Mödrar Sofia Larsson
© Sofia Larsson, 2022 Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2022 www.whipmedia.se Grafisk form och produktion: Anders Nyman Omslagsbild: Marianne Magnusson Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2022 ISBN 978-91-89409-91-0
Prolog Att vara mamma var ibland vidrigt. Leila ville ge barnen allt de förtjänade, men hon räckte inte till. I samma stund som de föddes var det som att skriva på ett livslångt kontrakt av dåligt samvete. Hon hade hållit sina barn vid bröstet och lovat dem trygghet. Dessvärre hade det alltid funnits en person som satt stopp för det. En person hon varit beroende av trots alla felsteg, allt förtryck och förnedring. Leila ångrade inte på något sätt sina barn, bara personen hon fått dem med. Att hon inte valt en bättre pappa till sina finaste ägodelar var både skamligt och känslomässigt dränerande. Det fanns inget att skylla på, hon hade varit naiv, godtrogen och förblindad av den kärlek hon trodde funnits dem emellan. När hon fått upp ögonen hade han redan sett till att det inte fanns någon utväg. Att hon aldrig skulle klara sig på egen hand och att hon inte var värd någonting utan honom. Det var sanningen hon levt med år efter år tills hon insett att det inte fanns något att förlora på att försöka ta sig ur den destruktiva tillvaron. Vad var det värsta som kunde hända, att han letade upp henne och förde henne tillbaka till helvetet? Att han slog ihjäl henne? Själsligt var hon i stort sett redan död så det kunde knappast bli någon
7
skillnad. När impulsen kommit hade hon packat några väskor och gett sig iväg. Fanns det minsta lilla chans att hon kunde klara sig ur hans grepp var det värt ett försök. För stunden var tillvaron trots allt hanterbar. Nu hade hon i alla fall jobb och kunde ge sina barn de grundläggande behoven i form av mat, kläder och moderskärlek. Dessvärre kunde hon aldrig sänka axlarna och sluta titta bakom ryggen. Förr eller senare skulle han hitta henne.
8
1 Emma stod redo vid terminalen där flygbussen snart skulle rulla in. Fjorton månader hade gått sedan hon såg honom senast. Nu var han bara minuter ifrån att anlända till bussterminalen och Emmas kropp darrade av nervositet. Sekunderna var evighetslånga och hon hade svårt att stå still. Fötterna rörde sig konstant som om hon stod och trampade vatten. Varför var hon så nervös? Sladden var hennes bästa vän och hon hade saknat honom mer än hon vågat erkänna. Det var verkligen på tiden att han var tillbaka. Nu kanske allt kunde bli sig likt igen. När han först berättat att han köpt en biljett till Nya Zeeland hade hon haft svårt att ta honom på allvar. Det var då hon befunnit sig mitt i den känslomässiga cirkus som varit följderna av alla familjehemligheter som rasat över henne. Att hennes bästa vän där och då bestämt sig för att åka till andra sidan jordklotet hade varit svårt att acceptera. När det sedan varit ett faktum att han åkt var ordet besvikelse det hon förknippat honom med första tiden. Han hade haft all rätt i världen att åka och uppleva något nytt men det betydde inte att hon enbart känt glädje för hans skull.
