9789189456037

Page 1

Illustrationer

Claire Lefevre

Översättning

Gun-Britt Sundström



Illustrationer av Claire Lefevre Översättning av Gun-Britt Sundström Atrium



1

Det finns inte den minsta sagomagi i vår familj. Vi har ingen morfar som kan flyga, eller morbror som håller på att bygga en tidsmaskin nånstans, eller föräldrar som i hemlighet är världsberömda trollkarlar. Vår morfar går med käpp, vi har noll morbröder och vår mamma och pappa har helt plötsligt börjat säga saker som ”Lägg tillbaks den där du tog den” och ”Var

1


har du skoluniformen?” och ”Sätt genast igång och städa rummet.” Enligt min storasyster, Claude, gör det här oss extremt vanliga. Men vi har aldrig varit vanliga. Och jag tycker inte det borde vara dags att börja nu. Jag påstår inte att det inte har skett en del stora förändringar. Allting känns väldigt alldagligt här, så är det. Väldigt hopklämt. Och det säger sig självt att ingen har ett trollspö som kan rädda oss, eller en egen jättehjälpsam vargflock eller en sten som kan tala fullständiga meningar. Det finns inga parallella universum under våra diskbänkar eller andra världar i våra garderober eller miniatyrmänniskor mellan våra väggar. Där finns bara diskmedel och kläder och möjligtvis möss. Jag har inga skor som

2


springer omkring överallt av sig själva. Jag har ett par gympaskor som är minst ett nummer för små, och jag är inte beredd att slänga dem ännu för de har varit med mig överallt, på så många äventyr. Tvättmaskinen kan inte få bort gräsfläckarna på Claudes dyra nya jeans, och just nu kan pappa inte få bort kaffet han spillde på morfars matta. Så jag är övertygad om att ingen av oss kan få saker att försvinna. Men nu är det så att det finns mer än en form av magi. Det borde inte behöva vara detsamma som något omöjligt och bara få hända i sagorna. Det verkar helt enkelt inte rätt för mig. Claude säger att vi har olika definitioner på magi, och att jag jämt är förundrad över saker och ting utan anledning bara för att jag är alldeles för lätt att imponera på. Jag spanar ständigt och

3


jämt efter någon enkel, verkligen vardaglig magi, för det är den sort jag tror på, och ärligt talat tycker jag att vi behöver lite sån. När jag säger det himlar Claude med ögonen på sitt halvproffsiga sätt och säger ”Verkligen? Jaha, lycka till med det då.” När man inte har någon sagomagi är ens problem mindre tjusiga och inte lika roliga att lösa. Pappa la till exempel en stor tung bok om träd över kaffefläcken, så fort han kunde, och nu lurar den där mitt i rummet där den inte ska vara, som en resväska i en kanal. När som helst kommer någon, troligen morfar, att snubbla på den och upptäcka sanningen. Claude säger att det inte blir roligt när han gör det, och det är bara en tidsfråga. Även jag med min gåva för positivt tänkande börjar tro att hon kanske har rätt där. 4


Jag är tio och Claude är tretton. Hon luktar körsbär och har svart smink överallt runt ögonen. Hon har de jämnaste vitaste tänder och det mest bländande tandkrämsleende jag nånsin har sett. När hon är glad ser hon ut som en tandläkarannons, men för närvarande är det inte så ofta. Pappa säger att Claudes tandkrämsleende har blivit som en meteorsvärm, för det händer bara en eller två gånger om året, och om man råkar blinka så missar man det. Vi såg meteorsvärmar i Kalifornien en gång när jag var sex och Claude var nio. Det regnade stjärnor på himlen timme efter timme, och jag somnade innan det var slut. Man skulle ha fått blinka väldigt länge för att missa det. Claude är förkortning av Claudia Eloise. Ända sen vi kom tillbaka till England och 5


flyttade in i morfars hus klagar hon över att det inte finns någonting att göra här. Mamma och pappa säger att det är som att tala till en vägg, fast inte så att hon hör det. De bara viskar det till varandra med handen för, men de behöver nog inte bekymra sig. Hon har i stort sett fullständigt slutat lyssna på vad de säger, såvitt jag förstår. Mamma och pappa heter Rina och Dan, egentligen Marina Jane Blake och Daniel Samson Applebloom. De har varit stressade och förvirrade sedan vi kom hit, ägnat sig åt otroligt vanliga saker som inte är lika dem, som att leta efter jobb som inte kräver något resande, registrera sig hos sjukvården och försöka få in oss i skolor. Det är inte sådana aktiviteter som vi brukar se våra föräldrar hålla på

