9789189713413

Elins död

Översättning av Jessica Hallén

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 3

2023-07-10 17:51

Originalets titel: Elins død Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2022 Sara Blædel First published by JP/Politikens Forlag, Denmark Published by arrangement with Nordin Agency ApS, Denmark Översatt av Jessica Hallén Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2023 ISBN: 978-91-89713-41-3 www.bokforlagetpolaris.se

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 4

2023-07-10 17:51

Varenda fiber i musklerna hade vaknat till liv och varje cell i huden reagerade på värmen från hans kropp.

Tystnaden vilade tillsammans med de nästan ljudlösa andetagen i rummet, där ljuset bara långsamt trängde in under rullgardinens nederkant.

Hon hade inte fått mycket till sömn. Nu kände hon tyngden av hans vad över skenbenet. Ovant men samtidigt tryggt. Hon förnam hur hans arm likt en smekning rörde sig över täcket. Doften från hans kropp. Motvilligt slog hon upp ögonen och kisade mot ljuset från hans Iphone. ”Undrar om inte ni kommer att bli utkallade på det här?” sa han och rösten avslöjade att han hade varit vaken länge.

Energisk och angelägen om att komma igång med dagen.

Louise blundade igen, sjönk ned under täcket, kände hur huvudet värkte efter alltför många öl och cigaretten de hade delat i sängen. Från den skimrande glöden hade hon sett röken ringla sig mot taket och plötsligt känt sig tung av saknad. Men det var snart glömt. ”Är det Falster?” frågade hon grötigt och stödde sig långsamt på armbågen. En ung kille. Sexton år. Synbarligen inte 5

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 5

2023-07-10 17:51

gängrelaterat. Mordet påminde om en likvidering, men det kunde också handla om ren slump. Fel plats vid fel tillfälle.

Hon kände till de stora dragen i utredningen. Det hade gått tolv dagar utan något genombrott och det fanns ingenting som tydde på att pojken varit inblandad i något bråk. Föräldrarna var stabil medelklass. Inget att hämta där. När polisen i Sydsjälland och Lolland-Falster uttalade sig till pressen lät det som om de trampade vatten. De hade inget nytt att komma med, bara ändlösa försäkringar om att de utredde brottet med all tillgänglig personal. ”Jag har inte hört något.”

Pojken hade hittats i ett skogsbryn med en kula i bak­ huvudet. Brutalt, och svårt att tro att han av en ren till­ fällighet befunnit sig på platsen samtidigt som ett skarp­ laddat vapen råkat gå av.

Det var ju inte precis så att P13, den nya mobila enheten, inte fått någon uppmärksamhet i polisens egna led. Sådan hade det varit gott om sedan specialenheten avslutat sitt första fall på Tåsinge. Men Louise misstänkte att polis­ stationerna runtom i landet satte en ära i att undvika att be om hjälp utifrån. ”Det var jag som obducerade honom”, sa Flemming. ”Han var bara ett barn.” ”Han hade en tatuering på höger underarm”, sa hon. ”En dödskalle med ett svärd igenom.” ”Han var ändå bara ett barn”, vidhöll rättsmedicinaren med sin lugna röst, välbekant för Louise ända sedan hon anställdes på mordroteln. De hade varit nära vänner nästan 6

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 6

2023-07-10 17:51

lika länge, så det kändes ganska otippat att de hade hamnat i säng med varandra. Det var andra gången och definitivt inte planerat, men efter den sista ölen på Svejk hade de ­fattat det ömsesidiga beslutet att gå hem till henne.

Ytterdörren öppnades ute i hallen och det hördes viskan­ ­de röster. Louise satte sig tvärt upp och lyssnade. Föregående kväll hade Jonas meddelat att han skulle sova över hos en kompis och inte komma hem förrän fram på eftermiddagen. Hennes fosterson hade just fyllt arton, om en dryg månad skulle han flytta hemifrån och egentligen var hon inte längre hans vårdnadshavare.

Tanken framkallade ett styng av vemod i henne, men samtidigt smittade hans glädje över trerummaren han skulle dela med Markus av sig. Det var Camillas son som hyrde den, men Jonas hade blivit erbjuden att flytta med.

