Frida Boisen
Du är inte
längre
min dotter
Bookmark
www.bookmarkforlag.se Du är inte längre min dotter Copyright © Frida Boisen 2021 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 Omslag: Li Söderberg Omslagsfoto: Privat Författarfoto: Magnus Ragnvid Repro: JK Morris Production, Värnamo
mamma mia Musik och text: Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson © Universal/Union Songs Musikförlag AB. Publicerat med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB. Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2021 isbn 978-91-89298-82-8 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom Conscious Label.
Till dig som är ett barn, känner ett barn, eller har varit ett barn
Prolog jakarta, februari 1992
Jag tänker inte göra det. Inte en chans. Det här är galenskap. Hur kan han tvinga mig? Han vet ju vad som hänt. Plötsligt reser sig mina ben upp. Jag vänder mig om, skyndar ut genom ytterdörren. Måste få luft. Pappas snabba steg hinner upp mig. Han stänger dörren bakom sig. Vi står där utanför vårt lilla lyxpalats. Den tropiska natten har lagt sig som ett täcke över Jakartas gröna kullar. ”Din förbannade jävla skitunge!” säger pappa och ser på mig med avsky. Jag fattar inte. Vad är det jag har gjort? Varför är han så rasande arg på mig? ”Det här säger jag bara en gång, och jag menar allvar”, fortsätter han med svart blick och jag ser hur snabbt pulsen bankar på hans hals. ”Om inte du går in och gör det nu, är du inte längre min dotter.” Han riktigt fräser ut orden, så att spottet landar på marmor trappan mellan oss. Hans ögon är bara smala springor. Det här är inget skämt. Det här är fullaste allvar. Jag biter ihop käkarna. Stirrar tillbaka.
7
Jag är hans enda dotter. Hans enda barn. Men nu ska det vara slut på det. Han väntar i några sekunder. När jag inte rör mig, fnyser han, vänder sig om. Öppnar dörren. Går in. Smäller igen den bakom sig. Han är borta. Jag är borta. Inte längre hans dotter. Jag står kvar. Ensam. Försöker förstå. Ser på den stängda dörren i flera minuter. Försöker förhandla med mig själv. Men mitt inre är trött på skräcknätterna. Trött på att somna rädd. Trött på att vakna till ett skådespel. Inför varandra, inför tjänstefolket, inför våra gäster, inför mina kompisar, inför släktingar som hälsar på. Jag sätter mig ner på trappan utanför pappas hem, det som också är mitt. Väntar på att han ska komma ut. Släppa in mig. Säga att jag såklart är hans dotter, för alltid. Men dörren förblir stängd. Vem försöker jag lura? Han vill inte ha mig i sitt liv längre. Det är över. Hemmet, som varit allt ett hem inte ska vara, finns inte mer. Här kan jag inte stanna. Här finns inget mer. Syrsornas konsert alltmer intensiv i den svarta, fuktiga natten. Jag är på andra sidan jordklotet, mer än tusen mil från Sverige, tusen mil från mamma. Någon pappa har jag inte längre. Till slut reser jag mig och går ensam ut i mörkret.
8
Kapitel 1
Hennes blick sprakar av ljusblå eld. Skriker av ilska, kraft, ungdom och revolt. Stora, mörka ögon, de vitaste ögonvitor i skarp kontrast mot den svarta eyelinern, målad i perfekta bågar. Ett tjockt lager glittrande guld på ögonlocken, och mer svart i glob linjen. Långa, fylliga ögonfransar. Hennes look är dramatisk, punkigt hård. Samtidigt så otroligt vacker, som ett konstverk. Omöjlig att slita sig ifrån. Nyss fyllda sexton har hon på ett halvår förvandlats från söt flicka till arg, ung kvinna. Samtidigt har hennes garderob gått från skalor i rött, lila, blått och grönt till nyanser av svart och grått. Lars gamla slitna Smashing Pumpkins- och Sisters of Mercy-t-shirts, från långt innan Tilda var född, och hans kavajer och rockar med flaxande ärmar är numera standarduniform. Hennes svepande, kraftiga kopparröda hårman, som folk vänt sig om efter på stan, den som frisörer genom alla år fascinerats av, är borta. Håret bortrakat i nacken. De tunna testar som är kvar, i knapp axellängd, färgade svarta som natten. Fem hål i ena örat, med ringar, kedjor och kors, tre i det andra, där hänger en säkerhetsnål och två metallstavar.
