9789189298644 by Smakprov Media AB

Från majspipan med tobak i femte klass till fyllan som blev rikskänd – och så flickvännen Cecilias ultimatum: Om du inte kan hantera alkoholen lämnar jag dig. Ställd inför utsikten att förlora den stora kärleken tar Kristoffer till dagboken för att komma underfund med sig själv, sina relationer och sitt förhållande till alkohol. är en uppriktig, dråplig och gränslös behind the scenes med mannen som är känd för att ta sig under huden på Sveriges kändiselit. Här sätter han sig själv i intervjustolen – och han väjer inte för några frågor. TÖRST

– D AV I D S U N D I N

ISBN 978-91-89298-64-4

TÖRS T

blev en av Sveriges mest lyssnade röster när han slog igenom med podcasten V Ä R V E T , som haft mer än 100 miljoner lyssnade timmar. Han har även nominerats till Stora journalistpriset, vunnit Guldägget och arbetat som komiker, skribent och med tv. T Ö R S T är hans debutroman. KRISTOFFER TRIUMF

”Spännande och självutlämnande – och så många fina formuleringar därtill.”

KRISTOFFER TRIUMF

H U R L Å N G T K A N M A N G Å F Ö R AT T B L I Ä L S K A D?

KRISTOFFER TRIUMF ROMAN

”Det har gått nästan två månader sedan Cecilias ultimatum och även om hon i viss mån kanske inte tycker att jag lyckats perfekt finns hon kvar i mitt liv, och sådär gränslöst hjälp-sätt-koppel-påmig-full har jag inte blivit. Inte när hon varit med. Peppar, peppar.”

TÖR S T ”Rörande, hemskt och roligt om kärlek, alkohol och livet. Kristoffer kan verkligen skriva.” – JOHAR BENDJELLOUL

F Ö R F A T T A R F O T O : Andreas Lind O M S L A G : Love Antell

9 789189

298644

BOOKMARK

TÖRST copyright © Kristoffer Triumf, 2021 utgiven av: Bookmark Förlag Stockholm, 2021 www.bookmarkforlag.se omslag: Love Antell tryck: Livonia Print Ltd, Riga, 2021 isbn: 978-91-89298-64-4 Lit de parade Text & musik: Ulf Lundell Copyright © 1985 Parlophone Music Sweden AB/ Warner Music Group Company Tryckt med tillstånd Du går nu Text & musik: Melissa Horn Copyright © 2015 Sony Music Entertainment Sweden AB Tryckt med tillstånd Sommaräng Text & musik: John Holm Copyright © Multitone AB adm av Warner Chappell Music Scandinavia AB Tryckt med tillstånd av Notfabriken Music Publishing AB

Du var alltid fullast på krogarna Du skolka från livet natt efter natt Ulf Lundell, Lit de parade

Det här är en roman. Även om många människor, platser, namn och händelser är snarlika verkligheten är det min verklighet, och ibland min fiktion. Boken tillägnas alla jag älskar.

1. STOCKH OL M, J UNI 2020 Jag visslar högt när jag cyklar bakom min älskade i sommarkvällen, över den sommartomma Sankt Eriksbron. Vi ska få umgås igen, med andra än oss själva, efter en lång period av social coronatorka och barnen är hos sina andra föräldrar. Andrea och Anders har bjudit in till middag i sin nya våning i Norra tornen. De är sociala på ett sätt vi aldrig fått till under våra år som par, det är för krångligt att vi bor i olika lägenheter i samma hus, och vi skäms en aning för att vi inte har en paradvåning som alla våra barns klasskamrater verkar växa upp i. Påsen klirrar på styret, kondens på plasten av den kalla drycken däri. Cecilia är uppklädd och jag slås av att hon är så vacker även bakifrån, vid rödljusen känner jag doften av parfymen hon fick av mig i Brooklyn för ett par år sedan. Så låser vi cyklarna vid Karolinskaområdets nya landmärke, Stockholms tvillingtorn. Vi förstår inte riktigt hur porttelefonen fungerar men ett par med barnvagn kommer ut ur huset och vi kan smita in i lobbyn där modern hissmusik, den typen av lågmäld drum’n’bass de spelar i alla världens boutiquehotell, strömmarur osynliga högtalare. Så får Cecilia ett sms om 7

