9789189716186

KATRINE WESSEL

Emmas bok

Översättning: Eva-Maria Gelotte

Originalets titel: Emmas bok

© Katrine Wessel, 2022

Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS

Översatt av Eva-Maria Gelotte

Omslag av Hanne Løvdal

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos Scandbook, Falun

Printed in Sweden 2023

ISBN : 978-91-8971-618-6

Bokförlaget Polaris, Stockholm

www.bokforlagetpolaris.se

1

Trondheim, september 1903

Emma lutade pannan mot den kalla fönsterrutan medan hon väntade på att tåget skulle köra. Både utanför och inne i kupén surrade det av röster och ljudet av dörrar som öppnades och stängdes, av kappsäckar och resväskor som lämpades upp och sköts på plats i hyllorna och av passagerare som stötte till varandra, efterföljt av hövliga ”ursäkta mig”. Två barn talade ivrigt i munnen på varandra och deras mor hyssjade för att få dem att vara tysta. Flickans röst påminde Emma om Astrids. Det lilla hon hade fått höra av den. Hon hade inte sett mer än en skymt av dottern under veckorna i Trondheim, först och främst för att hon hade varit rädd för vad som skulle ske om Astrids adoptivmor, fru Thoresen, upptäckte henne och trodde att hon spionerade på dem. Det var inte otänkbart att fru Thoresen skulle ha ansökt om besöksförbud hos polisen.

Emma suckade tungt och en fläck av ånga bildades där den varma andedräkten träffade rutan. Hon hade också försökt undgå att stöta på Juul Hagen, kände fortfarande skammen över att ha lämnat både honom och sportaffären så plötsligt tidigare på sommaren. Därför hade det på många sätt varit en lyckträff, om än en beklämmande lyckträff, att hon hade träffat honom utanför kyrkan efter Karens och Alfreds vigsel. Hagen hade inte ställt till med någon scen. Inte minsta

anklagelse gick att spåra i hans blick, bara en lätt förundran över att Emma var tillbaka i staden. Hade inte fröken Emma, som han brukade kalla henne, rest till Amerika med uppviglaren Eilert Haug?

Emma var glad för att hon i efterhand hade gjort det enda rätta. Hon hade tagit mod till sig och sökt upp Hagen, bett honom både om ursäkt och förlåtelse och gett honom en halvkväden förklaring på varför hon hade handlat som hon gjorde. Hagen hade tröstat henne med att ibland skedde det saker och ting som fick människor att göra spontana och irrationella val. Han kunde gott ha lagt till dumma val också, men det gjorde han inte.

Hon stirrade ut på regnet som öste ner mot perrongen och på konduktören med den stora magen och den alltför trånga uniformsjackan. Han huttrade och verkade ivrig att få alla ombord. Några passagerare kom springande i sista minuten, hukandes med en hand på hatten och en i ett hårt grepp om väskan. En man höll en tidning över huvudet för att skydda sig mot vädret. Det gick bara en minut eller två innan konduktören viftade med flaggan och blåste i visselpipan. Ett kraftigt ryck gick genom vagnen när våldsamma krafter satte tåget i rörelse. Det tjöt och skrek i vagnshjulen. De två barnen blickade storögda ut genom fönstret och modern vände sig om och log urskuldande mot Emma. – De är lite ivriga, det är deras allra första tågresa. De lugnar sig nog efter hand. Barn … Kvinnan log försonande. – Ja, ni vet hur det är. Emma nickade och svalde klumpen i halsen.

Fredriks hjärta dunkade hårt och fort i takt med att lokomotivet ökade farten. Han kunde ha sett fel, det fanns många ljushåriga kvinnor och om det faktiskt hade varit Emma han såg kunde hon lika gärna vara i sällskap med mannen som hjälpte henne in

i  vagnen. Svaret skulle han oavsett inte få förrän de anlände till huvudstaden nästa dag. Långa, olidliga timmar. Om han ens ville veta det, då …

Han hade aldrig trott att Emma skulle stanna i Trondheim så länge. Hade hon inte ett arbete att vända tillbaka till i huvudstaden? Han försökte minnas tillbaka och trodde att Emma hade sagt att hon stod i en eller annan butik, men han kunde inte för allt i världen erinra sig vilken eller var.

