9789189716087

Atens beskyddare Andra boken i Aten-serien

Conn Iggulden Översättning: Leif Jacobsen

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 3

2022-05-04 11:42

Citaten av Homeros på s. 11 och s. 109 är översatta av Tord Bäckström.

Citaten av Aischylos på s. 223 och s. 313 är översatta av Emil Zilliacus.

Originalets titel: The Protector Copyright © Conn Iggulden, 2020 Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-89716-08-7 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2022 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 4

2022-05-04 11:42

Till Andrea MacEachen och Mauraid Moran – mina ljus i mörkret.

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 5

2022-05-04 11:42

Den kungliga persiska flottan De allierade grekiska statsstaternas flotta Den kungliga persiska armén Evakuerade atenare

M

E

G

A

R

I

S Ele u s is bu kte n

SALAMIS

Slaget vid Salamis, 480 f.Kr.

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 6

2022-05-04 11:42

N Eleusis

Léras A

ig

e al

os

Kung Xerxes den store

0

1

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 7

kilometer 2

3

4

2022-05-04 11:42

M i l i tä r t e rmin o l o g i arkont

(ἄρχων)

ämbetsman och ledare

epistates

(ἐπιστάτης)

ordförande för folkförsamlingen i Aten

falang

(Φάλαγξ)

tungt beväpnad slagordning inom ­infanteriet

keleustes

(κελευστής)

officer ombord på en trier eller tre­ roddare (galär i flera våningar)

lochagos

(λοχαγός)

rang motsvarande en kapten

strateg

(στρατηγός)

fältherre, befälhavare, från grekiskans strategos

trierarchos

(τριήραρχος)

befälhavare på en trier eller treroddare (galär i flera våningar)

agora

(άγορά)

torg, marknadsplats

Areopagen

(Ἄρειος πάγος)

Ares klippa; klippa i Aten som användes som domstol

Plataiai

(Πλάταια)

grekisk stad i Boiotien

Pnyx

(Πνύξ)

”sammanpackat”; kulle och mötesplats för Atens folkförsamling

P l at s e r

Salamis

(Σαλαμίς)

ö väster om Pireus

Thermopyle

(Θερμοπύλαι)

pass ute vid kusten; platsen för kung Leonidas sista strid

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 8

2022-05-04 11:42

P e rs o n e r Agariste

(Ἀγαρίστη)

Xanthippos hustru

Arifron

(Ἀρίφρων)

Xanthippos och Agaristes äldste son

Aristides

(Ἀριστείδης)

befälhavare (strateg), eponym arkont år 489 f.Kr

Eleni (Helene)

(Ἑλένη)

Xanthippos och Agaristes dotter

Epikleos

(Ἔπικλέος)

Xanthippos vän

Kimon

(Κίμων)

Miltiades son

Kleisthenes

(Κλεισθένης)

atensk lagstiftare

Leotychidas

(Λεωτυχίδας)

spartansk kung

Perikles

(Περικλῆς)

Xanthippos och Agaristes son

Themistokles

(Θεμιστοκλῆς)

eponym arkont år 493 f.Kr

Tisamenus

(Μιλτιάδης)

siare

Xanthippos

(Ξάνθιππος)

befälhavare (strateg), ledare

Xerxes

(Ξέρξης)

persisk kung

At h e ns t i o f y l e n ( s tamma r ) Erectheis

(Ἐρεχθηΐς)

Aigeis

(Αἰγηΐς)

Pandionis

(Πανδιονίς)

Leontis

(Λεοντίς)

Akamantis

(Ἀκαμαντίς)

Oineis

(Οἰνηΐς)

Kekropis

(Κεκροπίς)

Hippothontis

(Ἱπποθοντίς)

Aiantis

(Αἰαντίς)

Antiochis

(Ἀντιοχίς)

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 9

2022-05-04 11:42

DEL ETT

”Inga överenskommelser görs mellan lejon och mänskor, vargar och lamm sluter heller aldrig fred.”

– Homeros, Iliaden

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 11

2022-05-04 11:42

1

Kungen av Persien vände ut blicken över Atens hjärta.

Solen var stekande het mot hans nacke, men en mild bris förde med sig en ljuv doft – av förruttnelse och av havet. Blundande andades Xerxes in och kände sig tillfreds. Den stora marknadsplatsen, templen, gatorna med sina hushåll, verkstäder och tavernor – allt låg övergivet. Det var intimt på något sätt, och han kände det som om han satt vid en kvinnas toalettbord och öppnade varje liten låda med hennes hemligheter i.

