9789189484320

URSKOG

D

U VIDRIGA MÄNNISKA. Ja, just du. Ska jag berätta för dig varför du är så nedrans äcklig? Det främsta skälet är inte för att du är det bland det fulaste jag sett. Nej, det är inte det som det handlar om, även om det grämer mig något enormt att tänka på det, om så bara för en sekund.

Nej, det som gör dig så förnuftsvidrigt motbjudande är ditt sätt att vara. Din oförtjänta självbelåtenhet. Jag får inte in i mitt huvud hur du kan vara så mallig när du är så gränslöst patetisk. Och ditt outtömliga begär av att hela tiden ha mer. Du sprider ut dig i varenda vrå och skrymsle, bara för att skyndsamt peka på allt och kalla det för ditt.

Värst av allt måste ändå vara hur du talar om mig. Det kan inte bli mer nedvärderande. Hade du talat om mig som om jag vore död hade det nästan stämt med sanningen, men inte ens det vill du unna mig. I stället talar du om mig som om jag vore ett påhitt, trots att benämningen av mig har halkat av dina förfäders tungor i århundraden. Kallar du dem för lögnare?

Jag avskyr dig, så mycket att mitt kalla blod sjuder. Men trots att jag avskyr dig vill jag ha dig. Det är ett olyckligt faktum. Jag kan inte leva utan dig, inte länge till. Så kom du. Stig in för all del, in i mitt hem, svart som tjära, omhuldat av sten. Kom och dö, sakta på mitt golv, med min tunga lapandes på din nakna hud.

Stunden då du skriker av smärta är den vackraste jag vet. Så lid långsamt är du snäll. Du vidriga människa.

S

LUTET AV AUGUSTI, år 1931. Det ljuva lugn som Elises ansikte vanligtvis brukade utstråla var sedan flera timmar försvunnet. Nu fanns där en svettlackerad uppsyn av rädsla och otyglad smärta. En smärta som Knut själv varken kunde föreställa sig eller relatera till. Ändå önskade han mer än allt annat att han kunde byta plats med sin käraste, för att bespara henne allt det onda. Eller gjorde han det? Måhända att han snarare önskade att han önskade just det, att han var så god. I vanlig ordning var han inte säker.

Kvidandet varvades med avgrundsvrål i takt med att värkarna ökade i intensitet och kom allt tätare. Barnet var på väg i sätesbjudning och Elise hade förlorat mycket blod. Han undanträngde en impulsiv känsla av avsky gentemot fostret i hennes mage, krabaten som orsakade detta förskräckliga lidande och hotade att avsluta hennes liv. Det enda han kunde göra var att hoppas att hans svettiga hand i hennes krampaktiga grepp kunde skänka stöd, om så bara en gnutta. Att den tillgjorda, avdramatiserade tonen i hans tröstande ord kunde dämpa hennes oro och värk:

”Såja, såja. Du klarar det här.”

Det plågsamma skriket skiftade till hulkande och hon såg in i hans ögon.

”Jag är rädd, Knut”, stakade hon ur sig mellan ett par hyperventilerande andetag.

Nog för att det sved att se henne så miserabel, men det var ändå den specifika farhågan att förlora henne som

otvivelaktigt tyngde honom mest. Han var rädd för sin egen skull. Blotta tanken på att förlora henne manade fram tårar. Trots att han kämpade för att hålla dem inne lyckades en droppe av egoism armbåga sig fram och rann ned längs kinden. Han hoppades innerligt att Elise inte såg den.

”Fortsätt kämpa. Du är så duktig.”

Efter många år av misslyckade försök att skaffa ett syskon till deras dotter, Lilja, hade de till slut accepterat att de inte kunde få ett till barn och förlikat sig med detta. Nu, orton år senare, hade det hux flux hänt. Elise hade blivit gravid.

De hade suttit hemma och ätit middag när vattnet gick. Tämligen sansad hade Knut skyndat ner för trapporna och sprungit till närmaste telefonkiosk, ringt lasarettet och bett dem att skicka en ambulans. Kort därpå hade en av Stockholms sju ambulanser anlänt för att eskortera dem från Vasastan till Mörby Lasarett. Lilja stannade hemma medan de for.

