Ärans pris Marianne E. Gunve
Tidigare utgivna titlar:
Fina Flickor 2018
Clarys krig 2020
© Marianne E Gunve, 2022 Utgiven genom Whip Media av Carma Förlag www.whipmedia.se Grafisk form: Anders Nyman Porträttfoto: Örjan Jakobsson, Hova Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2022 ISBN 978-91-89707-05-4
1 BRUNO VRED SIG under bolstret och svetten lackade av nattens
drömmar. I huvudet dunkade bakfyllan och ur käften stank det så illa att odören slog tillbaka mot honom. Ett hejdundrande kalas hade det blivit i jaktstugan under gårdagskvällen. Fredsfest hade bönderna sagt. Tysken var slagen och Europa var fritt från Hitler. Fruntimren hade varit med de första timmarna. De bjöd på korv och grovt bröd till ölet och doppade slätbullar i kaffet. Deras pladdrande grötade ihop sig till en ordmassa av oväsentligheter. Karlarna i sin tur hakade upp sig på diskussioner om krigsslutet. Vartenda slag sedan D-dagen skulle stötas och blötas. Sensommaren 1944 körde ryssarna ut tyskarna ur Vitryssland. Nassarna hade väntat en operation mot Ukraina och blev totalt överraskade. Röda Armén knackade på Warszawas portar någon månad därefter. Mot slutet av samma år genomförde den tyska armén Ardenneroffensiven. Det blev den sista stora attacken mot de västallierade. Alla visste att Tysklands dagar var räknade, vilket visade sig i slaget om Berlin. Minderåriga snorvalpar från Hitlerjugend skickades mot de sovjetiska soldaterna. Att låta fjuniga stridstuppar kämpa som vuxna karlar visade sig ohållbart i längden. Det var sådant gubbarna avhandlade. Bruno hade gapat över deras kunskaper. Var hade de lärt sig allt detta? Normalt sett pratade de inte om politik och det gjorde att han kände sig fri i deras sällskap. Bonntjyvarna var till och med mer insatta än han. Själv hade han inte sagt mycket. Suttit stilla och lyssnat till deras palavrer. De hällde upp öl på nytt, spetsade med hembränt. Hävde i sig och rapade. Gick bakom knuten en stund innan de fortsatte att prata om USA:s roll efter anfal-
5
let på Pearl Harbor. Att de hade försett både Storbritannien och Frankrike med bestyckning, råvaror och livsförnödenheter. Till Sovjetunionen hade man även skickat lastbilar och lokomotiv. Nu skulle de fyra ledarna Churchill, Roosevelt, Stalin och de Gaulle dela upp efterkrigstyskland i ockupationszoner. Hittills hade resurserna lagts på att besegra Hitlertyskland. Inom kort var det Japans tur. Det slutliga målet med kriget var axelmakternas villkorslösa kapitulation. Här hade Bruno inte klarat av att tiga längre, utan frågade var de hade fått all kunskap ifrån. Svaret blev ett besök av Bondeförbundets ordförande Axel Pehrsson-Bramstorp. Han hade visat film i bygdegården från olika krigshändelser och berättat om fredstankar och framtid. Det var innan Bruno kom till byn. Han hade återgått till att moltiga och fastnade i tankar om hur livet skulle ha tett sig om Tyskland hade vunnit. Då hade han varit en stor man och inte en ynkrygg i undantagsstugan på farbroderns bondgård i Färnebodarna. Livligare blev det när fruntimren drog sig tillbaka. Då åkte brännvinsflaskorna fram på borden. Rösterna höjdes vid varje hipp, hipp. Ännu skallade hurraropen i öronen. Spydigheter ven genom lokalen, men igår hade han inte orkat ge igen. Flinade och lät dem hållas. Satt mest innesluten i tankar. Han klunkade i sig emellanåt, men nöjde sig med kvartingen efter det skummande innehållet ur ölstopen. En extra liter hade han i vedlåren och en annan låg i gömd i boden. Efter hand som skrålandet tilltog var det som om han inte fanns. Gjorde han inget väsen av sig, var det som om han upplöstes i sin egen skugga. Blev ett med timmerväggarna. Lantbrukarna firade utan vetskap om Brunos politiska tillhörighet. Inte kunde de gissa att allt var förlorat för honom. Frugan och jäntan, ingenjörsposten på järnverket och positionen i Föreningen. De hade trott att han ville byta stadslivet mot en lugn tillvaro på landet. Inför släktingarna höll han god min in i det längsta. Först på vägen till jaktstugan igår hade han bekänt att äktenskapet var slut. Oberoende av tomten han hade köpt av
6
