9789189298934

LEIF ERIKSSON MARTIN SVENSSON HENRIK JOHNSSON

Detta är berättelsen om en pojke, vars barndom slogs i spillror. Detta är också historien om hur pojken växte upp och fann sin plats på scenen. Detta är boken om mitt liv och om min väg till insikt och försoning.

Men framförallt är det min kärleksförklaring till livet med musiken.

PETER

Peter Jöback

J Ö B AC K

ISBN 978-91-89298-93-4

LEIF ERIKSSON MARTIN SVENSSON 9 789189

298934

HENRIK JOHNSSON

PE TE R JÖBACK LEIF ERIKS SON

MARTIN SVENS SON

HENRIK JOHNS SON

Fotografi s. 102 (övre), 280 (övre) och 285 © TT Fotografi s. 136 (övre) © Martin Skoog Fotografi s. 137 och 141 © Michel LePour Trench Fotografi s. 139 © Bersa Fotografi s. 140 © Jimmy Backius Fotografi s. 175 (övre) © Erik Broms Fotografi s. 175 (undre) © Mattias Edwall Fotografi s. 177 (övre) och 179, © Per-Anders Jörgensen Fotografi s. 178 (övre), 180 (undre), 249, 282 (övre) och 286 (övre t.h) © Karin Törnblom Fotografi s. 178 (undre) © Jonas Linell Fotografi s. 181, 283, 284 och 288 (övre) © Mats Bäcker Fotografi s. 247 (övre) © Åsa Tällgård Fotografi s. 247 (undre) och 248 (övre) © Anders Hallberg Fotografi s. 286 (undre) © Peter Knutson Fotografi s. 287 (övre och undre t.v) © Bror & Bror Fotografi s. 289 © Leon Le Fotografi s. 290 © Nils Carmel Övriga fotografier är privata.

Att bära sig själv © Peter Jöback, Leif Eriksson, Martin Svensson & Henrik Johnsson 2021 Enligt avtal med Arena Scripts Literary and Film Agency.

Bookmark förlag, Stockholm 2021 Illustrationer: Stina Wirsén Koncept och design: Frankenstein Studio Repro: JK Morris Production, Värnamo Tryckt och inbunden av: Livonia Print LTD. Riga 2021 978-91-89298-93-4 Bookmark förlag www.bookmarkforlag.se

Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom miljöprojekt, godkända enligt Gold Standard och FN:s klimatmål.

Till Oscar, Vega Lee och Iggy Lou

Våren 2006 Jag sitter i ett plan på väg till London. Hjärtat dunkar i bröstet och jag har svårt att andas. Jag tänker på Marie. ”Jag har hört saker om dig”, sa hon när hon ringde två veckor tidigare, och innan jag hann få ur mig ett enda ord, fortsatte hon: ”Att du köpt droger.”

Jag tittar ut genom det lilla fönstret bredvid mig. Alla fält och bostads­områden, kvadratiska från den här höjden. Snart syns också Heathrow eller i alla fall landnings­banorna som långa vita streck rakt under mig.

Jag tar ett djupt andetag och fuktar läpparna med tungan. Tänk om allt skiter sig.

Tänk om någon får reda på var jag är.

Jag blev arg på Marie: ”Är du dum i huvudet?” fräste jag. ”Det stämmer inte alls.”

Sedan lade jag bara på luren.

Egentligen är det inte drogerna som är problemet. Drogerna är bara ett symptom på allt det andra, och allt det andra är livet. Mitt liv, som är på väg i helt fel riktning. Jag har förlåtit människor för enkelt. Inte sörjt någonting av det som hänt mig. Kanske är det här min chans, trots allt, min väg ut.

Efter att jag lagt på luren ringde jag upp Marie igen. ”Det stämmer”, mer viskade än sa jag. ”Hjälp mig!”

Vi har landat. Jag sitter i en taxi som kör mig rakt ut på den engelska landsbygden.

Några regndroppar exploderar mot rutan. Jag gnuggar mina händer mot varandra.

Om jag tidigare varit full av ånger och oro, är jag nu bara helt resignerad. Plötsligt bromsar bilen in framför vad som ser ut som ett gammaldags engelskt gods i vit puts.

Jag stiger ur bilen, får mina väskor och går den lilla grusgången fram till den tjusiga entrén. Receptionen ligger till höger.

Jag möts av en person. Det är en kvinna. Hon ber mig fylla i ett papper och säger sedan åt mig att följa med för att ta blodprov. Allt känns lika främmande som obehagligt och det enda jag kan tänka är: ”Hur hamnade jag här?”

7

KAPITEL 1

u p p väx t e n Jag tänkte sjunga en låt för er Mitt barndomshem var fyllt av musik. Mamma älskade stora röster som Lena Horne, Shirley Bassey och Judy Garland, men även Frank Sinatra, Dean Martin och Elvis såklart, det gjorde väl alla i hennes generation, män som kvinnor. Om kvällarna spelade hon gitarr och sjöng sorgliga gamla visor som ”Liten Karin” och ”I en sal på lasarettet”. Något jag tror satte en vemodig grundton i min personlighet.

