9789189706170 by Smakprov Media AB

Utgiven av Ekström & Garay 2022 © Isabelle Rådestad

Omslagsillustration: Emmeline Kjellgren

Inlaga: Jovanna Mendes de Souza

Tryckeri: Totem, Inowrocław, Polen

ISBN 978-91-89706-17-0

www.ekstromgaray.se

EKSTRÖM & GARAY

Sankt Petri Kyrkogata 15 222 21 LUND

KYSS PARADOXEN

ISABELLE RÅDESTAD

MIGUEL

Snakespeares svarta ögon blänkte till i det svaga skenet från sänglampan. Han vred sin långa kropp på ett underligt sätt, gned sig frustrerat mot kanten till luftintaget och bu ade med huvudet mot glasväggen.

Något var fel.

Yrvaken fumlade jag med terrariets lås, drog glasväggen åt sidan och plockade försiktigt ut honom. Samtidigt ck jag syn på de torra bitarna av söndertrasat skinn som låg utspridda i jorden. Ormen slingrade sig rastlöst runt mina händer och jag upptäckte agor av oömsat skinn längs kroppen.

Var han sjuk?

Ända sen jag ck honom i femtonårspresent förra året hade han med jämna mellanrum ömsat långa na skinn i ett enda svep. Aldrig så här. Det var ett dåligt tecken, så mycket visste jag.

Jag lade tillbaka honom i terrariet, satte mig vid datorn och läste allt jag hittade om kungspytonormar och skinnömsningsproblem. Orsaken kunde tydligen vara näringsbrist eller parasiter, eller att han mådde psykiskt dåligt av någon anledning.

Typiskt min familj. Inte ens ormen mådde bra.

Jag gäspade och skulle just stänga av datorn när en artikel på en amerikansk reptilsajt fångade mitt intresse: The Mystery of Ouroboros.

”Ouroboros”, viskade jag ut i tystnaden. Ordet ck något att vakna i mig.

Jag klickade på länken och ck upp ett fotogra av en cirkelformad orm med svansen djupt inkörd i sitt eget gap. Jag svalde äcklat, men började ändå läsa.

Ordet ”ouroboros” kommer från grekiskan och betyder ”svanssväljare”. Ormen, som börjar tugga i sig sin egen svans för att inte svälta ihjäl, är en gammal symbol för evighet och odödlighet. I det gamla Egypten var det en metafor för cirkulär tidsordning. Det finns ingen början och inget slut, ingen linearitet, allt är en del av samma evighet, liksom Nilens översvämningar och solens rörelse över himlavalvet.

Jag kunde inte släppa bilden. Det fanns något hypnotiskt med den och tanken på tidens eviga kretslopp. Den ck mig att tänka på morsan och hennes stroke och för första gången på era veckor loggade jag in på strokeforumets chatt. Det var mest pensionärer där och jag hade nästan gett upp hoppet om att få kontakt med någon i min ålder som var i samma situation.

Jag skrollade förstrött upp och ner bland inläggen, men det såg inte ut att ha hänt något sen sist. Precis när jag skulle logga ut började skärmen imra som besatt och till slut gav datorn ifrån sig ett sprakande ljud och allt blev svart.

Jag for upp, med ens klarvaken. Hade datorn kraschat nu också? Men innan jag hann bli orolig på allvar lyste skärmen upp igen och jag kunde andas ut. Jag var fortfarande inne på chatten, men allt såg annorlunda ut. Bakgrundsfärger och typsnitt hade ändrats och annonserna bytts ut.

Så ck jag syn på ett nytt inlägg. Äntligen hade det kommit ett svar på meddelandet jag lagt ut.

Hej Miguel!

Jag heter Maxine, är också sexton år och bor på Söder. Min mamma (Yvette, heter hon) fick en stroke i somras, fast hon bara är 45 år, och sen dess är ingenting sig likt i mitt liv. Jag har väntat länge på att det ska dyka upp nån jämnårig här och blev jätteglad när ditt meddelande poppade upp alldeles nyss. Skriv gärna och berätta mer.

Maxine . Jag upprepade namnet högt för mig själv. Det kändes främmande och välbekant på samma gång, men jag kunde inte minnas att jag hade stött på det förut. Jag lutade mig närmare skärmen och tittade på pro lbilden. Ansiktet var halvt bortvänt och man såg mest det långa ljusbruna håret, näsan och en bit av munnen, och så anade man en skrattgrop i kinden.

Vad konstigt att hon hittat mitt meddelande först nu om hon väntat så länge. Det var ju era veckor sen jag skrev det. Snabbt skickade jag i alla fall iväg ett svar och kände mig märkligt upprymd. Jag drog ut skrivbordslådan och plockade fram mina teckningsgrejer. De hade legat där orörda länge nu. Det hade varken funnits tid eller inspiration till att göra någonting de senaste månaderna. Förr hade jag tillbringat timmar nästan varje dag med mitt skissblock.

