© Camilla Linde 2023
Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2023
www.whipmedia.se
Grafisk form och produktion: Whip Media
Illustrationer: David Téczely
Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2023
ISBN 978-91-89707-60-3
SNACK PARROW är en före detta rymdpirat som bestämt sig för att sluta med piratandet och bli en laglydig medborgare. Oftast i alla fall. Han avskyr tre saker mest av allt: frunkisar, gult rymdslem och äpplen.
HOPPA är en robotkanin som följde med Snack och de andra från Skrotplaneten. Hon är gosig och snäll mot de hon gillar. Men akta dig om hon blir arg!
FLAX är Snacks kompanjon och har varit med på alla hans äventyr. Det är också Flax som berättar historien.
KAPTEN HAMMOCK är skeppsspöket som kör deras skepp, Sländan. Hon kommer inte riktigt
ihåg hur länge hon varit spöke, men det är minst fyrahundra år.
MACK ARROW är Snacks ärkefiende. De tycks alltid vara i luven på varandra, även om de inte riktigt kommer
ihåg hur det en gång började. Just nu sitter hon fängslad på Lagön. Men vem vet hur länge frunkisarna lyckas hålla henne inspärrad?
Till min familj. Utan er, inget.
BREVET SINGLADE LÅNGSAMT ner genom luften. Det var vikt som ett rymdskepp, med spetsig nos och raka linjer. Ena vingen var trasig och gjorde att det inte kunde flyga ordentligt. Istället landade det på Sländans instrumentpanel. Där låg redan en stor hög med andra brev. En del var vikta i fantasifulla former, andra var fullklottrade av spretiga bokstäver och verkade vara skrivna i all hast.
En iskall vind drog igenom förarhytten när skeppsspöket Kapten Hammock suckade.
”Det har kommit några till.”
I famnen bar hon en låda. När hon vände på den regnade fler brev ner. De la sig i högar på bordet, golvet, instrumentbrädan. Jag petade med näbben bland dem och valde ett brev med en vackert lila färg. Snabbt skummade jag igenom texten.
”Vad tror ni om att rädda Signore Fluffsvans bortsprungna rymdkatt?”
”En till katt?” stönade Snack. ”Vad är det med katter som gör att de springer bort hela tiden? Eller klättrar upp i träd och inte kommer ner. Jag gör väldigt sällan det.”
”Vad är det med Snackar som gör att de hamnar i trubbel hela tiden?” muttrade Kaptenen samtidigt som hon tog upp ett annat papper.
”Äsch.” Snack fnyste. ”Jag har inte varit i trubbel på jättelänge. Inte sedan missförståndet med den där stulna pokalen.”
Det var nu flera veckor sedan vi hade varit på Circkus Q för att titta på solsegelsregattan, Polsystemets mest storslagna tävling. Till allas förskräckelse blev vinstpokalen stulen, och tjuven lyckades smita undan. När vi lämnade planeten
hade vi haft med oss tre passagerare ombord på
skeppet. Men inte nog med det. Vi hade också haft med oss pokalen. Det visste vi förstås inte, och när det upptäcktes hade Snack fått skulden. Men tillsammans hade vi listat ut vem som var den riktiga skurken: Snacks ärkefiende Mack
Arrow, som förklätt sig för att kunna komma ombord på vårt skepp. Som tur var lyckades vi avslöja henne, och Snack slapp tillbringa trettio livstider på den fruktade Lagön. Istället blev vi hjältar för att vi lämnade tillbaka pokalen.
Och nu ville visst alla ha hjälp av vår rymdbyrå.
Varje dag strömmade fler uppdrag in. Det borde förstås ha varit bra, men det innebar också att vi inte hade tid att göra någonting annat än att jobba. Vi hann knappt ens sova.
Trots det fortsatte högarna med nya uppdrag att växa.
Snack suckade och sträckte armarna mot taket.
”Jag jobbar mer nu när jag är hederlig än jag någonsin gjorde som rymdpirat. Det känns helt onaturligt.”
”Men det är trevligt att tjäna lite planetas”, flikade jag in.
Kapten Hammock fnyste.
”Om vi skulle ta ordentligt betalt av alla, ja.
Men ni är så blöthjärtade att ni tar emot kramar och hårbollar istället för planetas.”
”Alla KAN faktiskt inte betala”, sa Snack och slog ut med kroken så att pappren yrde omkring oss. ”Betyder det att vi inte ska hjälpa dem? Vad skulle vi då vara för rymdbyrå?”
