9789189501027

Jag står här och stryker

Översättning av Else Lundgren

www.romanusochselling.se

ISBN 978-91-89501-02-7

Copyright © Tillie Olsen 1956, 1957, 1960, 1961

Originalets titel: Tell Me A Riddle

Första svenska utgåva 1980

Översättning: Else Lundgren

Förord: Kristina Sandberg

Omslag: Lotta Kühlhorn

Tryck: Scandbook, EU 2022

Innehåll

Förord av Kristina Sandberg 9

Jag står här och stryker 17

Hey Sailor, what ship? 31

O ja 63

Ge mig en gåta 91

Förord

av Kristina Sandberg

Måste komma ihåg att lägga de gröna linserna i blöt till kvällens middag. Sätta på en tvättmaskin med 40 mörk. Sedan arbeta med förordet till Olsens noveller – hitta en ingång … är klockan redan halv sju, vill ju skriva lite till, men soppan till middag måste fixas …

Amerikanska Tillie Olsens författarskap består av texter som lät sig skrivas på tiden som blev över, när andras behov var tillgodosedda. När åren gått åt graviditeter, barnafödslar, matlagning, städning, förvärvsarbete och politisk aktivism. Kanske nedtecknades den koncentrerade prosan först då strykjärnet var utdraget och svalnat –när huset var tyst om natten. Novellerna i Jag står här och stryker skrev den då över fyrtioåriga Olsen mellan åren 1956 och 1961, när kvinnors ofta tunga omsorgsarbete i hemmen, i takt med dubbelarbetets ökande intåg, kom att rubriceras som kvinnors ledighet och fritid.

Hur många är de? Kvinnorna som gömts och glömts, eller som faktiskt funnits där fullt synliga, prisbelönta och uppmärksammade, men ändå inte omnämnda så ofta att de självklart ingår i en litterär kanon. 2016 kom amerikanska Lucia Berlins noveller samlade i Handbok för städerskor på svenska. Och nu återutges hennes föregångare Tillie Olsens (1912–2007) mest kända texter. Även om Lucia Berlin växte upp i en mer priviligierad gruvingenjörsmiljö så finns ett starkt släktskap mellan dem båda, genom hur de i novellens form låter vardagliga miljöer bilda fond åt de litterära experimenten och de unika rösterna som talar i prosan.

Tillie Olsen var dotter till ryskjudiska immigranter, men

själv född i Nebraska 1912 och uppvuxen i USA. Föräldrarna var socialister och Tillie Olsen följde i deras fotspår som aktiv kommunist på 1930-talet. Hon var studiebegåvad och hade en egen kolumn i skoltidningen redan som femtonåring, men efter att ha blivit gravid och gjort en abort avslutade hon studierna utan examen. Med sin första man Abraham Goldfarb, även han aktiv i kommunistpartiet, fick hon dottern Karla – döpt efter Karl Marx. Hon fängslades en tid för sin politiska aktivism och blev sjuk i TBC under fängelsetiden. Medan hon återhämtade sig började hon skriva på en roman om en arbetarfamiljs liv under depressionen. Ett utdrag publicerades

1934 och det kapitlet blev omnämnt som ett arbete av ett ”early genious”. Hon fick ett bokkontrakt med Random

House, men lyckades inte avsluta romanen. Först 1974

publicerades texten som Yonnondio: From the Thirties (på svenska Yonnondio: från trettiotalet, Trevi, 1981).

1936 gifte Tillie Olsen om sig med Jack Olsen, även han aktiv inom politiken och fackföreningsrörelsen och hon fick ytterligare tre döttrar med honom. Parallellt med arbeten i bland annat livsmedelsindustrin var hon verksam som skribent i People’s World, men efter andra världskriget förlorade både Jack och Tillie sina arbeten på grund av engagemanget för det amerikanska kommunistiska partiet. De hade då fyra döttrar och Olsen såg hur hushållsplikterna och förvärvsarbetet slukade hennes möjligheter till egen skrivtid. Men hon visste också hur utsatta människorna i hennes omgivning var, ofta på grund av rasism och fattigdom.

