9789189333727 by Smakprov Media AB

Linda Wahlund

SpeJA

DEN SOM MÅSTE LIVET LEVA LINDA WAHLUND

SPEJA

Ka p i t e l 1 DET FI NNS SÅ

mycket jag skulle vilja berätta. Hur tomt det är i

skolan utan My. Hur svårt det är att se hennes bänk stå där bara, tom varenda dag. Hur lång vägen till skolan känns på morgonen och att alla lektioner blivit så tråkiga. Hur konstigt maten smakar och hur inget längre spelar någon roll. Men det kan jag inte, det går inte att berätta. För då är det som om det vore sant. Vem jag än är med, så längtar jag alltid efter My. Varje gång jag öppnar dörren till hennes sjukhusrum så kommer skräcken. Tänk om hon redan är borta. Hon ser så liten ut där i sängen, men hon finns kvar. Än så länge finns hon kvar.

Jag hatar cancer. Det är en hemsk sjukdom. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta. Hur mycket jag tycker om My och hur viktig hon är för mig. Att ingen någonsin kommer kunna ta hennes plats. Hur mycket jag tycker om hennes skratt och allt roligt vi gjort tillsammans. Ingen kan säga mitt namn på samma sätt som hon: Moa. Inte ens mamma. Jag skulle vilja berätta att mitt liv inte skulle vara någonting utan henne. Men det går inte. Jag har försökt så många gånger, men varje gång stockar sig orden i halsen och tårarna kommer istället. Hur säger man till någon som snart ska dö att de inte får dö, att de inte kan dö, för då kommer jag också att göra det. Jag kommer inte klara mig utan My. Det går bara inte. Mamma och pappa fattar ingenting. De bara pratar om att jag måste vara med andra kompisar också. Jag vet inte hur många gånger de har sagt det. Och att allt kommer att bli bra. Ingenting kommer bli bra, det kommer bara att bli hemskt. Varje dag, varje stund, väntar jag på samtalet. När jag är i skolan och någon knackar på dörren så vet jag att det är nu det sker. Det är nu My är död. Varje gång mamma eller pappa knackar på min dörr, då vet jag att det är nu de kommer att säga det. För varje dag blir det bara värre och värre, för nu kommer det snart att hända och jag är inte beredd. Jag vill inte. Kan inte. Jag ligger här i sängen

och stirrar i taket och väntar. Väntar på något som jag inte vill ska hända. Samtidigt så vet jag att My ligger i sin säng, sin sjukhussäng. Om jag är så här rädd nu, hur rädd är inte hon då? Klockan är redan elva på kvällen, men jag kan inte somna. Jag önskar jag kunde trycka på en knapp och få bort alla tankar.

K a pi t e l 2 ”ÄR M Y FORT FA RA N D E

på sjukhuset?” Nadja står och lutar sig

mot muren på skolgården och tittar rakt på Moa. Anne står bredvid. Moa sparkar till en sten. Hon vill egentligen bara gå därifrån. ”Nej, hon är på hospice”, svarar Moa kort. Hon tänker att både Nadja och Anne borde förstå att hon inte vill prata mer om det där. ”Hospice, vad är det?” Anne får en rynka mellan ögonbrynen. Moa suckar och borrar ner hakan innanför jackan. Det blåser och snöar idag. En sådan där stickande snö som gör ont att få i ansiktet. ”När man inte kan få mer hjälp på sjukhuset så får man komma till ett hospice.”

”Vad då, kan inte sjukhuset göra mer?” Nadjas ögon är uppspärrade och Moa tänker att hon ser löjlig ut. ”Nej.” ”Men vad då? Jag fattar inte. Vad gör man på ett sådant där hospice då?” fortsätter Nadja. ”Kommer hon aldrig mer få komma hem?” frågar Anne, samtidigt som hon tar några steg närmare Moa. Moa tar två steg bakåt. ”Kommer hon aldrig mer få komma hem?” upprepar Anne, när Moa inte svarar fort nog. ”Nej. Man kommer till ett hospice för att dö.” Moa slutar andas när hon uttalar de sista orden. Anne tittar på Nadja och Nadja tittar på Anne. Innan de hinner fråga något mer, springer Moa tillbaka till klassrummet. Rasten är snart slut och hon står först i kön för att få komma in. När Sven öppnar ytterdörren skyndar sig Moa att hänga av sig jackan och först när hon sitter på sin plats är det som om hon kan andas igen. Anton knuffar sig förbi Hannes som tappar balansen och ramlar rakt in i Moas stol. Moa rycker till. ”Förlåt”, säger Hannes och skyndar sig bort till sin plats. Moa tittar honom. Hannes. Det är Mys kille. Moa är inte

