9789189532052

Förord

Vad bra att du har hittat den här boken.

Jag har skrivit den för att visa vad du kan göra för att överleva som barn till missbrukare. Jag kan det här eftersom jag själv växte upp i en sådan miljö.

Boken är skriven för dig som just nu sitter ensam i ett tomt vardagsrum. Din morsa är full och du inte vet vad du ska äta. Jag vill visa dig att världen ändå är en fantastisk plats för dig också – kanske inte just nu. Men det kommer och medan du väntar finns det flera sätt att göra ditt liv mycket bättre nästan direkt.

Jag hoppas att boken ska hjälpa dig med många saker och att du ska förstå att det finns massor av hopp och ljus i ditt liv.

Det första som du ska veta är att du inte är ensam, även om det känns så just nu. När jag var liten hade jag ingen aning om att ungefär vart femte barn (430 000 barn) någon gång har haft minst en förälder med alkoholproblem (det betyder ungefär tre barn i varje skolklass). Och visste du att ungefär 320 000 barn har påverkats negativt på något sätt av den här typen av uppväxt? Ungefär 215 000 barn berättar att de har påverkats mycket negativt av att ha minst en förälder med alkoholproblem.

Boken är proppad med tips och råd om praktiska, vardagliga situationer och hur du kan hantera dem, så att livet blir lite lättare för dig. Du kommer också att få veta var du ska vända dig om du behöver hjälp.

Det var länge sedan jag var ett barn, men på många sätt är jag fortfarande en alkisunge som har navigerat mig fram i en värld som jag inte förstod först (och ibland inte förstår nu heller). Just därför är en del av boken skriven för att visa dig hur du gör när du inte behöver leva kvar i den där världen längre om du inte vill. Alltså, när du själv börjar bli vuxen.

Okej, lite om mig, då – och jag sammanfattar mitt liv med en punktlista, så det går snabbt:

• Mina föräldrar gav mig en dålig start. De var båda blandmissbrukare och kriminella, så jag började inte livet med två tomma händer, utan med två händer fulla av sopor.

• När jag var 14 år och bodde ensam i en lägenhet med elen avstängd mitt i vintern insåg jag att allt var upp till mig själv om jag ville förändra min tillvaro och mitt liv.

• Jag pluggade hårt i gymnasiet och fick bra betyg för att börja bryta ett mönster.

• Jag kämpade hårt för att frigöra mig från min destruktiva familjehistoria. Läste böcker, framför allt amerikanska framgångsböcker och uppfostrades mer av dem än av något annat.

• När jag var 25 år gammal kom min första roman ut på ett av Sveriges största förlag i stenhård konkurrens med över 2 000 andra manus. Jag hade då fått nobben fem gånger och skrivit om hela boken lika många gånger – på skrivmaskin.

• Jag har haft fasta platser som krönikör både i Dagens Nyheter och i tidningen Metro. Jag har till och med haft en frågespalt för män i tidningen Damernas Värld – jobb som jag fick helt utan kontakter till att börja med.

• Jag har varit krönikör i radio och har haft frågespalter om marknadsföring och försäljning i flera svenska tidningar.

• 30 år gammal hade jag skrivit tre romaner och fått fantastiska recensioner i de största tidningarna.

• Jag har varit huvudförfattare till 350 avsnitt av TV-såpan ”Vänner><Fiender” och flera andra TV-serier.

• 33 år gammal startade jag två bokförlag som nu 25 år senare är väletablerade förlag med bra lönsamhet och ett tjugotal kontrakterade författare.

• Jag har skrivit ett sextiotal böcker inom olika ämnen.

• Jag har patent på en egen uppfinning som blivit en stor framgång.

• Jag har tjänat pengar och har en stor bostadsrätt i Stockholms innerstad och ett hus med sjötomt i Vaxholm. (Jag vet, det låter lite äckligt. Men jag har inte fått en enda spänn till skänks av någon, så jag skäms inte ett dugg).