Emma hade sökt upp honom hemma på Dronningens gate och han hade verkligen försökt suga åt sig vartenda ord hon sa, men allt han hade tänkt på var hennes mjuka, söta läppar och hur mycket han älskade att kyssa dem. Han skakade på huvudet. Var det inte så att han hade bestämt sig för att glömma henne? Han måste glömma henne. Så dum han hade varit som trodde att han kunde ta sig bort, fly från Trondheim, för att få andas. Nu satt andan fast i bröstet igen, och det värkte. Det fanns dagar han önskade att han aldrig hade träffat Emma. Så mycket lättare livet skulle ha varit då. Som om det inte var nog att Christian och Babette hade kommit tillbaka, nästintill återuppstått från de döda, och att Gitte var arg och förnärmad på honom för att han inte ville hjälpa Karsten, svågern, som å sin sida avskydde honom. Ovanpå allt skulle han bli far, men det skulle knappast helt sjunka in förrän barnet var fött och han kunde hålla honom eller henne i famnen. Känslan sa honom att det skulle bli en pojke, vilket fick Fredrik att göra en grimas. Var det på grund av Karsten? På grund av svågerns alltid lika starka närvaro i deras liv? En miniatyrupplaga av Karsten … Han ryste och försökte skjuta den obehagliga bilden åt sidan och tänka på något trevligare. Gitte höll på att tina upp vid tanken på att flytta till Kristiania. Långsamt. Allt hon behövde var tid att försona sig vid tanken, något hon skulle få nu när han reste. Fredrik var optimistisk. Allt skulle bli bättre, så snart han kunde ringa Gitte med hänförda rapporter om allt det fina

huvudstaden hade att erbjuda dem. Han såg ut på det grå landskapet som susade förbi och kände en stigande förväntan. En känsla av att han var på väg mot något nytt och bättre.

Emma slöt ögonen. De hade varit på väg en stund och hon var trött, men det var svårt att somna sittande – inte minst när en okänd herres snarkande fyllde vagnen och de två barnen inte kunde sluta fnissa åt det genomträngande dånet. Borde de inte sova snart? De måste vara övertrötta av allt det nya och spännande.

Emma hade dragit den mörkblå kappan om sig som ett täcke, men det drog ändå kallt från fönstret. Hon rullade ihop halsduken och använde den som huvudkudde. Modern hade stickat den till henne innan hon reste och den doftade fortfarande av hemmet – av såpa, kaffe och nybakat bröd och alla andra lukter som brukade fylla köket i Møllenberg. Det gällde att dra in den lugnande doften så länge den varade, för så snart hon steg in i gammelfaster Kirstens lägenhet i Kristiania skulle stanken av rök och tobak fästa sig i den nya halsduken.

Det hade blivit en lång semester för Emma den här gången medan Kirsten höll tobaksaffären stängd. Gammelfastern hade motvilligt rest till ett sanatorium i hopp om att bli kvitt en plågsam hosta som inte ville släppa taget. Det var ändå de mörka och kalla månaderna som var högsäsong för cigarrförsäljningen, hade Kirsten tröstat sig med. När dimman och mörkret fyllde gatorna, drog de cigarrökande herrarna in på kaféerna, i salongerna och rökrummen. Emma tänkte på allt hon skulle tillbaka till – röken, sången och skratten som hade vyssjat henne till sömns mer än en gång. Snart kände hon att ögonlocken blev tunga och till slut blev det omöjligt att hålla dem uppe.

Fredrik kisade. Ett svagt ljus fyllde kupén och han kunde känna doften av nybryggt kaffe. Han måste ha somnat till slut. Det sista han mindes var svart himmel, regn mot rutan och intetsägande, mörk granskog, innan himlen med ens hade spruckit upp och fullmånen kastat ett silverskimrande ljus över landskapet utanför. Han hade tänkt att han skulle hålla sig vaken för att få ta del av allt det vackra, men så måste han ha slumrat till i takt med hjulens taktfasta gång – och till slut fallit i djup sömn.

