Illustrationer Översättning
Claire Lefevre Gun-Britt Sundström
Läs också: Joy alltid glad
Illustrationer av Claire Lefevre Översättning av Gun-Britt Sundström Atrium
1
Jag heter Joy Applebloom och jag är tio år. Min familj har alltid flyttat omkring. Jättemycket. Vi har sovit vid havet och intill floder, på berg och i skogar. Vi har bott mitt i tysta ingenstans och i ständigt bullriga städer, ibland på platser där solen inte lyser på flera veckor och ibland där himlen är evigt blå från ena änden till den andra. Vi har rest omkring i hela världen tillsammans, men för närvarande bor vi på en enda
1
plats, Plane Tree Gardens 48, som är min morfars hus. Min storasyster Claude säger att Plane Tree Gardens 48 är det tråkigaste ställe på jorden vi kunde ha landat på. Enligt henne skulle vi inte ha kunnat hitta en tristare plats om vi hade letat. Nu för tiden är Claude väldigt bra på att se saker som trista och tråkiga. Det är en av hennes särskilda talanger. Att upptäcka det som är bra med dem är en av mina, som tur är. Jag har väderkorn som en spårhund för silverkanter. Plane Tree Gardens är kanske inte palatset Alhambra eller en berg-och-dalbana i Nevadaöknen eller Indiska oceanens glittrande vatten, men jag tycker ändå att det är fullt av möjligheter och överraskningar. Solen går upp i trädgården framför huset och går ner över bakgården, så den finns alltid någonstans. Vi
2
har en egen port och vi bor på fem minuters avstånd från alla möjliga saker som är roliga att göra. Morfars hus är varmt och trevligt och fullt med matlagningsdofter och travar av böcker och tvätt som hänger på tork och människor jag älskar. Visserligen är det svårt att hitta ett ostört ställe att göra läxorna på, Claude tycker att alla våra kläder stinker lök, varmvatten är mer sällsynt än guldsand, och vi är nog en aning trångbodda, men vi är tillsammans allihop på ett ställe och alltså är det hemma. Claude är tre år äldre än jag. Hon är lång och stark och hon har glänsande rött hår och kalla händer och mycket långa ögonfransar och en perfekt näsa. Jag är mycket kortare, och mina armar och ben och ögonfransar är spinkiga i jämförelse med hennes, som spindelben. Eller
3
kvistar. Men jag har sett en del otroliga spindlar, och kvistar brukar växa till grenar, så jag är säker på att det enda jag behöver göra är att vänta. Fastän jag själv är liten och glad har jag några stora och allvarliga saker i huvudet. Jag jonglerar med dem som en clown på cirkus och ännu vet jag inte om jonglerande är en av mina specialtalanger. Jag har gjort en lista, så att jag vet hur många saker jag måste hålla i luften utan att tappa någon.
NUMMER ETT: Claude har fått utegångsförbud. Det är världens slut för henne.
TVÅ: Hon talar inte med mamma och pappa. Inte ett enda ord. Morfar brukar säga ”tala är silver, tiga är guld”, men jag skulle verkligen avsky att bli behandlad så där av min syster. Det skulle vara som att bli utestängd från ett glatt rum.
4
NUMMER TRE: Jag tror att morfar är ensam. Till och med hans egen katt har övergett honom.
NUMMER FYRA: Min bästa kompis, Benny, blir mobbad av en kille som heter Clark Watson. Jag vet inte hur länge det har pågått, och jag har ingen aning om varför, men Benny har blivit konstigt nervös och tyst och ledsen på sista tiden, och jag är orolig för honom.
FEM: Jag har som mål att få min lärare, mrs Hunter, att faktiskt tycka om mig.
SEX: Jag ligger efter med brevskrivningen. Det är en hel massa viktiga brev jag måste skriva och högen blir större för varje dag.