9
Nu var känslan annorlunda. Antagligen åkte han precis vid rätt läge trots att hennes liv då varit extra stormigt. Det hade varit nyttigt för henne att göra en känslomässig resa och bygga upp sig själv utan honom som skyddsnät. Bussen rullade in och Emmas mage drog ihop sig rejält samtidigt som pulsen ökade. Han var den första som klev av och när deras blickar möttes sken han upp och såg på henne med samma glädje som när ett barn får syn på en hundvalp. Tiden han varit borta hade fått henne att inse vad han betydde för henne och det kunde sammanfattas i ett enda ord, trygghet. Nervositeten hon känt inför att se honom igen var som bortblåst i samma stund hon kramade honom. Hans doft var välbekant och lugnande. Snabbt lade hon märke till att han utstrålade en mogenhet hon inte sett tidigare, men kunde inte sätta fingret på vad hon syftade på. Han såg dessutom väldigt bra ut. Kanske var det solbrännan och den nya kortare frisyren men hon hade aldrig sett på honom som attraktiv förut. Vad betydde det? ”Vad konstigt det känns att se dig igen.” ”Bara konstigt?” Han flinade och Emma konstaterade att vissa saker var oförändrade. Han var fortfarande en retsticka. ”Nej, det är naturligtvis även härligt att se dig.” ”Detsamma.” Han granskade henne uppifrån och ner och Emma
10
ångrade att hon inte klätt på sig jeans eller något annat istället för mjukisbyxor. Hon brukade aldrig känna sig fåfäng eller bry sig om sitt utseende inför honom men nu önskade hon att hon piffat till sig lite extra. ”Så vad gör vi nu?” Hon kände själv att frågan var konstig, hon brukade inte ha några problem att komma med förslag. ”Kan vi åka hem till dig kanske, köpa med oss mat, vi har ju en del att prata om.” ”Det gör vi, är det någon speciell mat du saknat när du varit borta?” ”Kan vi köpa några liter mjölk och en falukorv?” ”Hade de inte det där nere?” ”Jag vet inte vad de gör med mjölken där nere men det är knappt att den duger till flingor.” ”Din stackare …” Glädjen som fyllde henne gick inte att maskera, det var länge sedan hon haft samma typ av energi. Sladden behövdes verkligen i hennes liv och hon hoppades innerligt att han var här för att stanna. *** Stekoset fyllde köket och hon ångrade att hon inte försökt övertyga Sladden om att köpa med sig något från en restaurang istället. Emmas spis var nära på oanvänd. Hennes
11
kost bestod till stor del av sallader som hon slängde ihop. Köksutrustningen kunde därmed egentligen begränsas till en skärbräda och en kniv. ”Jag kan inte förstå att jag gick med på att steka falukorv och stuva makaroner men vad gör man inte för en vän.” Hon ställde fram maten på bordet där Sladden satt och väntade med besticken i stadigt grepp. ”Just nu slår det här vilket restaurangkäk som helst.” Emma hade aldrig sett någon äta så fort. På bara några minuter tryckte han i sig en rejäl portion som han sköljde ner med en halv liter mjölk. ”Du måste berätta allt om Nya Zeeland, vad har du pysslat med hela dagarna?” ”Förutom att jag har vandrat mycket och campat ute i deras sagolika natur så jobbade jag ju på en ranch, där jag matade djuren, körde traktor och lite allt möjligt, här ser du en kille som har lärt sig kroppsarbete.” Han pekade på sig själv och klappade på sin ena biceps. ”Det låter som att den här resan passade dig perfekt.” ”Absolut, men det är skönt att vara hemma igen. Jag har verkligen haft dåligt samvete för att jag lämnade allt när du fortfarande var, hur ska jag säga, lite skör.” ”Det är okej, allt ordnade sig till det bästa. Lollo och jag hade kanske aldrig kommit varandra så här nära om du stannat kvar. Hon hade nog tyckt att du var i vägen om du förstår hur jag menar?”
12
Hon var tacksam över hans ursäkt samtidigt som han inte var skyldig henne någon. ”Jag förstår. Det ska bli kul att träffa henne igen sen men …” ”Vadå?” ”Jag skulle önska att du inte berättar för någon att jag är hemma igen. Jag tänkte landa lite först och klura ut vad jag ska göra innan jag får en massa frågor.” ”Okej, jag ska försöka men jag tycker inte om att ha hemligheter så om någon frågar mig rakt ut, har Sladden kommit hem, så tänker jag inte ljuga.” ”Ställer någon frågan rakt ut får du säga som det är …” ”Jag ska på Ellinores möhippa imorgon och Annika brukar alltid fråga något om dig.” ”Ja, hon brukar skriva till mig minst fyra gånger i veckan och fråga när jag kommer hem.” De skrattade och stämningen var bra men något var ändå nytt och annorlunda. Att de var förändrade var inte konstigt. En resa var utvecklande för de flesta och med tanke på allt hon gått igenom vore det underligt om hon varit opåverkad. Drastiska förändringar kunde vara förödande för en vänskap, men Emma hoppades att deras var starkare än så. ”Jag har verkligen saknat dig.” Sladden tittade på henne med en intensiv blick som fick henne att rodna. Hon var van vid hans sarkasm och eviga sätt att skämta bort det mesta, men nu var det en helt annan Sladden som tittade på henne.