Hon brukade sjunga mig till sömns, och när hon gick ut ur mitt rum, efter att ha sjungit både fem och sju låtar, kunde jag vakna och pipa: ”En gång till, mamma.” Då sjöng hon en eller två sånger till.

Vi bodde i Täby då, i en gigantisk 13-rumsvilla. Det var jag, mamma, pappa och min sex år äldre storebror Mikael. Pappa, som var född 1927, hade varit gift tidigare. I det äktenskapet hade han tre barn. För honom var jag och brors­ an alltså nummer fyra och fem. Han var, vad jag vet, entreprenör, och startade en lång rad företag runt om i Sverige.

Egentligen hade han inte tid att ha familj. All energi gick åt till jobbet – eller till att renovera vårt hus. I efterhand har jag förstått att han var präglad av sin arbetarklassuppväxt i en skräddarfamilj, jag tror att han redan som ung försökte sy sig upp till en högre samhällsklass. Han hade fem syskon, en syster dog relativt tidigt, vilket måste ha varit en stor sorg för honom. Jag har också förstått att han ville bevisa något för sin far. På många sätt skulle man kunna säga att han gång på gång försökte renovera sitt liv.

Själv sökte jag ständigt också min pappas uppmärksamhet. Jag vet till exempel inte hur många gånger jag frågade om vi skulle leka. Men varje gång svarade han: ”Jag ska bara ta det här telefonsamtalet”, eller: ”Jag ska bara slipa

9

KAPITEL 1

det här golvet.” När han hade renoverat alla 13 rummen i villan började han renovera det första rummet igen.

Mamma, som var fjorton år yngre än pappa, började sin yrkesbana som sångerska och barnstjärna. ”Flickan med låga skor” hette en av hennes första låtar som gavs ut som stenkaka, ”Snögubben Froste” hette en annan. Faktum är att man ibland kan höra mammas version av ”Snögubben Froste” på radion runt jul, men jag tror ingen på grammofonarkivet vet att det är min mamma: hon hette nämligen Monika Lind som ogift.

Hela mammas familj var konstnärlig. Hennes morfar var bildkonstnär, och hennes mamma (min mormor) var låtskrivare och åkte på 50-talet runt med mamma på en massa talangjakter tills hon blev upptäckt på 60-talet och fick spela in en EP på skivbolaget Polydor. Det här var i samma veva som Lill-Babs och Ann-Louise Hanson slog igenom. Min mormor hade klippböcker med artiklar om mammas musikkarriär, som jag brukade bläddra i. Där upptäckte jag att mamma hade uppträtt i tv-programmet Drop in som sändes från Gröna Lund. Det var veckan innan The Beatles var där och programmet leddes av Kersti Adams-Ray. På skivan mamma spelade in, och i tv-programmet, backades hon upp av sånggruppen Gals and Pals, där bland annat Svante Thuresson och legendaren Lasse Bagge ingick. Men hon slog aldrig igenom på riktigt.

Hon brukade säga att hon inte hade tillräckligt vassa armbågar för det. Men jag misstänker att det lika mycket hade att göra med att pappa blev svartsjuk, eller kanske till och med avundsjuk, när hon åkte ut på spelningar. I samma veva som min storebror föddes lade hon hur som helst av som artist och skolade om sig till sekreterare.

Jag föddes 1971. Mina föräldrar och min bror bodde då i Svedmyra i södra Stockholm. Men snart gick flyttlasset till Älmhult i Småland, där pappa startade en plastfabrik. Mamma brukade säga att vi skulle ha stannat där, eftersom fabriken gick bra och pappa tjänade mycket pengar. Trots det flyttade vi snart igen, till Mantorp i Östergötland, landskapet som pappa kom ifrån. Jag har ingen aning om vad han jobbade med där. Däremot vet jag att han inom kort ville vidare till nästa grej. Den här gången var det återigen Stockholm som hägrade, och vi hann inte mycket mer än flytta dit förrän han hade startat en mäklarfirma vid Norrmalmstorg.

Men innan dess bodde vi en hel sommar på gården som mormor och morfar hade i byn Västra Ämtervik i Värmland. Jag hade hunnit bli fem då och jag minns hur mycket jag älskade att gå runt där i skogen själv och fantisera.

10

U P P VÄ X T E N

Sjön Fryken glimrade och det fanns en vacker lind som var ett fantastiskt klätterträd. På många sätt kändes det som om jag hamnat i ett paradis.

Mormors och morfars gård, som hette Stranna, var en gammal konfirmationsgård. Förutom flera boningshus och uthus fanns där en liten träkyrka och en jättestor äng. Morfar var två meter lång, en jätte. Mormor var liten och klädde sig ofta i kaftaner och på händerna hade hon guldringar.

Morfar var vid den här tiden vithårig och mormor hade gråsvart hår som hon ibland täckte med en svart peruk eller en turban. De hade båda jobbat på Grand Hôtel, morfar med att välkomna gästerna vid entrén som tamburmajor.

Dessutom drev de tillsammans hotellets garderob. Vid den tiden hade de en våning på Tegnérgatan, som de sålde för att kunna köpa den stora gården i Värmland, som de båda kom ifrån och där mamma föddes. De behöll dock en liten hyreslägenhet på Riddargatan i Stockholm.

