MIRA &
MIRA & MÅNEN
SOFIE SARENBRANT
Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se mira & månen – en vän för livet
Copyright © Sofie Sarenbrant 2022 Bookmark Förlag, Stockholm 2022 Illustration och grafisk form: Filippa Widlund Repro: JK Morris Production, Värnamo Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 jag vill ha en egen måne
Musik: Ted Gärdestad Text: Kenneth Gärdestad © Universal Music Publishing AB. Publicerat med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB. Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust. isbn:
978-91-89585-24-9
Till Alva & Herbie
Jag vill ha en egen måne, jag kan åka till Där jag kan glömma att du lämnat mig Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill Där stannar jag tills allting ordnat sig.
Kapitel 1 – Är alla färdiga? Då kan nästa grupp gå ner. Mira hör ungdomsledarens gälla röst från stallgången, men kan inte svara. Inte nu. Trots den råa novemberkylan kryper svetten innanför den otympliga säkerhetsvästen. Det skaver över axlarna och spänner åt runt bröstet. Mira har svårt att dra djupa andetag ända ner i magen. Valacken Gösta vägrar öppna munnen, vägrar ta bettet. Mira försöker med alla medel få honom att samarbeta, utan framgång. – Snälla du, vädjar hon till den mörkbruna D-ponnyn med svart man och vit bläs. Men han reagerar inte. Mira vet inte hur hon ska kunna fråga om hjälp, nu när grimman sitter runt Göstas hals och han kan smita från spiltan 7
om hon går därifrån. Fast det är inte bara det. Mira har ridit på Smedslättens ridskola varje tisdag i fyra år och förväntas kunna tränsa själv. Alla andra klarar det. Med sina tretton år är hon också äldst i sin grupp. Äldst men sämst. Hon sväljer. Klappret av hovar i stallgången dunkar som hammarslag i huvudet. Men Gösta har ingen brådska. Han fnyser till så det sprätter snor ur hans näsborrar, sedan skrapar han otåligt med ena hoven i halmen och tar en tugga hö från golvet. – Hur går det? undrar en i stallpersonalen. Mira känner hur hon krymper av skammen. – Han vill inte, förklarar hon. – Jodå, säger tjejen med helskodda ridbyxor och blanka stövlar. Mira skäms för sin slitna utrustning som mamma fyndade på Blocket. Tjejen kliver in i spiltan och Mira backar undan för att inte vara i vägen. Hon försöker att inte stirra för mycket på den svarta ridjackan, en 8
exakt likadan som hon önskat sig i julklapp. På vägen ut ur den trånga spiltan råkar hon trampa i en hög med hästbajs. Istället för att tränsa får hon kratsa sin egen sula. Innan hon har hunnit blinka tar Gösta bettet. Som ett trolleritrick. Mira förstår ingenting. Ett ”tack” är på väg men når inte längre än till läpparna. Istället kommer några tårar. De är varma mot hennes kalla kinder. Diskret torkar hon bort dem med baksidan av de slitna ridhandskarna. Sedan leder hon ut Gösta i stallgången, sist av alla. Alltid sist i gruppen. Halsen är torr och hon hostar till. Ridningen som ska vara veckans höjdpunkt. Hästarna som är hennes bästa vänner. Varför blir det alltid så fel? – Lycka till! säger någon bakom henne. Mira förstår först inte att orden är menade åt henne. Men när personen nämner något om Gösta och att visa honom vem som bestämmer, vänder hon sig om och ser en av ridlärarna, 9
Johanna. Hon gör tummen upp mot Mira och rättar till tofsen i sitt rödbruna hår. – Bara rid, säger hon och blinkar med ena ögat. Johanna är minst tio år äldre än Mira och är stallets hoppstjärna. Hon har en egen häst och de kom femma på Falsterbo i somras. Johannas ord värmer i bröstet och Mira märker hur allt jobbigt släpper för stunden. Hon försöker skynda sig ner mot ridhuset, men Gösta har inte lika bråttom. Han lufsar halvsovande bredvid henne längs den leriga hagen förbi en enorm ek som har tappat alla sina blad. Ponnyn lyfter inte ens blicken när en moppebil bromsar in utanför ridhuset. Ridläraren Anja tittar fundersamt på Mira när hon dyker upp så långt efter de andra. – Hej Mira, vad hände idag då? – Jag … – Vad sa du? Hennes panna rynkas ihop. – Inget. Mira slår ner blicken. 10