9
Och förstås, som den ultimata provokationen när jag sa nej till septumpiercingen mitt mellan näsborrarna: en piercing i tandköttet. Innanför överläppen en svart ilsken, öppen ring som avslutas med två metallpilar. Tandköttsringen syns bakom hennes perfekt formade, generösa läppar, för dagen målade i svart. Den syns så fort hon öppnar munnen för att tala. Som hon gör nu. Med rösten sipprande av avsky. ”Du kan inte mena på allvar att du har förlåtit din pappa?” Vi står i köket. Det är söndag och i handen håller hon boken om min mamma. Hennes mormor. ”Efter allt äckligt, vidrigt han gjort och sagt? Allt han gjorde mot din mamma? Han knäckte ju henne! Hon tog livet av sig! Och hur han bara sket i dig. Har du verkligen förlåtit honom?” Hennes läppar vibrerar av vrede. Jag är inte riktigt beredd. Jag står där med disktrasan i handen. Uppenbarligen har hon äntligen läst hela boken. ”Ja Tilda, det har jag”, säger jag och försöker hålla rösten lugn. Hennes blick borrar sig in i mina ögon. Ser rätt in i mitt inre. Stannar till när hon hittat det hon sökt efter. Så är det nästan som om hon ler. ”Du ljuger!” säger hon med emfas. ”Antingen står du här och ljuger för mig nu. Eller så ljuger du för dig själv. Om du inte fattar det så tycker jag faktiskt bara synd om dig. Du fattar att din mamma hade levt idag om han inte hade gjort allt det han gjorde? Och du fattar att du inte hade varit så
10
skadad som du är, om han inte hade gjort allt det han gjorde? Alla dina krönikor om jämställdhet, för mig är de inte värda ett skit.” Mina tankar och hjärtat rusar. ”Och den här …”, säger hon med avsmak och släpper boken rätt ner på köksgolvet, ”… är bara halva sanningen.”
11
Kapitel 2
Jag ser ner på boken som ligger på köksgolvet i vårt hem. Fastnar i min mamma Rositas ögon som möter min blick från bokomslaget. Hör som i fjärran Tildas arga steg bort genom lägenheten. Dörren till hennes rum vräks igen. Stenhårt, så att det skallrar i hela lägenheten. Jag rycker till fastän jag borde varit beredd. ”Men på riktigt?! Hon förstör ju lägenheten! Vad var det nu?” Lars kommer in i morgonrock och tofflor från en rökpaus på balkongen. Hans ljusblonda ögonbryn som ett uppochnervänt V. De ljusblå ögonen fyllda med frågor. ”Varför ligger boken på golvet?” Irritationen i hans röst går inte att ta miste på. ”Var det Tilda som slängde den där?” Jag andas in och ut. Jag orkar inte dra igång något. Samtidigt vill jag inte ljuga, det går emot allt jag tror på. Det är nog därför Tildas ord gör extra ont. Vad menar hon? Jag ljuger inte. Jag har aldrig ljugit för henne, inte för hennes bror heller. Ja, jag väntade i tretton år med att berätta sanningen om hennes mormor, min mamma, som tog livet av sig på mors dag och i sitt avskedsbrev la all skuld på mig. Men jag ljög aldrig. Jag drog inga valser om att mormor hade dött av en
12
hjärtinfarkt eller av cancer. På ett sätt sa jag som det var. ”De vet inte riktigt vad det var som hände. Det var något som blev fel i huvudet.” Dit men inte längre. Så nära vågade jag gå. Inte hela sanningen, långt ifrån. Men en skärva. Om inte jag kunde förstå hur min egen mamma ville skylla på mig, från döden lyfta ett finger, peka på mig och viska ”ditt fel”, hur skulle då barnen förstå? Det har gjort så ont, skammen, känslan att jag tagit livet av min egen mamma. Visst har jag flera gånger velat förklara varför mors dag varit ett helvete i alla år. Varför jag gråtit, mått skit. Men jag hade lovat pappa att inget säga. Ett löfte jag nu brutit. Tretton år senare. Nu har jag berättat allt. Till slut. Allt står där, varenda stavelse. Jag skrev berättelsen för att Tilda och hennes lillebror skulle förstå min historia, deras historia. Och jag hade så mycket sett fram emot hennes ord om boken, den som nu ligger på golvet. Jag viskar till Lars, som om det är för fult för att sägas högt. ”Hon sa att jag ljuger.” ”Va? Om vadå? Hennes mamma har skrivit en helt fantastisk bok och vänt in och ut på sig själv, och det är vad hon har att säga? Och så slänger hon den? Nu räcker det! Nu ber hon om ursäkt!” Han böjer sig ner och plockar upp boken. Stryker hastigt över omslaget, som för att skydda mammas och mitt ansikte från osynliga skador och damm. ”Men Lars, nej! Det behövs inte”, vädjar jag lönlöst efter hans rygg som är på väg med bestämda steg mot tonårsdotterns rum.