Han kunde klä på sig och inta en bättre frukost i restaurangvagnen, men föredrog att bli liggande medan han såg hur morgonen sakta blev till dag efter hand som tåget närmade sig Kristiania. Han gned sömnen ur ögonen och gäspade högt. Kunde det vara att han bara hade drömt om Emma? Han försökte tänka tillbaka. Kunde klart se för sig det ljusa håret och den blå kappan, den vackra profilen med den söta, lilla näsan och leendet hon hade gett mannen som hjälpte henne in i vagnen … Det kunde omöjligt ha varit en dröm, synen av henne stod lika klart för honom nu, som den hade gjort kvällen före. Om det verkligen var Emma som var på samma tåg som han kunde det väl omöjligt skada att växla några artiga fraser med henne innan de gick var sin väg? Han kunde säga att han hade sett henne stiga på tåget, men att de befann sig i var sin ända av det och att han därför inte hade kunnat söka upp henne för att

få en pratstund. Han ville bara önska henne en bra dag … De var båda vuxna och ansvarsfulla och hade lovat varandra på tro och ära att det som skett i lägenheten på Dronningens gate, som för övrigt bara hade varit en oskyldig kyss, skulle förbli mellan dem. De hade skilts som vänner, då kunde de väl hälsa på varandra som vänner?

Fredrik steg av tåget på Østbanen, ställde ifrån sig resväskan på perrongen och sträckte på halsen. Det var en fördel att vara lång. Han såg oändligt många hattar och trötta ansikten. Barnen, som hade sett så förväntansfulla ut när de gick på tåget kvällen före, verkade pigga efter resan. Han kunde inte säga detsamma om deras föräldrar. De hade utmattade ansikten och mörka ringar under ögonen. Han såg återseendets glädje också. Kyssar på kind och varma kramar väckte en längtan i honom, en saknad efter närhet och samtidigt förväntan. Han tänkte några år framåt i tiden och gladde sig redan åt att ta emot Gitte och den lille på stationen de gånger de kom tillbaka efter att ha besökt familjen i Trondheim. Han såg fram emot att längta efter någon, att känna glädjen över att få vara tillsammans igen. Han saknade glimten och glöden i  Gittes ögon som talade om att hon älskade honom. Fredrik suckade och grep resväskan igen. Han hade knappt hunnit lyfta den från marken och rikta blicken framåt när han fick syn på det ljusa håret, hatten och den blå kappan. Det gick ett sug genom magen. Han tvekade inte, utan tog ett fastare grepp om resväskan och började gå med raska steg bort längs perrongen. – Emma! Han ropade hennes namn högre än han borde medan han banade sig väg mellan passagerarna. Rösten lät desperat, nästan gäll, och flera vände sig mot honom.

Det ljusa håret och hatten var fortfarande ett stycke framför honom. Han puffade oförskyllt till en herre, lyfte på hatten och bad artigt om ursäkt.

Emma, upprepade han, mer dämpat den här gången, innan han till slut kom så nära att han kunde peta henne lätt på axeln. Han höll andan när hon stannade och vände sig om – och han blickade in i ett förvånat, morgontrött ansikte som inte alls tillhörde Emma, utan en vilt främmande, äldre kvinna. Hon såg skeptiskt på honom. Fredrik sjönk ihop och lyfte på hatten. – Beklagar så mycket, frun. Jag trodde ni var en annan …

Han skyndade sig förbi henne, genom den stora hallen med bågformade stålbjälkar och glastak och vidare mot utgången. Det var dumt. Han borde ha vetat bättre än att störta efter Emma på det sättet. Om det hade varit Emma …

Hästdroskorna stod på rad och väntade på den stora, öppna platsen framför Østbanehallen där hotellen och Gabrielsens brännvinsbutik låg vägg i vägg med Ole Rustads nykterhetskafé. Fredrik valde den närmaste och kastade en sista blick mot utgången innan han klev in. Det strömmade fortfarande passagerare ut från den praktfulla stationsbyggnaden, men ingen Emma. – Parkveien, sa han till körkarlen.

Emma kisade mot det skarpa dagsljuset. Hon hade somnat i en onaturlig ställning och det värkte fortfarande i nacken. Natten hade varit lång, skakig och orolig. Hon hade tvingats uthärda både högljudda snarkningar och barngråt. Det första kunde hon tåla, det andra var det värre med. Hon hade all medkänsla med barnet som inte kunde sova och de stackars föräldrarna som förtvivlat hade försökt vyssja barnet till sömns, men de kunde omöjligt veta hur den späda, genomträngande gråten väckte minnen om Astrid till liv, från när dottern slets ur hennes armar och fraktades bort.