På Stranna tillbringade jag många somrar, och från det att jag var tio brukade jag vara där ensam med mormor och morfar. Min sex år äldre bror hade redan ett eget liv så han ville stanna i Stockholm. Mamma och pappa brukade släppa av mig på gården strax efter skolavslutningen, eller så satte de mig bara på tåget. Jag vet inte vad de gjorde när jag var där, men jag tror att de jobbade.

När de väl gick på semester senare på sommaren slöt de alltid upp på Stranna.

Jag minns att det var läskigt att byta tåg i Hallsberg själv. Man fick gå under en tunnel till en annan perrong. Men ibland fick jag hjälp av mina kusiners farmor som bodde där. Den sista biten från Kil fick man byta till Frykstadsbanan som morfar hade kört som ung.

Under mina dagar på Stranna gick mormor och jag mycket i skogen tillsammans, och hon brukade då berätta historier från sin uppväxt, kanske hade hon något av det värmländska sagoberättandet i sig. Hon föddes på Sillegården, en gammal badanstalt där hennes mamma hade jobbat i tvätteriet. Mormor påstod att hon hade sett en ängel där när hon var liten, och att hennes mamma höll på att drunkna när hon jobbade i tvätteriet. ”Hade hon omkommit så hade vi inte funnits!” skrockade hon.

Kanske var det sant eller så sa hon bara så för att jag skulle ta det försiktigt när jag badade i sjön. Hur det än förhöll sig med den saken älskade jag min mormor så mycket att jag ibland kallade henne för mamma.

Stranna var såklart en perfekt miljö för midsommarfirande, och midsommar var också en av de bästa stunderna på somrarna för då samlades alltid

11

KAPITEL 1

hela släkten. Det var min moster, hennes man Olle, som var militär, mina två kusiner och min mammas kusiner och deras barn. Sedan var det min morbror Leif, en stor och udda figur som man påstod hade en störning. Han bodde fortfarande hemma hos mormor och morfar, både i deras lilla hyres­lägenhet i Stockholm och på Stranna i Värmland. Det fanns en historia om honom att han hade rymt från en pojkskola som han gick på som ung och kommit hem till Hallsberg där mammas familj bodde då. Han hade låst in sig i garderoben med min mamma och moster och hotat dem till livet med en pistol om de skickade tillbaka honom till pojkskolan. Han fortsatte sedan att vara förföljd av problem och blev till slut omyndigförklarad, vilket gjorde att han skulle komma att bo hos sina föräldrar livet ut.

Ibland var till och med några från pappas sida med på de där midsommar­ aftnarna, oftast var det Mary och Einar – min faster och hennes man – vilket kändes fantastiskt för då var vi som en enda stor familj.

Mary var den syster jag upplevde att pappa hade bäst kontakt med, och de var nog också ganska lika varandra. Einar, hennes man, hade varit hovfotograf och en av de första som fotograferat kungen, vilket han gärna berättade om – både en och två gånger. Jag tyckte att de påminde om Selma och Lille Fridolf.

Men en person var aldrig med oss och firade. Han brukade i stället åka förbi i ett litet enmansflygplan ovanför gården, och göra en cirkel i luften över oss. ”Åh, där kommer Hans!” brukade min mormors syster Rut säga, som var Hans mamma. Rut var en riktig ärta. Hon var gift med Nisse, som också han var en riktig snajdare. De gled alltid in på Stranna i sin morotbåt och visade upp sig. Rut var rolig också och lärde mig till exempel låten ”Vad har du under blusen Rut …”

Långt senare fick jag reda på att det fanns en anledning till att Hans inte firade med oss, men det var inget jag visste då.

En midsommar på Stranna minns jag särskilt väl. Jag tror att det var sommaren innan vi flyttade till Täby. Min bror Mikael hade precis lärt mig ”Värmlands­ visan”, och när alla släktingar och vänner satt samlade vid långborden ute på den stora altanen på baksidan av huset, där vi just hade avslutat midsommarlunchen, så ställde jag mig plötsligt på bänken och sa: ”Jag tänkte sjunga en låt för er.”

Precis allt stannade upp och deras blickar riktades mot mig. Jag hade aldrig sjungit inför någon tidigare. Men när jag nu tog de första tonerna, ”Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land …”, hände något. Tonerna vandrade

12

U P P VÄ X T E N

uppåt mot himlen och något öppnade sig. Det var som en stråle som gick rakt igenom min kropp. Jag uppfylldes av något jag i efterhand nästan skulle vilja likna vid något religiöst.

Håren på armarna reste sig. Det var den första känslan av något som var jag, som var rent och sant. Min pojksopran klingade högt över borden och fyllde den solmättade luften när jag prickade tonerna, en efter en, i den ganska komplicerade melodin. Alla som satt runt borden bara gapade och när jag var klar förstod jag knappt själv vad jag hade gjort. Det som också hände var att jag för första gången fick en massa beröm, vilket jag inte var van vid. Så från och med den dagen ville jag sjunga hela tiden, inte bara för att jag kände att jag var bra på det utan också för den uppmärksamhet jag fick. Jag kände mig sedd på ett sätt jag saknat och jag ville känna det igen och igen och igen.

