9789189713369

Johan Tralau

Höken sjunger om död

Personen som stod vid fontänen nedanför slottet skulle alldeles strax bli en mördare. Det fanns ingen tvekan. Inte längre. Och kroppen som låg bredvid skulle snart vara död. Det var fortfarande mörkt. De gamla husen sov. Staden var tom, som om den egentligen var övergiven, en kuliss från en annan tid. Nattluften hade börjat röra sig efter att ha stått stilla, och lukten från de blommande häggträden var överväldigande.

Men den ensamma gestalten som stod nedanför slottet drog in luft i lungorna av en annan anledning. Ett djupt, hårt andetag. Kroppen bredvid var lätt. Andning, rak rygg, böjda ben, greppet som ändå var tungt genom handskarna, och så lyftes den magra kroppen över till stenbeläggningen vid fontänens kant så att den låg med magen nedåt. Försiktigt nu, inga överdrifter. Inga känslor och ingen fumlighet.

Personen som alldeles strax skulle bli en mördare grep tag med högerhanden i det halvkorta håret strax ovanför skjortkragen, sedan i den livlösa figurens byxlinning med vänstra handen. Ett slag, inte mer. Inte nog för att döda. Det skulle vattnet ta hand om. Det kändes nästan skönt när högerhanden vräkte ner huvudet i stenen. Ett hårt, stumt ljud. Ett lite äckligt ljud. Kanske krasade det när ansiktets ben och brosk mötte den obarmhärtiga stenen. Men det spelade

ingen roll nu. Inte längre. Det hade gått tillräckligt långt.

Försiktigt drog mördaren det lealösa byltet över kanten så att huvudet och en del av överkroppen hamnade under vattenytan. Lutad ner mot kunskapens källa, tänkte mördaren och kände en plötslig och oväntad lättnad. Det såg ut som om en student hade gått hem berusad, halkat vid fontänkanten, slagit i huvudet och rullat ner i vattnet och drunknat. Mördaren log. En död framför slottet. Gamla sömniga, runda Uppsala slott. En sorglig olycka. Så skulle det se ut först. Och sedan? Sedan skulle det inte spela någon roll längre. Inget av allt detta skulle spela någon roll. Det skulle bli en av Uppsalas gamla hemligheter, gåtor som ingen visste svaret på. Utom en.

Det var över nu. Eller egentligen, rättade mördaren sig själv, var det nu allt började.

Sebastian Grimner var trött. Han hade hoppats på att få sova en enda natt utan avbrott. Men vid tvåtiden snyftade hon i sömnen, och vid halv tre vaknade hon och skrek rakt ut, det förtvivlade och obönhörliga skriket som betydde att sömnen var över för Sebastians del. Han visste inte längre hur många nätter som hade varit likadana.

Han drog på sig kläderna, gick in i hennes rum och lyfte upp den lilla kroppen, nappade tag i en filt och öppnade ytterdörren. Hon var tyst nu, lugnare av kontakten och värmen från hans kropp. Han stängde dörren försiktigt så att inte grannarna skulle störas. De stördes naturligtvis av de återkommande skriken under nätterna, tänkte Sebastian och försökte skjuta ifrån sig tanken på hur grannarna hälsade annorlunda nu än före olyckan: mer återhållet, distanserat. Han gick nedför trappan. På bottenvåningen satte han sig på huk för att vila. Då slog hon upp de mörka ögonen och såg rakt på honom.

”Pappa?”

”Ja, min flicka”, svarade Sebastian.

Hon blinkade lite.

”Mamma?”

”Nej, nej”, Sebastian tvekade, ”du vet … inte mamma.”

Hon blinkade en gång till, öppnade munnen och stängde

den igen. Sebastian reste sig, makade upp porten, gick ut på gården och satte ner sin dotter i barnvagnen. Han lindade filten om henne och tog tag i vagnens handtag. Ett ögonblick stod han stilla och kände hur förtvivlan, hopplösheten och sorgen sköljde över honom. Sedan började han gå.