• Jag har vunnit priser som till exempel manuspriser för TV-serier, blivit belönad med priset ”Årets säljarbok” två gånger och jag blev finalist i ”Årets Företagare Stockholm” 2012.

• Nästan alla mina yrkesmässiga och materiella drömmar har förverkligats – förutom en sak och det är att göra en spelfilm. Men jag jobbar på det.

• Men den viktigaste framgången av alla för mig är att jag fortfarande lever med kvinnan jag älskar (och som jag träffade som 15-åring), att mina barn och barnbarn är friska och glada och att jag har min vovve nära mig.

Jag, jag, jag.

Ledsen, men det är viktigt att du ser vad jag har åstadkommit jämfört med var jag kommer ifrån och vad jag har haft emot mig.

Om det här låter som en skrytlista, så är den inte ens en hundradel så lång som om jag skulle göra en lista över alla misslyckanden jag bär med mig och den kamp jag haft för att ta mig dit jag befinner mig idag. Punkterna på den listan skulle utan tvekan fylla en helt egen bok. Jag skulle med lätthet kunna tapetsera hela lägenheten på 156 kvadratmeter med bara mina refuseringsbrev som jag fick när jag försökte sälja in min första bok.

Men här är grejen.

Jag skulle inte ha kunnat åstadkomma hälften av det du ser på listan om jag inte hade varit en alkisunge.

Det är sant!

Det är inget lätt liv att växa upp som alkisunge. Förutom att man måste se till att ens egen hårda vardag i skolmiljön fungerar, så måste man också se till att man får mat på bordet och att kallingarna är hyfsat rena. Man måste också ständigt lära sig att täcka upp, ljuga och hitta på bortförklaringar. Att vara alkisunge är ett hårt heltidsjobb där man alltid har jourtjänstgöring –men det innebär också att man lär sig att utveckla vissa styrkor.

Lite senare ska jag berätta mer om de styrkor du redan har, men som du inte vet om än. Jag ska visa hur du använder dem också. Jag lovar – du har flera superkrafter som andra inte har och som kan ge dig ett mer intressant liv än andra får.

Just nu känns inte din situation särskilt kul.

Just nu känns det antagligen ofta hopplöst (eller det kanske till och med känns så mest hela tiden). Jag vet, jag har själv varit där och vet precis hur det är när man lever med osäkerhet och förtvivlan.

Del 1

Vad gör systemet/samhället för dig?

1. Du är dessvärre rätt osynlig för de som bestämmer

Makten i Sverige kommer inte från folket. Den kommer från politikerna och deras beslut och just nu beslutar de ingenting som är till för att göra ditt liv lättare. Jag läste en artikelserie i Aftonbladet om ”de glömda barnen” från 2002. Där berättar journalisten Kerstin Weigl om att politikerna redan då, för över tjugo år sedan, hade skapat något slags handlingsplan för alkisungarna, men aldrig satt den i rullning.

Och jag tror att jag vet varför. Om jag var en fluga på väggen på något slags konvent för politiker, så tror jag att det är så här ungefär:

En politiker med allvarligt fejs äntrar en talarstol i ett konferensrum på något Scandic hotell i Sverige. Han harklar sig, tar fram det tillknycklade talet han hållit varje år sedan 1982 och börjar prata:

– Kära politikerkollegor. Det finns just nu kanske 400 000 barn som växer upp i en familjemiljö präglad av missbruk. Det finns många skäl att visa särskild omsorg om de här barnen. De är en del av vår framtid, det här samhällets framtid, och vi måste handla förebyggande och implementera lösningar för att få en ny struktur av omsorg. På nittiotalet hade vi en plan för det här och nu måste vi effektuera denna plan. Han tittar myndigt ut över publiken och fortsätter:

– Kära medpolitiker. Det är lätt att föreställa sig vad dessa barn tar med sig när det gäller synen på familj, relationer, moral och så vidare när de går ut i livet som vuxna. Man kan tänka sig att många av dem kommer att få problem med relationer, alkohol, rättvisan och arbetslivet när de ställs inför vuxenlivets alla krav. Det är därför vi ska hjälpa dem tidigt. Om vi inte hjälper de här ofta vilsna missbrukarbarnen nu kommer de att fylla upp fängelser, vården och parkbänkarna senare i livet. Tre barn i varje klass bär på den här hemligheten. Vi vet att barnen finns och vilken hjälp de behöver, men vi blundar ändå för dem. Tre barn i varje klass vet inte om de får någon middag ikväll. Några av dem letar tomflaskor hemma, torkar spyor och avstyr bråk. En del håller sig kanske hemifrån. De vaktar sin hemlighet. De här barnen lever runt omkring oss, i stora städer och små samhällen, i välbärgade villaområden och i vanliga förorter. Vi vet mycket om dem, men talar sällan om dem och gör ingenting för dem.

Politikern petar ner glasögonen på nästippen och tittar myndigt ut över

åhörarna:

Del 2

Att förstå dina föräldrar och deras missbruk

2. Vad är det egentligen för fel på din morsa och farsa?

Det finns många skäl till varför någon börjar dricka, men det som är viktigast att komma ihåg är att det inte har med dig att göra.

Inte ett smack.

Det är inte ditt fel att dina föräldrar missbrukar. Det är väldigt viktigt att du förstår det direkt. Du har absolut ingenting med deras drickande eller knarkande att göra.

Missbrukare vill döva något inom sig själva. Det är vad alkoholen hjälper till med i ögonblicket. Den som missbrukar kan använda droger som ett sätt att hantera svåra känslor eller förhållanden i livet. Missbrukaren kan ha varit med om trauman, ha psykiska hälsoproblem eller till och med själv växt upp med missbrukare (det är här du ska passa dig).

Igen: Det är inte ditt fel: Det är viktigt att inse att det inte är ditt fel att din förälder missbrukar. Du är inte ansvarig för deras beteende och det är inte ditt ansvar att fixa det.

Igen: Det är inte ditt fel. Du har inget med deras missbruk att göra. Nu sa jag det på flera sätt och jag hoppas att något av sätten gick in.

Är alkoholism verkligen en sjukdom?

Alkoholism ses som en sjukdom, men vad är en sjukdom?

Ibland kan jag säga att okej då, vi säger väl det.

Men inom mig ropar något nej!

Det är väldigt lätt att fly från sitt eget ansvar från saker och ting genom att kalla det för sjukdom. Jag gillar inte sådant. Jag tycker att det är okej att kalla sig sjuk om man är alkoholist och ”sjukdomsinsikten” gör att man skaffar hjälp. Men inte när någon använder alkoholism som något man själv inte kan göra något åt just för att det är en ”sjukdom” som man har ”drabbats av”.

Jag vet inte om själva alkoholismen är en sjukdom i sig, även om alla experter verkar hålla fast vid det (jag är väl bara korkad). För mig känns det mer som att alkoholism är en sjukdom som man får för att man har självmedicinerat med alkohol för en annan sjukdom man har som man inte hanterar eller för psykisk ohälsa i olika former. Man kan inte bota en alkoholist om man inte hanterar det som drickandet beror på.

Så om din förälder bara tänker sig att sluta hälla i sig alkohol och inte har en plan för hur det ska göras och inte söker rätt hjälp är chanserna små att de lyckas. Alkoholism är snarare en sjukdom som man får av att man har en annan sjukdom – psykisk ohälsa eller bara att man inte kan hantera sitt liv eller hatar världen eller sig själv så mycket att man inte orkar leva utan alkohol.

Del 3

Överlev vardagarna

5. Kommer du ihåg när du fattade?

Alla alkisungar kommer ihåg det ögonblick när de fattade att deras familjer inte var som andras.

En natt vaknade jag av att det bankade på dörren till lägenheten. Jag gick upp och ut i hallen och där stod farsan full med håret rakt upp och vinglade.

