9789189501478

Med bergens andetag Roman

t idigare U tgivning av t herese w idenfjord på annat förlag

Övervintra (2020)

www.romanusochselling.se

is B n 978-91-89501-47-8

Copyright © Therese Widenfjord 2024

Omslag: Elina Grandin

Tryck: Scandbook, e U 2024

1976 a ppalachernas B ergstrakter, östra k ent U cky

Ellie

Det är en konstig dag redan från början, för ägget jag får till frukost har två gulor. Det har aldrig hänt förut. Som två blanka, runda ögon ligger de där och stirrar på mig i stekfettet på tallriken.

”Reg! Reg, titta!” Innan jag hinner tänka ropar jag på min bror. Armarna klibbar mot bordsskivan när jag vrider på tallriken så att han ska se. ”Det är två!”

Reg plockar åt sig en ny bit majsbröd. Brer smör på den, klämmer ihop den så det pyser ut över fingrarna och trycker in hela i munnen på en gång. Kinderna med svart skäggstubb putar när han tuggar. Fastän det bara är förmiddag än, är han redan blöt av svett i ansiktet.

Han verkar inte bry sig om mitt ägg, men jag kan inte sluta titta på det. Undrar vem av hönorna som har lagt det? Det borde vara Pearl, för hon är störst. Säkert är det ägget som hönsen pratar om där ute nu. Jag hör dem genom nätdörren på baksidan av stugan. De sprätter runt i det torra gräset under sockerlönnen och kacklar med varandra.

Jag petar på äggulorna. En, två. Gul, gul. Det är som om jag ser dubbelt. Kanske är det värmen? Min hjärna har börjat koka, så att det bara bubblar där uppe.

Jag fnissar till och trycker hårdare på den ena äggulan. Den

spricker och en trög, gul flod rinner ut. Jag doppar fingret i den och börjar rita en glad mun på tallriken. Jag ska visa hönorna. Ett äggansikte som skrattar! Jag stryker av det gula kletet från fingrarna på bordet.

”Lägg av!”

Jag rycker till när Reg skriker. Han reser sig så fort att stolen nästan välter bakom honom. Höften dunkar till bordet så att tallrikarna skramlar.

Jag försöker också komma upp, men hinner inte iväg. Han får tag om min handled och vrider till.

Aj!

Jag slingrar mig, men Reg klämmer bara hårdare. Tusen nålar, fast inte som på lek.

”Gå härifrån!” fräser han.

”Nä!”

Han drar min arm bakåt. Vrider upp den bakom min rygg. Jag sitter fast.

”Släpp!” ber jag.

Men han håller kvar. Puttar fram mig mot bordet och trycker ner mig. Hans axel är precis vid mitt ansikte. Den har fläckar av jord, och linnet han har på sig luktar svett och bensin. I skägget på hakan sitter en klick smör.

”Gå in dit”, säger han. ”Det blir inget mer i dag.”

Jag är på väg att säga emot, men sen kommer jag ihåg. Aldrig, aldrig, aldrig att det hjälper. Det vet jag ju, om jag bara tänker efter.

Han knäcker upp min arm en gång till innan han släpper mig, sen sätter han sig och brer en ny smörgås.

Jag står kvar på golvet och gnider mig på det onda. In dit betyder skrubben.

Jag vill inte. Vill inte, vill inte!

Men jag måste.

Armen dunkar när jag drar igen den smala dörren till skrubben bakom mig. Armen är arg och ledsen, ända ner i fingrarna. ”Orättvist”, säger den. ”Orättvist!” Inuti armbågen känns nånting fel, som om nåt har halkat iväg. Jag klämmer på den, trycker mot den hårda kulan.

I glipan nere vid golvet kommer det in ljus. Dörren hänger snett så det blir inte riktigt tätt, även om jag har stängt den ordentligt. Det är noga att man stänger den helt. Om den står på glänt när Reg går förbi, kommer han att dra igen den och låsa utifrån, och när han gör det blir det ännu jobbigare att vara här. Då kommer jag bara tänka på vad som skulle hända om det börjar brinna. Reg bryr sig inte alltid om att släcka sina fimpar ordentligt, även om det är jättetorrt överallt nu på sommaren. Om det tar eld, kommer han springa ut och lämna mig ensam kvar här inne.

