Krigets döttrar
Översättning: Mary Stanley
Polaris
Bokförlaget Polaris, Stockholm
© Dinah Jefferies 2021
Översättning: Mary Stanley
Omslag: Niklas Lindblad
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt hos: Scandbook, Falun, 2023
isbn : 978-91-8971-439-7
www.bokforlagetpolaris.se
Hélène
Kapitel 1
Périgord Noir, Frankrike
Våren 1944
Om det ändå vore sensommar och hon kunde andas in den solmättade grandoften, stanna till och titta på finkarna och stararna som flaxade mellan grenarna. Då skulle måhända hennes optimism kunna förtränga den klaustrofobiska känslan av tillvarons tyngd, av de uråldriga lavtäckta stenhusen som omringade henne på väg genom byn i det avtagande ljuset. Och kanske skulle hon då påminna sig om att de bara var vanliga människor som försökte göra det bästa av omöjliga omständigheter. Vanliga människor som längtade efter att livet skulle bli som förut igen.
Hélène suktade efter dagsljus, att kunna se mer än vad som låg framför henne. Hon behövde det för att skåda ut i fjärran, in i framtiden, in i sitt hjärta. Hon behövde det som andra behövde luft. Men när allt detta var över, intalade hon sig, skulle hon fortfarande ha hela livet framför sig. Varför ängslas för det värsta som kanske aldrig skulle inträffa? Och snart måste det väl ändå komma bättre nyheter från de allierade?
7
När hon lämnade byn bakom sig, spanade hon upp på den djupblå himlen och hörde de tidiga nattfåglarna röra sig i träden. Hon tänkte på sina systrar, här i Frankrike, och modern i England. När hon en gång frågat sin mamma om hon var lika söt som sin syster Élise, hade mamman svarat, ”Älskling, du har ett behagligt ansikte. Folk tycker om behagliga ansikten. De känner sig inte hotade av ansikten som ditt.”
Hélène var bara elva år vid det tillfället och mammans kommentar hade sårat henne. Hon hade stått och stirrat sig i spegeln i en halvtimme efteråt utan att veta vad hon skulle tycka om sitt ansikte. Hon hade känt och petat på det, gjort olika miner, plutat, lett, grimaserat och sedan intalat sig att det inte spelade någon roll. Men det hade varit en lögn. Det hade spelat roll. Och nu? Ansiktet hade mognat. Hon var lång, atletisk, stark i både kropp och själ precis som hennes pappa varit. Men hon hade också fått hans raka, ljusbruna hår. Alldagligt hår. Det sved, men mamman hade haft rätt, hennes anletsdrag var för kraftiga för att vara söta, men många tyckte om hennes vänliga nötbruna ögon och varma leende. Av de tre systrarna var hon den mest pragmatiska, den äldsta, den mest ansvarstagande. Var det förfärligt ytligt att längta efter att någon skulle säga till henne att hon var vacker?
Kriget var en kamp mellan det goda och det onda, sa folk – fast det var inte alltid självklart vilket som var vad. Och nu hade hennes arbete blivit mer utmanande än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon hyste enorm respekt för sin chef, Hugo Marchand, stadens läkare och borgmästare, och hon avgudade hans varmhjärtade hustru, Marie. En givmild varelse som alltid såg det bästa hos människor och varit som en
8
mor för systrarna. Men företeelserna som Hélène blev vittne till – lögnerna, de små sveken, handlingarna hon aldrig fick nämna – allt det hade hon föredragit att inte känna till.
Efter att ha promenerat tvärs över en liten äng kantad av vild vallmo, traskade hon genom en dunge valnötsträd och tog en omväg runt en flock rultande gäss, tills hon slutligen nådde grusvägen och sin egen grind. Hon såg missnöjt att den skamfilade trägrinden hade lämnats på vid gavel.
Det brukade de aldrig göra.