13
”Och så ska hon lära sig att sluta förstöra våra saker! Jag är trött på att hon inte har någon som helst respekt”, säger Lars. Jag hör honom knacka på hennes stängda dörr. ”Tilda!” Inget svar. Lars blonda hårtofs är vad jag ser när han står där och pratar med den vitmålade, mer än hundra år gamla dörren, den som stått pall för två världskrig men som under de senaste månaderna till slut mött sin överkvinna. Det som måste vara urgammalt trälim i dörren orkar inte längre hålla ihop virket under den vita färgen. Den glatta oljefärgsytan har också börjat spricka och blottar nu en meterlång reva, som ett färskt, öppet sår över våra ständiga konflikter. ”Tilda! Tilda! Det är pappa!” Tildas ilskna röst inifrån hörs över någon rysk punk, som hon numera alltid spelar så högt att basgången får träplankorna i golvet att gunga. ”Vad vill du?” skriker hon till svar. ”Öppna. Jag vill prata med dig.” ”Men jag vill inte prata med dig!” ”Kan du snälla sluta drämma igen dörren så hårt att det blir sprickor? Och kan du snälla inte slänga mammas bok i golvet och säga att hon ljuger?!” Lars röst är arg. Fastän han försöker hålla igen. ”Absolut! Vi kan fortsätta låtsas allihop! Vi säger så!” ropar Tilda med rösten dränkt i ironi. ”Du inser att det räcker ganska rejält nu, Tilda. Du skulle kunna visa lite respekt. Jag fattar inte ens att du kan säga så till mamma.” ”Lars snälla, bara släpp det”, vädjar jag.
14
Han går bort från dörren och slår ut med armarna i en uppgiven gest. ”Jag orkar inte längre. Hon smäller i den där dörren varenda dag. Den går ju sönder!” ”Herregud, det finns väl mer lim och färg. Låt henne bara vara. Och snälla, höj inte rösten åt henne.” Lars tar ett djupt andetag, drar på sig en jacka och säger med mjukare röst: ”Jag går ut och tar ett bloss.” Några sekunder senare står jag ensam i hallen. Arvid tittar ut från sitt rum. Som blivande trettonåring är det inte mycket förutom fotbollsträningar och mat som kan slita honom från datorspel, men nu står han där i fotbollsshorts och Manchester City-tröja. ”Vad händer? Varför är ni arga?” frågar han med oro i blicken. ”Jag vet inte, gubben. Jag vet inte”, säger jag och öppnar mina armar. Han kryper in i min kram. Och jag kommer på mig själv. Nu ljög jag ju. Jag vet varför Tilda är arg. Hon känner att något är fel. Hon vet att något är fel. Ser att något saknas, att bilden är skev, att jag inte sagt allt. ”Vadå vet inte? Varför är alla så arga?” säger Arvid igen med misstro i sina blågröna ögon. Hans blick möter min i spegelbilden. Han är tränad i att inte ge sig förrän han får ett svar. Jag älskar honom för det och jag inser att jag måste göra som han gör. Hitta svar på frågor jag knappt vågar ställa. Jag sneglar på Arvid och mig och vår fina kram i hallspegeln, och inser vad mer jag riskerar.
15
Att inte våga se mig själv i ögonen, inte kunna möta min egen blick i spegeln. För Tilda har rätt, det är en pusselbit som fattas. En viktig. Men det är inget som syns på utsidan, det är en bit jag låst in, allra längst där inne. Jag har låtsats att den inte finns. Men känslan försvinner inte. Jag måste våga öppna dörren, annars sätter jag allt som är viktigt på spel. Vår familj, våra barn, att vi vågar vara ärliga mot varandra. Utanför piskar novemberregnet mot våra fönster och jag känner tårarna tränga fram. Jag kan inte fortsätta leva i en lögn. Så jag blundar, känner rökdoft i luften och anar svaga konturer på den försvunna pusselbiten. ”Varför bråkar ni?” viskar Arvid. ”Jag ska ta reda på det, gubben. Jag lovar”, säger jag tyst. Jag försöker minnas. Minnas hur allt började, när pappa kom in i mitt liv. Från att ha varit den där suddiga sagofiguren som jag inte var helt säker på fanns, lyste han plötsligt upp hela min värld. Han var det bästa som någonsin hänt mig.