5
Stor sak NUMMER SJU är en topphemlig och jättespännande idé för en födelsedag. Jag kan inte säga ett ord om den till en enda människa, för då skulle hemligheten läcka ut och jag skulle bli ett såll istället för en mussla. Så tills vidare måste jag tiga (som guld) om en viss persons födelsedagsöverraskning. Fastän den personen är så nervös och tyst och ledsen att han inte verkar ett dugg intresserad av att hans födelsedag närmar sig. Jo, och så NUMMER ÅTTA: Jag har börjat gå i sömnen. Det är väldigt svårt att försöka jonglera åtta saker på en gång, särskilt när man också måste vara ordentlig, diska när det är ens tur och ha tillräckligt mycket plats i skallen för skolan. Men jag har sett akrobater i Kazakstan som kastade lerkrukor till varandra samtidigt som
6
de stod på händerna på bara ena armen, utan att en enda gick sönder. Jag har sett kringresande aktörer i Marocko som hade getter på axlarna och ändå höll tretton käglor i luften. Så jag vet att allting är möjligt. Jag får bara göra mitt bästa och försöka. Claude har tappat saker överallt sedan hon fick utegångsförbud. Igår råkade hon slå sönder morfars ”Hem Kära Hem”-mugg med flit, och hon är ännu mer släpphänt med fula ord. Min arga storasyster kan svära på nio olika språk och hon gör verkligen det mesta av den förmågan. Att ha utegångsförbud betyder att hon inte får lämna huset, utom för att gå till skolan, och hon får inte använda sin telefon eller någonting när hon kommer hem igen. Det beror på att hon har smugit omkring och gjort en massa förbjudna saker som låter roliga, som att klättra
8
ut och in genom vårt sovrumsfönster när hon skulle ligga och sova, och sagt åt mig att jag måste hålla tyst om det för att mamma och pappa och morfar inte skulle upptäcka något. Men nu har de det. På grund av den stora saken nummer åtta. Jag drömde att jag var på en marknad. Det var under tak och varmt och trångt och dammigt och fullt ända upp till taket med hinkar med vattenmeloner och filtar och lådor med blommor och enorma gosedjur. Det var precis som marknaden vi brukade gå till i Mumbai, där Claude inte kunde sluta nysa på grund av alla kryddor och hennes ansikte blev alldeles skrynkligt och darrigt som på en ekorre och jag skrattade så jag grät. I drömmen skrattade jag inte och jag grät inte heller. Jag öppnade och stängde hundratals pyttesmå byrålådor där jag letade efter
9
någonting, och lådorna blev pyttigare och pyttigare, och svårare och svårare att öppna, tills mina fingrar var klumpiga som ballonger. Sedan var jag plötsligt vaken och stod i rummet jag delar med Claude i verkligheten. Jag hade klivit ur sängen och stod i pyjamasen ända borta vid bokhyllan, och mamma och pappa var också där. ”Oj!” sa jag. ”Har jag gått i sömnen?” Jag började berätta för dem om marknadsdrömmen, för den var så levande och fortfarande nästan verklig i mitt huvud, men de var inte vad jag skulle kalla fascinerade. Pappa lutade sig ut genom fönstret och mamma sa ”Var i helvete är hon?”, min syster menade hon, och jag var tvungen att erkänna att jag inte visste. De såg skrämda ut, och det är inget jag är van vid att se, så jag sa ”Förlåt”, och då sa de
10
”Vadå? Visste du om det?” och jag sa ”Jo, ja. Lite grann.” Pappas rynkade panna flög ner mot mig som en gam och mammas läppar blev kritvita. Jag kröp tyst ner i sängen igen och drog upp täcket till hakan. Det hängde inga nät med torkande chilifrukter under taket. Inga paraplyer eller klingande koskällor eller cykelhjul. Inte som på marknaden i Mumbai. Inte som i min dröm. ”Och exakt vad vet du?” frågade båda samtidigt. ”Ingenting egentligen”, sa jag, vilket var ganska sant. ”Klockan är TOLV”, sa pappa, och bångade som en kyrkklocka. ”Har hon gjort så här förut?” frågade mamma, och jag sa ”Kanske”. ”Men JOY”, bångade pappa igen.
11
”Ja?” ”Varför i all världen sa du inget till oss?” ”För att Claude sa att jag inte skulle det.” ”Det är inte ett tillräckligt bra skäl”, sa pappa. ”Det var en hemlighet”, sa jag. Mamma skakade på huvudet. ”Det finns vissa hemligheter man bevarar, Joy”, sa hon, ”och andra som man inte bevarar.” Det var något nytt för mig. Det är det faktiskt fortfarande. ”Verkligen?” sa jag. ”Hur märker man skillnaden? Hur kan man veta vilken sort det är?” De svarade inte på den frågan, och Claude svarade inte i sin telefon någon av de fjorton gånger de ringde till den heller. ”Stanna där du är”, sa de åt mig, som om jag hade börjat gå i sömnen med flit, eller hade tänkt följa efter min syster ut genom fönstret. Sedan gick de ut ur rummet.
12
Jag koncentrerade mig på tapeten. Claude säger att de mönster som har valts på Plane Tree Gardens 48 kan hålla vem som helst vaken på nätterna. Men jag har märkt att om jag kisar med ögonen och ligger alldeles intill så blir det där mönstret med blommor som ser ut som agapaddor faktiskt riktigt lugnande. Jag måste precis ha somnat till när Claude gjorde sin stora entré, huvudstupa och andfådd i mörkret. Hon landade på golvet med en grymtning, i exakt samma ögonblick som mamma och pappa stormade in och tände lampan, vilket var en chock för oss alla och fick mina ögon att vilja gömma sig i ögonhålorna som krabbor i sina skal. ”Hoppsan”, sa Claude och reste sig och ansträngde sig väldigt mycket för att se allvarlig ut. Hon vinglade lite, och sedan skrattade hon liksom för sig själv, som om hon just hade hört ett skämt. Hon luktade halstabletter och brasa 13
och cola, och hon blinkade och kisade mot oss i det bländande ljuset. Mamma tog ett djupt andetag och började tala su-per-lång-samt, med mellanrum mellan varje stavelse. Det är något som bara händer när hon befinner sig vid den bortersta gränsen för det kända universum av arghet. Det är sällsynt, som en komet eller en solförmörkelse, och jag tror att det händer oftare nu än vi var vana vid förut. ”Var”, sa hon. ”Har. Du. Varit?” Claude drog av sig gympaskorna och kastade dem på golvet. ”Ute.” ”Ute var då?” frågade pappa med hopbitna tänder, nästan utan att öppna munnen, som en buktalare utan docka. ”Och med vem?” ”Vem?” sa Claude och ryckte på axlarna. ”Bara ute.”