Det huller-om-bullriga gårdshuset såg ut att ha växt direkt ur marken med dess handhuggna kalkstensväggar som sög åt sig så pass mycket solsken att de om aftnarna glödde som gyllene honung. Hon gick förbi kastanjen i trädgården och tittade upp på fasaden, draperad i grönska. Vinrankorna
hängde ostörda kvar i kaskader kring ytterdörren, precis som hon lämnat dem, ännu var det för tidigt för de lila passionsblommorna hon älskade. Två medelstora fönster med luckor, målade i skymningsblått, flankerade ekdörren och hon ryste till när en vindpust fick de knarriga träluckorna att jämra sig i protest.
Hon slet upp dörren, skyndade ut i köket för att lägga ifrån sig väskan på bordet. Det hängde örter på tork från de bastanta, grovt tillyxade takbjälkarna: rosmarin, lavendel, lager, mynta, salvia, timjan och annat smått och gott. Hélène sträckte på nacken och insöp de välbekanta dofterna innan hon snörade upp skorna och lämnade dem på stengolvet, nött och urholkat på sina ställen av hundratals år av trampande fötter. Hélène tyckte om att fantisera om vilka som funnits där före henne, och under mörka kvällar var det inte svårt att föreställa sig deras skuggor huka i husets dunkla vrår
9
och skrymslen, tillsammans med spindelnäten. Men de flesta existerade i skuggorna, på ena eller andra sättet, inte bara de döda. Hon ryste till igen och kastade ett öga på den jättelika eldstaden med dess ornamenterade stenomramning; till och med på våren kunde huset kännas kyligt om kvällarna, när det inte var tänt i vedspisen.
Ute i hallen tyckte hon sig höra någon på husets ovanvåning.
”Hallå”, ropade hon. ”Är det du Florence?”
Inget svar.
”Élise, är du hemma?”
10
Kapitel 2
Hélène stod stilla för ett ögonblick och såg sig omkring, osäker på vad hon skulle göra. Hon skulle precis gå ut i vardagsrummet – för säkerhets skull – då hon fick syn på Élise som kämpade sig nerför trappan med ett otympligt bylte, lätt tillbakalutad för att hålla balansen. Som vanligt bar hon mörka, vida byxor, blekblå jumper och bruna snörkängor. Med sitt långa, mörka, vågiga hår och stora uttrycksfulla
ögon, cognacsfärgade, såg hon precis ut som deras mamma. Hélène andades ut av lättnad över att se henne.
”Värst vad du var tillbaka tidigt”, sa Élise men sneglade sedan ner på armbandsuret. ”Eller kanske inte.”
”Du lät grinden stå öppen.”
”Jag tror att det kan ha varit Florence.”
”Det skrämde mig …”
Trots det stora byltet lyckades Élise göra en axelryckning.
”Vad har du där?”
”Bara lite saker som ska till ett nytt gömställe.” Élise lade huvudet på sned och plirade på Hélène. ”Vet du om att du har målarfärg i håret? Ganska mycket, faktiskt.”
”Åh himmel, har jag verkligen det?” Hélène backade ett par steg för att titta sig i hallspegeln och såg de avslöjande
vita ränderna löpa genom håret parat med ett snyggt stänkmärke på vänsterkinden.
11
I hallen var det fullt av oljemålningar och planscher på väggarna, och det hängde även en samling inramade teckningar som flickorna ritat en gång i tiden. Den stora spegeln, den som Hélène nu missnöjt blickade in i, med dess sniderier av vindruvor och snirkliga vinblad, hade reflekterat deras ansikten nästan hela livet. Som små hade de lyfts upp av mamman, Claudette, för att åbäka sig och skratta åt sina grimaser men numera handlade det om kasta ett hastigt öga på frisyren. Där satt också ett äldre, gulnat fotografi uppnålat; på deras mamma med sin syster Rosalie, taget inte långt innan hon rymt. Alla tre systrarna kände av husets historia, släktband och djupa rötter, ingenstans lika markant som här.
”Hur gick det på jobbet?” frågade Élise.
”Hugo bad mig måla väggarna i sjukstugan i eftermiddags. Det har inte gjorts på åratal och med tanke på att det inte finns några patienter för tillfället, kändes det som rätt tillfälle att ta tag i det.”