16
Kapitel 3 eslöv, september 1979
”Nu får du ta i, Frida. Fem ljus ska ner!” säger pappa Peter och ser på mig med en blick full av äventyr och förväntan. Egentligen fyller jag inte år förrän imorgon. Men nu är det söndag och pappa Peter är här. Jag kikar upp mot hans rödlätta ansikte och ler så stort att det känns som om jag ska explodera av glädje. Tänk att han kommit hit för att fira mig. Jag hade faktiskt glömt bort hur han såg ut men när han stod där i hallen igår, då visste jag direkt att det var han. Det syns att han är just min pappa. Lång och smal som jag, ljust hår som jag, blå ögon som jag, och så älskar jag att han pratar så starkt och med sådan övertygelse, att han skrattar högt och att han ser ut som om han äger hela världen. Mamma ser också på pappa. Jag märker att hon tycker om honom, nästan motvilligt, för hon säger det aldrig högt. Men hon ler på ett alldeles speciellt sätt när hon tittar på honom. Och jag sugs in i pappas ansikte igen, jag med. Han är som en magnet som drar till sig alla blickar. Livet blir så mycket roligare när pappa är med. Tänk om vi kunde ha det så här jämt. Mamma, pappa och jag. Mamma, pappa och jag.
17
Det låter högtidligt och fint, som en saga, som en sång, när jag hör orden inombords. Och jag njuter så mycket av att han sitter här, alldeles på riktigt, min pappa, i vår mörkbruna vardagsrumssoffa, den med stora brandgula, snirkliga blommönster. Jag fastnar i att följa snirklet med blicken. Tar fram pekfingret och kör med det som jag brukar i den brandgula resan över sofftyget. ”Blås nu, Fridolin”, påminner pappa Peter med en viskning och väcker mig ur mina tankar. Jag återvänder till tårtan. Blåser allt vad jag kan och lyckas med bara en liten extra pust släcka alla fem ljusen i mammas hembakade tårta. ”Bravo!” ropar han med sin glada röst och applåderar. Och så trollar han fram ett paket. ”Här, lilla stumpilump, får du av mig.” Presentpapperet är mörkblått, inte det barnsliga inslagspapperet från leksaksaffären. Inget krullat presentsnöre. Och inget födelsedagskort, som mamma alltid brukar skriva fint på. Det gör inget. Jag vet ju att det är till mig – från pappa! Jag sliter av papperet, kan inte vänta en sekund till. En hård kartong blottas. Pappa Peter hjälper till att öppna det sista. Och längst in finns en svart apparat. ”Det är en bandspelare. Så nu kan du spela in när du sjunger och lyssna på det i efterhand. Och så kan du förstås lyssna på andra band också.” Jag har aldrig blivit så glad över något i hela mitt liv. Ja, förutom keyborden från mamma, som jag haft så länge jag kan minnas. Den älskar jag förstås. Spelar på den varje dag. Men tänk, nu kan det jag sjunger och spelar få plats på bandet. En trolleriapparat. Sången finns kvar. För evigt.