En av åkarna höjde handen och vinkade till henne när hon steg

ut ur stationsbyggnaden, men hon log artigt och skakade på huvudet. Spårvagnen stod också där och väntade på att frakta passagerare västerut mot Majorstuen och Skøyen, men hon unnade sig inte att ta den heller. Det var inte lång bit att gå från Østbanen till tobaksaffären på Stortingsgaten. Dessutom skulle det göra henne gott att sträcka på benen efter den långa resan. Hon tog ett ordentligt tag i resväskan och paraplyet och gick nerför den breda trappan. Solen värmde kinderna och hon drog in lukten av storstaden och kände hur spänningen i nacken långsamt släppte greppet. Det var skönt att vara tillbaka i huvudstaden.

Fredrik blev stående ett ögonblick i hallen i lägenheten på Parkveien medan han lyssnade till stillheten. Den kändes både tom och befriande. Tom för att Gitte inte kom för att ta emot honom, som hon brukade göra hemma i Trondheim. Hon skulle pratat oavbrutet om allt hon hade gjort den dagen, vem hon hade träffat och vad de hade pratat om – från det att hon hjälpte Fredrik av med rocken till hon hade fått honom väl placerad i favoritstolen i salongen. Tom för att han visste att hustruns uppmärksamhet och omsorg tillhörde det förflutna. Han kunde inte minnas senast Gitte hade tagit emot honom med ett leende och en vänlig kommentar eller en fråga om hur hans dag hade varit. Tvärtom, han hade blivit van vid beskyllningar och anklagelser om allt det elaka han hade gjort mot Karsten, om hur han hade tvingat Gittes bror att lägga in sig på avvänjning och fråntagit honom all befogenhet över affärerna. Det hjälpte inte hur mycket Fredrik hävdade att det var för allas bästa. Utan hjälp skulle Karsten helt säkert ha gått under.

Befriande . Fredrik kände efter. Vad var det som gav honom en känsla av frihet? Det var inte ett ljud här inne och det var pre-

cis som han önskade det. Han befann sig på ett ställe där varken Karsten eller någon annan kunde nå honom, ingen kunde beskylla honom för något han hade gjort eller inte gjort. Han var fri från Christian, Karsten och Gitte. Han hade inte ens gett tjänsteflickan besked om att han väntades till staden den här dagen. Fredrik ställde ifrån sig resväskan och lade rocken och hatten på stolen som stod precis innanför dörren. Det knarrade svagt i golvplankorna när han gick in i det första rummet, som vette ut mot gatan. De mörka, tunga gardinerna var delvis fördragna, så bara en svag strimma av ljus slapp in genom glipan. Den vandrade över den mjuka persiska mattan och landade på boken han hade bläddrat i senaste gången han var här. Den låg på satsbordet vid öronlappsfåtöljen med virkad antimakass för att skydda stolsryggen. Han blev stående och såg sig omkring. Innan hade han inte brytt sig så mycket om hur det såg ut här. Lägenheten hade varit i familjens ägo i många år och det hade varit praktiskt att bo här de gånger han var i Kristiania. Ärligt talat hade han nog tänkt på den mer som en ungkarlslya, ett ställe där han kom och gick som han ville och inte företog sig så mycket annat än att sova och äta. Knappt nog äta, han föredrog att inta middagen på ett av stadens många matställen snarare än att äta här i ensamhet. Den här gången var det annorlunda. Han hade kommit hem. Det var här han skulle skapa ett hem för Gitte och barnet de väntade.

Fredrik gick mot de höga fönstren och drog gardinerna åt sidan. Genast strömmade ljuset in i kaskader av vitt. Han vände sig om och insåg hur stor och luftig salongen faktiskt var. Ett rum som förtjänade mer ljus. De mörka gardinerna hade fula fläckar. En enkel

kappa kombinerad med lättare, sidohängda gardiner skulle göra susen. Kanske några schablonmålade rullgardiner för att hålla den värsta solen ute också, i alla fall i sovrummen. Det stod honom fritt att ändra allt i lägenheten nu och ännu en gång kom insikten om att