Soldaterna som samlats där var alla hans egna. De hade sökt igenom Aten från ena änden till den andra, sökt igenom alla förrådshus, affärer och övergivna bostäder. De enda greker som dröjt sig kvar innanför murarna var ett halvt dussin vettlösa gamlingar som lämnats kvar av sina familjer. Tandlösa och blinda hade de gett ifrån sig nervösa väsande skratt vid det främmande tungomålet som de persiska soldaterna talade.

Xerxes kunde inte använda dem till något, så likt herrelösa hundar hade de dödats kvickt och bestämt. Mer eller mindre av barmhärtighet.

General Mardonios gick tre steg bakom storkonungen, djupt försjunken i sina egna dagdrömmar. Både han och Xerxes hade upplevt ett slags underligt igenkännande i samma stund som de trätt in i Aten. Platser och naturformationer från hundratals gamla rapporter kom plötsligt till dem och blev verkliga. Akropolis kalkstensklippa var en sådan plats, där den höjde sig över dem på vänster hand likt en vaktpost för hela staden.

Eller varför inte den vita Areopagen, där den atenska adeln hållit sina rättegångar i hundratals år.

Xerxes såg Pnyx kulle rakt framför sig, där den höjde sig över dem med träd som klingor och sina vita trappsteg ute vid sidorna. I mer normala tider skulle den berömda folkförsamlingen, som inte lydde under någon som helst kung eller tyrann, ha samlats där och diskuterat. Han 13

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 13

2022-05-04 11:42

hade velat se det, se dessa män som var så upptagna av sina små futtiga lagar. Men denna dag var det bara den lätta brisen som rörde sig där.

Folket i Athenas stad hade flytt till hamnen för att stäva ut på öppet hav ombord på första bästa fartyg. Hellre än att ställas inför hans rovlystna armé, hellre än att ta konsekvenserna av sin egen arrogans, hade de valt att fly inför honom.

Xerxes gick genom gator med vidöppna dörrar där ljuden ekade mellan väggarna. Bortsett från ett antal katter som låg och på taken och päste var hans odödliga soldater de enda levande själarna som stod att se där.

Soldaterna var som statyer, uppradade stod de i sina långa förstärkta vapenrockar, med lockiga skägg som glänste av olja. Stor­konungen älska­ ­de dem som hans egen far gjort, som favoritsöner eller kära jakthundar, och de var både hans stora rikes sköld och dess prydnad. Halva deras antal hade slaktats av de rödmantlade djävlarna vid Thermopyle. Hans odödliga hade knappt hämtat sig efter denna motgång, även om de till sist slagit sig genom passet. Xerxes hade valt att belysa endast denna slutliga seger när han behöll dem som sina vakter och hyllade dem med sina välsignelser. De femtusen som fortfarande var i livet var överlevare, om än rådbråkade och illa medfarna, och de var stärkta av att ha fått se de sista spartanerna huggas ner. De odödliga hade inte gett vika i det där passet.

Men de hade trott att de var oslagbara och utan motsvarighet i världen.

Modstulen hade Xerxes sett deras bestörtning. Spartanerna hade fått dem att känna sig maktlösa.

Xerxes hade rentav funderat på att låta detta regemente vila genom att flytta dem bakåt i leden, långt från förtrupperna. Deras högsta befäl Hydarnes, en oxe till man, hade då med ansiktet hårt pressat mot den dammiga marken vädjat för sina odödliga män. De behövde sysselsättas; om de fick för mycket tid att fundera skulle missmodet sprida sig bland dem likt en kräftsvulst. Xerxes insåg att mannen hade rätt. Ära var inget man bara delade ut, den måste förtjänas genom hårt arbete och stora uppoffringar.

I slutet av en gata, där en drejarskiva stod övergiven, förändrades omgivningen och det blev ljusare och luftigare än på någon av de övriga gatorna. Xerxes hade trätt in på den berömda marknadsplatsen – ­stadens 14

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 14

2022-05-04 11:42

agora. Där såg han de tio fylenas statyer och stentavlorna som blivit upplästa för stadens befolkning. Han behövde inte gå fram till dem för att förstå att en större del av dem varnade för hans nära förestående ankomst. Stoltheten vällde upp i honom.