Lägenheten höll på att renoveras. Arton år och egen lägenhet. Det var svårt att inte ryckas med av deras entusiasm. ”Det är bäst att jag går ut och säger hej.” Hon tog sig upp ur sängen medan hon funderade på om Jonas hade kunnat undgå att lägga märke till Flemmings kavaj som låg slängd på hallgolvet och skorna som sparkats av. Både hans och hennes. Det hade gått snabbt när de väl kom hem.

Louise drog på sig morgonrocken och öppnade dörren samtidigt som Jonas försvann in på sitt rum. Klockan var nästan tio. Snabbt plockade hon upp Flemmings kavaj och deras skor. Hon hejdade sig som hastigast utanför Jonas dörr och lyssnade till tystnaden, föreställde sig hur de höll andan där inne tills hon gått igen. På samma sätt som 7

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 7

2023-07-10 17:51

­ ouise gärna ville undvika att Jonas upptäckte att rättsL medicinaren låg i hennes säng.

Pinsamt, tänkte hon och ångrade att de gått hem till henne. Hon var inte alls redo för sådant här efter uppbrottet med Eik och ibland tvivlade hon på att hon någonsin skulle bli det. Men efter alla öl hade hon känt en överväldigande önskan om att bli omfamnad och det hade känts helt naturligt när hon lutade sig mot Flemming. Det var inte mer än ett par månader sedan han också blev lämnad.

Hans sår var färskare än hennes och han hade en smula ursäktande sagt att han inte kände sig redo för en ny flickvän, även om möjligheten att det skulle kunna bli de två hade legat i luften i åratal.

Louise hade genast instämt, hållit med om att de absolut inte var på väg in i en relation och att det uteslutande handlade om sex och närhet. Nu kändes det fel.

Skit också, mumlade hon för sig själv och gick tillbaka mot sovrummet. Hon nickade när Flemming frågade om det var fritt fram. Han hade klätt på sig och verkade en smula förlägen när han tog emot sin kavaj. ”Du får ju gärna stanna en stund”, sa hon, ”vi kan ta en kopp kaffe innan du går.”

Trots att hon helst ville smuggla ut honom genom bakdörren kändes det väl ynkligt att han skulle smyga iväg på det där sättet, rädd att bli påkommen. Och problematiskt, med tanke på nästa gång arbetet skulle föra dem samman. ”Det är bra”, sa han snabbt och vände bort blicken. Han var just på väg att säga något mer när hennes telefon ringde 8

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 8

2023-07-10 17:51

på nattduksbordet. De såg båda avbrottet som en utväg.

Han gav henne en snabb puss på kinden och mimade att de skulle höras.

Søren Velin. Rigspolitiet, P13:s högste chef. Hon drog morgonrocken lite hårdare om sig och satte sig på sängkanten medan hon lyssnade. Aarø, hon hade ingen aning om var det låg. I närheten av Haderslev, förklarade han.

Det gick bara en färja i timmen. Finn Krogh, sjuttioåtta år. Den avlidne funnen i vattenbrynet i ena änden av sin trädgård. Dödsorsak: drunkning. ”Men var kommer vi in i bilden?” frågade Louise när Velin hade berättat att Syd- och Sønderjyllandspolisen hade fått till stånd en obduktion av den avlidne. ”Finn Krogh var till synes fastspänd vid en trädgårdsstol som hade vält omkull. Den avlidnes huvud låg under vatten, till dess att en vän drog upp honom på gräset”, förklarade Velin. ”Dödsfallet utreds som mord, men polisen i Haderslev har inte lyckats hitta några vittnen som lagt märke till något i närheten av mannens hem. De har haft dykare i vattnet och sökt i vattenbrynet efter eventuella spår.”

Han tystnade ett ögonblick innan han tillade att kollegorna i Sønderjylland hade hört de bofasta på ön. ”Tillträdet till ön är begränsat och det är inte säsong nu. Med andra ord är det inte mycket som händer där ute vid den här årstiden.” ”När dog han?” frågade Louise.

9

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 9

2023-07-10 17:51

”Han hade troligen varit död i två till tre dagar när han hittades”, sa Velin och tvekade precis tillräckligt länge för att Louise skulle förstå att det inte var något han hade fått slutgiltigt bekräftat. ”Rättsmedicin måste väl kunna säga lite mer exakt när han dog?” utbrast Louise. ”Den avlidne har delvis legat under vatten och natt­ temperaturen har legat kring nollan i flera dagar.”