säker på att de är ihop, men sista veckorna har Hannes också varit på sjukhuset och hospicet och hälsat på My. Det har både blivit jobbigare och lättare. När Hannes är där behöver inte Moa åka dit så ofta. Samtidigt vill hon vara där så mycket hon bara kan. Hannes har ända sedan de gick i förskoleklass varit den där killen som alltid spelar fotboll på rasterna. Han och Anton har hängt ihop, de har varit oskiljaktiga, men de sista veckorna har Hannes dragit sig undan. Han är mer allvarlig och idag tycker Moa att han ser ledsen ut. Precis som hon själv känner sig. ”Då är det dags för diagnos i matte!” Sven klappar i händerna och höjer rösten, då några fortfarande pratar och skrattar med rasten kvar i kroppen. Moa suckar. Matteprov. Det är som om hennes hjärna är gjord av tuggummi, den gör inte alls det hon vill att den ska göra. Sven går runt och delar ut papper. Han lägger bladen upp och nervända på bänkarna. ”Inte vända förrän jag säger till.” Moa ser hur Anton försiktigt vänder upp pappret och kikar på frågorna, så fort Sven gått vidare till nästa bänk. Han fuskar alltid. ”Då har ni fyrtio minuter på er. När ni är klara kommer ni fram med pappret till mig. Under tystnad! Hörde ni det, under

tystnad, så ni inte stör era kompisar. Sedan går ni tillbaka och tar fram era böcker och har tyst läsning resten av lektionen.” ”Mäh, vi vill gå ut på rast istället för att läsa”, ropar Anton. Sven vänder sig om och ger Anton en sträng blick. Då ser Anton ner i bänken. Så går Sven tillbaka till stora tavlan. Han lyfter båda armarna, håller dem rakt upp i luften några sekunder tills alla tystnar och tittar på honom. ”Lycka till och varsågoda!” Tjugosju papper vänds samtidigt och Moa får panik då hon redan hör pennor som raspar mot pappret. Hon läser första frågan, om och om igen, men hon förstår inte vad hon ska göra. Hjärtat slår fort och hon känner hur händerna blir svettiga. ”Snälla, snälla hjärna. Koncentrera dig nu. Jag vet att du egentligen kan det här”, säger Moa tyst till sig själv. Hon tittar på frågan en gång till, och då är det som om hjärnan äntligen fattar vad den ska göra. Även hennes penna rör sig över pappret. Om än inte lika fort som den brukar.

K a pi t e l 3 M OA LUTA R PA N N A N

mot bussfönstrets kalla ruta. Hon andas

på fönstret och ritar ett hjärta. Inuti skriver hon två M. Ett för My och ett för Moa. Det tar lite längre tid att åka till hospicet, men hon slipper byta buss som hon fick göra när hon hälsade på My på sjukhuset. Hon hoppas att My är vaken när hon kommer. De sista tre dagarna har My sovit och bara orkat träffa henne en liten stund. Samma känsla som alltid dyker upp när hon närmar sig hållplatsen hon ska gå av vid. Hon vet att hon måste trycka på stoppknappen nu och hon längtar efter My. Samtidigt vill hon bara sitta kvar på bussen och åka till ändhållplatsen för att slippa gå av.