18
”Så här gör man”, berättar pappa och stoppar in ett tomt kassettband, trycker på knapparna och skrålar ”Blinka lilla stjärna där”. ”Lampan lyser! Lampan lyser!” ropar jag i extas när jag ser det röda ljuset som tänds under inspelningen. Sedan är det min tur. Man ska trycka ner två knappar samtidigt när man vill spela in. Det går så lätt för pappa att trycka ner båda, men jag får ta i med knogen. Den röda knappen är så trög att det gör lite ont i fingret. Men det är det värt. Jag sjunger och trycker på stop. Backar bandet. Trycker på knappen med trekant för att lyssna. Trycker ner den tröga röda inspelningsknappen igen. Och sjunger igen. Silent night, holy night All is calm, all is bright Round yon virgin, mother and child Holy infant so tender and mild Sleep in heavenly peace Sleep in heavenly peace Jag vill imponera på pappa. På dagis är det bara jag som kan ”Stilla natt” på engelska. ”Bravo Frida”, säger pappa, lyfter på ögonbrynen och applåderar. Jag känner mig så stolt att det hettar i kinderna. ”Det är mamma som lärt mig”, säger jag snabbt. Det känns inte rättvist att jag får allt beröm, mamma har ju gjort minst halva jobbet. Hon har bott i Australien, precis som pappa. När de var tillsammans, innan jag fanns. Det har mamma
19
berättat. Så ibland pratar hon engelska med mig, och ibland sjunger vi på engelska. Jag älskar när vi sjunger ihop. Och det känns extra spännande när det är på ett annat språk. ”Mamma är också duktig”, säger pappa och skrattar mot mamma, som om han kan läsa mina tankar. Hon ler, nästan lite blygt. Åh, vad jag vill att de ska le och skratta ihop som de gör precis nu. ”Ät lite tårta nu, lilla sångfågel, så får du sjunga mer sen”, säger mamma och skär upp en bit till mig. Två presenter finns kvar. Jag öppnar paketet från mamma. Astronomi – Allt du vill veta om stjärnor och planeter Boken på vuxenavdelningen i bokaffären, som jag tjatat om i månader. ”Tack snälla mamma”, säger jag och ger henne en jättekram. Sedan får jag det magiska av pappa, när jag öppnar det sista paketet. En riktig kärnkikare. ”Stjärnkikare heter det, fast egentligen är det mer en vanlig kikare”, rättar pappa. Så att jag kan titta upp på stjärnorna, högt där uppe. Varje kväll. Jag slänger mig om pappas hals och kramar allt vad jag kan. ”Tack snälla snälla pappa.” Han skrattar och klappar mig på ryggen. ”Titta, mamma! Titta!” Jag hoppdansar över till mamma och visar min fina kikare. ”Mmmmm. Jättefin”, säger mamma medan jag dansar vidare och så mumlar hon något till pappa om att han skämmer bort mig. Att två så dyra presenter är för mycket. ”Äh!” säger pappa. Så blir jag plötsligt orolig att mamma känner att hennes
20
present inte var lika fin. ”Tårtan var jättegod, mamma”, säger jag snabbt och kryper upp i hennes famn. Känner hur hon slappnar av. Några timmar senare, när det blir kväll och himlen är mörk, tar pappa Peter och jag på oss jackorna och skorna och går ut på balkongen för att testa stjärnkikaren, ja, nu har jag lärt mig att säga det rätt. Jag riktar kikaren uppåt och pappa pekar ut Cassiopeja, de fem stjärnorna som bildar ett W på himlen. Han visar jägaren Orion med sitt bälte av tre stjärnor. Och Karlavagnen, en del av Stora björnen, berättar pappa. Och så finns Lilla björnen, får jag veta. ”Stjärnorna var den karta jag hade som styrman, när jag reste över världshaven på gigantiska tankskepp. Varje natt kunde jag se upp i himlen och veta exakt om jag låg på rätt kurs oavsett om jag navigerade längs med Suezkanalen eller var på väg från Amsterdam till New York.” Jag rycks med av pappas berättelse. Känner att det är jag som står där bakom rodret, att det är jag som är styrman och styr ett jätteskepp helt själv, rätt genom mörkret med bara stjärnorna som guide. Det är så spännande att jag håller andan. Pappa spanar upp mot natthimlen. ”Där, Frida. Ser du? Drar du ett streck mellan de två bakersta stjärnorna i Karla vagnen så kommer du till Polstjärnan, den ljusstarkaste stjärnan på hela himlavalvet. Alltid på samma ställe. Ser du den, hittar du alltid hem.” Jag tittar på pappa som pekar upp i skyn. När han säger ”hem” blir något i rösten annorlunda. Det far en mörk skugga, något sorgset och förbjudet, genom pappa Peters ögon. Och jag känner direkt. Det är något han inte berättar.