Deras lilla gata, Gropgränd, låg mellan universitetshuset och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Han tittade inte mot vänster, bort mot kyrkogården, utan vände barnvagnen åt andra hållet. Han visste inte hur länge han skulle gå i natt, och inte heller hur länge han egentligen behövde gå för att Liv skulle somna och sova tryggt. Ibland gick han i timmar, en ensam figur med en barnvagn i en sovande stad. Någon gång såg han festande studenter, men undvek dem och tog en annan väg, dels för att Liv inte skulle vakna, dels på grund av en molande känsla av skam som han inte riktigt kunde förklara för sig själv. Eller inte ville. Han gick inte över ån och in i östra delen av staden, mest för att undvika att stöta på de unga männen som hängde där. Han var inte direkt rädd, men narkotikahandeln och rånen gjorde den mörka delen av dygnet farlig.

Det var en varm natt, nästan sommarlik, och syrenerna doftade kraftigt. Sebastian passerade domkyrkan och drog in doften i näsborrarna, och just då tänkte han inte på något.

Hon sov nu. Han hoppades kunna gå hem och bära upp henne utan att hon vaknade av någon ny mardröm.

Sebastian följde ån, vände upp mot Carolinabacken som ledde till universitetsbiblioteket och tänkte att han kunde ta en vända runt slottet först för att vara säker på att Liv sov tillräckligt tungt. Han visste att han inte borde ha börjat med dessa ändlösa turer genom natten. Särskilt vintern hade varit svår.

Men ingenting hade hjälpt när hon vaknade och skrek, inget utom det ensamma vandrandet med barnvagnen och den lätta rörelsen när hennes pappa körde henne i vagnen. Det skulle bli sommar snart, tänkte Sebastian. Snart var terminen slut och han skulle inte undervisa mer. Han och Liv skulle kunna åka till Korsö med Sebastians pappa. Han såg för ett ögonblick sin far framför sig, liggande i hängmattan, och visste inte vad han skulle tänka. Liv och Sebastian skulle kunna sova utomhus någon natt och titta på stjärnorna och kanske kunde han lära henne något stjärntecken, åtminstone Karlavagnen. Förhoppningsvis skulle hon sova bättre på landet. Sebastian tog till vänster vid biblioteket. Framför honom i dunklet låg den nya enorma byggnad som universitetsförvaltningen hade låtit uppföra åt sig själv, ett kantigt hus som de flesta kallade Finlandsfärjan. Sebastian tyckte att det såg ut som en skapelse ur någon sciencefictionfilm, ett rymdskepp som hade nödlandat, och han vände vagnen upp mot den lilla vägen till slottet i stället. Han tittade upp på det norra tornet, med dess svarta rundade tak, och bort mot slottets mäktiga fyrkantiga huskropp. Slottet var målat i rosa, som det hade varit på 1700-talet, men färgen var svår att se i mörkret. Alla de stora fönstren var mörka. Det var alltid tomt där på natten.

Uppförsbacken gav Sebastian energi, och han beslöt sig för att gå längs med hela slottet och sedan hem igen. Han insåg att det inte var så många timmar kvar tills han skulle lämna sin dotter på förskolan. Och det var då han tittade upp mot fontänen och såg kroppen.

Kriminalinspektör Erika Lönnroth stängde bildörren försiktigt. Hon tyckte inte om onödigt buller, särskilt inte i stadsmiljö och på natten. Hon tittade mot fontänen. När kriminaljouren hade ringt hade hon bara sovit lätt, och hon hade klätt sig snabbt och kört till platsen. Men hon var inte först. Där stod kriminalinspektör Linus Berg och lyste med en ficklampa på det onaturligt vridna liket som låg på marken vid fontänen. Hon ställde sig bredvid kollegan och tittade.

”Huvudpersonen heter Kim Nyman, är tjugosju år gammal och doktorand på universitetet, på …”, Linus tittade ner i sina papper, ”litteraturvetenskapliga institutionen. Hemmahörande på Väderkvarnsgatan i Fålhagen här i stan.”

Linus vände blicken mot Erika och såg lite osäker ut.

”En doktorand är en forskarstudent som arbetar med en doktorsavhandling”, sade han trevande.

”Jag vet vad en doktorand är”, sade Erika och kände ett stänk av irritation. Alla Uppsalapoliser tycktes förutsätta att personer som var nyinflyttade inte visste något om universitetsvärlden. ”Fortsätt.”

”Övrigt vet vi inte mycket om än. Föräldrarna döda, inga syskon. De var rätt gamla och hade adopterat Nyman.” Linus rätade på ryggen. ”Med avseende på dödssättet så ser det väl ut som en fyllegrej. En student, eller doktorand då, tar någ-

ra järn för mycket, går bredvid fontänen, halkar och slår i pannan hårt mot stenen.” Linus flyttade papperen från den ena handen till den andra och lyste med ficklampan mot den döda kroppen. ”Som du ser verkar näsan och delvis pannan rätt illa tilltygade. Så man tänker ju fyllepromenad med dödlig utgång.”