Medan skissen sakta växte fram på papperet addrade en tanke förbi. Eller var det ett minne? Jag tuggade en stund på blyertspennan och försökte få fatt i tanken, men den förblev en vag aning om att det var något välbekant över hela situationen.

En stund senare var jag klar och betraktade min teckning. En orm som svalde sin egen svans. I mitten av ormcirkeln skrev jag hennes namn med snirkliga bokstäver.

Maxine .

En hastig tanke for genom huvudet:

Nu börjar det.

MAXINE

Vänd dig inte om.

Tanken for genom mitt huvud och jag förstod inte varifrån den kom. Sakta vred jag ändå på huvudet. Osthyveln gled ur min hand och slog i golvet med en dov klang.

Mamma stirrade tomt framför sig och öppnade och stängde munnen som om hon försökte säga något, men inte ett ljud kom ut. Hennes ansikte såg konstigt och snett ut och när hon försökte resa sig ramlade hon ihop på golvet. Jag sprang fram för att hjälpa henne upp, men hon var alldeles tung och lealös i kroppen.

”Har du ont någonstans?” frågade jag och böjde mig över henne, men mamma bara fortsatte att stirra rakt fram.

Då såg jag något som rörde sig mellan hennes läppar. Något mörkt och blänkande. En svart orm med gnistrande ögon slingrade sakta ur hennes tysta mun.

Jag vaknade dyblöt av svett. Det var inte första gången jag drömde om mamma och ormen. Och det var lika verkligt varje gång.

Förutom ormen var det precis så det hade gått till den där kvällen i somras när mamma satt vid köksbordet och planerade inför USAresan och jag xade min kvällsmacka. Aldrig kommer jag glömma hennes skräckslagna blick när hon låg där på golvet och förgäves försökte säga något.

Minnena av vad som hände efteråt är suddiga. Jag ringde pappa, som var kvar på jobbet. Han svarade inte. Då ringde jag 112. När ambulanskillarna bar ut mamma på en bår ck jag tag på pappa och han åkte direkt till sjukhuset. Jag var ju tvungen att stanna hemma med Minea och Milo.

En evighet senare hörde pappa av sig och berättade att mamma hade fått en stroke. En blodpropp hade bildats och täppt till en pulsåder i hjärnan. För varje sekund proppen satt kvar där förstördes en massa nervceller, och även om läkarna opererade bort den så fort de kunde hade hennes hjärna redan skadats.

I en vecka låg hon i koma och jag kan fortfarande höra det sugande ljudet från maskinen som pressade ner liv i hennes lungor och läkarens sträva röst när han sa att om hon någonsin vaknade igen skulle hon kanske aldrig mer kunna klara sig själv.

Jag vände och vred på mig i sängen, men det var omöjligt att somna. Tankarna vägrade släppa taget och till slut gav jag efter, satte mig upp i sängen och plockade fram datorn. I brist på annat gick jag in på strokeforumet. De senaste månaderna hade jag plöjt igenom anhörigchatten i jakt efter solskenshistorier och hoppfulla berättelser om dem som blivit helt bra igen. Sist jag varit inne hade en sextonårig kille skrivit där, Miguel. Han gick på Farsta gymnasium och hans mamma hade nyligen fått en stroke. Han letade efter jämnåriga och jag hade svarat. Men nu kunde jag inte hitta våra meddelanden. Märkligt. Jag skrollade ner.

Plötsligt hände samma sak som första gången jag sett hans meddelande. Datorn började lagga och bete sig helt skumt, men när den lugnat sig igen upptäckte jag Miguels svar.

Hej Maxine!

Kul att du hittade mitt meddelande! Min morsa heter Annika, hon fick en blodpropp i hjärnan i somras. Hon jobbar inom hemtjänsten och var hemma hos en gubbe och städade när hon ramlade ihop i badrummet. Gubben fattade ingenting, utan lät henne ligga på golvet tills nästa hemtjänsttant kom flera timmar senare och ringde ambulansen. Det gjorde att hon fick skitmycket skador. Hur har det gått för din morsa?

Jag slängde mig på tangenterna. Medan jag skrev om allt som hänt drabbades jag av en underlig känsla av att jag varit med om det här tidigare. Jag stannade upp och lät händerna vila på tangenterna. Det kändes som om jag någonstans mindes det som nu höll på att hända. Till slut skrev jag färdigt meddelandet. Efteråt kändes det med ens lite lättare och jag kröp ner i sängen igen.

Minnena från kvällen då mamma ck sin stroke fortsatte att tränga sig på, och i tankarna försökte jag klamra mig fast vid det där ögonblicket i köket, precis innan jag vände mig om och upptäckte vad som höll på att hända. Jag önskade att jag hade kunnat hejda tiden och stanna kvar i det ögonblicket för alltid. Om mitt liv hade varit en karta, då skulle man kunna veckla ut den, peka på just den där punkten och säga att det var exakt där och då som allt gick sönder.