”Jaha, din omfattande sjuksköterskeutbildning på sjukhuset i Sarlat har uppenbarligen kommit till god användning!
Hm …” Hon kliade sig vid tinningen i låtsad begrundan.
”Hur länge var det nu?”
Hélène skrattade. ”Tre långa år. Det vet du mycket väl. Hur som helst tyckte jag om att måla idag. ” Hon tystnade för att sedan spinna vidare på det systern sagt. ”Varför nytt gömställe?”
”Tyskarna håller på att bli nerviga. Och en nervig nazist är en ännu farligare nazist. Motståndsrörelsen ser till att det finns tillräckligt med ställen att gömma sig på.”
”Jag önskar att du bara kunde ligga lågt som vi andra.
Uppriktigt sagt Élise, du utsätter oss alla för risken för repressalier från nazisterna.”
12
Systern svarade inte.
Hélène spände ögonen i henne men gav strax upp, i vetskap om att ingenting skulle få Élise på andra tankar. ”Så var håller Florence hus? Jag förmodar att hon inte är ute och riskerar liv och lem hon också.”
Élise gjorde en avfärdande min. ”Knappast. Hon är kvar i trädgården. Vattnar, tror jag. Just det ja, det höll jag på att glömma, det ligger ett brev på bordet.”
”Höll på att glömma?” sa Hélène förundrat och tittade ner. Att få post var så sällsynt att hon inte ens kommit sig för att se efter.
”Det är adresserat till dig.”
Hélène plockade upp det. ”Poststämplat i Genève.”
”Öppna det då.”
”Vi väntar på Florence och läser det tillsammans.”
Hélène visste att det kunde vara från deras mamma, Claudette. Det enda sättet att få post från England var om modern skickade det till sin väninna Yvonne, i det neutrala Genève, som sedan stoppade det i ett nytt kuvert och skickade vidare till dem. Hon hörde köksdörren öppnas och gick ut i köket med Élise.
Florence stod i dörröppningen. Liten och nätt med hjärtformat ansikte, alabasterhy och gråblåsilvriga ögon. Kjolarna var leriga, det gyllengula håret stod på ända kring ansiktet och kinderna blossade rosa efter en ansträngande dag ute i trädgården. Eftersom hon var mer finlemmad och traditionellt feminin än sina systrar, envisades hon med att tråckla ihop klänningar och kjolar åt sig, som hon hade på sig även när hon grävde i jorden.
Hélène höll upp brevet.
13
”Åh, äntligen! Från Maman?”
”Antagligen.”
Hélène rev upp kuvertet och ögnade igenom brevet. Efter några ögonblick slog hon ut med händerna och lät brevet singla ner på köksbordet.
”Och”, sa Florence förväntansfullt, ”Vad står det?”
”Nästan ingenting. Läs själv.”
Florence tog upp brevet men såg besviken ut under läsningen och räckte det vidare till Élise.
”Jaha”, sa Élise efter en liten stund. ”Så oerhört fängslande.”
”Var inte sarkastisk mot Maman”, sa Florence.
Hélène suckade men instämde med Élise. Mamman hade bara skrivit några ynka rader om hur fullt upp hon hade med krigsinsatserna. Hur hon gått med i Kvinnoinstitutet och huvudsakligen höll på med att sticka och sylta. Hon hade knappt frågat hur flickorna hade det, hade inte nämnt hur svårt det måste vara för dem att leva under ockupation utan mest klagat över sina högljudda grannar och hur tufft livet i England var, med ransoneringarna och allt.
”Hon skrev i alla fall”, sa Florence.
Élise vände sig bara bort med en axelryckning och gick ut ur rummet.