”Och kroppsställningen? Har kroppen rubbats?”

Linus tvekade. Han tittade upp mot Erikas outgrundliga ansikte med den aningen mörka hudtonen som såg så märklig ut tillsammans med hennes ljusbruna, nästan blonda hår. Hon var inte så lång, och så den där muskulösa, rörliga kroppen. Erika var ovanlig på många sätt. Linus undrade om hon var adopterad eller hade en utländsk förälder, kanske från någonstans i Asien eller Sydamerika. Från Stockholm var hon i alla fall, det hörde man. Han harklade sig.

”När ledningscentralen fick samtalet om kroppen kontaktade de ambulans, och oss förstås, men det fanns en läkarbil i närheten som kom fram strax före ambulansen. Och läkaren dödförklarade Nyman direkt. Annars hade ju kroppen varit på sjukhuset nu. Ja, du ser ju spåren efter läkaren och ambulansen.” Linus pekade ner på marken bredvid kroppen. Där låg använda plasthandskar och en kanyl. ”Personen som gjorde fyndet sitter där borta, vid barnvagnen. Sebastian Grimner, trettioåtta år, forskare, docent på samma institution som liket så att säga.” Han nickade bort mot en mansgestalt som stod längre bort och hukade framför en barnvagn.

”Han som hittade offret jobbade på samma ställe?”

Erika iakttog mannen vid barnvagnen diskret. Mörkbrunt

hår, bredaxlad, kanske medellängd – det var svårt att bedöma längden när han hukade vid barnet. Det fanns något bekant

över honom. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var.

”Ja”, fortsatte Linus, ”på samma institution.”

”Hmm. Varför går han ut med ett barn mitt i natten?”

”Dottern har tydligen svårt att sova.” Linus bläddrade bland sina papper. ”Han har uppgivit att flickans mamma dog för sju månader sedan, att hon sedan dess haft mardrömmar och att det bästa sättet att få henne lugn är att gå ut. Hemskt förstås”, Linus log ett försiktigt litet leende, ”men vad gör man inte när de skriker.”

Erika fortsatte att titta bort mot Sebastian och barnvagnen.

”Hur gammalt är flickebarnet?”

”Tre, eller …”, Linus vände blad, ”nej, fyra.”

”Ganska gammal för att sitta i vagn. Och han flyttade kroppen?” Erika pekade mot marken.

”Ja, för liket låg med skallen nedåt i fontänen. Han drog enligt egen uppgift upp huvudet, kände efter puls men hittade ingen, och ringde 112. Sedan gjorde han hjärt- och lungräddning. Eller försökte. Kvinnan på larmcentralen vägledde honom.”

”Han flyttade alltså kroppen.” Erika tittade mot fontänen. ”Och vad säger liket oss om hur det dog?”

Linus tuggade på läppen.

”Överkroppen var ju i vattnet och benen var, är, inte blöta utan enligt vittnet låg de uppe på kanten, på stenkanten alltså. Jag antar att man kan utgå ifrån att offret gick uppe på fontänens kant, troligen i berusat tillstånd, snavade, slog i huvudet och rullade ner i vattnet och drunknade där.”

Erika nickade av artighetsskäl mot den yngre kollegan.

”Om man ramlar framåt kan man rulla åt sidan när man

når marken, eller stenkanten då”, sade hon. ”Man kan nog till och med rulla åt sidan och fastna med huvudet nedåt, fast det är mindre troligt. Men att falla framåt och sedan rulla bara med överkroppen, med huvudet praktiskt ner i vattnet och benen kvar på sidan – det verkar nog lite osannolikt.”

”Du menar?”

”Jag menar ingenting, nödvändigtvis.”

Erika tittade fundersamt på kroppen.

”Utom att det inte ser ut som en olycka.”

4

Sebastian öppnade dörren till förskolan. Han kände ingen glädje när han såg barnens bilder i kapprummet, med fastklistrade löv och felstavade namn. I dörröppningen till det stora lekrummet stod Ritva, en bastant barnskötare från den uppländska slätten med mycket tydliga åsikter om hur föräldrar borde vara.