Mellan åren 1956 och 1961 publicerade Tillie Olsen de fyra novellerna som samlades i Tell me a riddle, en bok tillägnad hennes mor. De utgavs 1980 på bokförlaget Trevi under titeln Ge mig en gåta, i svensk översättning av Else Lundgren. Olsen hade då hunnit bli en etablerad och betydande författare i USA, inte minst genom kvinnorörelsens frammarsch och i medborgarrättsrörelsens spår. 1965 publicerade hon artikeln ”Silences: When Writers Don’t Write” om skrivkramp och de hinder som kvinnor eller minoriteter kan möta när de börjar skriva och verka i offentligheten. På svenska ingår artikeln i Tystnader (Trevi, 1983).

Hon blev en feministisk ikon och verkade för att lyfta fram glömda kvinnliga författarskap och föreläsa och skriva om dem på olika universitet i USA. I dag ingår hennes prisbelönta och hyllade noveller ofta som en självklar del av undervisningen i amerikansk litteratur. Och det är verkligen glädjande att samlingen nu återutges på svenska, under det nya namnet Jag står här och stryker, som också är titeln på den inledande novellen i samlingen.

Hos Olsen bjuder språket genast brant in till hennes litterära universum. Till världar som är igenkännbara, men ändå ovanliga i litteraturen. I den första korta novellen

är moderskapets kärna och konflikt koncentrerad till ett slags inre monolog, eller dialog. Utan förklarande omsvep

börjar jaget berätta om sin nittonåriga dotter för ett du. Och den modersrösten är så ocensurerad och klar. Jaget ser sin äldsta dotters liv, vill berätta hur det började, hur det blev, förklarar sig – och på de få raderna framträder tyngden av den skuld som lagts på mödrarna genom historien (mer sällan på fäderna) – hur det känns att bära den, vid strykbrädan. Men där tecknas också den stora kärleken som finns i försöket att förklara sig, sina val – så här var det, så här blev det – jag såg detta hända dig, oss, men livet förmådde inte annorlunda.

Olsen är en feministisk författare. Hon skriver om sina erfarenheter, från platser och positioner som ofta tröttsamt brukar kallas ”det lilla livet”. Det där vardagslivet som

allas våra liv till så stor del består av. Det är familjerelationerna, maten, omsorgen, örat som hör, ögat som ser. I den avslutande långnovellen ”Ge mig en gåta” får den snart 70-åriga, döende Eva beskriva det så här: ”kärleken – en passionerad vilja att fylla allas behov”. Tillie Olsen visar utan att huka sig hur de delarna av tillvaron helt självklart ingår i det som kallas livet. Att det inte går att dela upp tillvaron i det stora och det lilla – hur allt hänger ihop.

Det är ett märkvärdigt författarskap. Skulle det ha blivit mer omfattande om tiden och omständigheterna varit annorlunda? Eller var skrivkrampen också ett resultat av den framgång hon fick så tidigt, redan innan hon skrivit sin första roman? Att det helt enkelt inte kunde bli mer och längre för att den inre (och yttre) pressen var för stor? Men genom de här korta texterna lyckas Tillie Olsen skapa ett prisma av mänskligt liv. Rikt, smärtsamt, liksom naket, utan förställande.