det här var en ny början för honom. Den gav honom fröjdefulla rysningar. Den här förnimmelsen av nyvunnen frihet hade han inte känt sedan han var ung arkitektstudent i Köpenhamn och det gick upp för honom att ingen, varken föräldrarna eller Christian eller någon annan, kunde tala om för honom vad han borde eller inte borde göra. För första gången på länge kände han sig både lättad och glad och ändå gnagde det dåliga samvetet. Kunde han tillåta sig att vara glad när Gitte inte delade hans entusiasm för det nya livet? När hon måste vara kvar i Trondheim, höggravid, ensam med Karsten och Sofie, med allt vad det innebar av små och stora bekymmer. Fredrik strök tankspritt fingertopparna över den vitmålade fönsterkarmen medan han upprepade det Ellinor hade sagt till honom innan han for: ”Jag hoppas att du blir lycklig där.” Han ville så gärna tro det. Han ville så gärna tro att det var hans tur nu. Gittes och hans.

Frukt- och tobaksaffären kunde vara svår att få syn på där den låg inklämd mellan pappershandeln och bröderna Hals konsertlokal, bara en kort promenad från Stortinget och allt staden hade att erbjuda av nöjesställen, och några dörrar bortanför det förnäma Theatercaféet. ”Helt perfekt och precis där den förtjänar att ligga”, brukade Kirsten säga. Emma kunde bara hålla med. Visserligen var butiken liten och mörk, men den fyllde ett stort behov för stadens många cigarrälskande herrar – både stortingsmän och affärsmän, skådespelare, teaterbesökare och tillresande – och några få kvinnor också. Frukten var det si och så med. De hade en låda med äpplen och apelsiner stående på disken, men inte sällan blev allt liggande orört tills det var så hopskrumpet och ynkligt att Kirsten tog med sig lådan in i lägenheten och gjorde kompott eller kaka.

Emma stannade en liten bit ifrån ingången. Flera små skyltar gjorde reklam för olika typer av tobak. Tiedemanns råbarkade

fiskare slog fast att ”Tiedemanns tobak är i alla fall den bästa”. Vid dörren stod en snidad träfigur av en färgstark indian och önskade kunderna välkomna in. Ett mindre plakat i ena hörnet kunde berätta att en låda med Gentleman’s smoke kostade 50 öre. I början hade det varit svårt att förstå hur Kirsten kunde vara så stolt över något så litet och trångt och stinkande, men Emma förstod det bättre nu. Känslan av tillhörighet och ägarskap och av att fylla ett behov – så som Kirstens tobaksaffär gjorde i Kristiania och som Juul Hagens sportaffär gjorde i Trondheim – kunde inte undervärderas.

– Emma!

Kirsten lyste upp när Emma kom in. Hon log med hela ansiktet och allt drogs uppåt, rynkorna också. Snabbt öppnade gammelfastern den lilla luckan i disken och kom bort till henne. Emma ställde ifrån sig resväskan och lät sig villigt omfamnas som om hon hade varit borta i flera år och inte bara i några veckor. Fasterns kind var mjuk och lite kylig. Den omisskänneliga doften av tobak och parfym kittlade Emma i näsan. Det underliga var att den inte slog henne som obehaglig längre. Däremot fick den henne att känna sig trygg.

– Få se på dig … Kirsten höll henne på en armlängds avstånd medan hon granskade henne ingående. – Jag törs påstå att semestern har gjort dig gott, Emma. Du strålar!

– Om det är möjligt att stråla efter en så lång tågresa … Emma log snett. – Men tack, det är fint att vara tillbaka.

Kirsten släppte taget om henne, vände sig bort och hostade.

– Hur har du haft det? frågade Emma och såg bekymrat på henne. Gammelfasterns hud var fortfarande blek och grå, trots kurvistelsen. – Hjälpte inte kuren?

– Det är som det är, fnyste Kirsten mellan hostanfallen. – Jag kan inte minnas att ha inhalerat så mycket frisk luft i hela mitt liv. Låt oss slå fast en gång för alla att det är här i staden jag hör hemma.

Inte i någon granskog ute i naturen, Emma. Nej, tacka vet jag … Hon skakade på huvudet och hostade om vartannat.

– Men hostan … Det låter inte som den har blivit så mycket bättre.

– Det är inte allt man blir kvitt på några usla veckor, svarade Kirsten kort. – Nu talar vi inte mer om det. Ställ ifrån dig resväskan och tvätta av dig efter resan, Emma. Det finns bredda smörgåsar i köket och kaffet är varmt.