”Hej Moa! Äntligen! Jag hoppades att du skulle komma nu.” My sitter med ryggstödet upprätt i sängen och ler stort. Moa skyndar sig att ta av kängorna och kastar sig runt halsen på My och kramar henne så hårt hon vågar. My blir bara tunnare och tunnare för varje gång de ses. ”Ta det lugnt!” säger My, men kramar svagt tillbaka. ”Du ser piggare ut idag.” ”Jo, jag känner mig lite bättre.” Moa måste bara krama henne en gång till. Sedan lägger hon sig bredvid My i sängen och vrider sig, så att hon också får plats. ”Vad har du gjort idag?” frågar My. ”Vi hade mattediagnos, men det gick så dåligt.” ”Va? Men du är ju bra på matte”, säger My förvånat. Moa rycker bara på axlarna. ”Vad gjorde ni mer?” Moa hör frågan, men vet inte vad hon ska säga. Även om My säger att hon vill veta, så blir hon samtidigt så ledsen på ögonen när Moa pratar om skolan. ”Det var bara en vanlig dag. Skittråkig. Inget hände alls.” ”Som här då”, säger My. ”Men nu är jag glad, när du är här.” My och Moa ser på varandra och ler. ”Vill du att jag ska hämta fika?” frågar Moa. My nickar och Moa skyndar sig upp från sängen. Det är så

konstigt nu för tiden. När hon inte är med My så längtar hon hela tiden efter henne. Och ibland när hon är med My så vill hon inte vara där. När de tittar på film eller spelar spel och skrattar tillsammans, då är det lätt. Men ibland blir det bara så jobbigt. När tankarna om att My snart ska dö kommer. ”Kan vi få fika?” Moa tittar in i personalrummet och en sköterska kommer genast fram. ”Så klart. Smörgåsar eller bullar och kex?” Moa funderar en stund. Egentligen är hon hungrig och skulle vilja ha en smörgås, men hon vet att My helst äter bullar. I skolan fick de pyttipanna till lunch, inte hennes favorit. ”Gärna bullar och kex.” ”Jag fixar. Jag kommer in om en stund med en bricka.” Sköterskan går ut i korridoren och försvinner in i köket. Moa går långsamt tillbaka till Mys rum. ”Ska vi kolla youtube?” frågar My, när Moa kommer tillbaka. ”Bara om det är gulliga djurklipp eller människor som ramlar”, svarar Moa. My sträcker sig efter sin padda. Moa skyndar sig fram och hjälper till. My sjunker tillbaka mot kudden och Moa hör hur ansträngd hennes andning är. Det gör henne orolig, men hon säger inget.

Precis när de tryckt igång första klippet kommer sköterskan. Hon viker ut bordet över sängen och ställer ner brickan. Hon puffar till kudden under My och kontrollerar droppställningen, som står bredvid sängen. ”Är det något mer damerna vill ha?” My och Moa skakar på huvudet. ”Då får ni ha det så mysigt.” My och Moa ler lika stort mot sköterskan, båda två. Snart är de själva och har både bullar och kex och saft och människor som ramlar. En man promenerar vägen fram och stirrar i sin mobiltelefon, han ser sig inte för utan går rakt in i en lyktstolpe. Moa får ett skrattanfall och hinner inte stoppa sig innan saften sprutar ut ur munnen. My stirrar först bara på henne, men brister snart ut i ett gapskratt hon också. Moa kan inte stoppa tanken som kommer. Som jag kommer sakna det här. Nästa tanke dyker upp lika fort som den första. Än har vi tid kvar.

K a pi t e l 4 ” HAR D U LÅ NGK A L S O N G ER?”

Nadjas röst har den där tonen som säger att det kan man absolut inte ha. Moa försökte dra av sig byxorna och långkalsongerna på samma gång, så det inte skulle synas. Men när hon hängde upp dem på kroken halkade ena långkalsongbenet ut. ”Det var så kallt idag”, säger Moa. ”Jaha”, säger Nadja och tittar på Anne. De fnissar och Moa önskar att hon bara kunde få slippa vara här. Hon och My har aldrig brytt sig om det där, att man typ inte ska ha långkalsonger eller mössa på vintern. De har skrattat åt alla andra som gått och frusit på rasterna och tyckt att de varit löjliga. Men nu är det inte lika enkelt. Nu känns det viktigare än någonsin att passa in.

