med att bistå polisen. Modern och Babette hade tagit sig an Sofie, som hade varit i upplösningstillstånd redan innan Karsten blev funnen död.

Christian var tacksam för att han hade fått lov att koncentrera sig kring det praktiska, han hade aldrig varit bekväm i rollen som den tröstande. Det hade blivit hans livs utmaning när Aksel blev sjuk.

Han hade vägrat inse att det värsta kunde ske – att de skulle mista sonen. I stället hade han fördjupat sig ännu mer i arbetet och överlåtit Babette och Aksel åt tjänstefolket och sjuksystrarna.

Christian lät blicken svepa över salongen. Det hade ställts fram lite julpynt här och där, men granen saknades. Det skulle ha varit Karstens uppgift att få in den om han fortfarande levde. Christian kunde se det för sig: Sofie och husan som klädde granen i salongen, Sofies sjukliga och krävande moder som, om hon var i stånd till det, deltog i det hela från soffan, och Karsten som svingade konjaksglaset och väntade på sin tur att placera stjärnan i grantoppen …

Cecilia reste sig från soffan för att ge sin plats till Babette. Det var en överdrift att säga att de två hade blivit väninnor, men de 16

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 16

2023-05-26 15:22

t­ olererade varandra. Var hon på väg mot honom? Han hade h ­ oppats få ett ögonblick ensam. Samtalet med Selmer hade satt många svåra tankar och känslor i rörelse hos honom. Moderns ansikte var lika blekt och sorgtyngt som de flesta andras, men det var något annat med det också. Uttrycket var både beslutsamt och allvarligt när hon grep hans arm och drog honom lite undan de andra.

– Lova mig att det här är den sista tragedin den här familjen måste genomleva på ett tag, sa hon lågt. Hon log kort, även om något hos henne talade om för honom att hon var helt allvarlig.

– Din far och jag har genomgått tillräckligt, Christian. Det har jag sagt till Fredrik också. Det är nog nu. Hon nickade till prästfrun som passerade med en assiett med valnötstårta. Den trinda kroppen avslöjade att det nog blev en del kakbitar under ett år för prästfrun.

– Det var en olycka, mor, viskade Christian tillbaka. – Och som du vet, kan man sällan förutse eller förhindra att sådana saker sker.

Cecilia snörpte på munnen. – Du behöver inte undervisa mig.

Det har varit tillräckligt många tragedier, ja, det har varit nog av allt. Hennes min ändrade sig, och ögonen blev stora och förtvivlade. – Du satt inte bredvid far i kyrkan, Christian. Du såg inte hur hårt han kramade om psalmboken. Knogarna var helt vita. Han har varit igenom så mycket … Jag vet inte hur mycket mer han kommer att tåla, Christian, och ni, Fredrik och du, har att visa er namnet Winther värdiga. Hon klappade hans hand och log på nytt.

– Något jag är säker på att ni också ska. Snart är det jul, och då vill väl ingen av oss ha några sura miner?

Hon gled vidare innan han hann svara någonting alls. När skulle hon sluta med att ge honom de små sticken? Han hade bett om ursäkt ute på Rosenlyst, precis efter att Babette och han hade kommit tillbaka. Han hade sagt att han ville göra det bra igen, om fadern ville ge honom en chans att bevisa vad han gick för. Och det hade han gjort när Fredrik for till Kristiania och överlät chefs­ 17

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 17

2023-05-26 15:22

stolen i handelshuset åt honom. Christian hade överraskat alla och be­­visat för sig själv att han kunde. Men Karsten? Christian skakade på huvudet för sig själv. Ingen hade trott på honom.

Christian såg bort på föräldrarna och tänkte på det modern hade sagt om att visa sig namnet Winther värdig. Han skulle göra det för moderns skull, för Babettes och sin egen skull. Han skulle göra allt han kunde för att hjälpa Sofie och Gitte också. Men om han skulle kämpa för fadern? Han pressade hårt ihop läpparna. Här och nu var viljan mindre att göra precis det.

18

Wessel-Winther del 11-Inlaga-Tryckoriginal-230526.indd 18

2023-05-26 15:22