13

KAPITEL 2

skolan

Jag var det jag gjorde, jag var han som sjöng Jag hade gärna stannat där på Stranna. Men när hösten närmade sig var det alltså dags att flytta till Täby och in i det enorma huset som hade tre våningar och låg mitt emot en stor skog, som skilde vårt villaområde från höghusen i Hägernäs centrum.

Så länge jag kunde minnas hade jag längtat efter att börja skolan, så när jag äntligen började i första klass i betongbyggnaden som låg på en höjd i Hägernäs ungefär en kvart från huset där vi bodde, var jag euforisk.

Min lärare hette Madelene. Hon var nätt och blond och nästan alltid glad. Jag upplevde att hon såg mig och var mån om att jag ska skulle trivas. Därför blev jag väldigt ledsen när hon slutade efter första klass och flyttade till Australien med sin familj. Madelene gjorde ingen skillnad på tjejer och killar. För henne var det inte konstigt att jag som kille var bäst i klassen på tjejgrejer, som att hoppa twist och hopprep. Inte heller mina klasskompisar retade mig för det, kanske för att jag också hade ett oerhört bra bollsinne, och kunde briljera för killarna i fotboll på rasterna när det behövdes. Men det var inget jag var intresserad av och jag umgicks mest med tjejer som jag tvingade att uppträda med mig på roliga timmen. Vi brukade repa på rasterna, eller på fritids som låg nedanför en brant backe bakom själva skolbyggnaden. Jag koreograferade och regisserade dem in i minsta detalj. Favoriten var Grease, den stora filmmusikalen på den tiden. Vi gjorde nummer ur den och spelade upp för klassen. Men även om jag kände mig trygg att uppträda med tjejkompisarna inför klassen, var det en helt annan sak att uppträda själv inför hela skolan. Jag kommer aldrig glömma när jag på julavslutningen i trean väntade på min tur i aulan och till slut fick resa mig från min plats, och gå upp på scenen till min musiklärare, som räckte mig micken.

15

KAPITEL 2

Jag var finklädd och hade börjat bli knubbig, och mitt rågblonda hår hade under den senaste terminen blivit mörkare. Trots att jag kände mig svimfärdig av nervositet och att några av killarna och tjejerna i de högre klasserna småflinade när de fick se mig, så visste jag att jag ville göra det. Så fort jag började sjunga förändrades också precis allt. Alla blev tysta och jag såg att de tyckte att jag sjöng bra. Jag hade presterat igen, och det gav direkt utdelning. Jag var det jag gjorde, jag var han som sjöng.

Det var de här åren jag började förstå att inte bara jag var annorlunda, utan att min familj inte riktigt var som andras. Pappa hade lämnat sin första fru, och deras tre gemensamma söner, för att bli tillsammans med mamma. Berättelsen om hur han och mamma träffades hade ett skimmer över sig, men det fanns också något annat. Pappa var handelsresande då och åkte omkring och sålde tyger för det företag han jobbade på i Borås. En kväll hösten 1963 besökte han nattklubben Kronprinsen i Malmö. På scenen stod en 22-årig tjej. Hon sjöng med Henning Hendrix orkester. Hennes första EP hade precis släppts och hon var där för att promota den. Pappa blev helt knockad. Han började uppvakta mamma med blommor och kom tillbaka när hon spelade igen. Han åkte också till Finland när hon spelade där, och snart hade de inlett, vad jag förstått, en relation bakom ryggen på hans fru. Mamma hade visserligen ingen aning om att han både var gift och hade barn, och när han till slut berättade det var hon redan djupt förälskad. Året därpå när pappa var på semester med sin familj i Italien, skrev han öppet inför fru och barn ett vykort till mamma, där han förklarade sin kärlek. Det blev ett våldsamt gräl mellan honom och frun och enligt hörsägen stannade han bilen och sa: ”Jag vill skiljas, du kan ta allt.” Sedan klev han ur bilen och gick. I baksätet satt mina tre halvbröder, då arton, sjutton och tio. Så här i efter­hand har jag fått veta att pappa och deras mamma inte hade ett bra förhållande. I deras historia fanns också en förlust. När de bara var 16–17 år hade de blivit gravida med tvillingar. Det var en stor skandal och de hade flytt till Uppsala från Linköping, eftersom deras föräldrar blev så upprörda. Pappas pappa, min farfar, var en riktig skitstövel. Men när tvillingarna dog i barnsäng flyttade pappa och hans tjej ändå tillbaka till Linköping. Strax därpå föddes min äldsta halvbror Håkan, och de gifte sig. Eftersom de inte var myndiga fick de söka anstånd hos kungen. Det var den sorgen, över tvillingarna som dog, de hade med sig i resten av sitt förhållande. Den här hemligheten berättade min pappa ingenting om.

