9789189393226 by Smakprov Media AB

TRE PAR. TVÅ FAMILJER. EN KATASTROFAL MIDDAG. Det är tidig nyårsdagsmorgon när Nackapolisen möts av en makaber syn i ett av de ståtligare hemmen. I botten av den uttömda och vinterstängda poolen ligger två nakna, förvridna kroppar.

MARTIN ÖSTERDAHL (född 1973) är bosatt i Stockholm och Geneve, där han är verksam som författare och den högst ansvarige för Eurovision Song Contest. Tidigare var han programdirektör på SVT där han låg bakom ett flertal tv-program för den svenska marknaden. År 2016 debuterade Martin Österdahl som skönlitterär författare med böckerna om agenten Max Anger. Böckerna har filmatiserats.

Kvällen innan har ett förälskat tonårspar planerat att låta sina föräldrar träffas för första gången. Lisa Kjellvander älskar sin enda dotter Ebba över allt annat och ställer upp på sin dotters önskan om en gemensam nyårsmiddag, trots att det är kris på jobbet och äktenskapet skaver. När sällskapet väl samlats försvinner illusionerna om en lyckad kväll. Runt det dukade bordet väcks minnet av en gammal oförrätt till liv – och snart skenar händelserna mot det oåterkalleliga slutet. PARMIDDAGEN är en fristående thrillerroman som utspelar sig i Stockholms nyförmögna medelklass. Under sju akter utvecklas ett känsloladdat drama med förödande konsekvenser för alla inblandade.

»Det kan konstateras att Sverige fått en ny spänningsförfattare av rang.« Bibliotekstjänst om debuten Be inte om nåd

»Årets bästa spänning.« Borås Tidning om debuten Be inte om nåd

ISBN 978-91-89393-22-6

Omslag: Marcell Bandicksson Fotograf: Fredrik Bernholm

www.bookmarkforlag.se

9 789189

393226

Skuggan därute på andra sidan dörren. Det är en man, det är Lisa säker på. Det är så tyst att hon hör sina egna hjärtslag. Vart tog Mikael vägen? Hon öppnar ytterdörren, förväntar sig en polis, men där på andra sidan ser hon en ung man med en korg i famnen. I korgen ligger en flaska champagne och ostar, med en rödvit rutig kökshandduk runt, som hämtad från en gård i södra Frankrike. Trots att de träffats ett par gånger tar det henne flera sekunder innan hon fattar att den unge mannen är Marlon, hennes dotters pojkvän. H an är sig lik men ändå inte. Han har på sig tajt överrock och under den en blazer, en skjorta och ett par snygga jeans. Allt i svart som vanligt, men i kväll betydligt mer högtidligt och elegant. Ringen sitter där i underläppen men ingen svart kajal under ögonen.

parmiddagen

MARTIN ÖSTERDAHL

BOOKMARK FÖRLAG

Tidigare romaner av Martin Österdahl utgivna på annat förlag: Be inte om nåd 2016 Tio svenskar måste dö 2017 Järnänglar 2019

Parmiddagen Copyright © Martin Österdahl 2022 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2022 www.bookmarkforlag.se Omslag: Marcell Bandicksson Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2022 ISBN: 978-91-89393-22-6 Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency.

Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom miljöprojekt, godkända enligt Gold Standard och FN:s klimatmål.

Prolog Lillängen, Nacka, natten mellan nyårsafton och nyårsdagen Den vidunderliga utsikten över sjön är för tillfället en blindfläck, uppslukad av mörkret, på fel sida om det bländande, vita ljuset från strålkastarna. Kriminaltekniker i vita overaller och plastpåsar över skorna sitter på huk och tittar ner i bassängen. Ett poolområde sträcker sig från huskroppen fram till tomtgränsen, där en brant sluttning leder ner mot Järlasjöns strand. Bassängen är placerad så att vattenytan ska ligga i perfekt linje med vattnet nere vid sjön, för att åstadkomma en illusion av ändlöst flödande vatten. Men det flödar inget vatten. Poolen är tömd och stängd för vintern. Kropparna på botten är nakna. De ligger halvt omfamnande mot den hårda stenmosaiken, som ett slumrande kärlekspar. I den starka belysningen skimrar skärvor av glas i en pöl av rosafärgat slaskvatten som omger dem. Deras hud har blånat. Missfärgningar pryder överkropparna. Bukarna och bröstkorgarna är uppskurna. Lemmarna lealösa, förvridna i positioner som den mänskliga kroppen inte ska vara kapabel till. Stora snöflingor virvlar ner från den svarta natthimlen, likt konfetti över en scen när föreställningen är över. Den råa