Louise nickade och erinrade sig en tumregel Flemming lärt henne en gång: Det tar omkring tjugofyra timmar för en kropp att nå samma temperatur som omgivningen.

När liket väl har kommit ned till den temperaturen, håller det den och då kan man inte avgöra om det gått två eller tre dygn. ”Rättsmedicinaren skrev efter likbesiktningen att förruttnelsen hade inletts, att kroppen börjat bli grön på magen, så vi hamnar på mer än ett dygn. Antagligen närmare två eller tre, skulle jag säga. Men allt det där tar du med dem när du kommer dit. De har fått beviljat assistans från och med i dag. Du kontaktar själv Lange och Lindén, jag meddelar Lorentz att ni är på väg, så kan hans gäng briefa er.” ”Men hur blir det med Falster, då?” hann Louise precis fråga innan han avslutade samtalet. ”Tänk om de ber om hjälp?”

Det blev plötsligt tyst mellan dem. ”Du menar väl ändå inte att det finns mer prestige i att utreda mordet på en ung skolpojke än ett möjligt rån10

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 10

2023-07-10 17:51

mord på en gammal man?” sa Velin och tonen vittnade om ett visst allvar, trots att han försökte kamouflera det som ett skämt.

11

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 11

2023-07-10 17:51

Louise körde i god fart över Själland och Fyn. Kanske faktiskt något snabbare än bara god fart, måste hon erkänna.

Det skulle visa sig ifall någon av polisens hastighetskameror hunnit fånga henne. Hon hade kommit överens med Lorentz hos polisen i Haderslev att hon skulle ta färjan som avgick från Aarøsund klockan 14.40. Det hade blivit lite stressigt, eftersom hon varit tvungen att hinna inom kontoret innan hon styrde kosan söderut.

Louise hade ingen som helst aning om vad hon kunde förvänta sig av Aarøsunds färjeläge. Säkert inte särskilt mycket. Hon hade bett Velin se till att någon bokade en biljett medan hon packade, men chefen hade kortfattat upplyst henne om att man använde sig av först till kvarn-principen, så när färjan var full kom det inte med fler bilar. Mycket enkelt. Och biljetten skulle köpas i en automat. Ingen bemanning i hamnen. Säkert inga övervakningskameror heller, vars filmer hon kunde sätta lokalpolisen på att tröska igenom, tänkte hon. Men kanske var hon alltför pessimistisk.

12

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 12

2023-07-10 17:51

Det hade gått väldigt smidigt hela vägen till Haderslev och egentligen också den första biten på den långa, raka vägen mot färjeläget. Men så hamnade hon bakom en traktor och varje gång hon försökte köra om fick hon möte. Först en motorcykel, därefter en husvagn. Sedan hade de kört genom ett litet samhälle där till och med traktorn sänkte farten ännu mer och där det givetvis inte fanns någon möjlighet att köra förbi. Och här var hon nu.

Med sex minuter på sig tills färjan skulle avgå.

Innan Louise lämnade Köpenhamn lyckades hon få tag på Lange i Hjørring och hon hann inte ens ge honom den lilla information hon själv fått av Velin innan hon förstod att han var halvvägs ute genom ytterdörren, redo att ge sig av.

Hon hade hajat till en smula, undrat huruvida Søren Velin själv hade kontaktat de båda andra i P13 trots allt.

Men så kom det. Med en frustrerad suck berättade hennes garvade kollega att hans vuxne son, som var trettiotvå, precis hade flyttat tillbaka hem till villan. Till sitt gamla rum, som annars numera var avsett för barnbarnen.

Sonen hade lämnat sin fru och deras två barn efter att ha varit otrogen mot henne för gud vet vilken gång i ordningen. Och han hade, för gud vet vilken gång i ordningen, försökt ursäkta sig med att han helt enkelt bara var sådan. Att han inte älskade kvinnorna han var tillsammans med, men att han behövde kicken det gav honom. Att ha sex med andra än den kvinna han älskar, alltså, hade Lange föraktfullt spottat ur sig.

13

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 13

2023-07-10 17:51

Louise hade skrattat, hon hörde att han redan satt i bilen.

De hade ungefär lika långt till Aarø. Omkring tre timmar.