”Hej, Ritva”, sade han.

”Godmorgon, Liv”, sade Ritva och tittade ner på dottern.

Liv gömde sig bakom sin pappas ben och Sebastian kände oändlig maktlöshet. Han böjde sig ner mot henne.

”Så lilla gumman, ska du springa in till de andra barnen?”

”Ja, kom så går vi in nu”, sade Ritva med den både ansträngda och bestämda glättighet i rösten som hon fick när hon talade med speciella barn.

Liv tittade på Sebastian, tog tag i hans byxben och försökte viska något.

”Pappa måste till jobbet”, hördes Ritva, med betoning på varje ord. Med förebråelse i varje ord, tänkte Sebastian.

Liv viskade igen.

”Vad sa du, älskling?” Sebastian försökte låta normal.

”Mmm … varför var polisen här?” Hon tittade på honom med sina mörka ögon.

”Du menar i natt? Jag trodde att du sov.”

”Jag vaknade. Blinka blått.”

Sebastian tvekade ett ögonblick.

”Jag hittade något när vi var ute. Du hade svårt att sova och vi gick, du vet. Och så var polisen där. Jag kan berätta mer senare. Det var inget att oroa sig för.”

Ritva såg ogillande ut.

”Pappa, jag vill inte vara här.”

Hon viskade. Den blicken. Så bestämd, så utsatt.

”Det blir roligt ju, att leka med Hilma och Vilja och Max.”

Hon tittade på honom, som om hon förstod allt och ändå inte.

”Pappa, jag vill krama dig.”

Han höll om henne och försökte att inte se Ritvas kroppsspråk, otåligheten i barnskötarens hållning när hon lite ryckigt försköt tyngdpunkten från ena foten till den andra. Sebastian kramade sin dotter och försökte tänka att allt skulle bli bra. Sedan tittade Liv fundersamt på honom, vände och gick mot lekrummet. Hon tittade tillbaka och vinkade. Och så var hon borta.

Erika Lönnroth tyckte inte om lysrör. Hon tyckte heller inte om sjukhus. Och hon tyckte framför allt inte om bårhus. Erika hade under sina år som polis i Stockholm och därefter i Uppsala sett ett antal lik, och några av dem skulle nog räknas som ovanligt obehagliga. Hon hade också mött ett antal rättsläkare. Det var bara en enda som hade liknat bilden av obducenter som de brukade porträtteras på film – okänsliga

personer som verkade ha glömt bort att liket framför dem hade varit en människa med känslor och förmåga att känna smärta och dödsångest. Alla andra hade varit lågmälda, sakliga och professionella. Men hon hade aldrig stött på någon som liknade Sigrid Alin.

”Tack och lov tror jag inte att offret hann ha särskilt ont”, sade Sigrid. ”Död genom drunkning, är min gissning. Det är ju i regel fruktansvärt”, lade rättsläkaren till och tittade upp mot Erika. ”Den enorma smärtan när man känner att man drar in vatten i lungorna … Det är fasaväckande. Men i det här fallet var offret troligen medvetslöst. Jag får återkomma så fort obduktionen är klar, men du ville ju titta direkt.”

”Vad tror du? Alltså om förloppet?”

Det var märkligt med en rättsläkare som utstrålade sympati för alla de trasiga och bräckliga döda kroppar som passerade varje vecka, men Sigrids inlevelse fick Erika att känna sig lugn. Sigrid nickade och vände ner blicken mot Kim Nymans kropp.

”Det ser ju ut som en olycka. Men kroppens position när den hittades talar för något annat. Och tittar vi på huvudet så finns det ytterligare en sak som är egendomlig. Vi ser mekaniskt våld mot panna, näsa och haka. Det är … ovanligt. En person som ramlar, oavsett om personen snavar eller störtar omkull av att ha blivit nedslagen, brukar inte falla så att ansiktet träffar marken jämnt fördelat, så att säga. Vid ett felsteg på fontänens kant hade i de allra flesta fall pannan utsatts för mer våld än den nedre delen av ansiktet. Och här är det jämnt fördelat.”

”Som om …”

”Ja. Kanske som om någon annan har slagit ner ansiktet aktivt i stenen.”

Sigrid tittade upp. Erika betraktade henne fundersamt.

Sigrid pekade på armarna.