fukten går genom fingervantarna, dunjackorna och uniformerna, in till själva benmärgen. De två polisassistenterna som var först på plats utbyter en kort blick. Det här liknar ingenting de tidigare sett. I huset bakom dem har höga panoramafönster satts in för utsiktens skull. Taket och hängrännorna är av blänkande koppar. Fasaden är beklädd med obehandlat cederträ, den ser rå och sjavig ut, men det är uppenbart att den, precis som allt här, har kostat mycket pengar. När de går in i huset är golvet i hallen täckt av vacker, svartvit klinkerkeramik. Mot ena väggen står ett exklusivt skåp i grön metall. På luckorna sitter handskrivna lappar med familjemedlemmarnas namn. Lisa, Mikael, Ebba. Innanför luckan som det står Ebba på finns ett par vita, lågt skurna tygskor i storlek trettionio. Huset som är relativt nybyggt, har anammat samma planlösning som de femtiotalshus som omger det, med kök, sovrum och sällskapsrum på övervåningen. De bestämmer sig för att gå upp. I innertaket på övervåningen sitter infällda spotlights med dimrar som ger ett varmt ljus och skänker en känsla av lugn. Men lugnet ger ingen ro, tvärtom. I badrummet står en inglasad himmelsdusch, ett bubbelbadkar och dubbla handfat i enhetlig vit marmor. Dubbelsängen i föräldrasovrummet är bäddad med överkastet på. En filt ligger hoprullad vid fotänden. Ett mindre duschrum med toalett ligger i anslutning till sovrummet. Olika läkemedel på hyllorna i toalettskåpet. Inne i Ebbas rum är den ena väggen täckt av utskrivna foton. Ebba som liten. Ebba med kompisar. Ebba i stallet. Ebba med en snygg, mörkhårig kille som har en piercing i underläppen och svart kajal runt ögonen. På den motsatta väggen sitter gamla film- och musikplanscher uppsatta. Ovanför dem, alldeles under taket, sitter en banderoll med engelsk text: Bride to be. 8

En bärbar dator ligger på skrivbordet. Resten av bordsskivan är täckt av papper och prylar i en salig röra. I vardagsrummet står en elegant soffgrupp med tillhörande fåtöljer i ljust läder runt ett lågt soffbord. På den del av rummet som är upphöjd med ett par trappsteg finns ett blänkande matbord i svart pianolack. Vinglas, champagneglas, cognacglas och tomma flaskor, stolar som är utdragna, halvt på sniskan. ”Vafan är det som har hänt?” säger den ena polisen, en man i trettioårsåldern. Kollegan, en kvinna, skakar på huvudet. ”När vi var här i går kväll, var Lisa skärrad, helt klart. Men det här?” säger hon. De ser på varandra igen, finner inte orden. De var här i går kväll för att prata med frun i huset. Det är uppenbart nu att de borde de dröjt sig kvar, pratat med dem alla. Sex personer har ätit sin nyårsmiddag här. Sedan verkar det som att de bara ställt sig upp och lämnat allt, som om de sprungit från en annalkande katastrof. En av skjutdörrarna som leder ut till terrassen står på glänt och släpper in ett kallt vinddrag och den råa fukten. Det har snöat hela natten och det fortsätter oavbrutet, som om någon högre makt vill lägga nattens händelser under ett vitt täcke, för att glömma och förlåta. Spåren ute på terrassen håller på att täckas igen. Med varje sekund som passerar, suddas berättelsen om vad som inträffat obönhörligt ut. Uppe på terrassräcket tar spåren slut. Avtrycken från två par fötter, som stått nära intill varandra, syns fortfarande tydligt. Kanske höll de varandra i händerna när de hoppade. Där uppifrån är scenen om möjligt än mer makaber. De nakna kropparna, som förkastade skyltdockor. Två liv som släcktes för tidigt.

INBJUDAN

1 Lillängen, Nacka, natten till nyårsafton Ebba och Marlon ligger hopslingrade i soffan i gillestugan på nedervåningen och ser den ändlösa rulltexten efter miniserien Det sippra ner längs den stora tv-skärmen. Ebbas huvud är lutat mot Marlons axel. Det långa, mörka håret har fallit ner över hans axlar och svarta T-shirt. Hon har handen innanför den och pillar på håret på hans bröst. Hon vet inte vad som fått hennes kropp att rysa och pirra mest, om det var gänget i The Loser’s Club eller monstret förklätt till en clown som under perioder vaknade upp och lemlästade barn. Kanske var det helt enkelt Marlons kropp. Under avsnittets gång har hon legat i hans famn, tryckt sig tätt intill honom. När det sista avsnittet var slut kysste hon honom igen. Han smög in genom källardörren för ett par timmar sedan. När hennes mamma hade gått och lagt sig skickade Ebba ett meddelande. Hon visste att han skulle komma så fort som det bara gick. Marlon för handen innanför hennes tröja och smeker hennes bröst. Hon låter honom göra det, trots risken att någon plötsligt ska komma nerför trappan. När han rör vid henne är det som att hela kroppen blir varm och att hjärtat vill hoppa ur bröstkorgen. 13