– Men du behöver mig i butiken … Emma försökte protestera, men Kirsten var inte mottaglig för struntprat. Hon sköt Emma framför sig och in genom dörren som skilde affären från de privata rummen mot bakgården.

– Som om jag inte klarar mig, sa Kirsten. – Ta den tid du behöver, även om flera har undrat över var du har blivit av. De saknar dig, vet du.

Emma stannade och såg sig om över axeln. – Vem är det som har frågat efter mig? Hon hade inte för vana att tala så mycket med kunderna. Bara hövliga fraser när hon blev tilltalad. Hon hade lärt sig ett och annat efter den förfärliga episoden med fru Winther och fru Thoresen. Ingen skulle få beskylla henne för att försöka lägga an på någons make igen.

Kirsten skrattade. – Stamkunderna väl? De har blivit alltför väl vana vid att bli mötta av ett ungt och vackert ansikte nu.

– Som du pratar dumheter, faster Kirsten. Vi vet båda att det är dig de vill tala med och så har det alltid varit. Jag misstänker att det är dagens höjdpunkt för många. Det är inte sällan du nästan måste fösa ut dem genom dörren igen.

– Några få, kanske, mumlade fastern och viftade med handen. Emma hann få en glimt av den svaga rodnaden på hennes kinder innan gammelfastern vände sig om och gick tillbaka till disken.

Det hade redan blivit sen eftermiddag där Fredrik satt bakom skrivbordet på kontoret på Karl Johans gate. Familjen Winther ägde hela huset, som innehöll flera kontor samt en butikslokal på första våningen. Om han tittade ut genom fönstret skulle han se rakt ner på Egertorget, som skilde den affärspräglade delen av huvudgatan från den mer officiella delen med Stortinget, Nationaltheatret och universitetet i väster. Men Fredrik betraktade i stället telefonapparaten och visste att han borde ringa hem. Gitte skulle bli bekymrad om han inte gav något ljud ifrån sig. Han hade sagt att det kunde ta lite tid innan han ringde, för de hade ingen telefon i lägenheten ännu.

Framför honom på skrivbordet låg det redan en fin liten hög med dokumentmappar. Filialchef Bugge och sekreteraren hade precis gått igenom kalendern tillsammans med honom, med alla avtal och göromål. I morgon hade han ett möte med en arkitekt. Herbert Dahl var en gammal studiekamrat från Fredriks korta vistelse vid arkitektskolan i Köpenhamn. Han hade sedan följt ”Hebbe”, som vännerna kallade honom, på håll och visste att han gjort sig bemärkt som arkitekt. Det sved lite, måste Fredrik erkänna. Det kunde ha varit han själv som ritade imponerande och prisvinnande byggnader, om han bara hade fått möjlighet att följa sin dröm.

– Jag ringer för att säga att jag välbehållen har kommit fram, sa han när Gitte hade accepterat samtalet. Det följde alltid en paus

innan hon svarade och det var aldrig lätt att veta vad för slags humör hon var på.

– Det är skönt att höra, sa hon snabbt. – Det var ett fruktansvärt oväder när du reste. Jag var rädd för att det kunde gå jordskred, att tåglinjen skulle raseras …

Fredrik slöt lättad ögonen och kände en svag värme sprida sig i bröstet. Gitte hade varit bekymrad för honom. Det var mer än han hade hoppats på. Det kunde inte beskrivas som annat än ett steg i rätt riktning, eller hur?

– Du vet att du inte ska bekymra dig, sa han varnande, men ändå ömt. – Det är inte bra, varken för dig eller barnet. Du minns vad doktorn sa, han …

– Det är ingen fara, avbröt Gitte honom. – Som du vet, tillbringar jag mesta delen av dagen i sängen. Jag rör mig knappt.

Fredrik stönade inom sig. Det lilla sticket, om det var menat som ett stick, fick det dåliga samvetet att blossa upp igen. Gitte satt ensam igen i lägenheten, medan han var i huvudstaden och inte hade större bekymmer än var han skulle äta till middag den kvällen. Frånvarande gjorde han några streck med blyertspennan på blocket som låg på skrivbordet framför honom. – Du får hålla ut ett tag till, Gitte. Snart är vi tillsammans igen och jag lovar dig att allt ska bli bra.

– Jag hoppas du har rätt, svarade hon så tyst att Fredrik måste koncentrera sig för att höra henne ordentligt.