Men till skillnad från henne kände Lange väl till den lilla ön, som tydligen hade en fin liten hamn för fritidsbåtar. ”Grabben verkar tycka att jag borde klappa händerna och jubla över att det inte är alkohol, spel eller droger han har blivit beroende av. I hans ögon är det tydligen helt naturligt att man behöver lätta på trycket när man jobbar så mycket som han gör.”

Det var inte svårt att höra kollegans förakt genom bilens högtalarsystem, det gick nästan att ta på genom den lite dåliga telefonförbindelsen. Hans Jørgen Lange var annars lugnet självt, en förnuftig och erfaren utredare.

Nordjyllänning med stort N. Han hade varit anställd hos polisen sedan den dagen då han gick ut polishögskolan. Louise noterade med en viss tillfredsställelse att det bakom den godmodiga fasaden också fanns en ilska som han uppenbarligen inte hade svårt att ge uttryck för, inte ens när den gällde de egna leden.

Nu var hon på Færgevej med tre minuter till godo innan avgång. Hon skulle omöjligen hinna till en automat för att skaffa en biljett, så hon trevade i väskan på passagerarplatsen efter sin polisbricka. Hon fick väl hålla upp den för kontrollanten och hoppas att han godtog att hon saknade biljett. Äntligen blinkade traktorn att den skulle svänga. ­Louise pressade ned gaspedalen och avvisade med ett hastigt tryck 14

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 14

2023-07-10 17:51

på ratten det inkommande samtalet när telefonen i det samma började ringa. Under hela bilresan hade hon försökt få tag på Lisa Lindén, hon hade lämnat ett otal meddelanden och det vore väl typiskt om det var kollegan från Fyn som ringde just nu när hon bara hade ett par minuter på sig att försöka hinna med färjan. Louise hade sin polisbricka i knäet och körde i hög fart in i hamnen, men så snart hon kom fram till filen längst till höger såg hon att färjeporten var stängd och att Aarøfärjan precis hade lagt ut. ”Men skit också, faan”, ropade hon mot vindrutan. Hon tog mobilen och såg att det var Lange som hade försökt få tag på henne. Hon tittade upp och fick syn på honom bakom bilarna på däck, där han stod med armen i luften och vinkade. Fortfarande inte ett ljud från Lindén.

Han ringde upp igen medan hon satt med telefonen i handen. ”Jag har kommit överens med kaptenen om att han vänder tillbaka och hämtar dig när han satt oss i land”, sa han. ”Överfarten tar bara sex minuter och på sommaren åker de tillbaka igen om inte alla får plats. Han säger att han kan vara hos dig om tjugo minuter.

Louise lutade huvudet mot nackstödet och kände hur hon svettades under luvtröjan. Hon bad Lange köra till polishuset och förklara för Lorentz att hon blev en halvtimme sen. Bra början. ”Jag har haft kontakt med Lisa”, fortsatte Lange. ”Hon kan inte vara här förrän i kväll, men jag täcker för henne om något hamnar på hennes bord innan hon kommer fram.”

15

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 15

2023-07-10 17:51

”Varför i helvete har hon ringt dig?” utbrast Louise. ”Det har hon inte”, svarade han hastigt. ”Hennes telefon ligger kvar hemma. Det var så att jag gillade ett foto på hennes Instagramkonto och så skrev hon till mig.”

Instagram. Där ser man, tänkte Louise. Lange slog henne annars inte som en person som höll till på sociala medier.

Och definitivt inte under en bilresa genom Jylland. ”Lisa lånade dotterns mobil och loggade in på den”, fortsatte han. ”Jag var bara nyfiken och ville se hur det gick.” ”Hur vad gick?” ”De är med i en stor pumpatävling i Bogense.” ”Pumpa?” Louise började bli irriterad. Efter att ha stresskört hela vägen fanns det inte mycket som intresserade henne mindre än pumpor. De intresserade henne för övrigt aldrig. Inte heller när de hade karvats till besynnerligt grimaserande ansikten och fått värmeljus inuti. ”De odlar dem hemma i trädgården och visar upp dem här inför halloween. Lindén är känd för sina pumpor.”