6


med. Det är faktiskt raka motsatsen till vad vi hela livet har lärt oss att vänta oss. Det är mycket oroande. Claude tror att mamma och pappa har genomgått en radikal personlighetstransplantation, från en dag till en annan, när vi inte märkte något. Hon säger att det kanske inte är våra riktiga föräldrar längre, och vi måste se upp, för precis vad som helst kan hända nu. ”Är du säker på att det bara är dom?” säger jag, för just nu skulle jag kunna slå vad om att hon också har blivit personlighetsförändrad. Hon uppför sig absolut inte som min riktiga syster. Hon är inte alls så rolig som hon var förut. Jag har inte fått någonting transplanterat. Jag är precis likadan som alltid, fastän allting

7


annat har ändrats. Mitt namn går inte att förkorta och jag har inget andranamn. Det är som det är och alla kallar mig bara Joy.


2

Stället vi har kommit till är morfars hus. Han heter Thomas Blake, han är alltså mammas pappa men ibland är det svårt att tro att de ens är släkt. Om man utan att veta skulle välja från en rad med pappor och en rad med döttrar skulle jag aldrig para ihop de två. Aldrig i livet. Morfar är liksom svag och suddig, som om någon hade ritat honom med mjuk blyertspenna, och mamma är mörk som

9


bläck. Mamma är högljudd och färgstark och dramatisk, och morfar är smalare och blek och tyst. Mamma är socialist, vilket är ett gammalt politiskt ord för att vara bra på att dela, och morfar? Alltså, morfar är inte det. Mamma säger att vi är världsmedborgare och att människor ska få röra sig fritt över hela jordklotet, och morfar skulle nog helst vilja sätta upp ett högt staket runt den här lilla ön och fylla den med stora skyltar där det står

PRIVAT OMRÅDE och

TILLTRÄDE FÖRBJUDET och

EJ FÖR OBEHÖRIGA

10


Min familj ser inte likadant som morfar på en lång rad saker. Jag antar att det är därför vi så ofta pratar om vädret med honom. På hans dörrmatta står bokstäverna T. E. Blake men han vill inte tala om för mig vad E är förkortning av, så jag har gått in för att gissa. Jag har gett mig en ny gissning för varje dag. Jag tror inte att jag är nära att gissa rätt, men hittills har han inte rättat mig, så jag tänker bara fortsätta försöka. Thomas Elefant Blake har ett ansikte som är fullt av fickor och påsar som en ryggsäck, och när han pratar fylls fickorna och påsarna av luft och töms igen. Posten han får är mest kataloger med reklam för tofflor som man sätter i eluttaget och badkar med dörrar på sidan för att kunna kliva i och ur och hörapparater gömda i glasögonbågarna. Jag tycker att katalogerna

11


är spännande och fantasifulla, men Thomas Enfärgad Blake håller inte med. Att jämt vara kall om fötterna och inte kunna klättra i och ur badkaret och inte höra och se ordentligt är ingenting att fira, säger han. Jag tror att han säger så om en massa saker. Han är nog inte så mycket för att fira över huvud taget. Han är i stort sett grå från topp till tå, som om han just hade gått genom ett rum där taket rasade ner. Claude säger att något sånt aldrig skulle hända hemma hos Thomas Exakt Blake, där varenda grej verkar vara rädd för att vara på fel plats. Hon säger att taket helt enkelt inte skulle våga rasa ner. Varje kväll går han runt i huset och drar ur varenda elsladd. Vi får inte bestämma vad vi tycker om honom ännu, för vi känner honom inte tillräckligt mycket för att kunna döma rättvist. Mamma

12


säger att släkten är släkten är släkten, vilken grupp man än tillhör, hurdana vardagsvanor och vilken religion man än har. Pappa säger att vi alla måste ha tålamod med varandra och tillbringa mer tid tillsammans och låta dammet lägga sig. Claude säger ”Inte en chans” och jag tänker ”Vilket damm? Det finns ju inte ett enda dammkorn här” men både pappa och mamma säger att det bara är att vänta, och till slut kommer den riktiga morfar att komma fram som en fjäril ur sin puppa, eller åtminstone en orm som kryper ur sitt gamla skinn. Jag har sett tusentals monarkfjärilar kläckas i Mexiko och förvandla hela landskapet till något levande, rörligt rött, och jag har sett en skallerorm lämna sitt eget skinn ute i den heta sanden, tunt och pappersaktigt som omslaget

13


runt en krita. Så jag funderar över när Thomas Extravagant Blakes förvandlingsnummer ska ske och hur storslaget det ska bli. Claude skakar på huvudet åt mig och sedan åt mamma och pappa, och sedan åt hela vår nya hopklämda värld över huvud taget, och säger nånting halvkvävt och raspigt om att ingen kommer att sitta och hålla andan.