dem, skulle frugan hans aldrig komma dit. Varför skulle han ens leva, när allt han satte värde på var utom räckhåll? Tankarna hade grott sedan Clary tog jäntan med sig och flyttade hem till sina föräldrar på Fredsgatan. Farsan hennes hade inrett en lägenhet på övervåningen och på bottenvåningen hade han gjort i ordning en syateljé. Det var hennes flytt en av drömmarna handlade om. Då var det inte till barndomshemmet hon smitit, utan till den där kaptenen i Dellenberga. Precis som i verkligheten hade Ljung sparkat honom med stålkängan tills han hamnat på marken. På den tiden var lymmeln furir, men han hade stigit i graderna under krigsåren. Det hade märkts på axelklaffarna senast Bruno såg honom. I drömmen hade Clary stått bredvid befälet, kikat ned och hånlett åt honom. Hon kröp intill Ljungen och kysste honom utan att genera sig. Alla på regementsgården samlades i en halvcirkel runt dem och hejade på. Hans väna hustru verkade eggas av hetsropen. Kyssarna blev djupare och hon tog av sig kläderna. Ett plagg efter det andra, som slinkan Margit Öberg kunde göra. När hon stod i evaskrud knäppte Ljung upp officersbyxorna. Det var då Bruno vaknade. Ångesten satt fortfarande kvar som ett järnband över bröstkorgen. Han linkade upp ur slafen och lunkade till tvättfatet vid diskbänken. Skopade upp kallvatten och blaskade av sig. Rotade i köksskåpet efter ett par kuvert med Aspirinpulver och blandade innehållet med vatten i skopan. Stjälpte i sig mixturen och ruskade på huvudet. Tog fram tandborsten, strödde över salt och skrubbade tills borsten blev blodig. Sköljde med det blodblandade vattnet och spottade i handfatet. Kikade in i spegeln över kommoden och mötte sig själv. Fan så han såg ut! De orakade kinderna slappade, pupillerna glodde genom blodsprängda nät och käften var förvriden. Skulle han möta någon i det här skicket, kunde han sätta skräck i vem som helst. Länge betraktade han sin nuna. Om han var så anskrämlig när han var bakfull, hur såg han då ut under fyllan? Kylan trängde in i fötterna genom trasmattan och han
7
påmindes om hur kallt det var hemma hos morsan och farsan. Nu var det i slutet av maj, men ännu spreds kylan ur torpargrunden. Han ryckte till i snöret på rullgardinen så att den for upp, drog spetsgardinen åt sidan och kikade ut. Jämthunden hade vaknat och stod utanför kojan och spejade. Med nosen upphöjd vädrade han i luften. Kanske hade han fått korn på något vilt. Det hände att rådjuren visade sig på den intilliggande åkern i gryning och skymning. Bruno öppnade dörren och smet runt hörnet. Hunden gnällde efter honom då han lät pisset strömma ur sig. Pissa förresten. Det ordet var ett av de förbjudna på kontoret. Om man inte urinerade slog man en parabel. Till och med en sådan enkel sak kunde de krångla till. För Clary fick man säga kissa i privata sammanhang. Det lät fruntimmersaktigt och han undvek det ordet. Var de på lokal eller bortbjudna pudrade hon näsan. Morsan hans pinkade åtminstone. Det var heller inte godtagbart för finfolket. På vägen in passerade han Dunder och strök honom över ryggen. Det var fortfarande tidig morgon och snart måste han ge sig av. När bondfolket vaknat skulle det bli svårare att smita iväg. Ryggmesen måste packas. Det hade han glömt under gårdagen. Att gå med en sådan på ryggen var normalt i dessa trakter. Däri kunde han låtsas ha presenter till dottern Ulrika. Värre var det med geväret. Såg de honom med det över axeln, skulle de undra. Bäst var att komma iväg utan att någon såg honom. Då skulle han slippa besvärande frågor. Det skulle se misstänkt ut om han lämnade stugan för tidigt. Första tåget avgick 07.14 och det tog ungefär en halvtimme att ta sig till stationen. Någon cykel hade han inte med sig och inte kunde han låna någon. Tog det tid att hitta honom, skulle de leta efter den. Han kikade på väggklockan och såg att den var halv fem. Lika bra att lägga sig igen och låta pulvret verka. Han drog ned rullgardinen, tassade tillbaka till soffan med emaljskopan i handen. Tungan klibbade mot gommen och det sved i halsen. Han läppjade på vattnet, kröp ner under lakanet
8