– Ta vara på dig själv så länge. Och den lille … Det stoppade plötsligt upp. Fredrik formade orden i munnen, men de ville inte ut. Han borde säga att han älskade henne, att han saknade henne, att han knappt kunde vänta tills hon flyttade in på Parkveien … Men han satt på kontoret, med sekreteraren precis utanför dörren och det kändes inte rätt. – Jag ringer snart igen. Adjö, Gitte.

Han tittade ner på anteckningsblocket och rynkade pannan. Han

hade ritat något, som vanligt. Det såg ut som ett par med barnvagn. Mannen liknade honom själv, han var lång och slank. Men kvinnan? Han lyfte teckningen närmare. Kvinnan påminde inte alls om Gitte. Hon var nättare i figuren och hade en liten, söt näsa. Snabbt sträckte han på sig, rev arket ur blocket, skrynklade ihop det till en boll och kastade det i papperskorgen. – Ta dig samman, mumlade han hårt till sig själv innan han reste sig och med bestämda steg gick mot dörren.

Emma stod ensam bakom disken när en ung dam kom in. Det var inte ofta de hade kvinnliga kunder såvida de inte tillhörde faster Kirstens aparta och mer eller mindre konstnärliga bekantskapskrets. Flera av dem hade anknytning till teaterscenerna, Fahlstrøms eller Tivoli. Emma väntade med att hälsa tills kvinnan hade stängt dörren och stängt ute bullret från gatan.

Vad kan jag hjälpa er med? frågade Emma artigt.

Damen såg sig omkring medan hon drog av sig handskarna. Hon påminde om någon, men Emma var säker på att hon inte hade träffat henne förut. Den unga kvinnan var lång och rakryggad, elegant, men inte utpräglat feminin. Kanske var det den obstinata uppnäsan eller håret som var kastanjefärgat, på gränsen till rött, som gjorde det. Emma kunde inte minnas att ha sett någon som klädde bättre i den färgen, kanske med undantag av Ellinor Hagen. Kvinnans leende var förvånansvärt vänligt och varmt när hon böjde sig över disken och med dämpad röst sa: – Jag vill gärna ha det vanliga. Blicken flackade lätt.

Det vanliga … Emma svalde. Hon hade verkligen ingen uppfattning om vad det kunde vara. Lyckligtvis behövde hon inte förtvivla länge.

Beklagar. Det är far som har skickat mig hit, sa damen i samma, nästan viskande ton. – Jag tog för givet att ni visste … Hon log urskuldande. – Det är antingen far eller Caroline, min syster, som brukar handla de här sakerna, så jag har verkligen ingen aning om vad det vanliga är, men … Hon nickade mot den svarta boken på disken där alla köp noterades och tillade: – Herr Bendixen.

– Javisst. Emma plockade upp boken och började bläddra. Det var ingen ordning i den så som hon hade varit van vid från Juul Hagens sportaffär. Namn, siffror, summor och anteckningar stod klottrat om vartannat och hon kunde inte begripa hur Kirsten kom fram till någonting, men otroligt nog verkade hon ha ordning på både kunderna och på bokföringen. – Då ska vi se … Bendiksen …

– Med x, insköt kunden. – Som i pälsaffären med samma namn? Hon såg stolt ut och Emma hade inte samvete att säga att hon knappt kastat en blick i skyltfönstret till sådana ställen och långt mindre hade varit i någon pälsaffär. Hon skulle aldrig i livet få råd till något så fint.

– Här har vi det, sa Emma efter att ha skummat igenom anteckningarna lite. – Langaards Havana Whiffs! Hon log. – Och naturligtvis har jag hört om er fars pälsaffär. Hon hade lärt sig en sak eller två av faster Kirsten och av Juul Hagen om att få kunden att känna sig speciell och viktig.

Den unga damen höjde stolt hakan. – Vi levererar till hela världen och har både polarforskare och kungligheter på kundlistan.

– Det är verkligen imponerande, svarade Emma. – Ett ögonblick bara, så ska jag ta fram cigarrerna. Hon vände sig mot hyllorna och började leta. Kirsten hade bytt plats på några av varorna medan hon var borta.