Väl framme hade Elise omedelbart slussats in i ett av lasarettets sterila rum där hon omhändertagits av två barnmorskor. Knut hade först nekats tillträde till rummet men insisterat på att få följa med in. Det var först när hans envisa bönande hade blossat upp till hotfullt gormande som personalen gett upp och låtit honom gå in. Det hade sedan inte dröjt länge innan förlossningen var i gång, bara för att utvecklas katastrofartat.

Drygt sex timmar hade nu förflutit sedan Elise och Knut visats in i sjukrummet. Tillräckligt lång tid hade passerat för att inte längre kunna uppfatta stanken av kroppsvätskor och exkrementer i den kvava luften. Hennes rödsprängda ögon slöt sig på nytt och ett vrål, högre än något innan, pressades ur hennes lungor.

En fyra kilos klump av kött och blod med en snopp mellan benen. Nu låg denna livs levande klump i Elises famn och sög på hennes bröst. Det var svårt att begripa att det lilla pyret var kommen ur henne, att ännu ett nytt liv på jorden var hennes förtjänst. Så många år hon gått och trott att något var fel på henne, att hon inte längre var förmögen att bli befruktad.

Klockan hade nu passerat midnatt och de var ensamma i sjukrummet, efter flertalet timmar av tumult. Knut satt på en knagglig trästol intill sängen och småsnarkade. Själv kände Elise att det euforiska sinnestillståndet hon befann sig i var på tok för storslaget och sällsynt för att sova bort. Därför trotsade hon tröttheten och njöt.

Det var märkligt hur den plågsamma födseln redan upplevdes avlägsen, likt ett grumligt minne. Det enda hon visste säkert var att varenda sammandragning, spricka och stygn hade varit värt kontentan av det hela. Med spädbarnet vilandes mot bysten kändes det kolossalt självklart att hon skulle ha kunnat genomgå förlossningen tio gånger om. Allt för att få hålla i sin son. I Alfred.

Alfred var regnbågen som syntes på himlen i ovädret. Den rådande ekonomiska situationen var katastrofal, och de hade i princip sålt av allt de ägde för att kunna betala den sista hyran. Att få ett barn var ett mirakel, men att befara sig vara oförmö gen att ge det ett värdigt liv var fruktansvärt. Läget var despe rat. Men just i denna stund ville hon tillåta lyckan att spira.

När hon såg in i hans ögon tyckte hon sig se något som särskilde honom från andra människor. En viss lyster. Något gudomligt, känslan av att se en ängel i ögonen, att ha ett nyfött helgon ammandes vid sitt bröst. Eller så var det helt enkelt så här det kändes när moderskänslor kom till liv. Måtte aldrig något ont hända honom.

O

KTOBER. HIMLEN GLÖDDE blekröd när lokomotivet rullade in på Åkersberga station, dragandes på sina träprydda passagerarvagnar. Nils Jansson hade stått och väntat vid stationshuset i nästan en timme, mån om att vara där i god tid. Det var trots allt en stor dag – kanske en av de största i hans ynka liv – och blotta åsynen av tåget fick hjärtat att slå hårdare. Han fyllde lungorna med den svala luften och låste händerna bakom ryggen, för att få stopp på sitt nervösa fingrande över skägget. I stället började han stampa rastlöst med ena foten. I någon av tågets vagnar fanns han, Knut, sonen han inte träffat på över tio år.

Nils skämdes över den sprudlande glädje som infunnit sig när han läst Knuts brev, om det ödesdigra nederlaget i Stockholm och hans vädjan om att få ta med sig familjen och flytta hem till gården. Det var en egoistisk glädje Nils kände, en sådan som inte hörde hemma hos goda människor. Han förstod att Knut hade svalt vartenda uns av stolthet för att skriva det där brevet. Likväl, egoistisk glädje. Äntligen skulle han ges en ärlig chans att få gottgöra Knut, och därtill lära känna sin svärdotter och sina två barnbarn. Minstingen hade kommit till världen för drygt en månad sedan. En liten Alfred, närmare bestämt.

Samma dag som Nils hade läst brevet och blivit varse om dessa nyheter hade han fällt en tår och korkat upp flaskan med hembränt. Han hade hällt upp med sådan iver att ytspänningen toppade glaset. Sedan hade han höjt drycken

mot sina leende läppar, men hejdat sig mitt i rörelsen. En andra chans. Dörren till gottgörelse stod på glänt. För även om deras förflutna var en tragisk historia – trasig och möjligen oreparerbar – så återstod framtiden. Han skulle hypotetiskt sett kunna vara den bästa farfar som två barnbarn kunde önska sig. En spiknykter sådan. Följaktligen hade han rest sig från köksstolen och hällt ut all sprit han ägde i vasken. Bestämt sig där och då för att avliva missbruket. En andra chans, trots synder och uteblivna kyrkobesök. Kanske, bara kanske, att det fanns en Gud och att denne allsmäktige i fråga ville honom gott.