Hans händer är mjuka och lena. När hans mun kommer nära hennes smeker hans andedräkt över hennes kinder och haka, som en fläkt från sommaren. Faktum är att all form av fysisk beröring tar henne till ett tillstånd som hon längtat till. Hon visste bara inte hur länge hon längtat. De har nu varit tillsammans i två månader och hon undrar om det alltid kommer kännas så här, om det ens är möjligt att känna mer än så här. Hon kan inte föreställa sig det. När hon såg honom första gången IRL var det som att de hade känt varandra hela livet. Som om hon bara gått och väntat på honom, utan att veta om det. Marlon fattade det direkt, som om han var en vampyr som kunde höra hennes innersta tankar. Det var nästan pinsamt. Skulle hennes mamma eller pappa komma ner till gillestugan nu skulle det inte spela så himla stor roll. Hon har inga planer på att smyga med honom, inga problem med att visa sina känslor öppet inför dem. Marlon är inte bara trummis. Han har bra betyg och är antagligen snyggast i hela Stockholm. Hennes mamma är säkert orolig för att han är för snygg. För att han är annorlunda och kommer att krossa hennes hjärta. Men hon förstår inte hur fin han är. Han skulle aldrig göra henne illa. Hon säger att man inte kan lita på romanser som uppstår på nätet. Som om hon visste något om det. Hon säger också att när man är ung så är det lätt att missförstå sina känslor. Men det spelar ingen roll hur gammal man är. När man vet så vet man. I morgon kväll när Marlon och hans föräldrar kommer för att fira nyår och de ska umgås allesammans som vuxna par, så kommer de fatta. De kommer acceptera deras förhållande, för det måste de göra, de har inget val, det här kommer inte att försvinna. 14

Marlon för handen neråt, mot resårbandet på mjukisbyxorna. Kyssen blir mer och mer intensiv, pulsen ökar i hela kroppen. Ringen på hans underläpp är kall, kittlar hennes tunga, eggar henne mer. Det är de två mot världen och kanske behöver hon inte oroa sig för vad föräldrarna tycker om deras relation. Det är inte direkt så att de kommer från adliga familjer i Italien som ligger i fejd med varandra. När Julia vaknade upp och såg att Romeo tagit livet av sig, tog hon hans dolk och stack den i sitt bröst. Det är precis så det är. Äkta kärlek vet inga gränser. Hon blundar. Marlons andning blir alltmer upphetsad. Då händer det igen. Rädslan kommer tillbaka. Hon stelnar till. Det är som att hela hon fryser. Precis som alla andra gånger. Hon slingrar sig försiktigt ur hans grepp, öppnar ögonen och ser på honom. ”Kom ihåg vad vi har bestämt”, säger hon. Han tittar henne djupt i ögonen. Ett längtande leende. Hon kan förlora sig i hans grönbruna ögon. De skiftar i färg och har ett djup som känns oändligt, är perfekt inramade av hans långa mörka hår, hans ljusa, bleka hy, snygga haka och käkben. Tittar hon länge kan hon se alla skiftningar i hans ögon, alla känslor som bubblar i hans kropp, som bubblar bara för henne. Hon kysser honom igen. På tv:n lyser dvd-spelarens meny. Klockan är över två på natten och Marlon är snart tvungen att gå hem. Plötsligt hörs en duns från utsidan och Ebba hoppar till. ”Vad var det?” frågar hon. ”Jag vet inte”, säger Marlon. ”Kanske en bildörr som frusit fast?” Då hörs en duns till, kraftigare, som att någonting går sönder. Ebba hoppar upp ur soffan, springer till fönstret och tittar ut. ”Marlon, du måste skynda dig. Mina föräldrar kanske vaknar 15

och kommer ner. De får inte se dig här, inte nu. Det skulle paja allting inför i morgon kväll.” ”Okej, okej!” Marlon ställer sig upp, rättar till skärpet och tröjan. Hon skrattar åt hans konstiga min. Han tar läderjackan och de svarta kängorna i handen, öppnar dörren till baksidan av tomten. Han ler sitt sneda leende, hennes favoritleende, blinkar med ena ögat och säger: ”Ses i morgon då.” Från tröskeln slänger han en kyss mot henne innan han vänder tvärt och går ut. Hon skyndar sig över till fönstret vid dörren på baksidan av huset. När hon ser honom därute, hoppandes på ett ben medan han försöker få på kängan på den andra foten, börjar hon fnissa igen. T-shirten är fortfarande halvt på sniskan, jackan är slängd över axeln och han har svårt att hålla balansen. Det är som att han dansar en dans för henne som han inte vet att hon ser. Hela ansiktet spricker upp i ett leende och kroppen blir varm. Hon vill trycka på framåtspolning på fjärrkontrollen. Att det är nyårsafton i kväll. Att tolvslaget bara är minuter bort.