och slöt ögonen. Funderade över vad som skulle packas i mesen, innan Maran förde honom in i ännu en dröm. * Ett bankande på dörren fick honom att vakna. Uret visade på tio i nio. Jävlar! Han hade försovit sig. Yrvaket öppnade han dörren och där stod hans farbror. ”Ligger du än? Du har för helsike missat tåget! Jag såg att rullgardinen var neddragen. Skulle du inte åka vid sjutiden? Och varför låser du fortfarande dörren? Vi är på landet nu.” ”Det var som tusan. Jag måste ha somnat om.” ”Det har du sannerligen gjort, men jag förstår. Full blev du och inte sa du ett ord. Teg i hörnan av bordet medan du kolkade i dig. Det var inte likt dig.” ”Jag hade lite att fundera över. Annars mår jag prima bortsett från bakfyllan.” ”Du hade ju såna planer för familjen din härute.” Bruno drog fingrarna genom håret och tog sig för pannan. ”Hammarslagarn har åtminstone gått hem, så jag får se till att ge mig iväg. Det går fler tåg. Förresten tar jag bössan med mig. Jag passar på att få en översyn av den inne i stan.” ”Gör du inte sånt själv? Du får skynda dig. På lördagarna går det inte många tåg. Vi tar hästkärran och åker ned på byn. Frugan behöver handla. Du kan åka med om du vill.” ”Jag tar apostlahästarna. De behöver skritta för att komma i form.” ”Då ses vi i morgon kväll. Hälsa Lillan från oss.” Farbrodern stängde dörren efter sig och Bruno pustade ut. Han drog på sig gabardinbyxorna över kalsongerna, satte på sig en brynja med en skjorta över. I mesen lade han ned litern inlindad i en handduk. På botten låg putsdukar och draglappar, olja och lite annat till geväret. Det fick ligga kvar. Han öppnade skafferiet och
9
tog ut påsen från järnhandlaren. Blev stående en stund med den i handen och funderade på att kika ned i den. Beslöt sig för att det var onödigt. Allt var redan förberett och det räckte att öppna den på plats. Innan han stängde skafferidörren såg han en limpskalk och en påse skorpor. Han tog skalken och tuggade i sig, men lämnade påsen. Något att äta skulle han inte bry sig om. Extra kläder behövdes heller inte. Det räckte att ta på sportkavajen. Ryggen skulle inte krökas av tyngd på den här turen. Utanför hörde han ardennerhästens frustande och klapper med hovarna. Han kikade ut bakom gardinen och såg moran kliva upp i vagnen. * Med mesen på ryggen och Mausern på axeln klev han ut på tunet. Han kände efter i fickan att han hade ammunition så att det räckte. Med ett rasslande från kedjan kom hunden utfarande ur kojan. Han tittade upp mot vapnet och dansade runt på bakbenen. Gnällde och grymtade. ”Tokfan”, svarade Bruno, ”det blir ingen jakt för dig. Idag ska jag jaga mig själv. Alla jävla tankar ska bort ur huvudet och det kan du inte hjälpa mig med. Hade jag en svans, skulle du se hur den slokade. Adjö då.” Han vandrade längs björkallén ned mot stora vägen med hundens gnyende i öronen. Dunders besvikelse över att lämnas utanför jakten ökade volymen till ett ylande. Förbannade hund! Skulle han dra uppmärksamheten till sig? Bruno såg sig runt, men inga människor syntes till. Musöronen hade börjat titta fram ur de lila knopparna och det luktade fränt av gödselblandad humus. Ett tecken på förändring lika naturligt som annat i vårtider. Om en månad skulle midsommaren stå i sin fagraste blomstring och då blev det skillnad på lukten. Doften, som Clary sade. ”Luktar det gott är det doft, luktar det illa är det stank.” Han kunde höra hennes uppfostrande repliker. Om än han var tacksam för allt hon lärt
10
honom, blev det för mycket ibland. Det var som om hon underkände hans kunskaper i svenska språket. Dialekten var en annan sak hon hade gett sig på. Tjocka l var inte tillåtna och inte fick man säga hölken för holken. Till slut hade han tillskansat sig två olika språk, ett för Grundströms och kollegorna, ett annat för närmsta släkten och bruksfolket. Kollegor var förresten ett av nyorden. Innan sade han arbetskamrater, men det gällde uppenbarligen arbetare. Kamrat var ett ord som undveks av medelklassen. Hur han än ansträngde sig för att anpassa sig blev det fel. Finorden skorrade lika falskt på Bruket som hans dialekt i salongerna. Strax innan han vek in på stora vägen vände han sig om. Hunden stod kvar och slängde långa blickar efter honom. Mot