– Öppna inte!

– Öppna, det är jag, hörde jag morsans röst utanför.

Du känner igen det, va?

Sådana där omöjliga situationer försätter de oss i hela tiden. Jag var sju år och skulle till skolan dagen efter.

Jag öppnade inte. Vad skulle jag göra?

– Gå och lägg dig!

Jag gjorde det och hörde morsan plinga och banka ett tag till och sedan blev det tyst.

Det kan ha varit då jag uppfann att ”sova korv” som jag kallade det för eftersom man blir en korv i lakanet som då är tunnbrödet. Så här går det till: Ligg på ryggen med täcket över dig och armarna längs sidan. Rulla sedan ett kvarts varv åt vänster, så täcket hamnar under dig och rulla tillbaka till ryggläge igen. Rulla sedan ett kvarts varv till höger, så den andra sidan av täcket hamnar under dig. Du har nu förvandlat dig själv till en puppa. Du är inlindad hårt i täcket och det skapar en känsla av trygghet. Jag sov korv många nätter som barn.

Prova det själv när du känner dig orolig.

Det fungerar.

Vid den här tiden bodde vi på Malmvägen i Sollentuna och just det området är ökänt för att ha stora sociala problem.

Jag hängde mycket i gångarna som går mellan höghusen och särskilt med en kompis som hette Johan. Två kvällar efter den där händelsen med morsan var hon tillbaka hemma igen och de drack som vanligt, men hade något att prata med mig om, vilket var väldigt ovanligt.

– Du får inte umgås med den där killen. Han är inte bra för dig, förmanade hon.

Snacka om ironi.

Men den krets jag umgicks i som 7-åring var så lik min egen att jag inte förstod att vi levde på ett annat sätt än de flesta andra människor. Det var först senare, kanske i trean, när jag kom hem till någon som bodde i radhus som jag insåg att det fanns en annan, mycket lugnare värld. Och man känner

Del 4

Så

överlever du storhelger, loven och födelsedagarna

10. Sommarlovet

I många tidningar brukar det publiceras reportage om hur det knyter sig i magen på många barn när det är dags för skolstart.

För mig var det tvärtom.

Jag var glad när skolan började. För mig knöt det sig i magen när det blev lov, framför allt sommarlov som var en tid utan struktur, med fyllon runt mig, och bara mat ibland om det fanns. Hur man än ser det, hur mycket spänningshuvudvärk jag än hade, så var skolan en fast punkt där det var ordning och reda. Jag upplevde faktiskt samma sak i lumpen. Ordning och struktur. Det hjälpte mig.

Jag visste aldrig var jag skulle ta vägen på sommaren. Alla kompisar åkte på semestrar, gick på Gröna Lund och hade stora planer.

Min brorsa Krobbe och jag ägnade en hel sommar med att spela innebandy i en kokhet lägenhet medan vi åt mackor med rå köttfärs och var manliga. Jag var 13 och han 10.

Brorsan hade blivit lite inblandad i tråkigheter. Han och en kompis hade gått in på polisstationen och snott ett luftgevär som låg där på en bänk. Jag försökte tala om för honom att det bara är idioter som gör sådant. Han hade också åkt fast med samma kompis i skolan för att de på skolans initiativ samlat in pengar till Röda korset med pengabössor i handen. När bössan var full bröt de upp den och gick på restaurang för pengarna. Jag kan skratta lite åt det nu, men förstår också hur olika vi såg på världen redan då. Ändå hade vi alltid kul ihop.

Och så flyttade Krobbe till farsan och jag blev rätt ensam när det blev lov. Sommarlovet är ju också lite statusaktigt i skolan. Alla berättar om sina planer och efter lovet berättar folk om sina utlandsresor eller att de har varit i Vaxholm på seglarläger eller äntligen fått åka till USA – vad ska du säga? – Jo, sommaren var kanon, sörru. Det mest spännande är väl när jag var med morsan på ICA när hon kollapsade vid köttdisken av en tredagarsfylla.