Det är inte noveller som primärt gestaltar ett koncentrerat händelseförlopp eller en kittlande dramaturgi – det kommer ingen överraskande twist eller bultar av isbergets undertext. Nej, Olsen gör något annat. Drar in läsaren i sin specifika värld där personerna återkommer – det äkta paret Lennie och Helen, deras barn Carol och Jeannie, Lennies åldrande föräldrar – men berättarperspektiven skiftar. Med få förklarande beskrivningar blir läsaren genast en del av ett språk som de här människorna delar

–det är en prosa fylld av röst, av en rå poesi, av konkretioner men också kondenserat, återberättat liv. I ”Ge mig en gåta” är det Lennies mamma Evas hela liv som passerar revy samtidigt som hon håller på att dö i spridd cancer – och bråkar med sin man sedan 47 år, om de ska sälja eller bo kvar i sitt hus. Han vill skaffa ett bekvämt pensionärsboende i gemenskap på ”Fridhem”, medan Eva hårt och förtvivlat kämpar för att efter ett långt liv i omsorgens tjänst få sköta sitt eget liv, efter egen klocka: ”Aldrig mer tvingas röra sig efter andras rytm”, tänker hon, och berättaren tillägger: ”Ty i denna ensamhet kände hon frid och försoning”. Det är något så grundläggande viktigt för Eva att hon snart i texten upprepar: ”Att äntligen få leva inom sig själv och inte tvingas röra sig till andras rytm”. Att spela spel, umgås och vara med i bokcirklar på pensionärsboendet lockar inte, och konflikten mellan makarna eskalerar. De anhörigas goda vilja tar henne allt längre från platsen hon vill vara på – i sitt eget hem. Det är igenkännbart, ömsint, men aldrig smeksamt förljuget hos Olsen.

I ”Hey Sailor, what ship?” är det den alkoholiserade sjömannen Whitey som står i fokus, på väg till vännerna Lennie och Helen, de som har ett etablerat familjeliv och många barn. Och Olsens solidaritet med sina huvudpersoner blir tydlig genom hur hon språkligt rör sig in i Whiteys drömmar, behov av självhävdelse och vilja att vara givmild – samtidigt som författarblicken kan glida

ut och visa de smärtsamma konsekvenserna både för den som sliter med ett missbruk och de som står bredvid. Och vem kan inte se med förlåtelse på Whitey som drömmer om att få ge vännen och flerbarnsmamman Helen det här: ”Och den gamla drömmen återkommer. Hur han åker hit upp, med massor av matkassar, ingen hemma i det ostädade huset, och fort, innan de kommer, snyggar han till i övervåningen (smutsranden i tvättstället), städar där nere, skurar köksgolvet, diskar bergen av använt porslin, sätter på potatis och tänder ugnen och när de troppar in säger han lugnt: Helen, huset är rent och jag har biff till middag.”

I ”O ja” är det Lennies och Helens tolvåriga dotter Carol som följer sin väninna Parialee till baptistkyrkan när hon ska döpas, och Helen är där med Parialees mamma Alva. Carol och Helen är de enda vita i kyrkan, och novellen skildrar flickvänskapens intimitet, humor och alldeles egna språkvärld – men också hur den går sönder i rasmotsättningarnas USA, när de förtryckande konventionerna på high school sliter dem isär. Kanske hade relationen brustit ändå med växandets kompromisslöshet – och Olsen lyckas med små medel visa fram de båda flickornas komplexa personligheter och vuxenblivande. Men hon skildrar också religionens förförelse och tröst – genom de fyra kvinnorna bildas en kör och en väv av tro, av tvivel, av handlingens solidaritet och mynnar ut i Helens sorg att inte kunna skydda sin dotter från tillvarons brutalitet.

Ja, Olsens texter har en förmåga att fritt röra sig mellan det konkreta och yttre skeendet, där en mamma står och stryker, till det inre tumultet av tankar och motstridiga känslor, för att stiga upp till en kunskap om tillvaron som verkligen förtjänar det nötta uttrycket livsvisdom.

Och det är svårt att efter avslutad läsning inte önska att Tillie Olsen fått flera timmar med pennan i sin hand i stället för strykjärnet. Men kunskapen hon erövrade i tillvaron av ständiga avbrott har gett ett omistligt bidrag till litteraturhistorien.