Det gnisslade högt när spårvagnarna bromsade in. Tågdörrarna öppnades och kort därpå kunde han skymta dem –skymta det – det nya livet. Där stod Knut med tillhörande hustru och barn, som en skänk från ovan. Nils rätade ut ryggen till sin fulla längd, kammade till mustaschen med tummen och pekfingret och gick dem till mötes med schwung i stegen. Han höll precis på att rätta till snuset med tungan när Knut höjde blicken och fick syn på honom.

Något trubbigt utförde en hjulning inuti Nils redan oroliga mage. Knut såg fullkomligt intetsägande ut, hade lika gärna kunnat stirra in i en vägg. I det skarpt utmejslade ansiktet fanns inte den minsta tillstymmelse till glädje, eller någon reaktion alls för den delen. Bara iskall likgiltighet, trots alla år som flutit under bron. Det var precis detta nervositeten hade spirat ur, insåg Nils. Att bli mött av någon han längtat så innerligt efter, som inte längtat efter honom tillbaka. Obesvarad kärlek.

En vind svepte förbi och svalkade pannan som blivit svettig. Elise stod med spädbarnet i sin famn och tycktes först inte känna igen honom där han kom gående mot dem. Men strax därpå tycktes polletten trilla ner, eftersom hon avfyrade ett varmt leende. Han drabbades av en

impuls att le ett lika brett leende tillbaka men det blev inte mycket mer än en ryckning i mungipan. Det var som om han inte riktigt vågade se alltför glad ut i Knuts närvaro. För att döma av hans kroppsspråk fanns inget att glädjas åt överhuvudtaget här.

Elise vände på spädbarnet i famnen så att det skulle få syn på Nils när han slöt upp framför familjen. Det lilla barnet vilade sitt huvud mot hennes axel och sneglade med stora ögon på honom, på den främmande mannen som var hans farfar. Nils förvånades över hur tagen han blev av pojkens uppsyn. Ja, rörd rent ut sagt. Och när han kände hur det till och med började vattnas i ögonen snörpte han åt tårkanalerna och lade band på sig. Denna blödighet var troligen en av alkoholabstinensens många åkommor. Den där abstinensen som kunde få självaste skelettet att klia.

”Välkomna till Åkersberga”, sa Nils muntert och tippade på hatten. Han gav Elise en artighetens kyss på hennes handrygg och strök spädbarnet över kinden med utsidan av sitt pekfinger. Rädd för att rispa barnets hud med sina hårda valkar.

”Hej farsan.”

Knut såg fortfarande lika kall ut när han sträckte fram handen för att hälsa. Deras grova händer möttes i ett gediget grepp och skildes åt lika snabbt igen. Inget mer, inget famntag eller klapp på axeln. Sorgmodigt slog det Nils att det var som att skaka hand med en främling, i dubbel bemärkelse. Han kände inte sin son längre och hade nog heller aldrig gjort det. Inte på riktigt. Men förr, när Knut bara varit en grabbhalva, hade de åtminstone uppfört sig någorlunda som en far och son i varandras närhet. Nu var även det borta. Nu hälsade de som främlingar, av det enkla skälet att de var två främlingar som stod inför varandra. Gamla bekanta på sin höjd.

”Jag är verkligen glad att se dig”, sa Nils. ”Det var alldeles för länge sedan. Välkommen hem.”

Knut tittade ner i marken, som om orden varit en förolämpning. Den slentrianmässiga överanalysering som Nils var expert på att utöva tvingades undan för stunden. Grubbleriet fick sparas till ett senare tillfälle. I stället riktade han uppmärksamheten mot sitt äldsta barnbarn, Lilja, som stod där blygsam med hopknäppta händer. Senast han sett henne hade hon varit ett flickebarn. Nu var hon snarare en ung kvinna, smyckad med samma änglablonda hår och kristallblå ögon som Elise.

”Och du Lilja, du har blivit lika förtjusande som mor din.”

Hon rodnade och neg, medan hon mumlade fram ett: ”Tack.”