14
”Har du DRUCKIT?” frågade mamma, och min syster fnys-skrattade och sa ”NEJ”, och sedan började alla gräla om något annat. Detta är något somliga i min familj har ägnat sig mycket åt på sista tiden, och blivit väldigt bra på, precis som jag och bråktal, för övning ger färdighet, och jag har verkligen redan blivit mycket bättre på det. Mellan andra, högljuddare meningar sa mamma att Claude missbrukade sina privilegier, och Claude sa ”Vadå för privilegier?” Pappa sa att Claude hade brutit deras överenskommelser och missbrukat deras förtroende och att det här var droppen, det var verkligen droppen, unga dam. Claude formade sig som en tekanna och sa ”Oj. Tycker ni det?”
15
Mamma sa ”Du är tretton år”, och tekannan sa ”Och?” Den sa att det enda den ville ha var sin frihet. Pappa sa ”Frihet är någonting man gör sig förtjänt av.” Claude stoppade fingrarna i öronen och skrek ”Jaså? Verkligen? VARFÖR DET?” och då sträckte mamma upp händerna i luften och stormade ut ur rummet och pappa bara stod där som om han hade missat sista tåget och inte alls visste vad som skulle hända nu. Min syster följde efter mamma ut i hallen för att få sista ordet. Hon gillar att få det. Jag höll kudden över öronen vid det laget, som en mössa, men det hördes ändå väldigt bra. Hon vrålade ”JAG HATAR ER” och mamma vrålade ”OKEJ.”
16
Sedan sa pappa det där om att Claude skulle få utegångsförbud och hon skrek som om hon hade blivit stucken av en geting. Det var nog det som väckte morfar. Han kom ut ur sitt sovrum med håret uppfluffat som ett moln och pyjamasen knäppt ända upp i halsen. Jag såg honom genom dörröppningen där jag satt i sängen. Jag har inte känt Thomas Ernest Blake så länge, men ibland älskar jag honom så mycket att hjärtat känns som sprittande popcorn i bröstet. Jag vinkade till honom, den enda icke-ursinniga personen i huset utom jag, men han kunde inte se mig utan sina glasögon, så han vinkade inte tillbaka. ”Vad är det som pågår?” frågade han. Mamma och pappa och Claude skrek allihop ”INGENTING!” som om de var på samma
17
sida plötsligt och morfar inte borde bry sig om vad andra gjorde, i hans eget hus, mitt i natten. ”Bra”, sa han. ”Kan ni sluta med det allihop då?” Han hasade tillbaka till sitt rum. Mamma och pappa klampade nerför trappan där de sov i soffan och Claude kastade sig på vår madrass så hårt att hela jag flög upp i luften en sekund, som ett trolleritrick, som om jag låg på en luftsäng. ”En gång till!” sa jag, och hon stönade. ”Tala inte med mig.” ”Vadå? Varför det?” ”Det är ditt fel alltihop”, sa hon. ”Är det?” sa jag. ”Hur då?” Claude la kudden över huvudet och skrek lite till in i den, och när hon till slut pratade lät rösten alldeles liten och kvävd och hopklämd. ”Varför kunde du inte göra som jag sa?”
18
”Jag?” ”Ja. Du. Hur svårt är det att bara ligga kvar i sängen som man ska?” ”Jag sov”, förklarade jag. ”Jag visste inte att jag gick i sömnen eftersom jag inte var vaken.” Claudes ansikte var så nära mitt att jag såg hårstråna mellan hennes ögonbryn och de små saffransgula prickarna i ögonvitorna. Hon sa: ”Jag ska aldrig tala med dom mer. Aldrig.” ”Med vilka?” sa jag, för jag trodde att det skulle få henne att skratta, men det gjorde det inte. ”Dom”, sa hon. ”Mamma och pappa. Tur för dig att jag fortfarande talar med dig.” ”Mig? Det var ju en olyckshändelse. Jag gick inte i sömnen med flit.”
19
HEJ, DET ÄR JAG SOM ÄR JOY! Alla säger att jag har glaset halvfullt, vilket betyder att jag kan se det positiva i allting. Just nu behöver jag verkligen allt mitt positiva tänkande för att lösa en riktigt knepig situation. Min bästa vän Benny har inte varit sig själv på sistone. Och jag måste lista ut vad som pågår och få tillbaka hans leende för gott. . . En varm berättelse om familj , vänne r och hur viktig t det är att vara snäll.
Illustrationer av
Claire Lefevre Översättning av
Gun-Britt Sundström
www.atriumforlag.se