Vår timmerstuga är gammal och väggbjälkarna har haft massor av år på sig att torka. Vi är som mössen som hade byggt bo inuti den där rishögen som Reg drog ihop. När grenarna hade torkat på våren gick det snabbt för elden att äta upp dem. Reg behövde inte ens hälla på dunken med spillolja för att det skulle ta sig.

Det är inte så bra att tänka på det nu.

Jag sätter mig med ryggen mot väggen och drar upp knäna.

När ögonen har vant sig syns alla som bor i mönstret på tapetbiten som mamma har klistrat upp på insidan av dörren.

Tjockgubben spänner ut magen och tittar på de små som går på rad ovanför honom. Den korte väntar och är suddig i kanten som om han håller på att försvinna. På andra sidan om dem står sjungande damen och gapar med fina, röda läppar.

Jag sjunger med i hennes sång en stund, för jag har lärt mig orden. De är ganska enkla. Jag har inte hört Reg komma ut i hallen, så om jag bara sjunger lågt ska det nog gå bra.

När jag har tröttnat på att sjunga sträcker jag ut benen tvärs

över golvet och trycker fötterna mot väggen mittemot. Magen kurrar och gnäller. Vill väl tala om precis hur dum den tycker

jag är som missade att äta det där ägget. Vitan skulle nog ha smakat som vanligt, men gulorna skulle ha runnit över tungan. Salta och krämiga och goda och extra. Extra ägg. Extra allt.

Jag smäller till mig själv för att jag var så dum. Dum! Hade jag bara varit tyst, hade ägget legat i min mage nu, med dubbla gulor och allt. Dum! Jag slår igen men kinden svider inte så mycket som jag förtjänar.

Reg sätter på radion där ute. Snabba röster studsar in till mig genom väggplankorna. Med bara tre poängs skillnad mellan

lagen i toppen har vi en spännande eftermiddag att se fram emot här på Leeman Stadium. Hos oss i dag har vi Dean Miller som sen i höstas har …

Medan jag blundar hör jag hur det skramlar i tomburkarna på köksbänken, sen knarrar det när Reg sätter sig i soffan.

Jag reser mig upp och känner med handen på översta hyllan efter vattenflaskan som jag har lagt dit. Var är den? Reg kan väl inte ha hittat den? Nä, då skulle jag ha fått höra det. Jag sträcker mig upp på tå och där, längst in, är den.

Vattnet är ljummet och smakar damm. Men det är lättare för magen att vara utan mat om den åtminstone får vatten. Med baksidan av handen torkar jag av läpparna och sen kasar jag ner längs väggen igen. Vattnet skvalpar runt, men magen känns ihålig ändå. Hela jag klibbar av svett. Om en stund kommer solen att nå runt hörnet och steka mot väggen och då kommer det rinna om mig även om jag sitter alldeles stilla. Man kan blunda då, och känna hur svettdropparna tar sig ner innanför tröjan. De rinner och rinner. Hela vägen mellan brösten, utefter sidorna, under armarna. Dottie.

Jag rycker till och sätter mig rakt upp.

Åh nä! Jag hann aldrig ut till henne.

Jag far upp på fötter och lägger handflatorna mot dörren. Händerna vill trycka upp den och benen vill springa ut, men jag säger NÄ till dem. Jag får inte.

Jag släpper dörren och börjar trampa där jag står, för att benen ska glömma att de egentligen vill gå ut.

Reg kommer inte komma ihåg att ge Dottie vatten. Eftersom det är så varmt stannar han förmodligen inne ända till i kväll. Då kommer han ge mat åt hundarna i burarna på framsidan, men jag kan slå vad om att han kommer glömma att gå in till Dottie. Sen han tog valparna ifrån henne spelar hon inte så stor roll längre. Det är bara de som ska upp i ringen som behöver äta bra, bara de som ska slåss som behöver bli starka. Han har redan valt ut två hanar ur kullen: den stora med en ljusbrun fläck på sidan och den med en vit strimma ner över nosen. Han skröt om dem förra veckan när Marty och Earl var här och lämnade fler lådor.

”När jag är färdig med dem är det ingen som kommer våga gå upp mot dem. De kommer slita strupen av den som försöker. Ser ni här”, sa han och tryckte valpen på bröstet så den ryckte till. ”Ser ni vilka muskler han har redan?”