3

Innan vi hamnade här reste vi alltid omkring. Massor. Vi fyra har flyttat runt och bott och jobbat och dragit omkring på alla möjliga ställen i världen ända sedan jag var liten, sedan innan jag ens kan minnas. Claude och mamma och pappa och jag. Vi har alltid varit fria som fågeln. Claude har en lista nånstans, i en av alla sina anteckningsböcker, över alla olika platser vi har varit på, och jag har glömt den exakta

15


summan men det finns 195 länder i världen så vi har precis bara börjat. Morfar brukar kalla det för att vi ”flaxade omkring runt hela jorden”. Mamma och pappa har alltid kallat det ”att leva”. Om vår familj hade varit växter skulle vi förut ha varit platanlöv eller lönnäsor eller såna där maskrosfjun som svävar omkring med vinden från ett ställe till ett annat, och sköter sig själva och aldrig bekymrar sig om var de hamnar någonstans. Mamma brukade titta på solnedgången över var vi nu var och sucka på ett nöjt sätt och säga ”Visst har vi haft tur?” Hon brukade säga att hon inte kunde föreställa sig att vi skulle fastna på en plats, i en låda, vid en gata med bara likadana lådor, fastspikade. Och vi andra höll med.

16


När det var svårt att lämna något fanns det alltid nya saker att se fram emot istället. De fnittrande systrarna på cafét i Hanoi som gör den söta soppan, eller elefantbåtarna i Mumbai, eller Fabiola, flickan i Mexico City som lärde mig spanska samtidigt som hon lärde mig att åka rullskridskor, så att jag inte ens märkte förrän efteråt att jag höll på att lära mig båda de sakerna. Och om det började hopa sig problem, som enorma myggbett, eller faktiskt verkliga kokta marsvin på matsedeln, eller bilavgaser tjocka och fuktiga som bomull, då var flyttdagen en väldigt bra sak som inte kunde komma fort nog. Hittills under min uppväxt har jag alltid sett fram emot vad som ska komma härnäst. Så långt tillbaka jag kan minnas har det funnits

17


något intressant att göra och någon intressant plats precis runt hörnet. Vi fyra har trivts på det sättet, och jag har aldrig varit med om något annat, och därför säger mamma och pappa att det inte är konstigt att jag är den gladaste, mest äventyrsälskande person de känner. När mamma och pappa sa att vi skulle flytta tillbaka hit var vi 7403 kilometer härifrån på Zanzibar, en ö i Indiska oceanen utanför Tanzania på Afrikas östkust. Mamma jobbade på ett sjukhus och pappa hade lektioner med oss på förmiddagarna och tog skift i köket på ett hotell. Mamma är sjuksköterska och pappa är kock. Han är absolut den bästa kock jag vet. Hans mat kan få till och med Claude att le, ibland till och med nu. Mamma är säkert också

18


duktig på sitt arbete men hon är inte i samma division som pappa när det gäller matlagning. På Zanzibar bodde vi i ett hus av betong med nät för fönstren, och på kvällen somnade jag medan jag tittade på hålen i nätet, som var fulla av himmel, och lyssnade till hur havet andades in och ut. Tidvattnet på vår favoritstrand gjorde att vi måste gå över en kilometer för att komma till vattenbrynet vid ebb. Sanden var fin och fuktig och silvervit, och solen klippte ut våra skuggor med sax, och havet och himlen hade samma klara, ädelstensblå färg. Det finns korallrev runtom Zanzibar, som en levande rörlig mur. En alldeles vanlig dag kunde vi få se sköldpaddor och sjöhästar och marulkar och trumpetfiskar och porslinskrabbor och stenfiskar och flera bläckfiskar, bara genom att vara där, utan att ens leta. De struntade i oss, fortsatte bara med vad de höll

19


på med snabbt eller sakta där nere i vattnet, medan vi ovanför huvudet på dem blev stora mörka moln på himlen. Solljuset bröts i olika mönster under havsytan och vi simmade omväxlande genom varmt och kallt vatten, och det fanns en hel värld där nere, full av skuggor och ljus. Det var den första april och vi spelade fotboll med Joseph och Godfrey och Prosper. Joseph och Prosper är bröder, och Godfreys pappa jobbade på samma sjukhus som mamma. Vi hade hållit på i flera veckor med att göra en boll av plastkassar. Varje gång vi hittade en la vi till den. Prosper visade hur vi skulle göra, för han hade gjort det miljoner gånger förut. Man måste vira den på rätt sätt och vara väldigt noga, annars blir bollen alldeles lös och säckig och kommer inte att fungera, för det blir inte en boll alls utan bara en stor plastpåsklump.

