Illustrationer av Kata Treimann Översättning av Elisabeth Löfstrand Efterord av Maria Engström
Atrium
10
1. Snickaren Giuseppe råkar hitta ett vedträ som piper som en människa
För länge sedan bodde den gamle snickaren Giuseppe, kallad Blånäsa, i en liten stad vid Medelhavet. En gång råkade han hitta ett vedträ, ett vanligt vedträ som man eldar i spisen med på vintern. – En bra sak, sa Giuseppe för sig själv. Man kan snickra någonting i stil med ett bordsben av det. Giuseppe tog på sig glasögonen som var lagade med ett snöre eftersom de också var gamla, och så vred han och vände på vedträet i handen och började hugga i det med yxan. Men så fort han började hugga, så pep en ovanligt tunn liten röst: – Aj, aj, ta det lugnt, snälla! Giuseppe flyttade ner glasögonen till nästippen och såg sig om i verkstaden, men det fanns ingen där...
11
Han tittade under hyvelbänken, men det fanns ingen där... Han tittade i korgen med hyvelspån, men det fanns ingen där... Han stack ut huvudet genom dörren, men det fanns ingen ute på gatan... Var det verkligen inbillning? tänkte Giuseppe. Vem kunde pipa på det där sättet? Han tog tag i yxan igen, men så fort han slog på vedträet jämrade sig återigen den lilla tunna rösten: – Aj, jag säger ju att det gör ont! Den här gången blev Giuseppe rädd på allvar, och hans glasögon blev rentav immiga. Han undersökte alla hörn i rummet, och han kröp till och med in i den öppna spisen och tittade länge upp i skorstensröret. – Nej, det finns ingen här...
12
Kanske jag har druckit något som inte var så bra och så ringer det i mina öron? funderade Giuseppe för sig själv. Nej, idag hade han inte druckit någonting som var dåligt... När Giuseppe hade lugnat sig lite, tog han en hyvel och slog på den med hammaren så att eggen skulle komma fram lagom mycket – inte för mycket och inte för lite, och så lade han vedträet på hyvelbänken, men så fort han började hyvla jämrade sig den lilla rösten förtvivlat: – Aj, aj, aj, aj, lyssna på mig, varför nyps du? Giuseppe tappade hyveln, tog ett steg tillbaka, och så tog han ett steg till och sedan satte han sig rakt ner på golvet: han förstod nu att den tunna lilla rösten kom inifrån vedträet.
13
2. Giuseppe skänker det talande vedträet till sin vän Carlo
Just då tittade Giuseppes gamle vän positivhalaren Carlo in till honom. En gång i tiden hade Carlo gått omkring i städerna i en bredbrättad hatt och med ett förträffligt positiv, och med sång och musik hade han tjänat sitt levebröd. Nu var Carlo gammal och sjuk, och hans positiv hade gått sönder för länge sedan. – Hej, Giuseppe, sa han, när han kom in i verkstaden. Varför sitter du på golvet? – Jo, du förstår, jag har tappat en liten skruv... Äsch, jag struntar i den! svarade Giuseppe och sneglade på vedträet. Men hur har du det, gamle vän? – Dåligt, svarade Carlo. Jag grubblar hela tiden på hur jag ska kunna försörja mig... Kan inte du hjälpa mig och ge mig något råd?