Men, och det här är viktigt, det känns kanske som att du sitter fast i ett livstidsfängelse. Men det gör du inte. Snart kommer du att kunna styra ditt liv helt själv och tillbringa hela dagen på Gröna Lund om du vill. Jag leker ju jämt numera. När du är vuxen förändras allt, så ha lite tålamod.

Del 6 Överlev skolan och kompisar

17. Jag önskar att du får lärare som ser bakom din yttre mask

Jag misskötte skolan ända fram till gymnasiet. Jag var i lärarnas och alla andras ögon en strulig unge som inte lyssnade, utan hellre kastade suddgummin, klättrade på skoltaket och ”behövde” gå på toan sjutton gånger per lektion. Rastlös, orolig, utagerande och opålitlig.

När lärare läser de där orden kan det första handtaget de sträcker sig efter vara märkt ”ADHD-utredning”. Inget kunde vara mer fel.

För hur fan ska man kunna sköta skolan om man:

• Är helt otrygg hemma och aldrig vet vad som kommer att hända eller vad som kommer att sägas.

• Skäms över hur ens föräldrar uppför sig och man är nervös över att andra ska upptäcka hemligheten.

• Är rädd för vad ens föräldrar ska göra när de är påverkade. Ska man få stryk igen eller bli hotad?

• Är alldeles för van vid att inte uttrycka sina känslor, så att man inte vet hur man ska göra.

• Känner sig övergiven eftersom det inte finns någon där när man behöver det.

• Alltid måste ta ansvar för sig själv, men också för sina föräldrar och kanske syskon eftersom morsan och farsan är för upptagna med att kröka.

• Känner sig isolerad och har svårt att skaffa kompisar eftersom man inte litar på andra och har så fullt upp med att överleva.

• Påverkas hälsomässigt på olika sätt av den kroniska stressen.

• Känner sig olycklig och inte orkar intressera sig för något.

Och man känner sig annorlunda fast på ett konstigt sätt. Jag kunde inte klockan förrän jag gick i femman och då var det för att jag erkände för några kompisar att jag inte kunde klockan.

– Idiot!

– Är du efterbliven?

Jag samlade mig snabbt.

– På engelska alltså. Jag kan inte klockan på engelska.

Vi alkisungar tänker snabbt. Det vet du ju själv. Jag blev så knäckt av det där att jag omedelbart började intressera mig för klockan. Och snart kunde jag den.

18. Vad gör lärarna för dig och vad skulle de kunna göra?

Det finns många saker som visar omgivningen att något inte stämmer hemma hos dig.

Om lärare och annan personal från skolan var lite vakna skulle de kanske se det. När jag gick på fritids efter skolan i ettan fanns det ett högt skåp som det var lätt för mig att klättra upp på. När alla ungar var hämtade gick jag upp och lade mig där och låtsades att jag hade somnat eftersom morsan och farsan aldrig kom. Ibland fick personalen ringa, ibland fick de stanna längre. En gång tog en ur personalen mig i handen och gick hem med mig. På Malmvägen i Sollentuna var allt nära. Fritids var bara ett par höghus bort. Jag vet inte om något hände bakom kulisserna, men det tror jag inte. Jag ”sov” så ofta på det där skåpet att fritidspersonalen skojade om det. De såg inte varför.

Frågan är ju vad lärarna ser och vad de orkar göra. Det är rätt stora maskor i det där nätet. Det går ju att blunda också. Eller liksom inte vilja ta den där diskussionen om det inte skulle vara så som man misstänker.

Mina lärare såg ingenting genom hela skolan. I alla fall visade de inte mig att de såg något, trots att alla tecken fanns där. I mellanstadiet, innan jag intresserade mig för utseendet, hade jag ofta trasiga brallor och tröjor under en tid när det inte var trendigt, smutsigt hår och inga vantar eller mössa. Skorna var alltid de samma året runt och jag hade aldrig gympakläder eller något annat med mig som krävde föräldraengagemang. Jag gjorde aldrig läxor, morsan och farsan kom aldrig på föräldramöten och jag var en notorisk lögnare genom mellanstadiet för att överleva varje dag.