Xerxes vände upp blicken när en hök kom glidande över honom med ett klart och prefekt skri i den stilla dagen. Fågeln ritade stora cirklar över staden och Xerxes såg hur dess huvud sökte efter byten. I mer normala tider skulle ett sådant ljud ha förblivit obemärkt i tumultet av jäkt och larm. Men nu var det som om han satt på en bergstopp och allt arbete hade upphört. Det är krigets under, insåg han. Något vanliga män och kvinnor vanligtvis inte fick bekanta sig med. ”Jag svor att jag skulle stå här, Mardonios”, mumlade Xerxes. Hans general kände att kungen inte var ute efter ett svar och nickade bara. ”Jag lovade min far att jag skulle avsluta det han påbörjat, att jag skulle föra vår armé till just denna plats. Jag svor att jag skulle bestraffa dem för att ha hånat våra budbärare, för att ha vägrat förläna mig jord och vatten.

Min far gav dem dussintals möjligheter att falla på knä inför honom och de förvägrade honom varenda en. De valde det här, inte vi. Detta till trots, bara att stå på denna plats …” Han skakade på huvudet vid detta enkla nöje. Mardonios log där han gick. En dag som denna var i sanning inget omöjligt.

Högt över gatorna upptog Akropolis allt, vart de än vände blicken.

Xerxes skymtade tempel där uppe, av vilka somliga fortfarande stoltserade med byggnadsställningar och ofärdiga kolonner, tänkta att ära grekernas gudomar. Hans spioner hade beskrivit allt för honom, till och med monumenten som högtidlighöll slaget vid Marathon tio år tidigare.

Xerxes visste att denna grekiska seger över perserna djupt sårat fadern.

Den hade tillfogat hans själskraft stor skada, kanske rentav framkallat den sjukdom som berövade honom halva hans kroppsvikt, all hans styrka och till sist också livet självt. Xerxes kände vreden blossa upp inom honom vid denna tanke. Han skulle låta riva ner dessa stoder!

Han hajade till efter att ha sett rörelse uppe på den stora klippan. ”Är det … människor jag ser där uppe, general?”

Mardonios fick skugga för ögonen när han vände upp blicken.

15

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 15

2022-05-04 11:42

”En liten grupp bara, ers majestät. Präster, vad jag kan se. De är inte kvar länge till.”

Han berättade inte för kungen att de gamla skinntorra männen uppe på Akropolis blockerat huvudvägen upp till toppen. De hade dessutom utrustat sig med de urgamla vapnen och rustningarna som hängt i templen. Deras närvaro skulle inte sticka mycket mer än ett myggbett, men de hade ännu inte hunnit fördrivas när den unge kungen insisterat på att träda in i staden. Mardonios hoppades att Xerxes snart fick annat i tankarna.

Lydande en plötslig ingivelse vände den unge kungen upp blicken mot Areopagens kulle, inte hundra steg bort. Utan ett ord till generalen tog sig Xerxes med raska steg till den plats där sluttningen sammanlöpte med gatorna nedanför och klättrade uppför trappstegen i ett infall av ungdomlig iver. Han var knappt andfådd när han nådde den plana toppen.

Här hade atenska adelsmän vistats i hundratals år. Kungen vilade ena foten på kullens högsta punkt och spanade vidare upp mot Akropolis ovanför sig. Till och med Areopagen såg mycket liten ut i jämförelse.

Inte heller Mardonios, som var mycket vältränad efter alla månader ute i fält, var särskilt andfådd när han nådde kungen. Xerxes nickade mot honom. Han var på ett utomordentligt gott humör eftersom han kunde ta sig vart han ville i denna sina fienders stad, till deras mest heliga platser.

Mardonios blick smalnade av när han försökte läsa av aktiviteten uppe på Akropolis. Men han kände sig inte det minsta bekymrad över situationen. ”Jag har skickat upp en hel hazarabam till den stora klippan, ers majestät, och än fler män befinner sig vid klippans fot, där de distraherar grekerna med pilar. Ser ni dem? Försvararna kommer inte att ha en chans när männen väl når toppen.” ”Statuera ett exempel”, sa Xerxes. ”Det skulle jag finna mycket tillfredsställande, general. Se till att det sker. Visa upp deras kroppar för deras gudar.” ”Som ni önskar, ers majestät.”