14
Kapitel 3
Hélène var fundersam när hon slog upp sovrumsfönstret nästa morgon för att höra kyrkklockorna. Tack och lov för att det var söndag och hon inte behövde gå till arbetet. Hon älskade att blicka ut över de magiska vyerna över deras del av Dordogne eller, som mamman alltid kallade det, Périgord Noir. Det var ett land av ekar och barrträd, klippiga raviner, slott på bergstoppar och de sötaste byar man kunde tänka sig, med kalkstenshus, lena och gula som smör. Hon såg solen tränga igenom den tidiga morgondimman, blotta flodens silverblanka yta och låta byns takåsar bada i sitt gyllene sken. Våren var kommen med besked och luften frisk och klar som kristall.
”Här kommer vi ha roligt, eller hur, Hélène?” hade Florence sagt för sju år sedan, när de anlände till moderns familjs gamla sommarhus vid slutet av en slingrande landsväg, strax utanför byn Sainte-Cécile.
Stackars Florence hade bara varit femton år och Hélène hade många gånger behövt påminna sig om att systern fortfarande var ett barn, när hon själv tvingats agera loco parentis.
”Vi kommer väl besöka alla slott och grottor?” hade flickan tillagt.
”Det ska vi göra. Självklart ska vi det”, hade Hélène svarat, förtvivlat angelägen om att bevara systerns oskyldiga världsbild.
15
Hela deras tillvaro hade oåterkalleligt förändrats efter faderns, Charles Baudins, plötsliga och oväntade död.
Som barn hade deras mamma tillbringat många semestrar i Sainte-Cécile, såväl som somrar under de första åren som gift när pappan hade varit hemma och arbetat. Han var hälften engelsk och hälften fransk och före sin bortgång hade han arbetat som tjänsteman på utrikesdepartementet i London. Alla här i byn kände ’Maman’ sedan gammalt, vilket gjort det lättare för systrarna att smälta in i samhället, men det fanns fortfarande ett fåtal som tyckte illa vara och fortsatte skaka på huvudet och beklaga sig över att tre flickor bodde alldeles ensamma.
Élise stack in huvudet i dörren till Hélènes rum. ”Ska bara en sväng till kaféet.”
Hélène spände ögonen i henne. ”På en söndag?”
”Jag blir bara borta en liten stund.”
”Är du inte rädd?”
”Naturligtvis. Från det att jag vaknar tills jag somnar. Alla som påstår att de inte är rädda ljuger.”
”Åh, Élise, var försiktig.”
Élise skrattade. ”Du är en riktig gammal olyckskorp.”
Hélène lade huvudet på sned. ”Det är glamoröst, eller hur? Du får en kick av det.”
”Såklart inte. Motstånd är farligt, inte glamoröst. Om du kände männen och kvinnorna skulle du förstå.”
”Förlåt, jag menade inte …”
Med pannan i uppgivna, djupa veck, avbröt Élise henne.
”De är tvungna att hålla till på bedrövliga ställen. Hungriga. Frusna. Kommer du ihåg hur iskallt det var i vintras?”
”Élise, snälla.”
16
”Och när jag levererar vapen, dolda under potatis i matkassen, är jag i större fara än om jag burit samma vapen helt öppet inför fienden.”
Hélène suckade. ”Det är just det jag oroar mig för.”
Élise blängde på systern.
”Jag sa ju förlåt.”
Élise struntade i henne. ”Och folk tycker att vi är banditer. Terrorister. Nej, Hélène, det är inte glamoröst.”
När Élise drämt igen ytterdörren förvärrades Hélènes humör. Hon avskydde att vara osams med Élise och hade inte menat att förringa hennes insatser, men när systern var grälsjuk var hon besvärlig att ha att göra med. Bäst hon stod där och kände sig rådvill hörde hon jämmer från Florences rum. Hon suckade åt att hennes fridfulla morgonstund fullständigt gått upp i rök, drog på sig morgonrocken och skyndade till systerns undsättning. Florence satt hopkrupen i ett hörn och var blekare än vanligt. Fönstret stod öppet och de tunna tyllgardinerna fladdrade lätt i brisen.
Florence såg omtöcknad ut när hon vände sig mot Hélène. ”Hörde du?”
”Tyvärr. Hörde ingenting.”