För mig ringer alla varningsklockor. Men det var helt tyst i lärarnas huvuden.

Och det är så löjligt att prata om lärarna som kollektiv, som en grupp av likadana fina människor. De är precis likadana som alla andra människor. En del är modiga och andra är fega. Det är på individnivå du hittar modiga människor och det kan lika gärna vara tanten i kiosken som en lärare.

Jag minns en lärare speciellt.

Hon var en sådan där riktigt engagerad ”på barrikaderna-person” med

Del 7

Förlorad i övergången – att navigera in i vuxenlivet utan karta

22. Tyst! Är det där en jordbävning?

Om jag hade kunna åka tillbaka i tiden och hjälpa mig själv som 14-åring skulle den där 14-åringen som var jag förmodligen bara ha sträckt fram handen och sagt:

– Pengar, tack.

Det var bristen på pengar som alltid ställde till problem.

Jag hade ingen mat, inga nya kläder, inget busskort eller pengar till sådant som skulle göras i skolan och på fritiden. Jag var så van vid att leva i alkismiljön att den bara var normal och möjlig att navigera i på olika sätt. När det blev för stökigt hade jag mina fristäder och jag hade slutat räkna med stöd hemifrån för flera år sedan. Det var pengar jag behövde mest akut då. Det är ju inte alls säkert att du är som jag. Jag fick nog av mina föräldrar och fasade ut dem från mitt liv, egentligen slutade jag räkna med dem redan när jag var 10 år gammal.

Men om jag skulle åka tillbaka i tiden och träffa mitt 20-åriga jag skulle det vara en helt annan historia.

Det var direkt efter lumpen som det slog mig att inget i hela världen väntade på mig nu. Det skulle inte komma en lapp där det stod att det var upprop den 16 augusti eller att jag skulle infinna mig någonstans. På ett sätt var det precis vad jag längtat efter. På ett annat väldigt skrämmande.

Mitt i kriget i barndomen stod bara praktiska problem på min dagordning.

Nu när kriget var över var det de psykologiska problem som jag samlat på mig under barndomen som jag måste ta itu med.

Att bygga sig själv som vuxen, att få råd om utbildning, att försöka vilja komma någonstans, att odla ambitioner och att bli en normal människa. När du börjar bli lite äldre uppstår kanske en stress över vad du ska göra av ditt liv. Jag kände den och det var inte roligt.

När min omgivning av medelklassungar redan hade stakat ut sina vägar till universitet, åka utomlands på college i USA eller ta sommarjobb som någon förälder fixat, så visste jag ingenting. Världen låg helt öppen, men kändes ändå stängd. Jag visste inte hur jag skulle navigera mig fram.

Men det handlar också om praktiska problem och pengar i den här åldern. Och man börjar från noll, ja ofta till och med i en ekonomisk uppförsbacke. Som ung vuxen alkisunge får man ett dyrare liv än andra till att börja med. Du vet, många föräldrar betalar körkort till sina barn, de övningskör privat

Del 8

Bygg upp dig själv på nytt

i praktiken

27. Hur du sätter gränser som skyddar dig och ditt hjärta

En viktig aspekt av att överleva som alkisunge är att bli mycket bättre på att ta tillvara sina egna intressen. Att visa respekt för sig själv.

Men det här är inte lätt som alkisunge. Vi är ju vana vid att jämka, kliva undan, få andra att må bra och helt enkelt strunta i oss själva.

Men lyssna här nu.

Jag och min brorsa Krobbe hanterade det här på olika sätt. Medan jag läste böcker och gick i terapi och gjorde allt jag orkade för att kunna bli en normal människa, så gjorde han inte det. Han lät kvinnor i sitt liv sätta sig på honom, han sa upp sin lägenhet och flyttade hem till sin tjej för att hon ville det. Men han fick inte stå på kontraktet. När han separerade från någon under sitt vuxna liv, så krävde han inte att dela på saker som de hade köpt tillsammans.