21
Kapitel 4
”En del går liksom aldrig över …” Jag försöker fortsätta prata men rösten bryts. Plötsligt går det inte. Gråten är där. Tårarna bara rinner, bortom all kontroll. Jag vill berätta. Jag vill vara stark, men allt är bara en värkande hals och hela min skyddsmur har rasat. Jag sitter mittemot en höggravid Sarah Dawn Finer, i ett konferensrum som just nu agerar poddstudio. Vi har kommit en bit in i poddsamtalet, som Sarah bett mig medverka i. Det bränns, det känns. Och jag upplever mig själv som allt annat än modig. Vi befinner oss uppe på femte våningen i ett hus på Öster malm, där en av Sveriges största artistförmedlare har sitt kontor, och det är som om jag tillfälligt fått en plats i Vinter gatan. Stjärnor som brukar trollbinda oss med sin musik hänger på rad i det gigantiska kontorslandskapet, inglasade konsertfotografier som andas passion, rock, hiphop, liv, svett och stök. Magnus Uggla, Veronica Maggio och Petter strålar från väggen för att inspirera dem som jobbar med att få våra mest briljanta musiker och massorna att mötas. Men idag inspirerar inte artisterna några anställda. Istället står rader av tomma stolar som stelnade skelett i kontorshavet. En död publik i en värld som står still. Vi är mitt i
22
en pandemi där kulturlivet blivit satt på paus, där musiker och ljudtekniker lämnat scenen, där hårdrocksgitarristen sitter i kassan på Ica, där ljudteknikern kör gaffeltruck på ett e-handelslager. Vi är mitt i en tid där sången tystnat, där tonerna klingat ut och där landets scener förvandlats till studior eller till tysta, släckta tomrum. Jag älskar Sarahs röst. Så många gånger jag nynnat med i hennes ”Moving on” när känslor varit jobbiga. Nu sitter vi här, på armlängds avstånd, i Villa Villekulla-världen där man förvisso får nudda golv, men inte nudda varandra. Vi sitter som i en bubbla och jag berättar om den där måndagen efter mors dag när mamma tar sitt liv, hur jag hittar hennes avskedsbrev till mig, där det står ”Nu fick du som du ville”. Paniken, chocken. Hur jag inte kan andas. Hur jag ringer pappa och hur han snabbt och beslutsamt säger: ”Jag vet att du skriver om allt, men inte det här, Frida. Berätta aldrig det här.” Pappas utläggning om att jag ska tänka på Tilda, som då bara är ett par år. Att jag måste tänka på när hon blir tonåring och kanske går på någon tuff smäll i livet, att hon tänker mormor gjorde det, kanske borde jag också. Så för hennes skull gör jag som pappa säger, går emot allt jag tror på. Jag lovar att aldrig berätta, ett löfte jag håller i tretton år. Det är här min röst plötsligt inte vill längre. Det gör fortfarande ont att berätta. Som om stämbanden strejkar, smärtar, domnar. Sarah stannar upp och bryter tystnaden med sin fråga: ”Men vad tänker du om hans reaktion? Att inte det första han kollade var ’Men herregud, hur mår du, Frida? Är du okej? Vad vill du ha för hjälp? Kan jag komma till dig nu?’ Att få ett sånt brev som din mamma skrev är fruktansvärt.
23
Kan ju rent av vara farligt. Jag tänker på hur jag hade reagerat om det var mitt barn som fått det. Då hade min första instinkt varit: Hur kan jag hjälpa mitt barn genom detta? Så att hon får prata med någon, får rätt stöd och hjälp, så att inte hon tar livet av sig. Det hade varit min högsta prioritet. Inte att hon ska vara tyst. Tvärtom. Att hon ska prata.” Jag ser in i Sarahs klara ögon och grips av hennes reaktion. Hör det medmänskliga, det självklara, det logiska i det hon säger. Nu, när jag lärt mig en hel del om självmord, inte bara genom mina upplevelser utan efter alla rapporter jag läst, alla experter jag träffat, vet jag att hon har rätt. Familjemedlemmar, och de allra närmaste runt en person som tagit sitt liv, utgör själva en riskgrupp för självmord. Man riskerar att falla ner i fruktansvärt plågsamma tankar. Återvändsgränder präglade av skuld och skam. Att man inte gjorde mer, eller att man inte förstod. ”Och då är det väl ändå rätt få som blir så tydligt anklagade som du blev”, lägger Sarah till. Jag inser att jag aldrig reflekterat över det. Hur pappas första åtgärd mitt i krisen var att säkra att den skamfyllda hemligheten inte skulle läcka ut. Inte att rädda sin dotter, slänga ut en livboj till hon som kämpar för att inte drunkna i ett hav fyllt av skuld, ångest, sorg och chock. ”Ja, det var märkligt. Jag vet inte hur han tänkte”, säger jag. Tildas brinnande ögon, hennes ord om att jag ljuger för mig själv, gör sig plötsligt påminda. Har Sarah rätt? Har Tilda rätt? Har jag varit blind för den min pappa var? Vad han gjorde mot mig? Mot mamma? Tårarna väller upp.