”Senast jag såg dig var du bara fem år gammal”, tillade Nils och mätte avståndet från marken med handen för att anspela på hur liten hon varit då. ”Minns du det?”

Utan att säga något skakade hon på huvudet. En bil med hostande avgasrör passerade på andra sidan rälsen. Tack samt fyllde oväsendet den hålighet som annars hade varit utrymme för obekväm tystnad. Så fort den passerat slog Nils ihop labbarna med en klatsch och lyfte på ögonbrynen.

”Vi har en tur framför oss, så det är väl bäst att vi ger oss av. Jag har bundit upp hästen runt knuten på stationshuset.”

I en ansats att vara gästvänlig sträckte han fram en hand mot Lilja för att erbjuda sig att bära hennes väska. Efter att hon genomfört en hastig granskning från topp till tå lät hon honom ta den. Sedan gick hon med bestämda kliv mot stationshuset, tätt följd av resten av familjen.

Ännu en vind svepte förbi och slet med sig löv från träden borta i parken. Nils unnade sig själv att stå kvar en stund för att beundra familjen där de gick mot droskan,

bland virvlande löv i kvällens blossande solsken. Lille Alfred hängde matt över Elises axel, och visst såg det ut som att det lilla spädbarnet log mot honom. Jo, visst. Det vattnades åter i ögonen.

Där gick familjen. Det nya livet. Inget fick gå fel nu.

Knut satt tyst och betraktade landskapet som flöt förbi i höstens kulörer. Solnedgången bildade samma utdragna skuggor av träd och hus som den gjort för tio år sedan, kvällen då han hade lämnat denna plats. Nu satt han åter i samma vagn, ackompanjerad av samma klapprande hovar, längs samma ensliga småvägar. Dragen av samma gamla plikttrogna arbetshäst som skrittade fram. För tio år sedan hade dessa vägar lett honom åt motsatt håll, mot tåget till Östra Station.

Han hade vuxit upp på en vacker plats, belägen bland lummiga skogar, vitt spridda gårdar, hagar och åkrar som låg kant i kant med skärgården. Det var lätt att charmas av den naturliga skönheten som rådde här. Men Åkersberga var inte hans hem och hade heller aldrig riktigt varit det. Vad honom beträffade hade den lilla gården uppe i Margretelunds glesbefolkade bygd endast varit en hållplats i väntan på något bättre. Och dagen han for hade han svurit på att aldrig återvända hit. Lik förbannat var han nu en satans hemvändare, bevisligen oförmögen att försörja sin familj. Han fördömde sig själv för det, mer än vad han fördömde den ekonomiska krisen och samhället.

Ända sedan barnsben hade han fantiserat om ett annat liv än bondelivet. Sett med beundrande ögon på industriarbetarna som givit sig av mot stationen på mornarna för att pendla från Åkersberga till Stockholm. Det var där

det hände, det var där det var rörelse och det var där han själv ville vara. Det var i Stockholm man kunde bli något, det vill säga något mer än en nedsupen jordbrukare. Och framför allt var det där pengarna fanns att hämta. Massvis med pengar om man var affärsmässigt lagd. Men mest av allt hade han velat skapa sig ett liv som kändes som hans eget. Och detta hade han sannerligen lyckats med, i hela tio år. Saknaden av butiken var redan enorm, då den var att betrakta som hans stora livsverk. Han tillät sig att blunda, för att i ett ögonblick dra sig till minnes av den ljuva doften som svävat mellan butikens väggar.

Öppningen i Vasastan hade ägt rum 1921 och följts av en någorlunda trög startsträcka. Vid den tidpunkten hade det inte varit mer än en simpel livsmedelsbutik, som då gick under namnet Janssons Livs. Efter ett första knapert år med försäljning av basvaror hade butiken trots allt fått ett par lojala stamkunder. Inkomsten räckte nätt och jämnt för att överleva men inte för att leva. Det fanns fortfarande inget rum för lyx eller utsvävningar.

Affärsverksamheten bromsades av något och Knut hade varit tämligen säker på vad skälet var. Kruxet bestod av en annan handelsbod som fanns belägen ett stenkast ner på samma gata. Uppskattningsvis hälften av de potentiella kunderna gick helt enkelt dit, till Gretas Bod. Hennes butik hade visst funnits där sedan flera år tillbaka, långt innan Knut hade dykt upp med sina stora ambitioner. Och tant Greta hade lyckats etablera sig på ett sätt som han avundades och själv önskade uppnå.