2 Storängen, Nacka, nyårsafton Lisa Kjellvander står på stegen i Maria Reginas trädgård och försöker fästa ena änden av en ljusslinga i en av äppelträdets översta grenar. Grenen är täckt av en tunn skorpa is. Fingervantarna gör händerna fumliga. Det tar längre tid än hon tänkt sig. Hon kastar en blick bort mot växthuset och hoppas att hinna färdigt innan mannen därinne kommer ut igen. När slingan till slut sitter på plats ser hon ut över hospicets trädgård. På sommaren är den full av grönska. De stenlagda gångarna kantas då av prunkande syrener och rododendron, som är perfekta gömställen när barn och barnbarn kommer på besök och leker kurragömma. Det är en vacker, familjär plats, inte bara för att Lisa jobbat här nu i nästan tjugo år, utan för att den påminner om barndomshemmet i Lyckeby, Blekinge. När Ebba var liten älskade hon att vara här. Lisas mamma Ann-Christin skulle också ha älskat att vara här, att få ha trädgården som sin egen. Hon hade glatts åt att stiga upp med morgonsolen, dra på sig den gamla slitna morgonrocken och träskorna och gå ut och klippa av syrenernas blomklasar och göra saft på dem. Tänk om hon levt lite längre och Ebba hade fått vara här tillsammans med sin mormor. Det hade varit fint. 17

Men sommaren känns avlägsen. Med det tunga molntäcket över himlen och det svaga decemberljuset är området försjunket i slummer. Solen som finns där någonstans bakom molnen håller på att gå ner och det är snart helt mörkt. Hospicet är inträngt mellan Storängens stora sekelskiftesvillor, som ett palats insprängt bland borgerskapets hem, som en kyrka mitt i byn. En solig dag skiner villornas fasader i sina klara färger: rött, gult och grönt. Nu, under skymningens grå ljusring, suddas färgerna ut. Hon känner sig lycklig över att hon bor här, bara ett fåtal kilometer från Södermalms puls och Gamla Stans kullerstensgränder, i en förort lika enhetlig och dyrbar som självaste Jerusalem. Hon har inte varit i den heliga staden men hon har hört föreståndaren för hospicet beskriva den efter en resa med styrelsen och representanterna från Systrarna av Notre Dame som en gång i tiden grundat Maria Regina. Även om Lisa inte delar nunnornas tro så har hospicet och trädgården blivit helgade platser för henne. Den som räddar ett liv kallas hjälte. Den som räddar hundra kallas sköterska. Hon minns vad chefen sa på det första mötet när hon hade kommit tillbaka från sin sjukskrivning. Hon hade påmints om värdegrunden som verksamheten baserades på; familj, plikt, gudfruktighet. Det är nu fjorton år sedan hon kom tillbaka. Hon fick en andra chans. En chans hon var så tacksam för. Den allmänna uppfattningen i styrelsen är att Lisa ska ta över när chefen går i pension om några år. Själv har hon svårt att tro på det. Det är inte mycket liv och rörelse i området just nu, men det är ett vilseledande lugn. Snart kommer taxibilarna att rulla in från Stockholm och omkringliggande förorter. Himlen kommer att explodera i grälla färger och luften fyllas med lyckönskningar, förutsägelser och löften. Sedan startar räkneverket om och alla får tolv nya månader på sig att få ihop sina liv. 18

En dörr slår igen. Tom Abrahamsson, Lisas förtrogna kollega och Maria Reginas läkare, lämnar växthuset och tittar förvånat upp mot henne. ”Har du el där borta?” ropar hon. Han nickar, gör tummen upp. ”Sätt på!” Tom hukar sig ner vid kontakten som sitter på utsidan av huset. När ljusslingan tänds väcks den dunkla uteplatsen till liv. Ett långbord står uppdukat under en segelduk. Två bänkar på vardera sidan är täckta med fårskinnsfällar. Vid änden av bordet har de lämnat plats för att rulla ut patienten. En första snöflinga faller från himlen och smälter på en av glödlamporna. ”Nu kommer snön”, ropar hon. ”Det kommer bli perfekt!” Tom är nu framme vid henne. Han lutar huvudet bakåt och tittar upp mot molnen. ”Jag hoppas att duken håller”, säger han. Lisa kliver ner för stegen och möter honom. ”Tack för hjälpen”, säger Tom. ”Vi är inte direkt överbemannade här så vi får hjälpas åt”, säger Lisa. ”Det var skönt att komma ut en stund. Få rensa tankarna lite.” ”Är du stressad?” ”Vi ska träffa pojkvännens föräldrar i kväll. Jag har väl bara svårt att acceptera att Ebba snart är vuxen.” ”Ni ska fira nyår tillsammans, inte komma överens om bröllopsplaneringen, eller hur? Ebba och hennes kille är trots allt bara vaddå, sjutton, snart arton år?” Hon rycker på axlarna. ”Ja, jag antar att du har rätt.” ”Vad vet ni om dem, föräldrarna?” Vad vet de om Marlon? tänker Lisa. Inte mycket mer än att han håller på med musik, alltid har svarta kläder på sig och har någonting sorgset över ögonen, även när de inte är målade 19