24
Kaoset inombords bara snurrar runt, runt, växer och växer. Jag inser att jag den senaste tiden varit så fokuserad på att lösa mysteriet med min mamma, varför hon gjorde som hon gjorde, att jag helt glömt bort den som svek henne och drev henne ut i ett hav av farlig bitterhet. Han som borde sprungit fram för att trösta mig, men som istället svor mig till tystnad.
25
Kapitel 5 eslöv, november 1979
Den glada klangen från ringklockan fyller hela hallen. Jag skyndar fram och öppnar. Där står han. Pappa Peter är här! ”Lilla skruttan”, säger pappa och går ner på knä för att jag ska kunna ge honom en kram. Det var så länge sedan vi sågs och jag känner mig uppspelt och blyg samtidigt. Det är fredagskväll och jag har fått vara uppe extra sent för att hinna säga hej när han kommer. ”Är du hungrig, Peter?” säger mamma efter att de gett varandra en snabb, lite trevande omfamning. ”Utsvulten”, säger pappa och hänger av sig rocken. ”Mamma har lagat jättegod mat!” Jag hoppar upp och ner av förväntan. Som alltid känns det som en fest när pappa Peter kommer till oss. Pappa skrattar och vi vandrar in i köket. Han har åkt långt – hela vägen från Dalarna, där han bor – ner till mamma och mig. Vi har inte setts sedan min födelsedag, och jag är ivrig att få berätta att jag lärt mig fler stjärnbilder. Och jag har spelat in nya sånger på bandspelaren. En halvtimme senare är pappa mätt och belåten. ”Ska du inte ta lite till, Peter?” säger mamma och ler stort.
26
”Nu får det inte plats mer. Men det här dillköttet gjorde du riktigt bra, Rosita. Compliments to the chef. Fantastiskt gott! Så mört! Utsökt!” säger han med emfas och riktigt strålar med hela ansiktet. Mamma ser glad ut, hon med. Jag vet att hon har ansträngt sig. ”Vad roligt att det smakade”, säger hon blygt. ”Det är lite annat än blodpuddingen och fiskbullarna jag brukar ro ihop hemma hos mig”, säger han till mig med lite lägre röst, som om han avslöjar en hemlighet. ”Men du kan få äta här när du vill”, säger jag snabbt. ”Tycker du det?” Pappa skrattar till och får något mjukt i blicken. ”Jaaaa! Mamma, eller hur? Visst får han äta här när han vill?” Jag tittar bedjande på henne. Mamma hummar instämmande och ler lite försiktigt. Det ser ut som om hon har tårar i ögonen. Jag har svårt att avgöra om hon är ledsen eller glad. ”Det kanske är lite långt för mig att åka hit från Dalarna för att äta middag och sen vara på jobbet nästa morgon. Det går inte, lilla gumman”, säger pappa. ”Men måste du jobba där då?” säger jag med stora besvikna ögon. ”Vi får se, gumman. Jag kanske ska börja jobba i Göteborg istället. På Volvo. I så fall kommer vi bo närmare varandra, och vem vet? Jag kanske får en riktig racerbil så att jag kan åka till Skåne och dig på nolltid”, säger pappa och skrattar.