Lange gav prov på en sådan entusiasm att hon fick en känsla av att de två utredarna måste veta mer om varandras privatliv än hon visste om dem båda tillsammans. ”Pumporna de ställer upp med väger nästan fyra hundra kilo tillsammans”, fortsatte Lange. ”Hon har fått sponsring av ett åkeri, som transporterar dem åt henne. Hon tror att de har goda chanser att vinna och därför måste hon stanna till prisutdelningen, för barnens skull. Hennes man är ju på konferens i Boston till på torsdag.”

Det där sista sa han som om han antog att det var något hon kände till.

16

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 16

2023-07-10 17:51

”Nu får det fan vara nog”, utbrast Louise, men hon lyckades bita ihop så att det kom ut som ett halvkvävt stön. ”Då var vi i land”, meddelade Lange och Louise såg hur färjan vände ett halvt varv. Strax därpå började bilarna att köra iland. Med telefonen mot örat tog Louise sin väska och klev ur bilen. ”Ska jag köpa med mig något från Hamngrillen till dig?” frågade hon på väg mot den svartmålade byggnaden. Hon hade lagt handen på dörrhandtaget innan hon upptäckte den vita lappen på rutan som talade om att det var stängt.

Det visade sig att Lange hade provianterat på vägen och hade det han behövde. Det var tydligen på macken han hade kommunicerat med Lindén. ”Innan du åker till huset, kan inte du kolla ifall vi kan få tag på något ätbart?” frågade hon hastigt innan han lade på. ”Kanske en smörgås från hamnen eller vad som helst.

Jag borde ju också ha stannat på vägen, men det gjorde jag inte.” ”Jag ordnar det”, sa han. Hon kunde höra att han körde bil. ”Kaffe?” ”Ja, tack, väldigt gärna. Och vatten.”

De skulle bo på Brummers Gaard. ”Ett trevligt ställe med fyra sviter”, hade det stått i sms:et hon fått. De hade blivit lovade var sitt rum och det skulle givetvis också finnas mat åt dem. Men inte förrän i kväll. Överfarten var snabbt avklarad. Louise stod på däck under den korta turen och när hon satte sig i bilen för att köra av blossade kinderna av den kalla höstluften.

17

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 17

2023-07-10 17:51

Återigen tackade hon färjekaptenen genom den öppna sidorutan. Och återigen slog han ifrån sig och upprepade att färjan avgick varje timme, från klockan sex på morgonen till tjugotre på kvällen. Därutöver var det en person som hade jour för akuta överfarter vid sjukdom eller som nu, när ett dödsfall krävde polisens närvaro.

Louise nickade, han hade redan förklarat det hela när de stod tillsammans på däck med henne som enda passa­ gerare.

Aarø färjeläge måste vara ett utpräglat sommarställe, tänkte hon. En blåsig oktoberlördag som den här kändes det som om det var nedlagt sedan länge. Louise körde långsamt förbi grillen och området där det för några månader sedan tveklöst hade myllrat av folk. Nu hade hon stället för sig själv. Hon följde den smala vägen över en liten vall och gps:en visade att hon skulle vara framme vid Finn Kroghs hus om trehundra meter.

Så snart hon svängde runt kröken, strax före en stor korsvirkesgård, fick hon syn på bilarna som stod en bit bort utmed vägen. Lange hade parkerat bakom en polisbil. Det kändes illavarslande i den lugna ö-idyllen.

Medan Louise väntade på färjan hade hon läst på om ön. Lilla Bälts pärla, kallades den. Belägen i Lilla Bält, vid mynningen av Haderslev Fjord. Enligt myndigheten Danmarks Statistik fanns det den 1 januari 2022 etthundra­ trettioåtta invånare på ön. Nu hundratrettiosju, tänkte Louise och parkerade bakom Lange.

18

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 18

2023-07-10 17:51

Hon betraktade den rödkalkade fastigheten. En ­mindre huvudbyggnad och en länga med svartmålad stalldörr.

Byggnaderna omgavs av gamla träd på båda sidor och ut mot vägen låg en fin liten gårdsplan. Finn Krogh hade haft både tid och lust att ägna sig åt underhåll, tänkte hon och gick bort till den öppna ytterdörren där hon hörde röster inifrån huset. Genom ett fönster i entrén kunde hon se det glittrande mörka vattnet i trädgårdens bortre ände.