Mardonios såg hur mycket den unge kungen njöt av sin position då han långsamt snurrade ett varv om sig själv. Det mörka havet skymtades i sydväst och med Akropolis i ryggen kisade Xerxes ut i fjärran. ”Jag tänker inte vänta, Mardonios”, sa han. ”Jag beger mig ut till ham16

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 16

2022-05-04 11:42

nen för att åse min flotta krossa deras sista förhoppningar. Låt bränna ner staden. Det tycks mig ett väldigt torrt ställe. Lågorna kommer inte att få svårt att sprida sig.”

Xerxes vände blicken mot marknadsplatsens markiser av trä och smärting några gator längre bort. Den var mycket mindre än han föreställt sig. Dess storlek hade förstorats i hans huvud av invånarnas förbrytelser.

Marknadsplatsen skulle utan vidare brinna fint, liksom alla byggnader av tegel, murbruk och urgammalt torrt trä. Xerxes log vid tanken på gnistregnen som skulle segla fram med vinden över dem. Han såg fram emot det stora infernot när staden brann ner bakom honom. Han ville inget hellre än att grekerna skulle få se den enorma rökpelaren och förstå att deras älskade Athena inte gick att skydda, att hon hade blivit erövrad, plundrad och våldtagen. Det var en stärkande tanke. ”Skaffa mig en fackla, Mardonios”, sa Xerxes.

Hans ögon lyste när generalen visslade till sig tjänarna, som alltid stod nära till hands för att utföra sin herres minsta lilla önskan. En av dem reagerade genom att ta sig uppför kullen, nervöst arbetande med stål och flinta. Mannen kunde dock sin sak och fick kvickt gnistorna att antända gräsknippet han höll i ena handen, för att sedan sätta den begynnande lågan till den tjärindränkta tygtrasan han lindat runt en påk. Den knastrade och smällde när elden fick fäste, och tjänaren kastade sig raklång i dammet på den höga kullen.

Mardonios följde efter kung Xerxes när han tog sig ner igen, som om han anförde en procession. Facklan han bar växte sig större och lämnade efter sig ett sotigt band i luften när den unge kungen trippade nerför trappstegen till gatan nedanför för att där stanna upp.

Sommaren hade varit lång och det var torrt i staden. Xerxes höll upp facklan högt över sig och lågan bet sig fast i en träbjälke under ett tegeltak. Varje gång elden vidrörde det torra virket fick den nytt fäste och en tunn vit rök började tränga fram lite varstans. Takpannor började spricka i takt med att hettan ökade och det påminde närmast om musiktoner. Xerxes skrattade på sin väg när han satte facklan till varje hus han passerade. I slutet av gatan vände han sig om, och stående mitt i vägen betraktade han alla de små rökslingorna som steg och förenades till en enda pulserande pelare som redan var otämjbar och utom kontroll.

17

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 17

2022-05-04 11:42

Mardonios gick bakom kungen. Den unge mannen log och det var svårt att stålsätta sig mot den enkla glädjen över vad han åstadkommit.

När Xerxes kastade den brinnande påken till honom fångade Mardonios den i luften. ”Avsluta vad jag påbörjat, general”, sa kungen. ”Det är min vilja att staden inte ska stå kvar. Det är straffet för att de trotsade min far. Bränn ner hela rasket! Jag beger mig till hamnen! Där tänker jag åse mina fartyg förgöra Atens flotta. Var tacksam! Jag har delat det här med dig, och det är en dag som du kommer att minnas i resten av ditt liv.”

Med böjt huvud såg Mardonios kungen gå därifrån med bestämda steg i riktning mot hamnen. När generalen insåg att Xerxes inte tänkte stanna förvandlades hans mun till ett tunt streck. Med en gest beordrade han dussintals soldater ur den kungliga livvakten och sextio bågskyttar att löpa efter honom. Mardonios kallade till sig än fler soldater ur huvudstyrkan med en gäll vissling. Hans män hade förklarat att staden röjts på alla eventuella hot, men vem visste vad som väntade utanför murarna?

Vägen ut till havet var kanske inte så säker som den såg ut. Fanatiker kunde ha dröjt sig kvar i ett bakhåll för att döda så många perser som möjligt. Hur skulle det se ut om Xerxes höggs ner i triumfens ögonblick av någon gammal gubbe?