Så nu ska han träna dem. Lära dem att inte känna när det gör ont, att fortsätta slåss vad som än händer. Jag vet hur det går till för jag har sett det så många gånger. Jag har sett det, och jag har suttit med de som han har valt bort. Dem använder han till bete istället, så att de andra ska kunna öva. ”En levande sandsäck!” brukar han säga. Han sätter silvertejp runt nosen på dem så att de inte ska kunna bita tillbaka.

Jag sitter alltid med dem efteråt. Små kroppar som skakar och blöder. Jag brukar försöka göra rent såren även om jag vet att de hundarna inte kommer få vara kvar så länge att det hinner hjälpa. Reg brukar låta mig göra det.

Men jag kan inte gå ut till Dottie än. Tiden funkar så här inne, det känns som om jag har suttit här hela dan, men utanför är det fortfarande förmiddag. Jag vet att jag kommer få vänta länge till.

När Reg till slut kommer, puttar han som vanligt bara upp dörren till skrubben som om han inte vet att jag är här inne. Han hämtar nåt i sovrummet, sen går han tillbaka till soffan.

Luften som väller in genom dörren är sval och jag lutar mig framåt och bara flyter i den, som en fisk som slängts tillbaka i vattnet efter att ha hamnat på land. Jag tar några andetag som är lika goda som kall läsk med is i.

När jag reser mig vill benen inte vara med. Jag vinglar och måste stötta mig mot väggen. Med armarna utsträckta och händerna mot väggplankorna på båda sidor börjar jag ta mig bort genom hallen, ett steg i taget.

Det finns en ho ute vid ladan, men vattnet som Reg har burit in från brunnen är renare, så jag letar reda på en tom kanna och fyller den. Dottie kommer säkert bli lika glad som jag över att få riktigt gott, färskt vatten.

Regs fötter sticker upp över soffkanten i andra änden av rummet, så jag lyfter så tyst jag kan på locken till burkarna på köksbänken. Runt dem surrar det av insekter och plasten är blank av fett. Kanske finns det nåt ben kvar i dem som jag kan ta med till Dottie. En extra belöning för att hon har väntat hela dan. Men Reg får inte se att jag ger henne nåt gott, för då kommer jag hamna i skrubben igen. Tänk om jag får sitta där i natt? När det är alldeles kolsvart. Förra gången det hände började jag gråta och kunde inte sluta.

Men Dottie måste få nåt. Jag ruskar på mig och fortsätter.

Det luktar sött men gammalt ur burkarna. Grillat kött, kryddor och nåt som har börjat jäsa. Magen kurrar ändå till.

I den första burken ligger bara ett hopknycklat flottigt papper. Den andra är helt tom. Jag lyfter undan några pappkartonger som först inte vill släppa från bänken, men sen lossnar de. Det låter som det har varit klister under dem. En svart liten spindel flyr iväg och hittar ett nytt ställe att gömma sig på bakom askfatet.

Det verkar som om Dottie får klara sig med bara vattnet. Det finns inget här som jag kan ta med åt henne. Men kanske, kanske, om Reg inte ser att jag går dit, kan jag smyga in i förrådet i ladan och ta med mig en näve foder ur säckarna. Om jag bara tar lite, lite grann märker han nog inte att det saknas.

Jag står med kannan i handen och ska just sticka andra foten i stöveln när det knastrar till på gruset utanför. En motor stängs av och en bildörr slår igen. Borta vid burarna skäller ett par av hundarna.

”Vem är det?” Reg har kommit ur soffan lika snabbt som ödlorna i skogen försvinner när man försöker fånga dem. Nu står han alldeles intill mig och blänger på dörren. ”Jag har fan inte bjudit hit nån.”

Vi tiger medan vi lyssnar på den som kommer uppför de två trappstegen på utsidan. Fötterna stöter till nåt som rasslar och rullar iväg över verandan.

”Mr Lynne?” Tre tunga slag på dörren. ”Är ni där? Det är sheriff Oswalds.”

Först ser Reg rädd ut, sen tar han på sig ansiktet han brukar ha. Han föser undan mig och nickar att jag ska gå in i köket.

Jag står vid spisen och kramar hårt om vattenkannan medan Reg stryker bak håret över huvudet och drar linnet rätt.

”Sheriff Oswalds”, säger han sen och öppnar dörren till en smal springa.

”God kväll, mr Lynne.”