Louise kände Lorentz sedan tidigare. För flera år sedan hade de båda deltagit i en fortbildningskurs i kognitiv förhörsteknik och de hade stött på varandra ett par gånger sedan dess. Han var en undersätsig, spänstig kille och sist hon såg honom skulle hon ha sagt att han hade vikande hårfäste. Men det hade han ändrat på, nu var han rakad och hade skaffat nya glasögon med markerade, svarta bågar. ”Som jag just sa till Lange kan jag inte riktigt avgöra om jag tillkallade er för tidigt eller för sent”, sa han när han kom henne till mötes med framsträckt hand. ”Jag kanske i själva verket borde ha bett om hjälp redan när vi kom hit och såg honom ligga i vattenbrynet. Samtidigt tänker jag som sagt att det kanske kommer att visa sig att vi klarar det här själva.”

Han släppte Louises hand och tog henne med genom köket till vardagsrummet. ”Vi blir hellre inkopplade för tidigt än för sent”, sa hon innan han fortsatte: ”Det är ju inte så att vi inte klarar en mordutredning.

Men saken är den att vi redan håller på med ett annat stort 19

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 19

2023-07-10 17:51

ärende, så jag har inte riktigt resurser nog för ytterligare ett mord. Jag hoppas att det inte framstår som om jag inte litar på att mitt gäng skulle klara det här, men vi har helt enkelt inte folk nog.”

Louise hejdade honom. ”Det där ska du inte tänka på. Vi går inte in och tar över från dina utredare. Vi kör inte över någon och vi tränger oss inte heller in på ert område. Vi är här för att hjälpa till.

För att utreda mordet tillsammans med er.”

Det var förhoppningsvis rätt klart, tänkte hon. P13 assisterade landets tolv poliskretsar. Den mobila enheten var tänkt som en trettonde, rörlig poliskrets som kunde bistå de övriga. En specialenhet med särskild kompetens inom grova brott. Hon hade befogenhet att kalla in experthjälp när det var nödvändigt. Kriminaltekniska, NC3: det nationella centret för cyberbrott. Ekobrott, brand, sedlighet eller vad hon kunde behöva. Det var i alla fall utgångsläget.

Nu hade hon Hans Jørgen Lange, som var grundligheten själv, och Lisa Lindén, som faktiskt visat sig vara en hel enmanshär när det gällde allt som rörde mobiltelefoner, sociala medier och internet. Det kom inte i närheten av resurserna på det gamla hädangångna rikskrim, men Louise klagade absolut inte – de var ett starkt team. Hon hade själv många års erfarenhet från mordroteln och eftersöksavdelningen i Köpenhamn. ”Det vet jag nog”, sa han. ”Det är bara det att vissa redan har sökt upp mig eftersom de upplever att jag inte litar på deras kompetens. Men egentligen ville jag väl mest säga att 20

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 20

2023-07-10 17:51

det var mitt beslut att be P13 om assistans. Och att jag ska göra vad jag kan för att få till ett gott och välfungerande samarbete.” ”Tack”, sa Lange borta från dörren. ”Men vad är det mer exakt som får fallet att verka komplicerat?” frågade Louise. De stod i altandörren. Lorentz hade gått ut i trädgården och vände sig nu mot huset. ”Det finns inget som tyder på inbrott och det verkar inte som om något har försvunnit från huset. Offrets plånbok låg på köksbordet med tretusen sexhundra kronor i.

På byrån i sovrummet finns ett träskrin med ytterligare trettontusen sexhundra kronor. Här finns bordssilver, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle ha varit värt att sälja för någon som var ute efter pengar.”

Han teg ett ögonblick och såg ut över gräsplanen mot vattenbrynet. ”Jag kan inte komma på något motiv till mordet”, erkände han. ”Till en början utgick vi från att det handla­ ­de om tillgreppsbrott. Ett vanligt rånmord. Men det finns som sagt inget som tyder på det. Finn Krogh var en omtyckt man här på ön. Inga tecken på ovänskap, inga alkoholproblem, ingen tvivelaktig umgängeskrets. Han har bott här med sin fru i nio år och levt ett lugnt och stillsamt liv.” ”Och var är hans fru nu?” frågade Lange. ”Hon är död, hon bodde på ett vårdhem de sista åren.

Eller rättare sagt på ett demensboende. Det ligger där borta, på andra sidan.”