med svart kajal. Han har i alla fall modet att ha sin egen stil och gå sin egen väg. Det är mer än vad man kan säga om de flesta ungdomar i dag som bara verkar tävla i att likna varandra. Det går inte att påstå att Marlon inte ser bra ut, för det gör han verkligen, och han och Ebba är faktiskt snygga ihop på något sätt. Men det har hon aldrig sagt till Ebba. ”Vi vet egentligen ingenting om dem”, säger Lisa. ”Och vad säger Mikael då?” frågar Tom. Lisa fnyser, rycker på axlarna. Tom vet hur Mikael är. ”Han säger att han hoppas att de inte är några jävla miljöpartister.” Tom skrattar hjärtligt. ”Vad är det för fel på miljöpartister?” ”Att de inte tycker som Mikael, antar jag. Att de är veganer och jobbar på Sveriges Radio.” ”Är de veganer? Så vad ska ni äta?” ”Nej, de är inte veganer och de har inga allergier, det är det enda jag lyckats få ur Ebba.” Hon försöker läsa av Toms undrande ansiktsuttryck. ”Vi är inte kloka, eller hur?” ”Okända besökare är oftast de bästa gästerna. Är det inte så man brukar säga?” Tom ler samtidigt som han höjer på ögonbrynen. Rynkor sprider sig från mungiporna och pannvecket. Bortsett från dem är han sig lik, ser ut som han alltid gjort. Hans bruna hår är perfekt, nyklippt, inga tecken på grå hår eller begynnande flint. Käken är grov och kroppen som fortfarande är i trim skvallrar om den idrottskarriär han fick avsluta för tidigt. När de först lärt känna varandra hade hon tyckt att han påminde om en ung doktor i en amerikansk tv-serie som hon förälskat sig i. Det amerikanska draget över hela hans look kom sig av att han pluggat i USA. Ibland har han fortfarande på sig sin älskade, lila collegetröja med skolans logga på bröstet. Han är specialist på vård i livets slutskede. Det är ofattbart att han hunnit fylla femtio år nu. 20

”Är det gästen i femman som ska ha middag härute?” frågar Lisa. ”Ja, Albrektsson, Ica-mannen. Stor nyårsmiddag som på vikingarnas tid”, säger Tom. ”Han har till och med bjudit in sin Porschehandlare med familj.” Lisa skrattar och ser bilden av den kommande kvällen framför sig. Maria Regina lever upp till sitt rykte. Här får alla den sista måltiden precis som de vill ha den. Det känns skönt när hon skrattar, stressen som gnager i nacken avtar en aning. ”Jag hoppas att du inte förberett något offer till de gamla gudarna?” säger hon. Tom ler. ”Vad har du själv förberett?” ”Vi har våra nyårsgåvor. I år har jag ansträngt mig. Jag hoppas verkligen att det blir rätt.” ”Varför är det så viktigt? Med de där gåvorna menar jag. Ni har väl allt redan?” Lisa blir lite ställd över frågan, vet inte vad hon ska svara. ”Jag vill att bara vi får en bra kväll”, svarar hon. ”Jag borde ge mig av hem nu. Är det någonting annat jag bör känna till innan jag går?” ”Det är risk för dödsfall i trean”, säger Tom. ”Ökad spridning från tumören som sitter på kota fyra. Genombrottssmärta. Näringsintaget verkar i stort sett ha upphört. Det är inte lång tid kvar.” ”Sjuksköterskorna som ska jobba i kväll, de är lite gröna, tycker du inte det?” säger Lisa. ”Jag skulle planerat ledigheterna bättre.” ”Oroa dig inte för det nu. Jag kan gå och prata med dem.” Tom har gåvan att lyssna och ingjuta stöd och förtroende. Det är inte många som kan värja sig mot honom, hans charm och självklara sätt. ”Och smärtlindringen? Har vi så vi klarar oss över helgen?” ”Jag tror vi har både metadon och oxikodon. Och även lite Instanyl”, säger Tom. 21

Tre kraftfulla, smärtlindrande preparat, som ordineras på olika sätt. ”Men det har väl du koll på?” fortsätter han. ”Du har väl gjort inventeringen?” Insikten slår henne som ett knytnävsslag i magen. Fan också. Hon vrider på armen och tittar på klockan. Hon har glömt bort det fullständigt. Det måste vara uppdaterat i systemet innan de stänger ner månaden och året. Som ansvarig sjuksköterska är det hennes uppgift. Hur ser det ut där hemma nu? Har Mikael och Ebba plockat undan och börjat förbereda för kvällen? Själv har hon inte ens bestämt vad hon ska ha på sig. ”Skulle du snälla kunna göra inventeringen åt mig?” säger hon. ”Eller har du också bråttom i väg?” ”Amatörernas afton. Du vet att jag inte firar nyår.” Hon skrattar till igen. Hon kommer ihåg att han sagt det där förut. ”Så kan du göra det?” ”Inga problem”, svarar han. ”Om du behöver en bensträckare under middagen så sitter jag hemma och tittar på tv.” ”Är du inte lite väl tråkig nu?” ”Tråkig? Purple och jag har stora planer.” Purple, bulldoggen som Tom delar sitt liv med, ligger säkert därhemma och laddar redan, ser fram emot att ligga i husses knä och äta cheddardränkta popcorn framför tv:n. Hunden och det enorma intresset för amerikansk sport är en del av Toms personlighet och charm. Han verkar tycka att det är helt okej att bli äldre, men han släpper aldrig sin ungdom och de saker han älskade som barn. Det är fint, men samtidigt, att han bor i två rum och kök, i det stora före detta tingshuset som omvandlats till lägenheter, bara ett par hundra meter från arbetsplatsen och en kort promenad från Lisas hus, att han valt sin ensamhet, det är saker som Lisa aldrig riktigt förstått sig på. 22