Jag smyger fram och kikar ut genom fönstret vid köksbän-

ken. Sheriffens bil är täckt av brunt damm, som om han har kört runt på småvägarna hela sommaren. Han har svängt så långt ut åt sidan på gårdsplanen att bilen lutar. Varför gjorde han så? Då fick han ju kliva rakt ut i slänten ner mot bäcken. Han har tur som inte blev ormbiten – kopparhuvudena gillar att ta den vägen genom de torra stråna bort mot vedhögen.

Reg har gått ut på verandan och stängt dörren bakom sig. Deras röster slingrar sig runt varandra. Reg låter mer och mer arg, medan sheriff Oswalds pratar på, så lågt att jag inte kan höra orden. Men han låter envis.

Jag kikar mot nätdörren på baksidan. Så länge Reg pratar med sheriffen, kommer han nog inte märka om jag tar hundmat ur fodersäckarna.

Ute vid ladan tittar jag bakom mig en gång till. Står stilla och lyssnar så noga jag kan. Men det varken hörs eller syns nåt bortifrån huset, så jag fortsätter in i ladan.

Fodersäcken prasslar när jag viker upp den och sticker ner handen. Usch, vad högt det låter! Det här är nog dumt.

Snabbt smyger jag förbi de tomma spiltorna. Det torra höet knastrar under stövlarna.

”Hej Dottie!” viskar jag när jag äntligen kommer in till henne. ”Titta här!” Jag släpper ner torrfodret i hennes tomma skål. Bitarna skramlar mot metallen när hon kör ner sin breda nos i dem, men sen är de borta redan innan jag hunnit resa mig.

Bra. Då kan Reg inte se att jag har tagit mat.

Jag klappar Dottie på ryggen och plockar bort ett par vita, lösa strån.

”Du ska få vatten också. Här.”

Det är tur att jag tog den stora kannan. Hennes långa tunga skopar upp nästan allt vatten och jag får fylla på. Det röda dammet på utsidan av skålen får mig att känna mig lika törstig

som Dottie. Det kliar i halsen. Vattnet jag gav henne i går kväll tog nog slut tidigt i morse och sen har hon suttit här hela dan utan.

Jag gnider mig över ögonen.

Dottie har tytt sig till mig ända sen hon var valp och jag försöker ta hand om henne så bra jag kan. Ibland när Reg inte är hemma, tar jag loss henne och går ut i skogen, ner till bäcken. Helst skulle jag vilja ha henne med mig hela tiden, men Reg tror att hon ska sticka iväg om hon inte sitter bunden. ”Du skulle inte klara av att hålla fast henne”, säger han. Han förstår inte att jag inte behöver göra det, hon vill stanna hos mig. Men han låter henne åtminstone sitta inne i ladan. Här har hon mer plats än ute i de trånga burarna där de andra hundarna är. Så länge hon ger honom nya valpar får hon vara här.

”Duktig tjej, Dottie.” Jag berömmer henne när hon har druckit färdigt och lägger armen om henne. ”Duktig tjej.”

Jag sitter i den trasiga tygsoffan med Dotties tunga huvud i knät, när det gnisslar i ladans ena dörr.

Jag stelnar till.

Men det är sheriff Oswalds som kommer. Ensam. Han stannar i dörren ut mot det som var kornas rum förut.

I handen håller han sin pistol. Först pekar den neråt, men när han ser Dottie lyfter han den.

Nä! Jag lutar mig över henne och sträcker ut armarna.

Men så ser sheriffen den tjocka kedjan. Han följer den med ögonen, ända från hennes hals till ringen i väggen där den sitter fast. Han sänker pistolen igen, men står fortfarande kvar i dörren utan att komma närmare.

Kvällsljuset lyser in mellan de glesa plankorna i väggen och gör allting randigt. Små, små korn av jord och damm svävar i luften. Det är så tyst att jag hör hur tröskeln knarrar under

sheriffens stövlar. Sheriff Oswalds måste ha gjort som jag och gått in från baksidan, annars skulle hundarna i burarna ha talat om att han var på väg.

Långsamt stoppar han undan pistolen. Han ser sig noggrant för och börjar sen gå mot oss. Jag vill skratta, för det ser så roligt ut när han aktar sig för att trampa i nån av Dotties alla pölar och högar på golvet. Men nåt i hans ansikte får mig att låta bli.

Han stannar framför soffan och ser på mig uppifrån och ner, som om jag också var en hund. En ovanlig ras som han aldrig har sett förr, och inte riktigt vet vad han ska tycka om.