åttonde våningen och vi letar oss fram till hissarna. Medan vi väntar ser hon mig i ögonen och ler. – Kom ihåg nu, börjar hon. Jag nickar och känner hur mina axlar dras upp mot öronen av ackumulerad, prognostiserad skam. Hon fortsätter: – Det är okej hemma, men här … Du vet, de här män niskorna är mina vänner, cheri. Medan hissen surrar uppåt lägger jag pannan på hennes axel, vrider huvudet och kysser hennes hals. När hissen saktar ner tar hon tag i min krage, skämtsamt, och pekar mig i ansiktet med andra handen. Hon gör sitt stränga ansikte. – Jag vet att du kan. Så snälla, låt mig inte vara din babysitter ikväll. Inte nu. Jag försöker le, men det känns inte som om jag lyckas, i alla fall inte med ögonen. Vi vet båda att hon menar lite för mycket allvar för att det ska landa som skämt. Varannan vatten, varannan vatten, varannan vatten. På meditationskursen för några år sedan fick jag ett mantra, det har jag själv bytt ut till ”varannan vatten”, och jag tänker det tyst för mig själv gång på gång medan vi väntar vid ringklockan i trapphuset. Väl inne hälsar vi tafatt på varandra med fistbumps, förutom värdinnan som skiter i allt och kindpussas trots pandemin, vilket gör allt ännu mer spänt. Det luktar hem. Lime, kanske skaldjur? Vid matbordet hamnar jag bredvid en man och kvinna som är nya för mig. De känns som ett par men jag får inte riktigt ihop det – han har otroligt homosexuell aura, hon mer oklar. De har varsin brytning på engelska, 8

varav jag inte kan härleda någon, och namnen glömmer jag dessvärre innan jag ens har hört dem. Hinner hata mig själv för det i några sekunder innan Anders trycker ett glas bubbel i handen på mig, och jag kontrar med att överräcka de två flaskorna vinho verde som jag föreslår läggs i kylen. Så hälsar jag på en av deras grannar som också är där, det namnet fastnar – svenskitalienske Alessandro. Han hamnar bredvid Cecilia vid bordet där samtalen är trevande, inga ämnen fäster riktigt och paret som inte är ett par ställer ganska exakt noll frågor till mig. Cecilia håller konversationen igång på sin sida av bordet, hon är ett geni på det. Kanske ett resultat av att ha tampats med diplomater på jobbet i tio år på ambassad på Östermalm. I samtal är hon rolig, nyfiken, lyssnande. Jag hör henne tala om den spanske arkitekten Calatrava, och undrar hur sjutton de kom in på honom, när vinglaset fylls på av värden. Tack, tack. Vattnet är orört. När huvudrätten är slut har bilden klarnat något gällande sällskapet, och mina stela axlar har sjunkit. De vars namn inte fastnar är från Tyskland (hon) och Mexiko (han), de delar lägenhet och känner varandra från modebranschen. Hon är blyg och ung. Han sådär lite bitchigt bögig och jag hade kunnat vara Bono eller Moder Teresa, han hade inte varit imponerad ändå. Det känns därför nästan som en välgärning när jag, apropå de fuskbyggda avloppen de boende i huset lider av, får anledning att komma in på en av de starkaste historier jag sitter inne på: Anekdoten om Alicia Vikanders köksavlopp. Jag tar liksom sats, söker Alessandros blick, och börjar: – Jag hade kört upp till Guéthary från Cecilias föräldrar 9