– Skit samma, jag pallar inte, sa han. Och det är ju de kroniska självföraktarnas främsta stridsrop.

Folk kommer att sätta sig på dig om du inte står upp för dig själv. Så är det bara.

Och det här med att stå upp för sig själv har så många områden. Du måste ta hand om din kropp och inte livnära dig på skräpmat. Du måste ta kontroll över din ekonomi och du måste lära dig att lyssna på din magkänsla när det gäller andra människor. Om det inte känns rätt i magen, så ta det på allvar. Du ska aldrig låta andra människor kliva över dina gränser om det får dig att må pyton.

Jag vet att det är svårt.

Jag har fortfarande på en viss mängd självförakt i mitt beteende. Jag kände länge att andra människor alltid stod över mig på något sätt och hade större rättigheter än jag. Det sitter kvar lite, jag ska inte ljuga om det. Men jag har ändå lärt mig hur man ska göra och tänka för att minimera de här känslorna av att inte vara lika mycket värd som alla andra.

Det lättaste sättet att tänka på personliga gränser är att se en tomtgräns framför sig.

Tänk dig ett staket med skyltar som det står ”Privat område” på. Du kan nu se skylten och gränsen som den skyddar. Personliga gränser kan vara svårare att definiera eftersom gränserna inte syns – och för att de kan förändras och är unika för varje person.

29. Fördelarna med att vara en alkisunge

Det trodde du aldrig, va?

Finns det verkligen fördelar med att ha växt upp som vi gör?

Jag tycker det.

Missförstå mig rätt nu.

Jag skulle inget hellre vilja än att du hade det fantastiskt hemma, att det var tryggt och att du bara kunde ha en kul barndom. Jag önskar dig allt det bästa i livet, det hoppas jag att du vet. Och jag vet att det kan vara svårt att se fördelarna medan man fortfarande bor hemma och är drabbad. Men det finns faktiskt en hel del fördelar med att vara alkisunge som du har användning för senare i livet. En sak du kanske inte ens har tänkt på än är de superkrafter som alkisungar får utan att de vet om dem. Där Peter Parker (Spindelmannen) blev biten av en spindel och blev Spindelmannen kan man med lite svart humor säga att vi alkisungar kanske blivit bitna av alkisar och fått superkrafter också.

(Jag måste lägga in en parentes här innan du ser fördelarna: Jag menar inte att det är bra att växa upp som vi har gjort. Jag menar inte att man ska växa upp och gå ut i livet med obearbetade problem och klistra fast ett falskt leende i ansiktet. Jag menar att man ska förstå att vi alla snart är döda och att man ska bearbeta det man varit med om och komma till freds med det, så att man kan leva ett fantastiskt liv. För mig var terapi den bästa vägen dit. Det vet du nu.)

Jag vet en sak som du kanske inte vet än. Det är att all skit du har varit med om kan förvandlas till styrkor Va?

Vad är det han säger?

Ja, jag menar det.

Man kan göra skiten man varit med om till sin allra bästa vän. Du kanske inte har tänkt på det så mycket, men alla människor har dåliga erfarenheter gömda i garderoben. Din skolkurator, granne, killen som verkar ha allt –och så du – ruvar på de där dåliga minnena, bakslagen och på ångesten över sådant som stoppar upp oss. Och de flesta människor, säkert 99.99 %, låter sig själva hämmas av de erfarenheterna. De låter det onda och bakslagen begränsa dem på olika sätt.

Del 9

Ta ditt nya jag ut i världen

30. Hur du överlever och frodas i en värld av normala människor

Där står du nu och har bestämt dig för att bli en normal människa.