”Hallå där, vännen”, säger han. Han försöker nog vara snäll, men orden passar inte alls. Inte till hans uniform, och inte till hans ansikte.

”Vad heter du?” undrar han.

”Ellie Lynne”, svarar jag. Det är noga att få med båda namnen när folk man inte känner frågar, det sa alltid mamma.

Han sätter sig ner på huk framför mig och Dottie.

”Har du … Gör det mycket ont, det där?” frågar han och pekar mot mina bara ben.

Jag skakar på huvudet.

”Är det säkert? De ser rätt illa ut, alla de där märkena. Och på armarna också.”

Jag fortsätter klappa Dottie medan han tittar på mina sårskorpor och blåmärken. Hon har lyft på huvudet och jag kliar henne under hakan medan hon flåsar varmt och blött mot sheriffen.

”Reginald där inne”, börjar han och pekar mot huset. ”Din …”

”Min bror.”

”Just det.”

Jag brukar kalla Reg för min bror, fast egentligen är han inte

det på riktigt, för vi hade bara samma pappa. Min mamma var bara min.

”Ni bor här, ni två?” undrar sheriff Oswalds. ”Bara ni?”

Jag nickar.

”Har det varit så ända sen era föräldrar …?”

Sheriff Oswalds är precis som alla andra, han kan inte säga dog. Det är ett ord som alla verkar tycka är farligt. Dö, dog, dött. Dött, dött, dött. Jag leker med ordet i huvudet, låter det studsa runt. Sheriffen har så många frågor.

”Har ni bott ensamma här sen dess?” frågar han en gång till.

”Ja.”

”Jaha …”

Sheriffen stryker sig över nacken och reser sig upp. Verkar inte veta om han ska gå eller stanna kvar. Han tittar på blåmärkena igen.

Jag drar upp benen under mig. Dottie gnäller och flyttar på sig. Hennes korta, varma päls trycker mot mitt lår när hon lägger sig tillrätta på dynan bredvid.

”Kan du sitta kvar här tills jag kommer och säger till?” frågar han. ”Jag måste gå in till din bror igen.”

Jag lovar att stanna.

Sheriffen tar samma väg tillbaka som han kom, men går inte direkt till huset. Först knarrar dörren in till förrådet och det prasslar i fodersäckarna. Sen hör jag två tunga dunsar utifrån stallet. Jag smyger fram till dörröppningen och tittar.

Sheriffen har gått in i den bortersta spiltan. Han är som jag, bryr sig inte om att Reg säger att man aldrig få gå in där.

Stalldörren står på glänt och i ljuset som kommer in ser jag hur han går omkring och känner på locken till trälådorna som står staplade där inne. Det är de nya, de som Marty och Earl lämnade förra veckan. De gamla står fortfarande uppe på höskullen.

Sheriffen bryter upp locket på den översta. Står stilla och bara tittar i den en lång stund. Sträcker fram handen, rotar runt. Lyfter ner lådan på golvet för att komma åt den som står under, och gör sen likadant med nästa.

Jag lutar huvudet mot dörrkarmen. Hundarna i burarna på framsidan har hört att det är nån inne i ladan och nu börjar de skälla, en efter en. De första skallen hetsar upp de andra och snart är alla igång. Det sjunger i metallstängslen när de kastar sig upp mot dem. Sproing, låter det. Sproing. Och skall på skall på skall.

En stund senare sitter Reg på en av stolarna vid köksbordet, medan sheriffen står lutad över honom. Jag har smugit upp på verandan och kikar försiktigt in genom fönstret, beredd att fly tillbaka ut i ladan om nån av dem skulle komma. Jag hör allt, för de har inte stängt dörren om sig. Sheriffen kallar inte längre Reg för mr Lynne.

”Hur gammal är hon, Reginald? Femton?”

”Tjugotre.”

”Bara tre år yngre än du själv, alltså. Och då tycker du att det är en bra idé att låta henne gå omkring så där?”

”Jag tar hand om henne. Det har jag gjort i åtta år nu.”

”Hur tycker du att det fungerar?”

Jag sträcker på mig för att kunna se bättre. Båda två har ryggen åt mig och Reg rycker på axlarna.

”Det går väl.”

Sheriffen slår näven i bordet så hårt att allting skallrar.