14
– Vad kan vara enklare, sa Giuseppe glatt och tänkte för sig själv: Nu har jag chansen att bli av med det där olycksaliga vedträet. – Vad kan vara enklare: du ser att det ligger ett mycket fint vedträ på hyvelbänken, ta du det där vedträet, Carlo, och ta med dig det hem... – Ack, ack, ack, svarade Carlo dystert. Och sen då? När jag kommer hem med det där vedträet så har jag inte ens någon öppen spis i kammaren. – Jag menar allvar, Carlo. Ta en kniv och snida fram en docka av det där vedträet, och så lär du den att säga olika roliga saker och att sjunga och dansa, och sen kan du bära runt med den på gårdarna. Du kommer att tjäna pengar till ett stycke bröd och ett glas vin. Då pep en glad liten röst från hyvelbänken där vedträet låg: – Bravo, det var en bra idé, Blånäsa! Giuseppe rös återigen av skräck, men Carlo såg sig bara förvånad omkring – varifrån kom rösten? – Tack för rådet, Giuseppe. Jag kan nog ta ditt vedträ. Då grep Giuseppe vedträet och räckte snabbt över det till Carlo. Men antingen gjorde han det klumpigt eller också hoppade det till av sig självt, för det slog Carlo i huvudet. – Usch, sådana presenter du ger! utropade Carlo förargat. – Ursäkta, gamle vän, men det var inte jag som slog dig. – Menar du att jag slog mig själv i huvudet? – Nej, min vän, det var nog själva vedträet som slog dig. – Du ljuger, det var du som gjorde det...
15
– Nej, det var inte jag... – Jag visste att du var en fyllhund, Blånäsa, sa Carlo, men inte att du dessutom ljuger. – Jaså, du vill slåss! skrek Giuseppe. Kom närmare bara! – Kom närmare själv så ska jag vrida om näsan på dig! Båda gubbarna hade blivit arga och började måtta slag mot varandra. Carlo tog tag om Giuseppes blåa näsa. Giuseppe tog tag i Carlos vita hår som växte runt öronen. Sedan började de boxa varandra hårt på revbenen. Den genomträngande rösten från hyvelbänken pep samtidigt och drev på dem: – Ge honom, ge honom ordentligt! Till slut blev gubbarna trötta och andfådda. Giuseppe sa: – Ska vi inte bli vänner igen... Carlo svarade: – Kör till, vi blir väl det då... Gubbarna kysste varandra. Carlo tog vedträet under armen och gick hem.
16
3. Carlo tillverkar en trädocka och kallar den för Buratino
Carlo bodde i en kammare under en trappa, och där hade han ingenting annat än en vacker öppen spis – vid väggen mitt emot dörren. Men den vackra öppna spisen, och elden i den, och grytan som puttrade över elden var inte riktiga – de var målade på ett stycke gammal målarduk. Carlo gick in i kammaren, satte sig på den enda stolen vid ett bord som saknade ben, och så vred han vedträet hit och dit och började sedan tälja fram en docka ur det. Vad ska jag kalla den? funderade Carlo. Nu vet jag, jag kallar den för Buratino. Det namnet kommer att skänka mig lycka. En gång kände jag en familj där alla hette Buratino. Pappan hette Buratino, mamman hette Buratino och barnen hette också Buratino. Alla levde glatt och sorglöst.
17
18
Först av allt täljde han fram hår på vedträet, sedan en panna och sedan ögon. Plötsligt öppnades ögonen av sig själva och fäste blicken på honom... Carlo låtsades inte om att han blev rädd utan frågade bara vänligt: – Ni ögon av trä, varför tittar ni så underligt på mig? Men dockan teg, antagligen därför att den inte hade någon mun än. Carlo snidade fram kinder och sedan snidade han en näsa – en vanlig näsa. Plötsligt började näsan bli längre av sig själv, den växte, och den blev så lång och vass att Carlo rentav skrek till: – Det här var inte bra, den är för lång. Och så började han att snida fram en nästipp. Men det var omöjligt! Näsan vred sig och vrängde sig undan, och därför förblev den som den var – en väldigt lång och nyfiken och vass näsa. Carlo satte igång med munnen. Men så fort han hade hunnit snida läpparna så öppnade sig genast munnen: – Hihihi, hahaha! Och en smal röd tunga stack retsamt fram ur den. Carlo brydde sig inte mera om de där hyssen utan fortsatte att hyvla, snida och rista. Han gjorde en haka på dockan, en hals, axlar, överkropp och armar. Men så snart han hade blivit klar med det sista fingret började Buratino banka med knytnävarna mot Carlos kala hjässa och nypas och kittlas.
19