”Jag tror att det var en demoiselle.”
Hélène lyckades nätt och jämnt behärska sig för att inte himla med ögonen. Hon hade inte mycket till övers för systerns drömmar och fantasier.
”Florence”, sa hon bestämt. ”Vakna. Det finns inget sådant. Dina skogsälvor är inte verkliga. Det är jungfrusländor. Du hörde ett ljud utanför, ingenting annat.”
”Gjorde jag? Jag trodde att jag såg henne. Klädd i vitt. Hon satt vid fotändan av sängen.”
17
”Om de fanns på riktigt, vilket de inte gör, skulle de bo i grottor och hålor.” Hon skrattade, fast inte elakt, och sträckte fram handen mot sin syster. ”De skulle inte komma och sitta på en vanlig människas säng.”
Musklerna runt Florences ögon drogs samman men slappnade strax av. Hon fattade Hélènes hand och kom på fötter. ”Du har naturligtvis rätt. Men jag tyckte mig höra henne viska.”
”Viska vadå?”
”Hemska saker”, mumlade Florence.
”Det var bara en dröm. Visst var det?”
Florence hängde med huvudet. ”Ja, förlåt mig.”
Hennes yngsta syster hade mognat de sista åren men kunde fortfarande vara skör och känslig, med den där naiviteten som utmärkt henne redan som liten.
”Försök att glömma det”, tillade Hélène och kramade om Florence. ”Klä på dig så kanske vi kan steka crêpes. Vi har kvar lite citron och honung.”
”De är de som skapar vinden, vet du väl?”
”Vilka?”
”Åh, Hélène, demoiselles förstås. Och de kan stilla den också … Det är vad jag har läst i alla fall.”
Hélène höll tillbaka irritationen men strax blossade den upp ändå. ”För Guds skull, Florence. Det är en gammal skröna från Lourdes. Kom nu, skärp dig.”
”Vart har Élise gått?” frågade Florence. ”Jag hörde ytterdörren.”
”För att öppna sin förbannade ’brevlåda’ förstås. Jag skulle önska att hon lade av med det där.”
”Det kommer hon inte göra. Hon tror på det hon gör,
18
precis som du. Du tror på att vårda människor.” Florence gav henne en undrande blick. ”För det gör du väl?”
Hélène gick mot dörren medan hon tog sig en funderare. Gjorde hon verkligen det?
”Hélène?”
Hon såg sig över axeln. ”Ibland tror jag att du är den enda som gör det du tror på.”
”Att sköta trädgården och laga mat är inte saker man tror på. Det är bara saker man gör.”
”Men det är ju faktiskt det du älskar.”
”Antar det …”
Hélène satt och avnjöt lyxen av en sällsynt halvtimme för sig själv och läste The Hour Before Dawn, en roman av Somerset Maugham. Hon hade just dragit slutsatsen att Dora måste vara nazistspionen, vilket kändes otäckt nära hennes egen verklighet, och funderade på att försöka med en Agatha Christie istället, när hon hörde Florence ropa. Åh, tusan också! Motvilligt lade Hélène ifrån sig boken och ställde sig upp.
Bortanför köksdörren blommade akaciaträdet och dess ljuva jasminliknande doft kom flytande med vinden. Hélène tog ett lättjefullt andetag av mild vårluft innan hon gick över den lilla altanen kringgärdad av en låg mur. Hon fortsatte nerför stentrappan och längs den ringlande gången Florence hade märkt ut, när hon först anlade trädgården.
Systern var röd i ansiktet och rörde sig upp och ner intill en klase rosa och lila vildorkidéer längst ner i trädgården, med ett fast grepp om en spade. De ljusa lockarna snuddade vid axlarna och hölls tillbaka vid tinningarna av hårnålar på var sida, men trots det såg hon ändå smått förvildad ut.
19
”Vad är det nu då?” frågade Hélène. ”Jag satt faktiskt och läste.”
Med ett förbryllat ansiktsuttryck såg Florence rakt på Hélène. ”Det är någonting här.”