20


När Prosper blir stor tänker han bli rik på att göra smarta saker av allting som andra kastar bort. Plastpåsar är ett elände på ön och det är förbjudet för turister att ha med sig såna och lämna kvar dem men det gör de i alla fall. Den där bollen började få max-storlek för alla sorters spel och pojkarna började prata om det vi skulle göra sedan, en sorts kanot gjord av flaskor. Jag hade verkligen sett fram emot det, men vi reste innan den första flask-kanoten blev färdig. Ibland ser jag för mig hur hela gänget paddlar nu genom de ädelstensfärgade vågorna på andra sidan jorden. Prosper har säkert gjort ett särskilt roder, kanske av en antenn och några flipperbitar, så att han kan styra båten. Jag ser för mig alla sköldpaddor och sjöhästar och marulkar och trumpetfiskar och porslinskrabbor och stenfiskar och flera

21


bläckfiskar, som inte bryr sig om dem när de far förbi under plask och skratt. Flyttdagen har aldrig varit någon stor sak för oss eftersom vi är så vana vid att flytta. Det finns alltid något nytt runt hörnet och en ny plats att komma till. Men när Claude och jag kom hem den första april kunde vi inte undgå att se varningsflaggorna. Till att börja med var både mamma och pappa där. Den enda gång de brukade vara hemma samtidigt på Zanzibar var på fredagskvällar, och det här var en onsdag. Varningsflagga nummer ett. Och så märkte vi att de hade vandrat fram och tillbaka och väntat på att vi skulle komma hem. Mycket ovanligt. Varningsflagga nummer två. Varningsflagga nummer tre, verkligen elefanten i rummet, var att pappa sa: ”Chips eller kex?”

22


Jag kan inte förklara hur oerhört, hur alldeles obegripligt olik honom denna fråga var. Början på hans personlighetsförändring helt enkelt. Vår pappa tror att chips är mat från djävulen. Han kan prata hur länge som helst om hur djävulska de är. När han håller på så där blir chips verkligen det enda Claude och jag kan tänka på. ”Chips”, svarade vi båda, samtidigt, och tittade på varandra. Claude kan göra den där grejen med ögonbrynen så att det ena höjs och det andra stannar där det är, vilket enligt min åsikt är ungefär det bästa sätt som finns att säga ”Vänta nu, vad var det där?” utan att säga något högt. Jag kan inte göra ögonbrynsgrejen men jag kan rulla ihop tungan så att den blir som en strut, och det kan inte hon, så på det sättet blir det oavgjort, fast det där att rulla ihop tungan är ju inte något

23


snabbt och bra sätt att skicka budskap. Enligt Claude beror den skillnaden mellan oss på generna och inte alls på verklig begåvning. ”Är det en överraskning?” frågade jag och Claude frågade ”Är det en olycka?” ”Sätt er”, sa herr och fru Varningsflagga, så det gjorde vi, och Claude gjorde ögonbrynsgrejen igen och jag rullade ihop och tillbaka tungan. Våra nya föräldrar tog djupa andetag, båda på en gång, och under en minut sa ingen av oss någonting. Inte ett ord. Jag öppnade min chipspåse. Ost och lök. Det enda som hördes i rummet var knastrandet, som stövlar på en grusgång, som hördes tydligare i mina öron än det avlägsna ljudet av tidvattnet från havet. Jag undrade en halv minut om de här chipsen hördes lika mycket för alla de andra som för mig.

24


”Claude”, sa jag med munnen öppen och ett stort chips halvvägs in. Hon satt och stirrade på sin påse som om det var något dåligt gömt inuti något gott, en present med en fruktansvärd prislapp på. ”Vadå?” ”Öppna din”, sa jag, och så gjorde hon det. Mamma och pappa var jätteallvarliga. De såg ut som om de hade förlorat något snarare än fått något. Varningsflagga nummer fyra. ”Vi ska flytta härifrån”, sa pappa, inte alls i samma ton som han normalt skulle säga det. ”Vart ska vi?” frågade jag. ”Hem”, sa mamma. Claude sa ”Va?” och precis samtidigt sa jag ”Var är det?” ”England”, sa pappa. ”Du vet. Storbritannien.”