”Och dessutom skulle man förvänta sig att offret hade försökt ta emot sig med armarna, troligen också landa på knäna för att minska kraften i fallet, och det finns i princip inget som helst synligt våld mot armbågar, handflator eller knän. Och en sak till.”

Sigrid såg nästan ledsen ut.

”Offret har fått i sig en hel del alkohol. Det behöver vi inte invänta testerna för att veta, utan det känner jag på lukten. Men troligen också annat. Det finns inga tecken på kamp i samband med drunkningen, alltså att kroppen har reagerat på vattnet som kommit ner i lungorna.”

”Det vill säga?”

”Det vill säga att någon kan … Jag vet ju inte än. Testerna tar den tid de tar. Men någon kan ha bedövat offret före dränkningen. Som …”

Sigrid tvekade.

”Som inför slakt.”

Jan-Svante Witt trummade fundersamt på pappershögen framför sig. Tjänsterummet var välstädat, höga hyllor med minutiöst ordnade böcker, ett skrivbord med dator och några foton av familjen, en oljemålning av en företrädare på väggen, två kristallvaser i ett fönster, en lädersoffa och två fåtöljer i samma stil.

Det var ett hörnrum på Uppsala slott, med utsikt över hela staden från de stora fönstren. I ett av hörnen stod en kakelugn som man av brandsäkerhetsskäl inte fick använda, men man kunde på vintern ställa in ett litet värmeljus i den som en påminnelse om vad som en gång hade givit värme i rummet. Han gjorde det ibland, särskilt om några kolleger kom in och drack sherry när de hade haft seminarium på institutionen. I det andra hörnet stod en stor byst i gips på en piedestal. Den föreställde Per Daniel Amadeus Atterbom, den store poeten som på 1800-talet hade varit professor i estetik och litteratur vid universitetet, och den stod vänd mot Svantes skrivbord, som om den gamle diktaren vakade över sin efterträdare. Ibland hade kolleger skämtat med Svante och frågat om han inte kände att det var kusligt att ha gengångaren av en företrädare på kontoret. Men alla visste att Svante tyckte om att ha det så.

Slottet var nästan femhundra år gammalt, inte lika gam-

malt som universitetet, och ombyggt i flera omgångar efter bränder och nya behov. Och här i hans arbetsrum fanns hela den historien närvarande.

Svante lade handen på pappershögen och flyttade den igen. Han svalde hårt. Sedan lyfte han den fasta telefonen på bordet och slog numret.

”Sebastian? Kan du …” Han tvekade, tittade på pappershögen och skruvade på sig i stolen. ”Kan du komma in till mig direkt när du kommer till institutionen?”

Han svalde igen.

”Det handlar om Kim.”

Erika drog på sig kappan när hon kom ut på gatan. Hon var glad över att hon hade hunnit klämma in ett träningspass efter besöket hos rättsläkaren. Håret var fortfarande blött, och hon skulle eftersvettas. Men det gjorde ingenting.

Erika hade upptäckt Rockys gym nästan direkt när hon flyttade till Uppsala. Hon hade inte berättat att hon var polis – kvinnliga poliser som är skickliga kampsportare var en kliché – men flera av de medlemmar som kom dit regelbundet visste det i alla fall, också någon enstaka som hon eventuellt skulle kunna möta i tjänsten, på andra sidan ett bord eller en pistolmynning. Erika tyckte inte om att slå personer.

Däremot hade hon som tonåring blivit passionerat förälskad i brottning. Det tilltalade henne att sporten krävde så mycket intelligens och list och att hon ibland kunde vinna över betydligt större, starkare och segervissa män genom sin teknik. Under åren som ordningspolis hade hon fått stor an-

vändning av sina kunskaper. Hon tog en löptur två gånger i veckan, men brottning var den enda fysiska träning som hon verkligen älskade.

På mycket kort tid hade hon blivit respekterad på klubben. Ingen hade frågat om ärret på hennes vänstra kind.

Förutom att hitta en brottningsklubb var en av de första sakerna hon hade gjort som ny i stan att åka till Gamla Uppsala, till Uppsala högar, de enorma kullarna där man trodde att gamla sveakungar var begravda. Hon hade cyklat dit en lördag och stått högt uppe på en av gravkullarna i blåsten och känt att hon tyckte om sin nya hemstad. När hennes föräldrar hade kommit på besök hade hon visat dem det stora universitetshuset. De hade gått upp på andra våningen, till galleriet med skulpturer. Erikas mamma hade varit särskilt förtjust i statyn som föreställde guden Apollon som spände en båge. Hennes pappa hade velat se den anatomiska teatern, i universitetets äldsta bevarade byggnad, Gustavianum. En teater med branta bänkrader nedanför stora fönster uppe i taket.