”Hon har bara trosor på sig, och de är fulla av nerblodade skitiga papper, Reginald! Det, och en t-shirt. Det är ju för fan nåt en treåring skulle skämmas för att visa sig i.”

Reg tittar ner i bordet.

”Varför slår du henne?” frågar sheriffen.

Reg mumlar.

”Tala så att jag hör.”

”Jag har inte slagit henne.”

”Jaså? Vem är det som har gjort det då?”

”Vet inte.”

”Du vet inte?”

”Nä.”

Sheriffen börjar gå runt på golvet bakom Reg. Jag hukar mig längre ner.

Det rycker i kroppen på Reg. Hade det varit vem som helst annan än sheriff Oswalds, hade Reg farit upp och ut för länge sen. Han sitter sällan stilla, och aldrig när han blir stressad eller arg. Då blir han som en sån där docka med snören man kan dra i, och ser ut som om nån drar alldeles för hårt och snabbt i trådarna. Nu försöker han se lugn ut.

”Är det här nåt slags förhör, eller? I så fall har jag rätt till en advokat”, säger han och tittar upp mot sheriffen.

”Vad är det för fel på din syster?”

”Vad menar du?”

”Hon är inte riktigt som andra, eller hur?”

Jag trampar fram och tillbaka på stället ute på verandan. Det kanske är bäst att gå tillbaka till Dottie igen.

”Har hon nån sjukdom? Eller är hon utvecklingsstörd på nåt sätt?”

Reg mumlar igen, tittar bort.

”Vad säger du?” frågar sheriffen.

”Hon är som ett barn, okej? Det är som att bo med en jävla åttaåring!”

”Har det alltid varit så?”

”Jamen, vad fan tror du? Att hon var helt normal och sen bara en dag …?” Han slår ut med händerna.

”Jaha”, säger sheriffen. Han låter plötsligt lugn nu, pratar

lågt och böjer sig ner över Reg. ”Så du bor här med din syster som är efterbliven. Hon har uppenbart inte fått ett ordentligt mål mat på gud vet när. Du låter henne gå omkring halvklädd och blöda rakt igenom kläderna när det är den tiden i månaden. När hon inte gör som du säger, uppfostrar du henne likadant som du gör med de där skabbiga byrackorna du har i burarna där ute.”

”Så är det inte alls.”

”Hur är det då?”

”Försök själv ta hand om henne, så får du se hur lätt det är! Och du har ingen rätt att vara här. Du måste ha en husars…” Reg stakar sig och försöker igen. ”Husranns… Fan, du har ingen rätt! Du kan inte bara storma in här och börja förhöra mig! Jag ska anmäla dig!”

”Du ska anmäla mig? Jaha, ja.”

Reg flyger upp från stolen.

”Sätt dig ner.”

”I helvete.”

Jag trycker mig mot väggen, tittar mot ytterdörren som gapar öppen. Om Reg springer ut kommer han att se mig.

Men sheriffen trycker ner Reg på stolen igen.

”Jag ska berätta för dig vad som kommer att hända”, säger han och håller kvar Reg, nästan på samma sätt som Reg brukar hålla mig nere. ”Jag kommer ta med dig och din syster härifrån nu.”

Reg kämpar för att komma loss. Hans ansikte är rött och hopskrynklat.

”Jag tackar Gud för att han ledde mig hit i dag”, säger sheriffen. ”Du förstår, när jag kom hade jag bara ett dåligt tips att gå på. Men du var väldigt snabb att ge mig allt jag behövde.”

Reg fortsätter kämpa och vrida sig.

”Du får inte göra så här!”

”Vem ska hindra mig, då?” frågar sheriffen och vrider om Regs arm ännu hårdare. ”Jag har sett vad du har i lådorna där ute.”

Det där sista nästan viskar han, men Reg blir alldeles stilla. Sheriffen nickar.

”Just det. Hur många gevär är det? Tjugofem, kanske? Splitternya och fina. Dyra. Inget en sån som du har råd att köpa. Så var det en hel del annat också, eller hur?”

”De är inte mina.”

”Inte? Nähä. Vi får väl prata om det nere på stationen.” Han reser upp Reg från bordet och jag vänder om mot trappan för att hinna tillbaka ut i ladan innan de kommer. Bakom mig hör jag sheriffens röst.

”Jag tror att du har mycket att berätta för mig, Reginald.”