Mardonios ändrade greppet om den brinnande facklan när vinden fick lågan att slå tillbaka mot honom. Om han någonsin tvivlat på den store guden Ahura Mazdas välsignelse över den kungliga familjen var det omöjligt en dag som denna. Han och Xerxes hade tågat och seglat i månader för att komma till den här platsen, med en armé och en flotta som var så oändligt stora att det inte fanns något som de inte kunde uträtta.

Hans ansikte skrynklades ihop vid minnet av den långa marschen över fartygsbron och runt grekernas hav. Han och hans män hade fått uthärda mycket för att stå i Aten denna dag, och många skulle inte återvända hem. Mardonios hade sett prov på utomordentliga färdigheter och stort mod vid Thermopyle. Detta kunde han medge i sina egna, allra innersta tankar. Men i slutändan hade dessa spartaner ändå fallit. Xerxes hade beordrat att deras kungs huvud skulle huggas av och kroppen styckas för att kastas i havet, nästan som om han fruktade att den store krigaren 18

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 18

2022-05-04 11:42

skulle återuppstå. Mardonios rös till vid minnet. De hade inte besegrat spartanerna med svärd och sköld. Det hade bara inte gått. Istället hade Xerxes, om och om igen, blivit tvungen att beordra tillbaka sina män för att skicka sina spjut mot fienden, tills den siste av dem stupat.

Ute till havs hade den atenska flottan dock tvingats allt längre tillbaka, påminde Mardonios sig själv och trängde undan sin förbryllelse och sina oroväckande tankar om vidskeplighet. Hur skickliga och modiga grekerna än varit hade de inte lyckats rädda sin stad – hjärtat och urkällan till deras makt. Gud stod uppenbarligen med Persien, och Mardonios böjde på huvudet vid tanken. Han bad en tyst bön till kung Dareios, nationernas fader och hans följeslagare i ungdomen, när allt i världen varit lika ljuvt och sött som en färsk persika. Den gamle mannen vakade självfallet över dem nu och kände sig belåten.

Den nyckfulla vinden slog på nytt facklans låga mot honom, så att den brände hans arm. Mardonios lade undan detta dagdrömmeri och fokuserade på uppgiften framför sig. Han var oerhört trött och behövde vila.

Han var inte längre någon ungdom! Han suckade. Kungen ägde hans andedräkt och hans ömmande knän. Xerxes vägrade se svaghet; tillät den inte. Mardonios måste fortsätta.

Ett fåtal katter, som dröjt sig kvar i dörröppningarna, började jamande stryka sig mot soldaternas ben. De skulle alla komma att brinna. Kanske skulle männen rentav binda fast brinnande grenar i deras svansar, så att de skrikande sprang iväg i panik och spred elden ytterligare. Dylika saker hade gjorts i andra städer, även om Mardonios ansåg det vara något överdrivet. De enkla sätten är alltid bättre än de komplicerade, sa erfarenheten honom.

Han tänkte på murarna som omgav Aten. Stora portar och torn ut­­ gjorde lika mycket symboler som riktigt skydd. Men oavsett vilket skulle de raseras med släggor och krokar. Han hade en armé som bestod av mer än en kvarts miljon män, som alla var uthålliga och starka som hästar eller vargflockar. De skulle inte ha några problem att rasera dessa murar.

Uppifrån Akropolis topp hörde Mardonios svaga skrik och vapenbrak och stadens rökpelare hade nu börjat slingra sig runt klippan. Han bet sig i läppen. Han fick akta sig så att de egna männen inte blev instängda 19

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 19

2022-05-04 11:42

av elden. Nej, han måste tänka som en ingenjör och ta sig an uppgiften med ett behärskat lugn. Låt kungen njuta av sina segrar! Xerxes hade förtjänat dem. Ännu en hazarabam bestående av tusen man dök upp ur ingenstans i röken, som tätnade allt mer när de kom springande längs gatan. Mardonios skickade tillbaka ett antal av de med lägst rang, resten skickade han efter Xerxes. Kungen hade inte ägnat en tanke åt sin egen säkerhet, han förlitade sig blint på att hans general upprätthöll den.

Mardonios visste att han tjänade kungen väl. Hans hjärta brann vid tanken, lika vildsint som taken omkring honom.

20

Iggulden-Atens beskyddare-Inlaga-Tryckoriginal-220504.indd 20

2022-05-04 11:42