21

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 21

2023-07-10 17:51

Han pekade mot fastlandet. ”Finns det några barn eller annan släkt?”

Han nickade. ”De hade en son, som omkom i en båtolycka för tio år sedan. Änkan är givetvis underrättad om svärfaderns död.

Och så fanns det en dotter i Haslev. Den delen av familjen är också underrättad.” ”Fanns?” upprepade Louise.

Lorentz nickade. ”Hon tog livet av sig för knappt två månader sedan.

Det var kulmen på en lång, nedåtgående spiral efter en skilsmässa, ett avskedande och ett eskalerande alkoholmissbruk. Vi har som sagt varit i kontakt med hennes två barn. Sonen har flyttat till Köpenhamn, dottern bor kvar i Haslev.”

Ensamt, tänkte Louise. Finn Krogh hade varit den ende som fanns kvar. ”Vem hittade honom?” frågade Lange. De hade börjat gå ned mot vattnet. ”Finn brukade hjälpa till ute på campingplatsen och när han varken dök upp eller hörde av sig på två dagar åkte Per Knudsen hit”, svarade han och förklarade att det var Per Knudsen som skötte campingplatsen. ”Det är inte mer än tre veckor sedan Finn förlorade sin fru, så vännerna har varit lite extra uppmärksamma och försökt stötta honom under den svåra tiden.”

De hade kommit fram till strandbrädden. Polisens avspärrning var fortfarande kvar men den vita trädgårds22

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 22

2023-07-10 17:51

stolen i plast var borta. Uppe på altanen hade Louise lagt märke till utebordet och flera vita plaststolar kring det, så hon hade inte svårt att föreställa sig scenariot när Lorentz fortsatte: ”När Per kom hit till huset stod altandörren öppen. Han ropade på Finn flera gånger och när han inte fick något svar gick han en sväng inomhus. Han lade inte märke till något ovanligt och sedan fortsatte han ut i trädgården.”

De hade stannat några meter från strandbanken. ”Från altanen fick han syn på den omkullvälta, vita trädgårdsstolen”, fortsatte han. ”Men först såg han inte Finn.

Det gjorde han inte förrän han kommit ned hit, där vi står nu. Han har förklarat att han sprang ned för att dra upp vännen ur vattnet och först då insåg att Finn var fastspänd vid stolen.”

Med ena handen visade Lorentz hur buntbanden suttit kring handled och vrister. ”Han var hårt fastspänd vid stolsben och armstöd.” ”Och ni är säkra på att det inte är något han själv hade kunnat göra?” frågade Lange och Louise tänkte precis samma sak. ”Ett självmord där man, så att säga, låser nödutgången genom att spänna fast sig innan man välter om­­ kull sig själv i vattnet.” ”Det är ett scenario vi har övervägt”, nickade Lorentz. ”Men då skulle krävas att han lyckades spänna fast båda benen vid stolen, för att sedan med ena handen och kanske munnen till hjälp spänna fast det sista buntbandet om den andra handleden.”

23

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 23

2023-07-10 17:51

Han tystnade och såg frågande på dem, som om han ville försäkra sig om att de kunde se det hela framför sig. ”Och sedan välta sig ned i vattnet”, sa han och tystnade ett ögonblick igen innan han skakade på huvudet. ”Jag tror inte på det. Det är inte så enkelt att dra åt ett sådant där band med ena handen, även om man har munnen till hjälp. Vid liksynen var rättsmedicinaren givetvis uppmärksam på ifall han kunde ha blivit fasthållen medan han blev fastspänd, men han hade inga underhudsblödningar vare sig på armar eller axlar.”

Han bad dem följa med till det avspärrade området i vattenbrynet. ”Men det är egentligen inte det där med buntbanden som vållar mig störst bekymmer.”

Han pekade på marken, där det fanns tydliga avtryck i gräset efter ytterligare en trädgårdsstol. ”Jag tror inte att Finn Krogh var ensam när han dog.”

Lorentz berättade att båda stolarna hade tagits med för kriminalteknisk undersökning. ”Jag vill gärna ha er hjälp med att ta reda på vem som satt i den andra stolen.”

24

Blaedel-Elins död-Inlaga-Tryckoriginal-230710.indd 24

2023-07-10 17:51