Du kan inte skriva om din historia, men du kan börja nu och skapa ditt eget livs äventyr. Du har fattat beslutet att inte gå till flaskan eller knarket och som belöning har du fått välkomstpaketet med instruktionsboken som börjar med texten:

”Grattis till att du har valt uppgraderingspaketet – vad händer nu?”

Men du vet hur det är när man får en uppgradering av en produkt man redan har och tillverkaren gratulerar till att man köpt bonusfunktionerna och det är ett litet helvete att förstå hur man installerar det.

Lite så har jag känt i hela mitt liv i förhållande till den ”klass” av människor som jag strävade efter att tillhöra efter att ha tillhört socialgrupp ”Ö.”

Så här är det:

Antingen går du i dina föräldrars fotspår och börjar kröka och knarka och leva ett miserabelt liv – eller så tar du dig i kragen och bestämmer dig för att möta den normala världen. Det har sina utmaningar, men också ganska fantastiska och positiva överraskningar. Jag ska berätta om båda.

Du kommer att märka det själv efter ett tag.

Gradvis förändras livet för dig ju äldre du blir och ju fler val du själv kan styra över. Dina möjligheter blir fler ju äldre du blir (bara en sådan sak som att du faktiskt kan ha mössa och vantar på vintern). Om du vill kan du snart lämna den där världen som gjort dig illa och bli den du vill vara.

Jag ägnade en stor del av min tid mellan 18 och 34 år med att putta ner saker från de glänsande borden som inte var för mig. Allt det där som verkade lite överklassigt och stort gav jag mig på.

Bara en sådan sak som att börja prenumerera på en morgontidning var stort för mig. Det var ett bevis på att jag hade blivit ordentlig. Jag hyrde ett bankfack och lade in mina investeringar som på den tiden var en helt rak femkronorssedel, några mynt och några utländska sedlar som jag hittat någonstans. Det var viktigt symboliskt för mig att öka avståndet till mina föräldrar. Som alkisunge förstorar man den där andra världen. Den där de ordentliga är organiserade och strukturerade. Man tror att deras liv är perfekt och fantastiskt. Jag skrattar lite här vid datorn bara av att skriva det.

Mer om det senare.

36. Resurser som du har nytta av

”Så där vill jag också bli”.

”Så där vill jag inte bli”.

Hela min barn- och ungdom handlade om att leta efter förebilder för vad jag själv ville bli. Det var människor jag träffade, andras föräldrar eller personer jag såg på TV som verkade glada och framgångsrika som hamnade i facket: ”Så där vill jag också bli”.

Så hur överlever man?

Jo, nyckeln för mig var att titta på mina föräldrar och göra precis tvärtom. Man tar sig så långt från sina föräldrars livsstil som man bara kan. Man läser böcker. Man frågar folk saker och till slut blir man en person som andra frågar när de vill veta saker eller få goda råd.

Mina föräldrar var de starkaste kandidaterna till hur jag inte ville bli och ju äldre jag blev, desto mer fungerade de som anti-förebilder för mig. Förutom att de var missbrukare, så gjorde de också alltid fel val i alla andra sammanhang. De kunde inte behålla sina jobb, de hade aldrig pengar och efter att de hade skilt sig var deras nya relationer alltid dåliga och fulla av lögner. Det gick inte att lita på vad de sa. Det var egentligen väldigt praktiskt att ha två riktigt dåliga föräldrar. De var perfekta förebilder för hur man inte ska vara.

Av dem lärde jag mig enligt tvärtomprincipen att:

• Mina relationer skulle vara ärliga och varma.

• Jag skulle bli tillförlitlig.

• Jag skulle tjäna pengar.

• Jag skulle alltid tala sanning.

• Jag skulle lära mig att identifiera dåliga människor och hålla mig borta från dem.

Så här brukar alkisföräldrar vara:

De tänker kortsiktigt.

De har ingen kontroll på pengar.

De lovar mycket, men håller lite eller ingenting alls.

De överdriver hur lätt det är att sluta missbruka.

De har utsett sig själva till offer.

De är som barn i förhållande till ansvar.