Det dröjde dock inte länge innan kruxet löste sig, om än på ett mycket tragiskt vis. Veckan innan julafton 1922, stod plötsligt Gretas Bod slukad i en kraftig eldsvåda. När brandkåren väl hade anlänt var det redan så pass nedbrunnet att

de bärande reglarna stod blottade och glödde. Det fanns inget att rädda av byggnaden, vare sig det som funnits inom eller ovan den, och fokus lades i stället på att försöka rädda husen intill. Orsaken till branden förblev oklar och man förmodade att det var orsakat av ett levande ljus som glömt blåsas ut, likt de flesta bränders upphov i Stockholm.

Vad gällde tant Greta själv brann hon inne, då hon bodde på våningen precis ovanför boden. Även de andra boende i lägenhetskomplexet dog i eldsvådan, tre barnfamiljer och ett äldre par. Branden benämndes som en kolossal tragedi. På julaftonen var det många som anslöt för en minnesstund utanför återstoden av byggnaden. Men inte Knut.

Kort därpå hade många av de kunder som tidigare tytt sig till Gretas Bod i stället börja gå sina ärenden till Janssons Livs. Familjens ekonomi kom snabbt att gå från knaper till förhållandevis god. Knut kunde andas ut men hade redan börjat tänka i större banor, eftersom han ville ha mer. Lagom var bestämt för lite.

Något han lagt märke till under årets gång var att kaffe var den specifika produkt som gick åt mest i butiken. Kaffe och tobak, men i synnerhet det förstnämnda. Stockholmarna pimplade kaffe som tokar, om möjligt ännu mer än folket ute på vischan. Och vad gällde överklassen skulle det dessutom vara fint kaffe. Ju finare, desto bättre. I Stockholm fanns det gott om folk med mycket pengar som gärna spenderade kosingen på lyx. Vad skulle hända om han inte bara breddade sitt kaffesortiment utan även erbjöd exklusiva kaffesorter? Kaffesorter som inga andra butiker tillhandahöll.

Handelsagenten som Knut använt sig av fick i uppdrag att försöka importera kaffesorter som varken hade efterfrågats eller funnits på Stockholmsmarknaden tidigare. Det visade sig att agenten var duktig på det han gjorde, för

snart stod hyllorna fyllda av spännande varianter av kaffe. Just där, inne på Janssons Livs.

Knut satte våghalsigt dyra priser och marknadsförde kaffet som sällsynt och högklassigt. Det gick hem. Oj, vad det gick hem! Efter blott två månader var den uttänkta kaffenischen ett faktum och butiken döptes sedermera om till Janssons Kaffehörna. Efter ytterligare ett par år hade butiken skaffat sig ett utomordentligt renommé. Detta blev bekräftat en fredag i juni 1925, när ingen mindre än självaste statsminister Hjalmar Branting klev in i butiken och bad Knut om deras allra finaste kaffe. Herr Branting blev därefter en återkommande kund, tätt följd av hans högt uppsatta kollegor. Det var hit socialdemokraterna kom för sitt goda kaffe och för Knut blev detta ett kvitto på att han hade lyckats. Han var någon.

Några år senare kom den: den ekonomiska krisen. Lyxkaffet blev visst för lyxigt. Inte ens Branting och tillhörande släptåg dök upp. Allt gick sakta men säkert i stöpet. Mitt i hysterin hade Knut tänkt återgå till basvaror för att hålla butiken vid liv, men vid samma tidpunkt hade handelsagenten hamnat i klammeri med rättvisan. Svartjobbets tid var förbi. Jakten på en ny agent fallerade och det var tack och adjö för butiken. Många år av slit gick åt fanders i ett nafs. Illa kvickt och skoningslöst.

Knut hade haft god lust att slå sönder fönsterrutorna när han tog farväl av lokalen. På något vänster hade han lyckats låta bli och i stället begravt ilskan och sorgen djupt inom sig. Det hade varit en förträ igt fin butik, en sådan med själ och hjärta i väggarna och med åratal av gediget slit i stommarna. Den ingrodda doften av kaffe skulle sitta kvar ett bra tag.