”Tack”, säger hon. ”Jag uppskattar det, verkligen.” ”Som du sa, vi får hjälpas åt. Gå hem du, jag fixar det här.” Efter att Tom gått in igen i hospicet, tittar Lisa på klockan. Hon upptäcker att hon omedvetet stått och vridit sin vigselring runt fingret, en dålig vana som hon har svårt att sluta med. Sekunderna räknar ner. Digitalklockans svarta siffror ändrar form i ett rasande tempo, ständigt framåt. Det är två timmar och åtta minuter tills gästerna kommer.

3 Lillängen, Nacka, nyårsafton Ebba stänger av vattnet, plockar upp handduken från badrumsgolvet och torkar sig. Hon ser sig själv naken i den stora spegeln. Hon tvättade sig med intimtvätt och smorde in sig med en kräm för att kyla ner och motverka röda prickar, allt enligt rekommendationerna på hemsidan hon hittat. Hon känner med fingrarna där hon rakat sig. Hon tänker på Marlons reaktion när han ser det, när det är hans fingrar som rör sig därnere. Vad gör han just nu? Han måste väl också hålla på och göra sig i ordning för kvällen. Står han i duschen hemma och tänker på henne? På handfatet ser hon mobilen. Hon låter handduken falla till golvet, plockar upp mobilen och knäpper av en bild. Hon betraktar sitt verk. Takbelysningens suddiga sken genom imman på spegeln och vattendropparna på hennes nakna hud, hennes långa, blöta hår slickat över huvudet och nacken. En arm som sträcker sig ner mellan benen och trycker ihop brösten. En hand strategiskt placerad för att dölja v-zonen. Munnen och läpparna putandes i en puss för hennes älskling. ”Snart är väntan över.” Hon skickar bilden. 24

Svaret låter inte vänta på sig och Ebba brister ut i skratt när hon ser det. En bild på en storögd Marlon som sitter på en tidsinställd bomb och texten: OMG!!! Skrattet gör underverk i henne. Snart är den över, den här perioden av dagar som aldrig tar slut när allt hon gör är att gå omkring och vänta och längta. När Ebba kom med förslaget hade hennes mamma nästan flippat. Mamma var inte bekväm med att bjuda in Marlons föräldrar till nyårsafton av alla kvällar, människor som hon inte kände. Hon sa att hon knappt träffat Marlon, fast hon träffat honom minst fem gånger. För en gångs skull hade hennes pappa ställt upp utan att komma med jobbiga frågor. Kanske såg han fram emot att få veta om Marlons familj har tillräckligt med pengar eller något. Marlons föräldrar hade tydligen känt sig bekväma med upplägget, de verkade rent allmänt mycket mer avslappnade. Att Ebba och Marlon tänkte gå till festen i Storängen vid tolvslaget hade de inte berättat. Det skulle få bli en överraskning. Men det var det bästa med hela planen, att föräldrarna skulle få sitta kvar själva, fortsätta dricka vin tills de blev trevliga och bra kompisar. Var det inte så de alltid gjorde på sina parmiddagar? Hennes mamma hade frågat om Ebba ville prata om det där med sex. Det hade varit hennes livs mest pinsamma ögonblick hittills. Ebba hade sagt att det inte behövdes, men Lisa hade stått på sig och sagt att hon haft samtalet om blommor och bin med sin egen mor och att det var ett samtal som varje mor och dotter bör ha. Att det gått hundra år sedan dess och att internet uppfunnits verkade inte spela någon roll. Ebba hade gått med på det, mest för att låta sin mamma säga vad hon kände att hon var skyldig att säga. Att sex bygger på tillit och ömsesidighet. Det upprepade hon som ett mantra så många gånger att Ebba aldrig skulle glömma det. Sex är det mest privata, det mest utlämnande och intima. Något som bara kan förekomma mellan två individer 25

som hyser den största respekt för varandra. Annars kan det vara farligt och orsaka svåra skador. Orden för evigt inpräntade i hennes hjärna. Att hennes mamma hade svårt med sexet, så mycket fattade hon, även om mamma och pappa aldrig riktigt uttalat det. Man behövde inte direkt vara något geni för att förstå det. Varje gång de tittar på en film med en kärleksscen blir hennes mamma spänd som en fjäder. Ebba hatar tanken på att hon kanske ärvt något sexproblem från sin mamma. Kan man ärva ett trauma? Hon upptäckte det själv när hon började umgås med Marlon. Hon älskar honom, det vet hon. Så varför är hon så rädd? Varför spänner sig hela kroppen? Hon har sökt hjälp via datorn, genom sexupplysning och kärlekshoroskop under ändlösa nätter av sökande efter svar. Hon vet varför hon har svårt att anförtro sig, att våga utelämna sig totalt till en annan människa, att det är saker som ligger i hennes historia, djupt i hennes undermedvetna. Det har med det som hände för tusen år sedan att göra. Det får inte komma i vägen i morgon. Det som alltid stått i vägen, alltid överskuggat allt. Hennes mamma och pappa har sagt det miljoner gånger. Det som hände var inte Ebbas fel. Marlon är perfekt, men så klart finns det en gräns även för honom. Killar tröttnar när det tar för lång tid. Nästa år fyller hon arton. Nu är det bara timmar kvar. I kväll, på nyårsafton, på en speciell plats, ifred från vakande föräldrar, under en naken natthimmel och stjärnornas ljus. Efter tolvslaget. Det nya årets första skälvande minuter. Det är vad hon lovat honom. Det är då det ska hända. Hon tänker inte vakna upp på nyårsdagen och fortfarande vara planetens enda oskuld.