27
Nästa dag trampar jag allt vad jag kan. Fullt fokus framåt. Pappa Peter har nyss skruvat av stödhjulen på min vinröda, rostiga lilla cykel. Nu springer han bakom mig och håller i pakethållaren medan jag cyklar fram och tillbaka nere på gården. Han lovar att han inte ska släppa, men till slut släpper han utan att jag märker det och jag cyklar alldeles själv. Frihetskänslan i mitt bröst är enorm. Jag känner mig så stor. Som att allt är möjligt. På kvällen firar vi. Men det är bara några timmar kvar tills pappa ska åka igen, och när jag tänker på det känns det så fruktansvärt sorgligt. ”Jag vill inte att du ska åka! Kan inte du bo här?” slipper det ur mig. ”Vill du det, lilla gumman?” säger pappa med varm röst. ”Jaaa!” säger jag. ”Hm”, säger pappa och ser på mig. Det blir tyst i vad som känns som en evighet. Men det är säkert bara några sekunder. ”Ska jag sätta på kaffe?” säger mamma. ”Ja, gärna. Det är väl säkrast att du gör det.” Pappa slår ut med armarna i en urskuldande gest. ”Ja, usch”, säger mamma. ”Vadå?” undrar jag, som om jag känner doften av en hemlighet i rummet. ”Ja. Jag kan ju berätta för dig nu. Egentligen är det ren tur att du har två ben, Frida, och att du över huvud taget kan cykla idag. Om det inte hade varit för mig så hade en idiot till läkare kapat av ena benet på dig innan du var ett år”, säger pappa och lutar sig fram för att berätta historien. Den, som börjar när jag var krypåldern och vi alla bodde
28
i Avesta, i Dalarna. Pappa stod där en vanlig morgon med termosen i handen och skulle precis hälla upp en kopp nybryggt kaffe till sig själv när telefonen ringde. ”Så jag ställde ner termosen på golvet och sprang iväg ut till hallen för att svara”, säger pappa. ”På golvet! Med en bebis hemma!” flikar mamma in, skrynklar ihop munnen och skakar på huvudet. ”Jaja”, fräser pappa till mamma. ”Jag kunde omöjligt veta att hon var så snabb!” ”Fortsätt pappa”, säger jag som vill höra resten av historien. ”Ja. Jag hann inte mer än svara förrän jag hörde världens illtjut från köket. På något vis hade du hunnit krypa fram till termosen och vällt det skållheta kaffet över dig själv. Det var fruktansvärt. Det var som ett blodbad när jag kom in. Du var naken med blöja, och det var bara slamsor kvar av ena låret …” Pappa sväljer. ”… all hud, underhud och vävnad bara rann av. Det var det värsta jag sett.” Han berättar att han fick låna grannens bil. ”Vi hade ingen själv på den tiden.” Och så åkte han och jag, invirad i handdukar, i ilfart till sjukhuset. ”Jag sprang in på sjukhuset. Direkt sa den där idioten till läkare: ’Vi måste tyvärr amputera.’ ’Det gör ni så fan heller’, sa jag och slet dig av britsen. Jag lindade in dig i handduken igen och sprang ut därifrån. Åkte vidare, ner till vårdcentralen. Där hittade jag en vettig sköterska, och sa till henne att ’nu lägger ni bara om det här och försöker pussla ihop allt så gott det går’.” Jag sitter som fastfrusen av pappas berättelse. ”Och benet blev bättre, snabbare än vi trodde. Vi var där och la om det
29
där låret varje dag i, kommer du ihåg hur lång tid det var, Rosita?” Hon skakar på huvudet med tårar i ögonen. ”Men till slut blev det bra. Idag tror jag inte ens man kan se vilket ben det var. Var det inte vänster? Tänk om den där läkaren fått göra som han ville. Då hade det inte blivit mycket till cykling idag.” Pappa skakar på huvudet i avsmak. Jag ser att han får svårt att svälja. ”Det var tur att du hade pappa med dig den dagen”, säger han och ler mot mig. Sådan himla tur att pappa räddade mig. Jag springer fram på mina två ben, slänger mig om honom i en kram och tänker att han är världens bästa.
30
DU KAN INTE MENA PÅ ALLVAR ATT DU HAR FÖRLÅTIT DIN PAPPA? Under ett gräl med sin dotter ställs Frida mot väggen. Har hon förträngt vad hennes pappa gjorde? I jakten på sanningen hittar Frida elva dammiga dagböcker, där hon konfronteras med sitt eget vittnesmål som barn. Efter skilsmässan från mamma Rosita gifter pappa Peter snabbt om sig, och hans internationella karriär tar honom via Frankfurt till Jakarta på andra sidan jorden. Tonåriga Frida byter uppväxten i förorten mot en ny kontinent i hopp om att äntligen få lära känna sin pappa. Men lika idylliskt som lyxlivet i det lilla palatset framstår – med tjänstefolk och cocktailpartyn – lika ruttet är det bakom fasaden, med en oundviklig katastrof som hägrar vid horisonten. Du är inte längre min dotter är den fristående uppföljaren till Frida Boisens hyllade debut Berätta aldrig det här. Det är en fängslande berättelse om att bli förnekad som barn och om en uppväxt kantad av våld, missbruk och övergrepp. Men den skildrar också det oförtrutna sökandet efter kärlek och vikten av att aldrig ge upp.