Lägenheten i Vasastan hade de hyrt i andra hand och familjen hade redan varit en månadshyra försenad vid det

laget Knut tvingades bomma igen butiken. Sparpengarna var redan spenderade och det hade bara varit en tidsfråga innan de skulle hamna på gatan eller i ett smutsigt härbärge. Inga anställningar hade funnits i sikte och Knuts barndomshem i Åkersberga blev därmed den avgörande räddningen. Vare sig han själv tyckte om alternativet eller inte. En gnutta tacksamhet över gårdens existens fanns ändå, för utan den visste han inte vilket öde familjen hade lämnats åt.

Ändå hade ett ont varsel börjat gro i magen. Kanske hade det ändå varit bättre om de hamnat på gatan eller i något härbärge. Han ville verkligen inte tillbaka.

Solstrålarna stack i ögonen när han öppnade dem igen och kaffedoften var borta. Han vände huvudet mot Elise och Lilja, och tyckte sig ana glädje i deras ansikten. De såg lyckliga ut, där de kisade i motljuset och betraktade omgivningen.

Innan de hade satt sig på tåget hade Elise omfamnat hans kinder med sina lena händer och sett honom djupt in i ögonen. För tjugoelfte gången hade hon förklarat att det inte spelade någon roll var de bodde. Så länge de fick vara tillsammans och hade hälsan i behåll var allt väl. Innerst inne visste han såklart att hon hade rätt. Hon och barnen var hans allt, det enda som verkligen betydde något. Men det förändrade inte faktumet att de var panka och att han var totalt misslyckad.

Droskan bromsade in. En man på häst som var på väg åt motsatt håll hade stannat intill dem. Knut kände först inte igen den äldre mannen i skägg. Det var inte förrän mannen tog av sig hatten och flinade mot familjen som han uppfattade vem det var. Per ”Pluntan” Andersson, bygdens gamla veterinär, tillika närmsta granne med Nils. Hans fula käft

gick omöjligt att ta fel på. Pluntan saknade sedan länge alla framtänder, efter att ha fått hela tandraden utsparkad av en avelshingst. Det storslagna skägget var sannolikt odlat för att dölja att käkbenet fram tills denna dag ännu var snedvridet.

”Go’ afton Jansson”, rosslade Pluntan med ett uttal som endast förlorade tänder och en sned käke kan framkalla. Ögonen var glasartade och rödmosiga.

”God afton Pluntan”, svarade Nils i god ton men inte utan att låta besvärad.

”Jag ser att du fått hit din son. Och några till på köpet”, sa han och viftade salongsberusat med pekfingret mot familjen.

”Ja, du ser rätt. De anlände just med Roslagsbanan.”

Pluntan småskrattade grötigt medan han drog upp sin beryktade silverplunta från innerfickan på kavajen. Han kastade bak huvudet och hällde i sig ett par rejäla klunkar. En del av spriten rann ned längs mungipan och blev till blänkande pärlor i skägget. Inte ens om han behövt pengar till mat hade han sålt den där pluntan, så mycket var säkert.

”Ja, det var väl på tiden. Stockholm är då inget att ha. Särskilt i …” – han avbröt sig själv genom att vräka ut en kräkaktig rap – ”… särskilt i tider som dessa. Finns inget att hämta där för såna som oss. Eller hur, Knut?”

Pluntans huvud dinglade löst på nacken och han blev mot förmodan ännu fulare när ett grin gick att ana under den spretiga mustaschen.Knut blängde tillbaka på fyllot och knöt sin högra näve. Han hade aldrig gillat den människan, för alltid fanns den där när de två möttes, den där pillemariska uppsynen. Det var en slags skärskådning från topp till tå, som om Pluntan undersökte Knut i egenskap av veterinär, att han var ett skadat djur som en klient ställt framför honom. Det värsta var att han alltid hade mage att lyckas se så fasligt belåten ut.

Oavsett om det var Knuts onda blick eller den knutna näven som Pluntan skymtat tycktes han vara tillräckligt klar i skallen för att uppfatta att han lyckats provocera Knut. För sekunden därpå ruskade han på huvudet så att flinet försvann och harklade sig.

”Jag kan lägga in ett gott ord för dig till ägaren av väsk fabriken i Österskär. Han skulle säkert uppskatta en karl med krut i. Kan väl förstås vara svårt att anställa i dessa tider …”

Knut sänkte mördarblicken och lät knytnäven mjukna.

”Det får du gärna göra”, svarade Elise när Knut inte sa något. ”Tack.”

Pluntan såg gräsligt nöjd ut över att ha lyckats vända på steken.