Den vanliga vägen hem från jobbet går förbi det lilla bostadsområdet Kranglan som ligger dolt inne i skogen invid Järlasjön. Snön har redan hunnit bli fyra–fem centimeter djup och det är halt i lågskorna när Lisa tar sig nerför grusbacken. Hon går upp på den lilla gångbron som kniper åt Järlasjöns getingmidja, stannar på mitten, drar ett par djupa andetag, ser ut över vattnet. Åt ena hållet leder det bort mot den livliga huvudstaden med den upplysta Hammarbybacken och Globen längst bort. Åt det andra ligger en för säsongen igenbommad vattenskidklubb och Järlasjöns slut, där vattnet blir till en å som rinner mot Saltsjö-Duvnäs och till slut går under marken för att genom stenar och lera filtreras och till slut skänka sötma åt Saltsjön och Stockholms inlopp. Området är en naturlig oas vid Nackareservatets port, med trafikbullret och förortens köpcenter på behagligt avstånd. Den stora röda tegelbyggnaden från början av 1900-talet tornar upp sig genom snöfallet och trädkronorna. Den är nu omvandlad till lägenheter för barnfamiljer. I början av förra seklet bodde många kvinnor här, under kalla och usla förhållanden, för att behandlas för vad läkarna på den tiden kallade hysteri. 27

Tom hade rätt i att det är svårt för föräldrar när barnen plötsligt blir stora. Men han känner till Lisas och Ebbas speciella historia. Han vet att det är svårare för Lisa än för andra mammor. Ebba kan inte komma ihåg hur det var när Lisa var sjukskriven. Men det dåliga samvetet plågar henne fortfarande, trots att det gått så många år. I kväll vill hon vara en vanlig, glad morsa som fixar en bra nyårsfest och gör ett gott intryck på pojkvännens föräldrar. Alla vet att hon älskar sin dotter mer än allting annat. Nu gäller det att visa att hon kan vara ett stöd för Ebba när hon håller på att bli vuxen. Att hennes kärlek är så stark att den även kan släppa henne fri. Hon kommer att finnas där genom allt det roliga Ebba kommer att få uppleva och i de stunder då hennes unga hjärta brister. För hon vet hur det är när unga hjärtan brister. Är det därför de ger varandra nyårsgåvor? Tom hade bara ställt en dum, tanklös fråga. Hon tittar på klockan igen och inser att det är mindre än två timmar tills Marlons familj kommer. Hon går uppför slänten som leder från skogspromanden upp till huset. Hon tar sats där det är brant, trycker ifrån med benen för att ta sig upp den sista biten. Hon halkar till när greppet från skorna släpper under nysnön. Hon faller men hinner sätta ner handen. Det hugger till i handleden. Hon ser på sin hand, vrider den försiktigt från sida till sida. Smärtan pulserar hela vägen upp i armhålan. Inget benbrott, men en stukning helt klart. Helvete. Hur ska hon klara av att vara värd för en middag med bara en fungerande hand? När hon kommer fram till huset dunkar det i den ömma handleden. Hon drar upp ytterdörren, kliver in och känner hur det vibrerar i fickan på hennes kappa. Det är Tom som ringer. Hon tvekar att ögonblick. Är det patienten i rum tre som 28

gått bort? Det kan inte vara därför han ringer. Det finns rutiner för sådant. Kanske har han bara glömt hur man inventerar. Hon trycker på den gröna knappen på skärmen och svarar. ”Lisa, vi har ett stort problem.” Det är Toms röst men det är en version av den som hon aldrig hört förut. ”Vad är det?” frågar hon. ”Vi har haft inbrott.”