”En som hade råd att tanka”, muttrade Kaptenen.
Jag flög fram till spöket och satte mig på hennes axel. Konturerna under mina klor kändes inte som vanligt. De flimrade och flackade. Försiktigt petade jag på hennes kaptensmössa.
”Hur är det egentligen?” frågade jag.
Kaptenen suckade djupt.
”Jag är bara trött”, sa hon. ”Jag är för gammal för sådant här.”
”Äsch”, sa Snack. ”Du är väl bara fyrahundra år? Rena spökbebisen.”
”Minst fyrahundra år”, sa spöket. ”Jag minns faktiskt inte riktigt.”
Snack la en arm om hennes skimrande axlar.
”Oroa dig inte”, sa han. ”Jag har en känsla av att det kommer lugna ner sig snart. Och som ni vet slår min känsla aldrig fel.”
Jag öppnade munnen för att svara, men just då krockade någonting mot vindrutan. Utanför
skymtade en liten figur till och försvann sedan ur sikte. Vi skyndade fram till glaset.
”Vad var det?” Snack tryckte näsan mot rutan och spanade ut mot den mörka rymden.
”Jag vet inte”, svarade Kapten Hammock. ”Men vi får väl ta reda på det.”
HOPPA, VÅR ROBOTKANIN, skuttade fram till den lilla luckan i skeppets skrov. Snack kallade det en kaninlucka, och han hade fixat den åt henne så att hon enkelt skulle kunna ta sig in och ut ur skeppet. Den var så fiffigt konstruerad att den hade en avdelare i mitten som hindrade luften inne i skeppet från att sugas ut i rymden. Dessutom hade den en rutschkana och det var ju alltid skojigt.
Hoppa puttade med nosen mot luckan, men Kaptenen satte en skimrande hand i vägen.
”Vart ska du ta vägen?” frågade hon.
Hoppa vinklade på de långa öronen och knorrade förvånat.
”Hon ska undersöka vad som krockade med oss, förstås”, sa Snack. ”Det sa du ju själv.”
”Jag menade inte att hon skulle ge sig ut i rymden.” Kapten Hammocks konturer hade fått en orolig glans. ”Det kan vara farligt.”
Snack ryckte på axlarna.
”Hon behöver inte luft för att överleva, så det borde vara lugnt.”
”Men tänk om hon …” Spöket gjorde en gest i luften så att den skimrade till. ”… försvinner iväg?”
Hoppa la tassen på Kaptenens ben och kurrade fram en serie olika ljud. Det hade kunnat vara ord, men lät mest som gnissel och gnällanden.
Kaptensmössan vickade åt sidan när spöket la huvudet på sned.
”Jag är ledsen”, sa hon. ”Men jag förstår inte vad du försöker säga.”
Hoppa slokade med öronen. De blinkande röda ögonen tycktes för en sekund bli sorgsna. Sedan puttade hon på luckan igen. Den här gången gled den upp och hon slank in i luftslussen. Det skrapade och gnisslade när hon med en väldig fart åkte längs rutschkanan.
Vi ställde oss vid fönstret och såg på när hon for ut i rymden. Så snart hon var ute avtog farten. Istället flöt hon fram i tomheten.
”Är du säker på att hon inte behöver luft?” frågade Kaptenen. Hennes händer gav ifrån sig ett
frasande ljud när hon gned dem mot varandra.
”Jajamän. Jag är helt säker.” Snack skrattade till. ”Men å andra sidan, vad vet jag egentligen om robotkaniner?”
Kaptenen la en hand på rutan och viskade någonting för sig själv.
Vi iakttog Hoppa medan hon sparkade sig fram genom luften med kraftfulla tag. Bakbenen glänste i skenet
från Sol 1 och 2. En bit ifrån vårt skepp svävade en mystisk grej. Den var inte större än en månpelsin. Men istället för att vara rund såg den underligt spretig ut. Det måste vara saken som krockat med oss.
Hoppa luftskuttade fram till prylen och tog den försiktigt i munnen. Hon tittade över axeln och blinkade mot oss.
”Bra jobbat, Hoppa!” sa Snack och vinkade med kroken. ”Kom tillbaka nu.”
Hoppa snurrade runt och hoppade tillbaka mot skeppet. Jag svalde hårt. Tänk att hon vågade vara ute i rymden så där. Jag blev vimmelkantig bara av att titta på, men Hoppa verkade inte vara rädd för någonting.
”Nu ska vi se vad det är hon har fångat”, sa Snack och öppnade luckan.