halsen stramade kedjan och han gav upp ett hest skall. Bruno höjde handen till avsked och tog snabbt ned den igen. Vem fan vinkade till en hund? Han började gå mot stationshållet, vid den andra kröken kastade han ett getöga bakåt. Ingen fanns bakom honom och han vek av till vänster. Kom han iväg oupptäckt någon kilometer kunde det räcka. Timmervägen var en bra början. Den var bredare än stigarna och förhållandevis slät och därmed passande för långa kliv. Himlen var blå och cumulusmolnen svävade som skepp däruppe. Blå ögon, som ett azurfärgat hav, hade hon. Clary. Kärestan hans. Tänk så länge sedan det var då de stal till sig kyssar bakom skoldasset och lekte att de åkte ut på resor i universum. Tokkär blev han. Han gav henne till och med en silverring att ha i en kedja om halsen. En hemlig förlovning utan hennes föräldrars vetskap. Han hade varit helt kollrig i huvudet och kunde inte tänka klart. Ungefär likadant som på den sista tiden. Innan han hade tagit det avgörande beslutet hade hela skallen varit i uppror. Tankar kom och gick, kom tillbaka eller försvann. Kampen mellan förnuft och känsla dunkade i hjärtat. Först i förrgår förenades dessa två till en enhet. Då blev det lätt att föreställa sig sin egen D-dag, dödsdagen. Huvudet fylldes än en gång av Clary. Hur han hade uppvaktat henne genom att lirka med farsan hennes. Låtsasleken att
11
vara intresserad av fåglar. Målet hade varit att komma in i den hemliga grottan hon skyddade. Han hade bönat och bett innan han gav upp. Fina flickor gjorde inte så, hade hon haft som ursäkt. Fina flickor skulle först gifta sig och bli fina fruar. Så hade hon förklarat för honom. Hur hett han hade önskat att hon hade varit mindre fin av sig. Åtrån fick henne att skälva, ändå hade hon varit ståndaktig som en tennsoldat. Ovilligt hade han anpassat sig efter hennes krav för att nå dit han trängtade. Mödosamt hade det varit och så småningom hade hon gett efter. När det gällde Clary hade han haft både vilja och kraft att aldrig ge upp, vilka hinder som än uppstod. Det var först nu han hade kapitulerat. Han saktade på stegen. Torkade svetten ur pannan och tog av sig sportkavajen. Vek ihop den och stoppade den i mesen. Inte hade han bråttom. Han kunde unna sig en sakta promenad till slutmålet. Njuta av naturen som gjorde så gott. Ville känna sig fräsch och stark i anden. Tid att tvätta sig i bäcken hade han till och med. Utan tvål, men med väldoftande örter och blommor. Blåsippor tittade fram och de vita sipporna fanns i överflöd, men hade de någon speciell lukt? Violer och liljekonvalj passade bättre för fruntimmer, men myskmadran kunde bli bra. Den trivdes i skuggig lövskog eller barrskog med god undervegetation. Visserligen ovanlig i dessa trakter, men fastern hade visat honom ett bestånd förra våren. Växten hade brett ut sina palmliknande gröna blad med små vita knoppar i glesa knippen. Nu gällde det att hitta den och rafsa åt sig lite innan han nådde bäckfåran. Det var för jävligt att det skulle vara så skönt här. Vårblomstren framkallade minnen. Clary var förtjust i blommor. När han hade varit förbannad på henne hade de hjälpt till att få hennes förlåtelse. Ju taskigare han hade uppfattats, desto dyrare bukett. Av hennes min kunde man utläsa hur förnärmad hon var. Oftast dög det med nejlikor. Riktigt illa var det då rödgråtna ögon doldes för honom. Då fick det bli rosor. Värre var det då hon sneglade och svärtan blixtrade till i pupillen. Det uttrycket gjorde honom rädd. Nervös för att hon ville lämna ho-
12
nom och han inhandlade doftande vita liljor. Han slog sig ned på en stubbe vid vägkanten. Smäleken över att vara en krake till karl tog ett gastkramande grepp om hjärtat. Han hade slagit den han mest älskade. Tagit henne med våld när hon var ovillig. Allt för att visa att han härskade över henne och inte var en toffelhjälte som farsan hans. Förödmjukelsen hade han burit så länge han kunde erinra sig. Var rädd som en pojkvasker att tappa greppet över svåra situationer. Ögonen tårades och rann i rännilar nedåt. Skulden hade han bett henne att förlåta och det gjorde hon under en lång tid. Men skammen. Den hade han inte