16

S KO L A N

1965, mindre än ett år efter att pappa brutit med sin första familj, föddes min helbror Mikael. Mina halvbröder bodde aldrig hos oss, de stannade i Borås med sin mamma. Min äldsta halvbror, Håkan, gjorde ihärdiga försök att hålla kontakt med pappa och kom ofta och hälsade på oss. Min mamma var positiv till det och försökte på alla sätt att få dem att umgås. Min yngsta halvbror Stefan däremot hade mycket svårare i sin kontakt med pappa. Göran, min mellersta halvbror, försökte ta livet av sig samma år jag föddes genom att stoppa huvudet i en gasugn i lägenheten där han bodde. Pappa hittade honom på golvet och räddade livet på honom, men Göran blev hjärnskadad och låg på hem resten av sitt liv.

Jag minns att vi besökte Göran under de första åren när vi bodde i Täby och skulle åka till Liseberg. Han bodde på ett sjukhem i Borås. Han hade ett eget rum där, som var som en liten lägenhet med stolar och ett bord. Han brukade ligga på sängen när vi kom. Vi hade alltid med oss blommor och chokladask, en Aladdin som mamma bar. Han blev väldigt glad när vi kom, speciellt när han fick syn på mig. Han sken upp och det var som att han såg rakt in i mig, som om vi hade ett speciellt band. Jag minns att jag frågade mamma och pappa varför han låg där och vad som hade hänt. De sa att han hade haft en flickvän, som hade gjort slut och att han hade blivit så ledsen att han inte ville leva.

När jag var 22 och pappa dog, fick jag veta att Göran var gay.

17

KAPITEL 3

sound of music Jag får min första musikalroll och pappa börjar dricka Kvart i sju varje morgon tog mamma och jag, och ibland även Mikael, Roslagsbanan från Hägernäs station till Östra station, och därifrån tog jag och min bror bussen till Norrmalm. Där låg Adolf Fredriks musikskola. Min bror gick i första ring på gymnasiet när jag började i fyran på Adolf Fredriks. Även den gråaste höstdag såg jag fram emot skolan, för det var en sådan lycka för mig att få hålla på med musik flera timmar om dagen. Jag fick också kompisar som delade min passion och som därmed verkligen förstod mig.

Nästan varje dag efter skolans slut promenerade jag ner till Finans­ departementet, som på den tiden låg i Gamla stan och senare flyttade till Drottninggatan i city, där mamma jobbade som en av flera sekreterare hos finansministern. Vakten hejade alltid på mig när jag kom, sjungande sångerna jag lärt mig på skolan, han log och släppte in mig. När jag kom upp på finansministerns kontor blev alla där glada att se mig. Jag minns att jag brukade dra skämt jag hört i skolan för mammas arbetskompisar och även senare för den nytillträdde Kjell-Olof Feldt. De brukade skratta högt och bjöd mig på kanel­ bullar till eftermiddagsfikat. Ibland smet mamma och jag ut och köpte bokmärken, jag hade en samling på 2 000 stycken. Mina favoriter var de A4-stora änglarna, keruberna som satt på moln. Man kunde få många bokmärken för dem vid ett eventuellt byte.

När mamma sedan var klar för dagen åkte vi hem tillsammans.

Men hemma hade dynamiken börjat förändras. Pappa hade börjat dricka på ett helt annat sätt än tidigare. Han hade visserligen alltid gillat att dricka och ordna fester, och då hade jag mest tyckt att det var kul för då fick jag träffa

19

KAPITEL 3

mina släktingar. Även om en del av dem kunde bli rätt berusade och högljudda upplevde jag det inte som obehagligt, jag tyckte att det var mysigt att somna till ljuden av de vuxnas prat. Ibland när vi var borta somnade jag i mammas knä, och de bar mig till bilen när vi skulle hem. Men nu drack pappa på ett annat sätt, mer än förut och han kunde skrika märkliga saker, bli aggressiv och stökig. Jag såg också att mamma och min storebror blev illa till mods när gästerna hade gått hem och han hade sina fylleutbrott. Ofta fortsatte det när brorsan och jag hade somnat.

En av de gångerna var avgörande. Det kändes som att jag bara sovit några minuter när mamma plötsligt ruskade om mig. ”Du måste klä på dig, Peter”, viskade hon. ”Varför då?” mumlade jag förvirrat. ”Gör bara som jag säger”, sa hon och gick för att väcka min bror.

En liten stund senare smög jag, mamma och Mikael nerför baktrappan till köket. Pappa satt i andra delen av huset, i vårt tillbyggda vardagsrum som han var oerhört stolt över. Det var fyra meter i tak och det gick en paradtrappa längs väggen upp till övervåningen, där vi sov. Jag hörde att han var full. Han muttrade och stönade. Vi smög ut ur huset och satte oss i bilen, men pappa hade upptäckt oss och när bilen startade och vi åkte i väg såg jag i bakrutan att han stod i kalsongerna med en flaska i handen och skrek. Vi åkte hem till några släktingar i Rönninge, på andra sidan stan, för att övernatta där. Jag minns att jag tänkte ”det där är inte min pappa”.

Nästa morgon – som var en söndagsmorgon – åkte vi tillbaka till villan.