– Och ett paket Milo, viskade damen bakom henne. – Men det behöver ni inte skriva i boken, jag vill gärna betala för mig nu. Jag har pengar …

Emma vände sig halvt om mot fröken Bendixen medan hon fortfarande höll i en ask med cigarrer och mötte hennes blick i några sekunder. Fröken Bendixen såg henne rakt i ögonen, men kinderna hade fått en svag rodnad. Det lyste lång väg vem cigaretterna var till och det var inte till herr Bendixen. Emma hade aldrig sålt cigaretter till en kvinna förut, även om Kirsten och hennes excentriska väninnor visste att njuta av både en konjak och en cigarr då och då. Hon tog fram asken med cigarrer och paketet med cigaretter och lade alltsammans på disken.

Kvinnan såg sig snabbt över axeln. Var hon rädd för att någon hon kände skulle komma in?

– Var det allt, eller kan jag fresta med några färska äpplen också?

Emma var glad för att fruktlådan för en gångs skull var välfylld. Nu när det var höst och säsong för både äpplen, plommon och päron levde butiken mer upp till sitt fulla namn.

– Det var allt. Fröken Bendixen sköt pengarna mot Emma och stoppade paketet med cigaretter i väskan. Hon lade huvudet på sned och kisade mot Emma. – Jag kan inte minnas att ha sett er här förut, är ni ny?

Emma slog ner blicken. – Inte helt, jag har arbetat här ett bra tag … Det är mors faster som äger butiken, men jag har varit bortrest i några veckor, tillade hon snabbt. Hon ville ogärna göra fröken Bendixen förlägen.

– Då är det jag som ska be om ursäkt, jag är ärligt talat här mycket sällan. Fröken Bendixen suckade tungt medan hon började dra på sig handskarna igen. – Mina föräldrar klagar ständigt över att jag har huvudet någon helt annanstans än där det borde vara. Dessutom är jag för ärlig. Hon skrattade drillande. – Min syster är mycket mer väluppfostrad och förnuftig, hon … En knapp hörbar flämtning undslapp henne innan hon stängde munnen och sjönk ihop lite i överkroppen. – Och nu babblar jag igen, sa hon uppgivet och grep påsen med cigarrerna. – Tack och på återseende.

På återseende, hann Emma med nöd och näppe svara innan dörren gled igen.

– Jag förstår att du har träffat unga fröken Bendixen, sa Kirsten plötsligt bakom henne. – Vad ville hon?

Emma hade inte hört gammelfastern komma. Det hände att hon kände doften av Kirsten innan hon visade sig, men inte den här gången. Hon hade varit för upptagen av att titta efter fröken Bendixen.

– Det vanliga, svarade Emma. – Cigarrer till herr Bendixen … Hon sträckte på halsen mot fönstret, trots att fröken Bendixen för längesen var borta. – Jag kan inte minnas att ha sett henne förut. Hon verkade trevlig.

Kirsten ställde sig bredvid henne och kastade samtidigt en blick ner på den svarta boken och nickade belåtet – som hon gjorde varje gång en kund hade tittat in. – Fröken Bendixen är något alldeles särskilt, det är säkert. Något annat , tillade hon.

Emma blev förvånad. – Något annat, faster Kirsten?

Ja, så annorlunda än systern, Caroline. Det är hon som brukar köpa cigarrer till fadern. Men det sista jag hörde om familjen var att Caroline Bendixen har blivit förlovad, så nu är det uppenbart den yngsta som har tagit över rollen som pappas springflicka … Kirsten tänkte efter. – Något som är underligt, för jag minns då så tydligt att jag hörde att herr och fru Bendixen skulle på resa? Hon skakade på huvudet. – Hon är i vilket fall som helst en frisk fläkt, den goda fröken Bendixen. Hon går ofta förbi här på söndagar om vintern, bärande på skidor och det hela. Ska jag vara ärlig, tror jag hon trivs bättre i skogen än i sina föräldrars pälsaffär, tro det om du vill … Hon skakade på sig. – Men nog talat om unga fröken

Bendixen, Emma. Kirsten nickade mot fönstret, där en stor gestalt täckte halva fönstret. – Vi får fint besök, viskade hon och slätade till kjolen.

Änkeherr grosshandlare Gabrielsen! utbrast hon i samma ögonblick som dörren gick upp och en äldre och välklädd herre i redingot och cylinderhatt kom in. – Du kan ta rast nu, viskade hon till Emma genom mungipan och log talande.