Läkemedlen förvaras i ett låst skåp, enligt ett strikt reglemente. Hon får inte ihop hur en tjuv kunnat bryta sig in utan att någon i personalen märkt det. Tom hade gått in i förrådet för att göra inventeringen som han lovat. När han tittade in i läkemedelsskåpet hade han direkt sett att det var något som inte stämde. Hyllan där de förvarade de starkaste narkotikaklassade preparaten var länsad. Han hade konstaterat det otänkbara, att en tjuv stulit hospicets mest potenta droger. Som arbetsordningen föreskrev hade han omedelbart kontaktat polisen. Sedan hade han satt i gång att försöka få akut hjälp från andra närliggande vårdinrättningar för att klara natten och morgondagen. Hon står kvar i hallen med ytterkläderna på. Känner sig illamående. Det Tom berättat är fruktansvärt. Fentanyl har blivit populärt i missbrukarkretsar. Men varken knarkarna eller langarna vet vad de handskas med. Det fentanyl som Lisa och kollegorna använder är femtio gånger starkare än heroin. Det måste ges mycket varsamt, av utbildad personal och endast till de som verkligen behöver det och inte kan ta någon annan smärtlindring. 30

Men de bryr sig väl inte, de där tjuvarna och langarna. Hon har sett en dokumentär på tv. Om hur fentanylmissbruk förvandlat städer i Ryssland och Baltikum till zombiemarker, där unga människor går från ena dosen till den andra i ovisshet om de kommer vakna igen nästa dag. Har det där missbruket verkligen kommit hit? Till Sverige, Nacka och Storängen? Hon hoppas att hon aldrig kommer stöta på någon av dem som tjänar pengar på andras lidande. För då vet hon inte vad hon skulle göra. Hon blir alldeles kall inombords. Hon försöker intala sig själv att känslan inte är rationell. Hon bär ingen skuld för det som inträffat. Det är som ett övergrepp. Precis som när hon själv blivit utsatt så vet hon inte nu om hon någonsin kommer att förstå hur eller varför det här har hänt. Det enda hon vet säkert är vilka offren är, de är inte svåra att identifiera. Maria Regina grundades för att ge vård till de allra sjukaste, de som lever sina sista dagar på jorden i obeskrivliga plågor. Nu är säkerheten och tryggheten i gungning, för gäster, medarbetare och anhöriga. Om inte Tom lyckas hitta ersättningsmedel kommer panik uppstå bland personalen och de sjuka får genomlida ett sista nyårsfirande i total smärta. Hon tänker på Ica-handlaren Albrektsson, som snart ska sätta sig ner ute i trädgården med familj och vänner. Förhoppningsvis lyckas Tom få dit åtminstone lite morfin, för att ta udden av det allra värsta. Finns det inget som är heligt längre? Tanken får det att svartna för ögonen på henne. Tom hade låtit så konstig på rösten när han ringde. Hon kunde knappt känna igen honom. Hans vanliga lugn var som bortblåst. Kanske var det chocken som satt i gång en oro i honom som hon inte kände igen, kanske till och med någon sorts självförsvarsreaktion? 31

Men det fanns väl ingen anledning för henne att tro att Tom gjort någonting fel? Han hade gått in i förrådet och läkemedelsskåpet med sitt passerkort och sin kod. Ensam, ingen annan närvarande. Hade han utnyttjat tillfället som hon gett honom? Sett sin chans att tjäna lite extra, snabba pengar? Men som läkare tjänar han ju bra med pengar. Dessutom har han inga stora utgifter för hem och familj. Han dricker ju inte ens alkohol. Herregud, att hon ens tänker de här tankarna! Hon har ju känt Tom i tjugo år. Under åren som passerat har de varit nära kollegor, vänner, och mer än så. Men hur kan ingen ha märkt något? Hon skulle själv ha utfört inventeringen. Kanske undrade Tom varför hon inte gjort det som hon borde, som hon alltid gjort. Kan det ha varit därför han lät så konstig på rösten. För att det var något han inte riktigt vågade fråga henne. Det hugger till i bröstet när insikten slår henne. Passerkortet. Hon har inte använt det på hela dagen. Oron sprider sig som en ål genom kroppen. Ett krampande strypgrepp borrar sig ner i den spända nacken. Hon blir alldeles varm under kappan, ticket i kroppen sätter i gång, hon vet att det är blodet som rusar. Huvudet känns lätt, en tilltagande yrsel. Hon har inte känt den på länge, känslan som höll henne sängliggande i flera år. En gränslös otrygghet, som att ingenting och ingen människa går att lita på. När inga rum längre är säkra. Som att marken försvinner under fötterna. Hon kan inte låta oron få överhanden och ta henne dit igen, inte en gång till. Hon måste hålla sig till sin tro på sig själv och sina kollegor. Hålla fast i sina rutiner. Bryta ner ovissheten i små hanterbara delar, ta en sak i taget. Hon kommer ihåg vad hon lovat sig själv, vad hon lovat Ebba inför kvällen. Om hon inte lugnar ner sig snart kommer hon att sabba allting. 32

Hon stoppar ner mobilen i fickan och sträcker sig efter handväskan. Hon känner med fingrarna runt läppstift, busskort, hårsnoddar, tuggummipaket och kvitton. Men hon hittar inte sitt passerkort. Hon tar ett djupt andetag och börjar om. Sakta, mer noggrant till en början, men till slut kan hon inte lägga band på sig längre. Hon vänder handväskan upp och ner och skakar den allt vad hon orkar tills varenda pryl faller ner på hallgolvet. Hon sätter sig ner på knä, stirrar på röran, drar sina fingrar genom den. Men ingenstans hittar hon passerkortet.