”Det var mamma som tvingade mig, hon är så jobbig”, fortsätter Moa. Hon hör själv hur dumt det låter, men vet inte hur hon ska kunna rädda sig ur det här. ”Mammor kan vara sååå jobbiga!” säger Anne och himlar med ögonen. ”Jag vet!” säger Moa och andas ut. ”Har du också en sådan mamma?” Anne nickar och ler mot Moa. ”Och om inte mamma tjatar, då är det pappa”, säger Anne och tar fram skorna ur väskan. ”Hos mig också”, säger Moa. De ser på varandra och skrattar. Anne sträcker upp handen och Moa möter hennes i en high-five. ”Kom Anne!” Trots att Anne knappt fått på sig gympaskorna, drar Nadja iväg med henne och Moa blir ensam kvar. Hon sätter sig ner på bänken och drar långsamt på sig strumpor och skor. Hon låter fingret följa formen på skosulan. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara här! Orden blir högre och högre inom henne, samtidigt som kroppen blir tröttare och tröttare. Moa orkar inte ens resa sig upp från bänken. Plötsligt hör hon hur idrottsläraren blåser i visselpipan inne i idrottshallen och först då är det som om hon kan

röra sig igen. Hon skyndar sig in och sätter sig i raden längst bak. ”Nu är det sista lektionen med dans!” Idrottsläraren slår ihop sina händer och blåser i visselpipan igen och stirrar argt på Anton och Hannes, som båda utropar ”Äntligen!” och ser på varandra och skrattar. ”Killar på höger sida och tjejer på vänster. Killarna börjar med att bjuda upp idag.” Sakta börjar alla att röra på sig och ställa upp, men det är inte någon som vill det här, ingen. Moa ser hur Antons blick flackar. Han börjar gå fram mot tjejraden, men tvekar. Anton, My och Moa gick alla tre på samma förskola. Det finns ingen som hon kan störa sig lika mycket på som Anton, han både låter mycket och är bufflig. Men samtidigt är det den kille i klassen hon känner bäst. Moa skyndar sig att gå fram till honom. ”Vi kan dansa.” Han ger henne en lättad blick och Moa är lika lättad hon. Det finns inget värre än att stå längs väggen och vänta på att bli uppbjuden och oroa sig för att bli sist kvar. Att ingen ska komma fram, utan att hon ska behöva dansa med idrottsläraren. De är en tjej mer än vad de är killar i klassen. Så det är alltid en tjej som behöver dansa med läraren. Alla tycker att det är en så sjuk regel. Man kan väl få dansa med vem man vill?

”Vi börjar med bugg. Jag visar grundstegen, så hakar ni på. Ester, du kan dansa med mig.” Idrottsläraren går bort mot sin mobil och sätter på musiken. Anton tar tag om Moas händer och de ställer sig mitt emot varandra. Idrottsläraren räknar in dem och snart rör sig alla framåt och bakåt och framåt igen. Även om det snubblas och krockas och skrattas, så går det faktiskt att uttyda att det är en bugg. Det gjorde det inte för några veckor sedan. Anton för och Moa känner att han vet stegen. Hon kan bara följa med. De gör en snurr och fortsätter grundstegen några gånger till, innan dubbelsnurren kommer. Moa vet att de kommer snubbla nu eller trassla in sig. Men dubbelsnurren fungerar perfekt och de ser förvånat på varandra, båda två. ”Det funkade!” Antons röst strålar och Moa nickar och ler. ”En gång till, vi måste göra det en gång till!” Anton tar tag om Moas händer och till Moas förvåning är det här den roligaste lektionen hon haft på länge. Ända tills Anton får feeling och börjar dansa tango istället.

Ka p i t e l 5 M OA GÅ R AV

bussen och slänger upp väskan över axeln. Hon

suckar tungt och ser bort mot hospicet. Istället för att skynda på stegen, sjunker hon ner på bänken i busskuren. Varje dag blir svårare och svårare, då My bara ser sjukare och sjukare ut. Hur kommer hon se ut idag? Och vad ska hon säga? Moa har förberett orden, hon kunde inte sova på kvällen utan bestämde sig för att vara modig idag och berätta för My vad hon känner. Både hur jobbigt det är att My är sjuk, men också hur mycket hon älskar henne och hur hemskt det är att hon snart ska dö. Hon tar fram mobilen och tänker att hon bara ska kolla lite, innan hon fortsätter. Samla lite mod. Då ser hon att hon fått ett sms från My.