”Du gräver alltid upp gammalt skräp.”
”Det här är annorlunda. Det ser medvetet ut. Gömt, menar jag. Det var inte tanken att gräva så djupt men marken var redan uppluckrad.” Hon satte spaden i marken en gång till för att demonstrera.
”Kära nån. Är det en grav?”
”Gud, det hoppas jag inte. Jag undrade varför jorden hade vänts upp och fortsatte. Det såg nygjort ut, som om markytan bara hade täckts över med stenar, och när jag väl satte igång var det lätt att komma djupare.”
Hélène kikade ner i hålet och såg kanten på en större behållare eller burk i metall.
”Kom så tar vi upp den.”
”Jag försökte. Den är för tung.”
”Ge mig spaden.”
Florence räckte över spaden och Hélène började gräva runt lådan för att få bättre grepp om den. Efter en liten stund, med kraftig puls efter ansträngningen, lutade hon sig tillbaka och strök det fuktiga håret ur ögonen. ”Sådär. Nu går det nog.”
Tillsammans drog de i lådan, som var tyngre och större än de först trott, och till slut lyckades de lyfta den ur marken och hala upp den på gräset.
”Vi släpar med den till huset”, sa Florence. ”Men kan du vänta lite? Jag vill knipsa av några akaciablommor först.
Lucille kommer senare idag och jag tänkte att vi kan ha dem
20
då. Hon ska göra i ordning mitt hår. Och jordgubbarna är också klara. Gariguettes. Jag kan baka jordgubbspaj.”
Det vattnades i munnen på Hélène även om pajdeg gjord på knappt något vetemjöl alls smakade lite som kartong.
Florence odlade även Charlotte-jordgubbar, utsökta tillsammans med tjock grädde. Hélène stirrade ut i fjärran och försökte föreställa sig smaken. De hade ingen tjock grädde.
Lucille Dubois var Florences rödhåriga väninna som, med sin mamma, drev en liten hårsalong i Sarlat. Lucille och
Florence hängde ihop som ler och långhalm men väninnans mamma, Sandrine, hade länge stöttat Vichyregimen och ansåg att kollaboration var enda sättet att få slut på kriget.
”Det finns inget bättre sätt att visa patriotism för vårt älskade Frankrike än att stödja Vichy”, förkunnade hon gärna vitt och brett. Hélène och Élise hyste förakt för Vichy-anhängarna som beredvilligt slickade Tysklands kollektiva röv. Hon var osäker på Lucilles ståndpunkt. Vid nitton års ålder var hon söt och kurvig som sin mamma, med rosenknoppsläppar och gräddvit hy med bara ett stänk av fräknar på näsa och kinder. Kanske aningen tramsig och flamsig, hon fnissade en hel del och tyckte om att skvallra, men Florence avgudade henne. De brukade måla varandras naglar och Lucille toppade Florences hår.
”Chérie, på grund av det Élise håller på med kan inte Lucille hälsa på för närvarande”, sa Hélène med en röst som inte tålde motsägelser.
”Hon skulle aldrig säga något.”
”Vet du vad, istället för att Lucille kommer hit kan väl du och jag prova några av Mamans hattar?”
”Var är de? Jag har inte sett till dem på evigheter.”
21
”På vinden någonstans.”
Florence plockade sina akaciablommor och sedan gjorde de ett nytt försök med plåtlådan. Den var för tung för att lätt kunna släpas över den ojämna marken men Hélène kunde utan svårighet få upp locket. När hon såg innehållet rynkade hon pannan.
”Vad är det för något?” frågade Florence. ”Ser ut som ett lass inslagna korvar.”
Hélène drog varsamt av kalikå-tyget på en av ’korvarna’.
”Åh, för Guds skull”, utbrast hon med en grimas.
Florence kikade på den. ”Är det plastellina? Märklig grå
färg.”
De stirrade på hela uppsättningen pennor och kablar och andra attiraljer.
”Vad är det till?” undrade Florence.
”Sprängmedel. Det är sådant man gör sprängmedel av.”
22