Mamma och pappa betedde sig som om allt var precis som vanligt, hela familjen åt frukost tillsammans. Vi åt våra mackor, de drack sitt kaffe och vi pratade om vad vi skulle göra, men inte ett ord om det som hade hänt. Jag vågade inte be mina föräldrar förklara vad det var som pågick: det här var något som upprepade sig ett flertal gånger vid den här tiden. Min pappa var aldrig fysiskt våldsam mot mamma, vad jag vet, och inte heller mot oss. Förutom en gång när han agade mig: han gav mig smisk. Mamma stod bredvid och grät när han sa att han skulle slå mig gul och blå. När jag senare konfronterade henne med det sa hon att det aldrig hade hänt.

Den där tystnaden som uppstod efter pappas raseriutbrott bidrog antagligen också till att han kunde fortsätta med sitt drickande, som bara blev värre och värre. Samtidigt lyste den charm, humor och entusiasm som också var en del av honom alltmer med sin frånvaro. Jag kände mig inte trygg hemma längre, jag hade börjat tappa min tillit.

I takt med det tilltagande kaoset slutade också mamma att sjunga för mig.

20

SOUND OF MUSIC

Hon hade helt enkelt inte tid, pappa var full och hon hade fullt upp med honom. Jag behövde hitta tillit någon annanstans. Som av ett under berättade min klassföreståndare en dag på vårterminen 1982 att de sökte barn till Sound of Music, som skulle sättas upp på Folkan till hösten. Men jag berättade inte för mina föräldrar att jag skrivit upp mig för att gå på audition.

Hur som helst visade det sig snart att det inte bara var en audition, utan flera, och när jag gick vidare till den sista och avgörande fick jag lämna mitt hemtelefonnummer. Ett par dagar senare ringde de från teatern och pratade med mamma, och jag tror att både hon och pappa blev lika glada som överraskade. När jag sedan verkligen fick en av rollerna upplevde jag dem som stolta.

Nu satte jag min tillit till teaterns värld, där fanns min nya familj. Jag gjorde teaterns fiktion till min verklighet då den verkliga verkligheten inte gick att lita på längre. Jag kände mig tryggare på scenen och i kulissen än hemma. När det bråkades som värst hemma hade jag gått upp på mitt rum och spelat teater, eller så hade mamma satt mig framför tv:n medan hon städade upp efter gårdagens festkväll. Jag tittade på SVT, som sände MGM:s sång- och dansfilmer i technicolor med bland andra Danny Kaye, Gene Kelly och Cyd Charisse. De blev mina barnvakter, de fick mig att överleva. Jag trodde på vartenda steg. Ja, somewhere over the rainbow, finns ett land långt långt bort … Jag skulle sjunga mig hela vägen dit.

Det var fantastiskt att kliva in på Folkan som andades teater lång väg, och där fanns skådespelare som jag sett på tv som Tor Isedal och Meg Westergren.

Jag förvandlades till rollen jag spelade, tog leken på fullaste allvar. Jag gick så hårt in i rollen att jag upplevde Maria, som spelades av Ann Charlotte Björling, och herr von Trapp, som spelades av Per Myrberg, som mina föräldrar under tiden på scenen.

På Folkan fanns också dåtidens stora musikalstjärna Ulla Sallert. Hon spelade abbedissan i Sound of Music. Hon var en av de första svenskar att spela på Broadway, och till dags dato är hon den enda svensk som fått en originalroll i en föreställning där. Jag brukade sitta i hennes loge på kvällarna och lyssna på hennes historier om den där staden som hette New York på andra sidan Atlanten, och platsen som hette Broadway, och alla de där neonskyltarna. Jag satt där och lyssnade och tänkte: ”Kan den där tanten så kan jag.”

Jag stortrivdes verkligen på teatern. Vi var tre lag som spelade von Trapp-barnen i föreställningen eftersom vi var under 16 och inte kunde spela alla föreställningar. Pernilla Wahlgren var ett av barnen, hon spelade Louisa och jag var hennes lillebror Kurt, men vi var inte i samma lag. Tjejen som spelade

21

KAPITEL 3

Louisa i mitt lag hette Tine Örn och är en av mina bästa vänner i dag. Det är även Pernilla.

Det var en väldigt speciell atmosfär på teatern, det var både högt och lågt, vi barn fick höra och se saker som inte var ämnat för oss, då vi fick röra oss fritt i teaterns lokaler. Ett slags gränslöshet helt enkelt. I vuxen ålder har jag ibland skojat om att jag gick från en dysfunktionell familj till en annan. Sound of Music, musikalen där solen alltid skiner, där nunnorna sjunger stämmor – ja till och med nazisterna sjunger fyrstämmigt.

På den tiden hade barnen på teatern inte någon nanny. Vi hade en barn­ ansvarig, men hon var inspicient också – och för er som vet vad en sådan gör, vet ni att hon var fast vid sin plats under hela föreställningen och därför inte hade någon som helst aning om vad vi gjorde medan den pågick. Jag minns att vi barn hade våra snabb-byten i artistfoajén, där de vuxna skådespelarna kunde passera när vi stod i underkläder. En gång höll jag på att komma för sent till en entré, det var kolsvart bakom scenen och jag försökte treva mig fram i mörkret.

Plötsligt träffade mina händer ett par mjuka … bröst. De tillhörde en av nunnorna i föreställningen. I stället för att ta bort mina händer tryckte hon dem mot sig och skrattade, som en tant i en sådan där Fellinifilm. Livet på teatern var spännande och fullt av överraskningar.