Erika öppnade bildörren, kastade in träningsväskan och konstaterade med glädje att hon inte hade fått parkeringsböter. Hon tittade snabbt i anteckningsboken. Nästa anhalt var slottet, där Litteraturvetenskapliga institutionen låg. Hon skulle träffa Jan-Svante Witt, professor och handledare till offret, och Marjaneh Isfahani, docent och även hon handledare. Och sedan han som hade hittat kroppen, den barnvagnskörande nattvandraren, Sebastian Grimner. Hon funderade återigen på varför han hade känts så bekant. Varifrån kände hon igen honom? Hon startade motorn och körde mot slottet.

Sebastian tittade på sin kollega. Solen föll in genom fönstret i arbetsrummet och lyste upp den högra delen av Svantes ansikte. Professorn hade höga kindknotor, vakna, ljusgrå ögon och blont hår med vältrimmade gråsprängda tinningar. Till skillnad från så många andra i femtioårsåldern hade han inte lagt på sig någon överflödig vikt. Han var lång, smärt och tydligt atletisk, allt som en medelålders man vill vara. Men nu var han blek där han satt i sin kontorsstol.

”Hur mår du?” frågade Sebastian. Svante försökte le. Han drog fingrarna genom det korta håret.

”Det är väl jag som ska fråga dig det. Du hittade Kim.”

”Liv hade mardrömmar, du vet, och …” Sebastian höll tillbaka en suck. ”Vi var ute och gick igen. Jag har fortfarande inte vågat följa ditt råd.”

”Mitt råd?” Svante såg oförstående ut.

”Ja, med allergimedicinen.”

”Ja, just det.” Svante nickade lite obestämt, och Sebastian såg hur han tittade på fotografierna av sin fru Cecilia och barnen. Dottern hade flera allergier och hade dessutom i omgångar haft sömnproblem, men Svante hade berättat att han av en läkare fått det inofficiella rådet att ge henne medicin med antihistamin som också skulle få henne att sova bätt-

re. Det hade givit hela familjen lugn på nätterna. Även Cecilia hade haft sömnproblem, men Svante hade inte nämnt det på länge. Sebastian tittade på henne på fotografiet. Han avbröts i tankegången.

”Var det hemskt? Med kroppen?” Svante kisade mot honom.

Sebastian ryckte olustigt på axlarna och strök sig över det mörka håret. ”Det var inte så roligt. Det var märkligt, jag såg kroppen, drog upp den ur vattnet och så insåg jag att det var en person jag kände. Jag har ju inte hört så mycket om Kim under det senaste året, vet inte hur avhandlingsarbetet har gått, vi har ju knappt talat om det.”

Sebastian tvekade lite. Kim Nyman hade varit borta från institutionen i långa perioder. Det hade gått rykten om att doktoranden hade genomgått en personlig kris – kanske psykisk sjukdom, kanske något slags politisk radikalisering, kanske något annat. Svante var en mycket skicklig handledare, det visste Sebastian som själv hade blivit handledd av honom under arbetet med sin doktorsavhandling. Svante hade varit en ung docent på den tiden, ovanligt ung för att få ett så stort ansvar på institutionen, men han hade väglett Sebastian med både vänlighet och en självklar auktoritet. Det var alltid svårt att veta hur man skulle hantera en doktorands personliga problem när de blev ett hinder i forskningen. Och Kim hade uppenbart haft sådana svårigheter.

Svante nickade igen, som om han inte riktigt visste vad han skulle svara.

”Kim var frånvarande på många sätt”, sade han trevande. ”Svår att kontakta, svår att få kontakt med. Jag sa att jag ville läsa kapitel ur avhandlingen, att jag ville veta hur arbetet

framskred. Men jag fick bara undvikande svar, eller inga alls.

Skälet till att jag ringde och bad dig att komma var … När jag

tittade i mitt postfack i morse hittade jag det här.”

Han sköt över pappersbunten han hade framför sig.

”Läs det.” Han tittade sin yngre kollega och vän i ögonen. ”Snälla, läs det. Jag förstår ingenting.”