”Ville bara fråga om det är okej att du kommer imorgon istället? Hannes hade en sak han ville visa.” Moa blir alldeles kall. Hannes. Är han viktigare än Moa nu? Är det Hannes som My vill vara med? Hon känner hur tårarna kommer. Hon torkar bort dem med handen och stirrar framför sig. Tankarna snurrar. Så tar hon fram mobilen och klickar upp meddelandet igen och ser att det är skickat för tjugo minuter sedan. Då hade hon precis gått på bussen. My visste att hon var på väg. Varför ringde hon inte, så Moa hade kunnat gå av. Är hon så oviktig nu? Här sitter hon och åker, nästan varje dag efter skolan, till My. Så kan hon inte ens ringa. Hon hade väl inte tid. Skulle säkert fixa sig, så hon såg fin ut för Hannes. Moa ställer sig upp och knyter händerna hårt. Hon ser sig om efter något att kasta. Framför hennes fötter ligger en stor isklump. Hon sparkar iväg den, så den far ut på bilvägen. Det gör ont i tårna. Ändå sparkar hon iväg en till. En bil som kör förbi tutar flera gånger och mannen bakom ratten hytter med näven. Moa hytter tillbaka. Moa ser långt efter bilen. Önskar att någon kunde stanna och fråga om hon behöver skjuts. Benen är så tunga. Hon förstår inte hur hon ska orka ta sig hem. Så ser hon att bussen kommer från andra hållet. Hon skyndar sig att springa över till andra sidan

vägen och kliver på bussen. När hon sjunker ner på sätet är all ilska borta. Kvar är bara en stor känsla av ensamhet. ”Men, kommer du redan hem?” Moas mamma möter henne i hallen. Moa böjer sig ner och tar långsamt av sig kängorna. Hon känner hur gråten är nära och om hon säger något, så kommer rösten att darra. ”Visst skulle du väl till My idag? Det har väl inte hänt henne något?” Mammas röst låter orolig. ”Hon kunde inte”, svarar Moa så kort hon bara kan. ”Jaha, något läkarbesök kanske”, säger mamma och ler. Då dyker en bild upp i Moas huvud, på My och Hannes. Utan att kunna hejda sig, snörvlar hon till. ”Men gumman, är du ledsen?” Mammas ord går inte att stå emot. Moa känner hur tårarna kommer. ”Kom här”, säger mamma och brer ut armarna. Moa kastar sig i hennes famn och borrar in huvudet i hennes hår. ”Lilla, lilla du”, viskar mamma och stryker henne över håret. För varje smekning stillar sig gråten mer och mer. När gråten tystnat helt, håller mamma henne en bit ifrån sig och

tittar på henne. ”Nu måste du berätta, vad är det som har hänt?” Moa vill berätta, men plötsligt känns hennes reaktion så överdriven. Tänk om mamma tror att hon är svartsjuk på Hannes. Hon kanske tycker att det är Moa som är för känslig. Att My vill träffa Hannes idag är väl inget konstigt? Det är nog bara Moa som överreagerar. Men att My inte ens ringde, det känns så fel. ”Det var något läkarbesök hon glömt bort.” Moa klarar inte av att titta sin mamma i ögonen när hon säger det, utan böjer sig ner för att ta upp skolväskan istället. ”Jaha. Ja, så kan det bli. Du träffar henne säkert imorgon igen.” Moa nickar och försöker le lite grann, samtidigt som hon känner att hon inte vill åka till My imorgon. Mamma smeker henne över kinden. ”Jag vet att det här är jobbigt för dig. Det skulle det vara för vem som helst. Lova att du säger till om du vill ha skjuts istället för att ta bussen eller om du vill att jag följer med.” ”Tack mamma.”

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta. Hur mycket jag tycker om My och hur viktig hon är. Att ingen någonsin kommer kunna ta hennes plats. Men hur säger man till någon som snart ska dö att de inte får dö? Jag kommer inte klara mig utan My. Det går bara inte. När Moas bästa kompis får cancer och dör, är det som om Moa också gör det. Hur ska hon kunna leva vidare när My är borta? Det gör så ont att Moa inte orkar känna någonting längre. Och hon orkar absolut inte höra alla fråga henne hur hon mår. Till slut är det de hon varit mest arg på, som får henne att bestämma sig. Hon måste livet leva. Läs också Den som måste döden dö, boken om Moas bästa vän My.