Att gå från den där varma teatergemenskapen till den spända tystnaden och de plötsliga utbrotten där hemma var inte lätt. Trots alla de 13 rummen så kändes Täbyvillan alltmer som ett fängelse, och jag minns hur jag började tröstäta där jag satt framför tv:n och försökte fly in i ännu en Hollywood­ musikal. Resultatet av det blev att jag lagom till utprovningen av scenkläderna för en ny säsong hade hunnit bli ganska knubbig.

Stig Olin, som regisserade Sound of Music, skickade upp mig till Mago, teaterns legendariska kostymtecknare och scenograf, för att han skulle ta mina mått och prova ut min nya scenkostym.

Han gav mig en kritiskt granskande blick och sa med en suck: ”Jaha ja, här kommer tjockisen.”

Och när han i nästa stund tog mina mått ville jag bara sjunka genom jorden. ”Vi har inga tyrolerbyxor i din storlek längre”, sa han. ”Du är för tjock. Så jag blir väl helt enkelt tvungen att sätta mig och sy ett par byxor speciellt till dig.”

Ny suck. ”Problemet är bara att jag inte har något tyg i just den gröna nyansen.”

Jag kände mig så dum.

När jag på nypremiären några veckor senare stod på scenen urskilde jag mig följaktligen från de andra barnen inte bara med mitt midjemått utan också med färgen på mina byxor.

22

SOUND OF MUSIC

Det var barnen i Sound of Music som blev de stora stjärnorna i föreställningen.

Chefen på Folkan, Olle Kinch, kom därför på att han skulle sätta upp musikalen Snövit samtidigt som Sound of Music fortfarande spelades.

Om Sound of Music var en mäktig produktion med skådespelareliten och stor kör, så var Snövit en mindre barnföreställning som bara skulle spela tidiga matinéer på helgerna. Jag var givetvis glad att jag fick vara ännu mer på teatern.

Där var det mysigt och hemtrevligt. Vi bands samman av egna rutiner som att vi varje lördag lyssnade på Melodikrysset och löste det ihop. När jag kom in på lördagsmorgnarna och hörde radion skråla genom korridorerna försvann all stress hemifrån. Jag visste att de äldre skådespelarna satt runt bordet i fika­ rummet och försökte komma på vilka bokstäver som skulle skrivas in i rutorna.

Trots att deras uppmärksamhet riktades mot det förtryckta krysset i morgontidningen kändes det som att de satt och väntade på mig.

Snabbgenomgången i slutet av radioprogrammet var roligast, då blev det bråttom och högljutt bland alla som trodde sig veta. Fast jag aldrig kunde svaret på någon fråga var jag delaktig i vår cirkusfamilj med medlemmar från alla generationer, som hade det gemensamt att vi alla skulle roa en publik någon timme senare. Vi höll ihop och tog hand om varandra.

När Stockholm drabbades av ”Det stora strömavbrottet” under mellan­ dagarna 1983 och hela teatern slocknade mitt under en föreställning var det självklart att vi skulle behålla publiken i salongen. Kanske hade det något att göra med att man inte ville betala tillbaka biljetterna, men jag uppfattade det som att alla ville rädda showen, ta hand om publiken och därför började söka efter lösningar i mörkret. Någon gick ut i salongen och bad om ursäkt. ”Vi kommer att ta upp dagens föreställning igen så fort vi får ljuset tillbaka, men fram till dess tänkte vi sjunga tillsammans.” Någon tog in en gitarr på scenen.

Vi tände stearinljus och sjöng julsånger tills det tändes i taket och vi kunde avsluta föreställningen.

Vi var ett stökigt gäng grabbar som spelade de sju dvärgarna, jag spelade Glader. Fem av oss hade återanvänts från Sound of Music och de två nya killarna, bland annat Erik Lindgren som hade spelat Rasmus i filmen Rasmus på luffen, kom snabbt in i vår gemenskap. Vi sprang runt och busade som vi ville bakom scenen, men vi skötte oss oftast på scenen även om vi kanske inte lyckades hålla allas uppmärksamhet och nyfikenhet uppe precis hela tiden.

Det var åtminstone en i publiken som fick nog i slutet av en föreställning då prinsen, som spelades av Lars Fager – som också spelade den unge nazisten Rolf i Sound of Music – skulle göra sin stora scen. En dramatisk scen där Snövit,

23

KAPITEL 3

som spelades av Gunilla Backman – en av mina finaste vänner i dag – ligger död i sin glaskista medan vi sitter runt den och sörjer. När prinsen är mitt i sin långa monolog och basunerar ut att ”Jag har rest över hav, jag har rest över land …”, ropar en unge i publiken: ”Men kyss ’na då!”

Trots den upprörda åhöraren den gången så gick föreställningen bra och vi fick fina recensioner. Dvärgarna hyllades och jag fick min första personliga recension som skådespelare då jag lyftes fram i Svenska Dagbladet, där Gaby Wigardt skrev: ”… men mest av allt blir jag förtjust i den dansanta och RUNDA Peter Jöback.”