– Okej, ni andra börjar skritta i vänster varv. Allihop är klara, utom Mira. Det börjar klia under hjälmen, men hon hinner inte göra något åt det. Hon ställer upp Gösta på medellinjen. Så fort hon försöker dra åt den tröga sadelgjorden spänner han ut magen som en ballong. Hon sträcker sig efter pallen för att sitta upp. Då tar Gösta några steg åt sidan. Mira måste kliva ner i sanden igen och flytta på pallen. Gösta passar på att gå framåt. Hon skäms inför alla som sitter på läktaren och måste tro att hon är värdelös. Till slut krånglar hon sig upp i sadeln för att upptäcka nästa överraskning. Stiglädren är ojämna och alldeles för långa. Tack och lov står Gösta stilla under tiden som hon drar och sliter i de tröga läderremmarna. Hon är på väg att ge upp. – Då byter vi varv och kommer fram i trav. Ridläraren Anjas röst är så skarp. Den skär som ett rakblad i hjärnan. Hjärtat bankar hårdare. 11
Tårarna är på väg igen, men Mira blinkar bestämt. Nu är hon äntligen ute på spåret. Då säger Anja åt henne att gå lite innanför de andra och skritta några varv först. – Gösta måste värma upp, förklarar hon, som om Mira inte redan förstod det. Hon önskar att lektionen snart ska vara över. Att plågan tar slut.
12
Kapitel 2 Gösta skrittar lugnt och mamma vinkar uppmuntrande åt Mira från läktaren. Hennes bruna hår fladdrar till av rörelsen och Mira nickar kort tillbaka. Hon är den enda som har en förälder på plats och det är pinsamt. Trots att hon inte är ett lågstadiebarn behöver hon ha mamma där ifall hon måste avbryta. Ibland räcker inte orken till för en hel lektion. Några gånger har hon blivit så yr och illamående att hon tvingats ställa upp sig på medellinjen. Från början var ridning roligt, då när alla i gruppen var på ungefär samma nivå. Nu klättrar stressen innanför huden som små envisa myror. Det är så mycket man ska kunna som Mira inte riktigt behärskar. 13
Gruppen gör tiometersvolter på kortsidorna. Mira tittar frågande på Anja, men får inget klartecken att börja trava. Så Mira fortsätter att skritta, för säkerhets skull. Efter fyra år med Anja har hon lärt sig att aldrig ta några egna initiativ. Då riskerar hon en tillsägelse. – Nu får du försöka trava igång Gösta, innan lektionen är slut, manar Anja. Mira förstår inte varför det blir så här fel varje gång. Hon som verkligen anstränger sig för att göra rätt. Hon skänklar men Gösta trivs bättre med att skritta. – Använd spöet, säger Anja uppfordrande. Men Mira vill inte piska hästen, det går inte. – Såja, trava, ber hon Gösta. Till slut får hon honom att öka takten och då ropar Anja åt henne att byta sittben. Mira har aldrig fått kläm på det där med sittben, att man kan rida på fel travsteg. Ingen har förklarat för henne hur man ska göra, och nu är det för 14
skämmigt att fråga. Sedan fattar de galopp och Gösta gör äntligen som hon vill. Mira blir lättad över att något går vägen. Gösta flyger fram och hon håller ett stadigt grepp i manen. – Bryt av, ropar Anja. Mira lyckas få Gösta att skritta med en gång, men då ropar ridläraren åt henne: – Sakta av betyder skritt, bryt av är trav, ingen annat, Mira. Det borde du veta vid det här laget. Mira sväljer och skänklar tills Gösta börjar trava. De andra elva ryttarna i gruppen gör nästan alltid rätt och får det att se prydligt ut. De flesta har till och med börjat tävla på ridskolan och flera av dem får vara med i den eftertraktade hoppgruppen på lördagar. Något Mira önskar sig mest av allt. Oj, vad hennes fantasi kan ta henne långt ifrån verkligheten. En dag ska hon också vinna en tävling. Hon föreställer sig hur hon rider ärevarv i full galopp, med en blågul rosett som fladdrar av farten. Och mamma som applåderar. 15