25


Claude gjorde ögonbrynsgrejen igen. ”Vem har dött?” sa hon, och mamma blev mörk i ansiktet, som om nånting högt uppe kastade en skugga precis över hennes huvud. ”Ingen.” ”England?” upprepade Claude som ett eko. Mamma och pappa nickade. ”Japp.” ”Men det är inte hemma. Ni avskyr ju att vara där”, sa Claude, och mamma nickade först men övergick till att böja huvudet åt ena och andra hållet, som kanske det. ”Nja, det är inte riktigt sant.” ”Jo det är det”, sa Claude. ”Vi har inte bott där på tio år”, och så pekade hon på mig. ”Joy har aldrig bott där”, och jag kände att jag blev röd i ansiktet och det började surra i magen. Jag var en bikupa full med frågor. Allt jag kom på att säga började med vad eller hur eller

26


vart eller när eller varför? Om jag öppnade munnen skulle det nog flyga ut bin. ”Är det här ett skämt?” sa Claude. ”Det är det väl? Bra gjort. April april. Ni lurade oss.” Mamma och pappa skrattade inte eller ens drog på munnen. Varningsflagga nummer fem. Claude sa ”Verkligen? På riktigt?” Hem. Det var ingenting jag egentligen hade tänkt på förr. Hemma hade aldrig varit något särskilt ställe på kartan. Det var helt enkelt där mamma och pappa och Claude fanns. Jag frågade när denna flytt skulle ske. Jag förklarade att havssköldpaddorna skulle släppas ut i det fria från skyddsanläggningen snart nu, och det hände bara en gång om året, och det datumet hade jag sett fram emot i flera veckor. Jag höll tummarna, för jag ville verkligen vara där då. Jag var volontär hos havssköldpaddorna varje tisdagseftermiddag, vilket enligt Claude

27


innebar att jag följde efter personalen och var i vägen för dem, men i själva verket fick jag hjälpa till med att ge mat till skadade sköldpaddor och rengöra deras bassänger och föra ner slangar och ha på mig en särskild T-tröja för personal och vara en nyttig medlem i gruppen. Sköldpaddstisdagen var bästa dagen i veckan för mig på Zanzibar. Pappa kliade sig på hakan, på samma sätt som när han läste på om division med höga tal för att kunna lära oss det. Han gick tvärsöver rummet och tittade på väggalmanackan och sedan log han på ett slags svagt och fuktigt gryningssätt. ”Jag tror att du kan hinna med det, Joy.” ”Verkligen?” sa mamma, och han nickade. Hela huvudet blev fullt av lättnad, som en havsdimma. ”Å, vad BRA.”

28


”Varför känns det här så konstigt?” sa Claude. ”Varför är det så bråttom?” ”Det är dags”, sa pappa, och Claude sa ”Men varför det?” Mamma tittade på pappa och han tittade på oss. ”För morfars skull.” ”Morfar?” sa jag, och ordet kändes underligt i munnen för jag hade inte använt det så mycket. Mamma blundade och började torka sig i ögonen med ärmen. Och det var hela saken. Skillnaden. Orsaken till att vi flyttade den här gången. Inte för ett nytt jobb eller lite forskning eller en berömd bergskedja eller ett fantastiskt landskap. Inte av nyfikenhet eller äventyrslystnad eller för att få omväxling. Inte på grund av någonting. Vi skulle resa hem för Thomas Ensam Blakes skull.


Första delen i en ny serie om familj, vänner och att hitta livets glädjeämnen.

HEJ, DET ÄR JAG SOM ÄR JOY! Alla säger att jag har en förmåga att hitta silverkanter, att jag alltid kan se det positiva i allting. Men just nu kämpar jag. Vi har precis flyttat in hos morfar, jag har börjat i en ny skola, och jag vill verkligen passa in och hitta vänner. Men jag vet inte riktigt hur. Och sa jag förresten att det finns en helt fantastisk gammal ek på skolgården, som ska huggas ner? Det kan jag inte låta hända!

Illustrationer av

Översättning av

Claire Lefevre

Gun-Britt Sundström

www.atriumforlag.se