13
”Jag har saknat dig också, speciellt nu den senaste tiden när jag känt mig stark igen.” ”Ska vi gå och sätta oss i soffan istället så kan jag koppla in min telefon till din tv och visa lite bilder.” ”Absolut.” De reste sig och började gå ut mot vardagsrummet men då de samtidigt hamnade i dörröppningen stötte de ihop så att deras underarmar nuddade vid varandra. Det pirrade till i magen på Emma på ett sätt som hon aldrig tidigare känt i Sladdens närvaro. Han tittade upp på henne med en blick som var så intensiv att hon fick kämpa för att inte titta bort och gömma ansiktet. Han kom närmare henne och hon drogs långsamt mot honom. Vad var det som hände? Hon kunde inte tala för Sladden men det var inte hon som styrde, det var starka naturkrafter som hon inte kunde värja sig ifrån. När deras läppar till slut möttes hann det snurra en och annan tanke genom hennes huvud. Vänta lite nu, kysser jag Sladden. Sladden? Trots att många av hennes tankar handlade om hur fel det var kunde hon ändå inte sluta. *** Det som precis hänt var egentligen inget konstigt i sig, men att det hänt mellan henne och Sladden var närmast livsomvälvande och Emma visste inte vad hon skulle känna. Det var oerhört ovant, nytt och på många sätt galet.
14
Kyssen de påbörjat slutade i sovrummet. Saknaden efter varandra drev ihop dem som en kemisk kraft som inte gått att styra. Det hade inte känts konstigt alls under själva aktiviteten men nu när de låg där nakna inför varandra var det som att de kastats tillbaka till verkligheten igen. Emma hade helt enkelt inte den typen av känslor för Sladden och hon hoppades innerligt att detta inte skulle påverka deras relation. Betydde det något mer för honom? Skulle han våga erkänna det i så fall? Hur som helst behövde de prata om det, det förstod hon. Att låtsas som ingenting skulle förvandla deras relation till en enda stor elefant i rummet som aldrig skulle försvinna. Båda stirrade upp i taket och Emma försökte komma på något bra att säga men allt skulle förmodligen bara låta krystat och tillgjort. ”Ja, då var man hemma igen då.” Sladdens ord fick det att brista och Emma skrattade så hon kiknade. Situationen var så märklig och pinsam, men samtidigt ångrade hon ingenting. När skrattet klingat av vände hon sig om och vågade möta hans blick. ”Oj, var detta så roligt?” ”Förlåt men, tycker du inte själv att detta är komiskt?” ”Jo, det är det.” ”Det här var nog bara en engångsgrej va?” Emma inväntade Sladdens svar. Det såg ut som att han kämpade med att hitta rätt formuleringar.
15
”Jag ska erkänna att jag stundtals varit lite förvirrad kring mina känslor för dig. Det som hände nu kan jag inte förklara men jag håller med om att det inte borde hända igen. Vi är kompisar helt enkelt.” Emma blev lättad. Det som hänt var inte baserat på den sortens känslor utan på en tillfällig sinnesförvirring. ”Jag håller med …” ”Det betyder inte att det var dåligt eller så men …” Sladden behövde inte fullfölja meningen, Emma förstod precis vad han menade. ”Nej absolut inte, jag skulle kunna rekommendera dig om frågan kom på tal.” Sladden skrattade. ”Skönt att vi kan skämta om det.” ”Det är klart, vi behöver aldrig prata om det här igen utan bara fortsätta som vanligt, som bästa kompisar.” Sladden höjde upp sin hand och höll kvar den i luften i väntan på att Emma skulle möta upp den. ”Om du tror att jag tänker göra en high five med dig just nu så tror du fel …” ”Vadå, vad gör man annars i ett liknande läge?” Emma tog upp kudden och slog den över hans ansikte. Sladden lät kudden ligga kvar ovanför ansiktet vilket gjorde att Emma såg sin chans att smita. Hon rafsade ihop sina kläder och for in i badrummet, han skulle inte få se henne naken någon mer gång.
16