– Sittbenet, ropar Anja varnande. Mira landar i nuet och försöker ändra. Hennes halkiga ridbyxor gör det svårt att få grepp i sadeln. Gösta saktar ner när hon inte lyckas skänkla samtidigt. Drömmen känns väldigt långt borta. Gruppen vänder snett igenom och plötsligt kommer det hästar mot henne i full fart. Mira vet inte vem som ska rida på spåret och vem som ska gå innanför. Det mötande ekipaget saktar av till skritt för att de inte ska krocka. Mira tittar bort för att slippa möta ryttarens tjuriga blick. Efter ridlektionen kommer mamma ner till Mira med vatten. – Är du törstig? – Nej. Mamma stannar en meter ifrån Gösta, närmare än så skulle hon aldrig våga komma. Det är knappt hon når fram när hon försiktigt klappar hans mjuka vinterpäls. Trots rädslan försöker 16
hon låtsas att hon gillar hästar. Mira sitter av och drar upp stigbyglarna. – Vad duktig du är, berömmer mamma. Det såg så fint ut. Var det kul? Mira vill säga ja, men får inte fram ett ord. Det enda som kommer ur hennes mun är ett mumlande ljud. – Gumman, vad är det? frågar mamma och lägger handen på hennes axel. Jag ser ju att det är något. Mira rycker undan axeln. Mamma vet ju att hon inte gillar när någon rör vid henne. Särskilt inte när andra ser. Ändå gör hon det. Mira börjar gå upp med Gösta till stallet. Hon vill inte att mamma ska se hennes min. Orkar inte bli tröstad. Gösta har bråttom in i spiltan, han vet att kraftfodret ligger i krubban och väntar. Det vore lättare för honom att tugga utan bettet, men hans huvud är omöjligt att rubba. Mira får inte loss 17
tränset och måste vänta tills han är klar. Idag har hon ingen lust att rykta och fixa i en evighet. Gösta är inte ens svettig, men det är hon. Mira tar av sig de fuktiga ridhandskarna och klappar Göstas varma päls. Drar in den speciella lukten av häst i näsan. Det bästa som finns. – Här, säger hon och ger honom en morot. Det är inte hans fel att hon rider dåligt. Såklart ska han ha sin belöning ändå. Mira vet att man aldrig ska skylla på hästen, det sitter djupt rotat i henne. Hon lyfter av sadeln och går mot sadelkammaren. De flesta i hennes grupp är kvar och putsar träns. Ingen lyfter på blicken när hon kommer in. Tre av tjejerna går på Miras skola, men de har aldrig sagt mer än hej till henne i stallet. Mira vill också smälta in i gruppen, det som verkar så självklart för alla andra. Men blygseln och osäkerheten stoppar henne från att säga något. Hon hänger upp Göstas träns på en krok och smörjer lädret 18
med en löddrande gul tvål som doftar citrus. Då flyttar sig Saga, som stod närmast, och Mira blir ensam kvar i hörnet. Hon får en klump i magen och försöker koncentrera sig på lädertvålen. Händerna darrar när hon putsar nosremmen. De andra talar med låga röster bakom henne. Mira försöker bli klar så snabbt det går och lämnar sedan sadelkammaren. – Hejdå, säger hon men får inga svar. Hörde de inte, eller ignorerade de henne med flit? Mira kan inte avgöra det men vet förstås vad hon tror. Fnittret där inifrån går inte att missa.
19
En dag ska ni få se, tänker hon. Jag ska visa att jag visst duger. Stallet är Miras favoritplats. I skolan är hon bara luft och hon har svårt att få vänner. Hos hästarna kan hon vara sig själv. Men ridningen känns inte lika kul längre, det börjar bli för svårt. När stallets finaste ponny Månen skadas lämnas han åt sitt öde - om det inte vore för Mira. Hon sköter om honom och deras band växer sig allt starkare. Drömmen är att en dag få tävla på honom, men för att nå dit måste hon bli en bättre ryttare. Sofie Sarenbrant debuterar som barnboksförfattare med den första delen i serien om Mira & Månen. I En vän för livet skildras utanförskap, svårigheterna med att försöka passa in och hur en ponny kan bli din allra bästa vän.
ISBN 978-91-89585-24-9
9 789189
En vän för livet omslag.indd 1
585249
2022-07-07 10:48