Hon tyckte nog att jag var charmig. Jag blev glad, men tog ändå åt mig. Jag ville inte vara en kul tjockis. Men jag lät mig inte nedslås utan njöt av varje föreställning, även om mitt spelschema hade börjat bli ganska hektiskt nu.

Vissa helger kunde jag göra tre föreställningar om dagen. Klockan 12 var det Snövit, sedan hade vi två föreställningar med Sound of Music, en klockan 15 och en klockan 19.30.

Det var slitsamt, men mina krafter syntes ändlösa. Dessutom fick jag betalt för mina insatser – 75 kronor för Sound Of Music och 150 kronor för Snövit.

Fördelen med det var att jag aldrig behövde be mina föräldrar om pengar och var den som hade flest luktisar, sådana där klistermärken man kunde gnugga på som luktade på olika sätt, i skolan.

Så länge jag var på teatern så fanns det inga gränser för hur mycket jag ork­ ade. Hemma var det däremot annorlunda. Jag kunde inte koppla av. Drömde om teatern på nätterna. Kunde vakna mitt i natten, sätta mig upp och få för mig att jag försovit mig till föreställningen. Kollade på klockan, lade mig ner och somnade om. Kastades tillbaka in i drömmen och såg mig själv på scenen med de andra skådespelarna. De pratade och sjöng men varje gång det var min tur att höras hade jag tappat min replik.

Det var som att jag inte kunde handskas med tillvaron utanför tryggheten på teatern. Under vinter-OS i Sarajevo 1984 satt jag med pappa framför tv:n och tittade på en hockeymatch. När jag sedan gick till sängs ekade fortfarande kommentatorerna i mitt huvud. ”Eklund passar till Eriksson, och Eriksson vidare till Södergren som styr den i MÅÅÅÅL!!!” Jag kunde styra tankarna när jag var vaken, trycka undan allt som var jobbigt, men i sömnen blev jag hemsökt, där kunde jag inte stå emot.

Mitt liv handlade redan om att prestera. Jag klagade aldrig. Det fanns inte tid till att prata med någon om vad kroppen försökte säga med sina signaler och mardrömmar. Jag fick leva med det. Det var viktigare att vara bra, än att må bra. Jag ville inte störa mina föräldrar, de hade nog med sitt. I stället blev

24

SOUND OF MUSIC

att lyckas ett sätt att få kontakt med dem. Gjorde jag bra ifrån mig på prov i skolan eller på teatern blev jag bekräftad och fick höra ”bra Peter”. På sätt och vis var det därför tur att jag inte fick rollen som Busan i Beppe Wolgers föreställning Beppes Godnattstund som skulle sättas upp efter Snövit på Folkan.

Det var Beppe som hade översatt Snövit, jag hade träffat honom några gånger och han var väldigt förtjust i oss barn. Jag tyckte också att det skulle vara väldigt kul att få jobba med honom på scenen eftersom han hade skrivit texter till min mammas första EP. Han ville ha barnskådespelare som dockorna i sin scenversion av det populära tv-programmet. Men vår skola, Adolf Fredriks, satte stopp för det. Vi hade varit borta för mycket från lektionerna som det var.

Peter Harryson fick spela Busan i stället.

Trots att jag bara var ett barn var jag redan så säker på att mitt liv skulle levas på teatern. Jag hade redan bestämt mig, det här var min värld. Här fanns tydliga roller, magi och uppmärksamhet.

Det finns en artikel i en tidning från tidigt 80-tal, jag minns inte vad tidningen hette eller exakt när den publicerades, men den handlar om några barn i åldern 7 till 16 år som intervjuas om hur det är att vara skådespelare på teatern Folkan i Stockholm. Sista frågan handlar om framtiden, vad de har för drömmar. Alla barnen är säkra på att de ska bli artister. Någon nämner Melodifestivalen, en annan säger filmstjärna och en tredje ska bli popstjärna.

Till vänster på bilden sitter en mörkhårig pojke. Han är lite trind av tröst­ ätande och har en bestämd och melankolisk blick. Han har helt andra mål.

Han heter Peter Jöback och är redan säker på sin sak. Hans vision är tydlig och kort formulerad: ”Jag ska peaka när jag är 50”, säger han.

25

Pappa, mamma, brorsan och jag.

På trappan hemma i Svedmyra.

Mamma och pappa på Stranna i Värmland.

Mormors och morfars värmländska sommarparadis Stranna.

Mammas idolkort från 60-talet.

Jag och brorsan.

Med namnet på tröjan i Stranna.

”Syskonen” i Sound of Music, 1982. Jag är längst till höger.

Snövit (Gunilla Backman) med sina sju dvärgar. Jag står längst upp till vänster.

LEIF ERIKSSON MARTIN SVENSSON HENRIK JOHNSSON

Detta är berättelsen om en pojke, vars barndom slogs i spillror. Detta är också historien om hur pojken växte upp och fann sin plats på scenen. Detta är boken om mitt liv och om min väg till insikt och försoning.

Men framförallt är det min kärleksförklaring till livet med musiken.

PETER

Peter Jöback

J Ö B AC K

ISBN 978-91-89298-93-4

LEIF ERIKSSON MARTIN SVENSSON 9 789189

298934

HENRIK JOHNSSON