kunnat erkänna ens för sig själv förrän nu. Han satt stilla och följde med i känslosvallet utan att bita ihop. Vaggade fram och tillbaka med överkroppen. Han var beredd att sona allt nu. Flytta skam och skuld från sig själv över till någon annan. Skulle Gud förlåta? Han knäppte händerna och såg genom tårslöjan upp mot himlen och bad. ”Gud, jag kommer till Dig så som jag är. Förlåt mig alla mina synder. Tack att jag får vara ett Guds barn. Nu är det Du, jag och Jesus! Amen.” Bönen stördes av traktorljud och lugnet inom honom avlöstes av ursinne. Pulsarna dunkade i halsen ända upp till tinningarna. Kunde man inte få vara ifred, när man hade något så viktigt att utföra? Dessa förbannade bonnlurkar som aldrig tog sig ledigt. Traktorns brummande tilltog. Det måste vara en av storbondens anställda ute på skogsavverkning. Ingen annan i byn hade råd med ett sådant åbäke från Munktells mekaniska verkstad. Måtte nu föraren inte lägga märke till honom. Bruno skyndade in i skogskanten och kastade sig ned på marken. Låg och spanade när Larsson körde förbi med några stockar på släp. Värst vad han verkade pigg efter gårdagens festande. Själv var Bruno både upphettad och trött ända in i själen. Aggressionen fick huvudet att dunka. Tankar på hans otillräcklighet krampade i magen. Sven, maken till Clarys väninna, hade han kallat en sillmjölke. Hur var han själv? Definitivt inte som Annalisas gubbe, snarare tvärtom. Mjäkiga personer fick
13
Brunos raseri att blomma ut. Att få utbrott på allt och alla var inte normalt. Om han hade haft hjälpmedel att tygla vreden inom sig. Så mycket lättare livet hade varit. Brännvinet hade hjälpt i kamratkretsar, fått honom att lugna sinnet och stå ut med tråkningar på grabbars vis. Gick någon över gränsen, väcktes furien i honom. Det var därför ilskan hade spytts ut över Clary. Han tålde inte hennes lidande min. Hennes översittarfasoner retade honom än mer. Hon var bättre än han, finare än han. Det visste han från allra första början. Men varför måste hon stoltsera med den sidan, när han behövde hennes kärlek? Han kravlade sig upp, borstade barr och örnbräken från byxorna. Linkade från diket till skogsvägen och snabbade på stegen igen. Så glad lilla Ulrika blivit över hans present på treårsdagen. Det var sista gången han såg henne. På Fingals konditori hade alla gapat över racerbilen i plåt, inte minst jäntan själv. Pojkleksaken hade överraskat, men att den var av prima kvalitet ifrågasatte ingen. Bilen var målad i blått och rött med siffrorna 54 på sidorna. Det hade hon tyckt om och repeterat siffrorna fem och fyra. Det kunde minsann inte alla treåringar. Bruno tyckte att Ulrika översköljdes av för många flicksaker. Ljusblå klänningar, rosa rosetter i håret och dockor med olika utstyrslar. Hon behövde lite motvikt och var förtjust i lekkamraten Bengts bilar. Ingen hade tagit notis om hennes motorvurm mer än han själv. Jäntan kunde bli ingenjör som pappa sin. Kunde en bruksgrabb komma upp sig, kunde säkert en jänta klara det. Tiderna förändrades, vare sig man ville det eller inte. Hon var intelligent, det hade märkts från början. Med klara ögon hade hon tittat sig runt, hon både gick och pratade tidigt. Han hade hoppats på en grabb förstås. Hade till och med varit säker på att de skulle få en. Clarys mage hade varit likadan båda gångerna. Den förste hade varit dödfödd och nu skulle den andre ersätta honom. När det visade sig vara en jäntunge blev han lika glad. Redan på BB hade han sett att hon var lik honom. Höknäsan från Clarys sida lyste med sin frånvaro, håret var mörkt som hans
14
eget och visst var hakan identisk med hans? Morsan hade styrkt honom i att dottern var pappa upp i dagen. Det hade gjort honom högfärdig. Ingen kunde ta miste på att jäntan var hans. Att hon senare blev rädd för honom, sårade honom in i hjärtat. Spjuten gjorde hål, som satt kvar och smärtade. Hur kunde både Clary och jäntan tro att han skulle göra dem illa? Han stannade till och mindes spegelbilden. Det var kanske inte så konstigt att han hade spridit skräck i hemmet. Det hade aldrig varit meningen, men att vara familjens överhuvud var en av makens rättigheter.
15