”Hur som haver folket, nu ska jag ner till varvet och ta ett par järn med Niagara-Pelle”, sa han och tippade på hatten. ”Adjö på er.”

”Adjö Pluntan”, mumlade Nils och tippade halvhjärtat på hatten innan han åter satte fart på hästen.

Solen skulle precis till att försvinna bakom horisonten när familjen rullade in på gården, som i folkmun kallades för Knallen. Upphovet till smeknamnet kom av det enkla skälet att gården var belägen på en enslig höjd, en knalle, vid skogens rand. Knallen var belägen i Margretelunds utkant och tillhörde därmed den sista strimman av civilisation innan Trastsjöskogen tog vid.

Medan Nils lotsade in hästen i ladan stod Knut och betraktade den nygamla vistelseorten genom dunkelt ljus. Gården var hyfsat liten. Med tillhörande skog, odlings- och betesmarker sammanslaget utgjorde gårdens marker inte ens sju hektar. Bakefter gården stod tätvuxna tallar och granar, skjutandes högt upp mot himlen. På håll fick de skogsbrynet att te sig som ett gigantiskt murverk.

I det antågande mörkret kunde Knut konstatera att gårdens egendom hade förändrats till det sämre och att det fanns en del att åtgärda. Det en gång så ståtliga tvåvåningshuset var väderbitet och den faluröda färgen syntes härjad och blekt. Ogräs frodades i det som en gång hade varit en väl omhändertagen blomrabatt med vallmo, hortensia och tulpaner. Ladugårdens tak var insjunket på flera ställen och behövde repareras snarast möjligt. Därtill var vedboden oroväckande tom. Allt som gammelfarfar en gång byggt med sina egna händer hade börjat förfalla i brist på omsorg. Inte för att Knut hyste starka känslor för gården men det fanns onekligen en dysterhet i denna syn.

Åkerlappen och grödorna tycktes vara det enda som faktiskt hade skötts om ordentligt och tur var väl det. Frodiga stjälkar bredde ut sig över de delar av fältet som ännu inte var skördade. Likaså dignade fruktträden av bördighet. Skörden av markens spannmål, rotfrukter och grönsaker var det som huvudsakligen skulle ställa mat på bordet i vinter. Av allt att döma skulle det bli en rik skörd, stor nog för att fylla matkällaren till både bredd och höjd. Gårdens kossor, grisar och höns var menade att på sitt vis komplettera det resterande av kostcirkeln.

”Är det där all ved?” undrade Knut och pekade mot vedboden när Nils kom ut från ladan.

”Ja, dessvärre”, grimaserade Nils. ”Jag har haft problem med axeln senaste två åren. Det mesta arbetet har gått att sköta. Men att stå och svinga med yxan … Nä, det sliter.”

”Då får vi hoppas att det blir en mild vinter”, muttrade Knut.

De tog sitt pick och pack och gick upp mot huset. Vid farstun satt en taltrast på trappräcket och iakttog dem, till synes oblyg för deras entré.

”Det här …” – sa Nils och sträckte ut en presenterande hand mot fågeln – ”… är Simone.”

”Har du döpt fågeln efter mor?” undrade Knut med bitter ton.

”Ja, det stämmer”, svarade Nils lugnt och fiskade upp dörrnyckeln ur byxfickan. ”Hon kom till mig, samma dag som du åkte.”

För första gången sedan familjens ankomst sken Lilja upp. Hon böjde sig fram mot fågeln så att de hamnade i huvudhöjd med varandra.

”Hej farmor.”

Taltrasten kvittrade i gensvar och Lilja fnissade.

”Det verkar ju faktiskt vara farmor”, intygade hon glatt.

”Ja, jag tror på riktigt att det är det”, sa Nils och lyckades se sorgsen ut fastän han log.

Lilja sneglade upp mot himlen, på en skara av fåglar som färdades i v-formation. Sedan såg hon på Nils och frågade:

”Men flyttar hon inte söderut snart?”

”Jo, man kunde gissa det. Men det har liksom blivit att hon stannar här över vintrarna. Hon har gjort sig ett varmt och fint bo i taknocken och jag förser henne med mat varje dag. Så hon stannar nog även den här vintern ska du se.”

”Bra”, sa Lilja och nickade nöjt.

I samma stund mattades solens sista strålar ut. Det var med tunga fötter som Knut klev över dörrtröskeln, in i sitt gamla barndomshem.