i Hendaye för att träffa Niklas Ekstedt – ni vet, tv-kocken. Cecilia och pojkarna skulle stanna hemma i huset under kvällen, eller kanske åka ner med svärmor Annick till stranden och låta killarna bodysurfa lite på sina nya brädor, och han satt där redan när jag kom, vid ett bord på Le Madrids uteservering. Vi snackade om Baskien och barnen och att få ett andningshål i vardagen. Restauranger. Hans projekt i England. Eftersom jag körde bil tog jag det försiktigt med alkoholen, ursäktade mig – vi var trots allt hundra meter från Atlanten – och tog kött. Så nämnde han att Alicia Vikander och Michael Fassbender köpt hus i byn och bara en stund senare såg vi dem komma förbi. ”De måste vara på väg till baren intill”, sa Niklas, ”England möter Kroatien i VM-semi och de brukar visa matcherna.” Han tog notan, sa att han drack mest, och vi ville ju också se fotbollen så vi gick upp till en bar-tabac en minut uppför gatan. Nu har jag hela rummets uppmärksamhet, och jag mår bra av den. Cecilia läppjar på sitt glas, hon är fortfarande på välkomstbubblet, och jag tycker mig se en rynka mellan ögonen när hon ställer ner det på bordet, men varför skulle hon ha det? Jag tar en snabb klunk vin innan jag fortsätter: – Eftersom jag nyligen hade träffat Alicia när jag intervjuade henne i min podcast Värvet, jag hade fått trettiofem minuters intervjutid med henne i Stockholm när hon gjorde media för Tomb Raider, var det jag som fick äran att presentera Niklas. Hon var på gott humör, hade delar av sin familj där från Sverige och det var liksom lite för mycket som hände för att jag ens skulle bli nervös eller skakis av att träffa Michael fucking Fassbender. Han hade den mest 10

intensiva blick jag sett, men först i bilen efteråt insåg jag hur spektakulär den var. Jag envisades med att beställa alkoholfri öl, men bjöd en runda till gänget som vi nu blivit. Få bryr sig så lite som jag om fotboll, men det var spridda jubel i lokalen när det stod klart att England åkt ut och Frankrike skulle få möta Kroatien i finalen. Alicia bjöd in oss båda att se matchen hos dem. ”Kan du göra pizza?” frågade hon Niklas. ”Självklart”, sa han. ”Jag kan ta med vin!” flikade jag in. Hon skrev ner sin mejladress på en servett och innan jag sagt något frågade hon: ”Ni tar med era barn och fruar?” Jag överväger en hundradels sekund att ta detaljen om när Niklas textade och bad mig ta med en såg, och hur min svärfar letade reda på en i garaget och på sitt sedvanligt och normalt underhållande Homer Simpson-manér lyckades skära sig rejält i handen så att blodet forsade, men jag inser att anekdoten redan blivit lite väl lång och nu är det inget tvivel om rynkan längre, Cecilia ser inte särskilt road ut. Men jag kan inte sluta innan jag kommit till själva poängen, jag får prata fortare: – Söndagen kom, vi tog en hel låda av Cecilias familje vin som Annick, min svärmor, hämtade från källaren. Årgång 2015. Försökte klä upp barnen och oss själva så gott det gick med semestergarderob och så körde vi uppför kusten. Vi parkerade utanför det vackra vita huset vid den branta kanten av Frankrike. Det gick inte att se vad det var för kåk utifrån, men allt där inne var nyrenoverat och otroligt smakfullt ända ut i trädgården. Det blev husesyn och middag utomhus – från den vedeldade pizzaugnen där Niklas chefade kom otroliga skapelser. Det blev en fin kväll. Jag var 11

chaufför igen, men det var en lång kväll och jag u nnade mig ett par glas. Matchen sågs i hemmabion i källaren och när Frankrike vunnit plockade jag den disk jag hittade. Men i köket visade det sig att det var stopp i avloppet. A licia tog sig an att försöka lösa det uppifrån genom att röra i vattnet, men det vet ju alla att det är ganska lönlöst. Till saken hör också att jag har otroligt gott självförtroende när det kommer till VVS, min superkraft är att jag inte alls är äckel magad. Inte för att jag är händig för fem öre, men jag kan både tömma ett vattenlås och montera en toalett. Så jag erbjöd mig att försöka hjälpa Alicia med det. ”Okej”, sa hon och jag bad om en skiftnyckel och en hink. Lade mig under vasken och tog isär vattenlåset. Insåg någonstans halvvägs att det här är ett franskt vattenlås. Inte ett svenskt. Hade jag någon som helst erfarenhet av fransk VVS? Nej, det hade jag ju inte. Jag har fortfarande hela sällskapets uppmärksamhet, även om det ser ut som om Alessandro vill säga något. Men nu kommer ju det finaste av allt. Jag fortsätter, även om jag får en spark under bordet från Cecilias håll: – Vänta, jag är snart klar! säger jag och ler mot henne. Hur som helst, var var jag? Jo, även om det hade gått ett par timmar sen jag drack vin satt självförtroendet kvar, eller – det vacklade betänkligt – men jag tänkte fake it till you make it och bad Alicia om en dammsugare. Nu kom Fassbender in från trädgården. Hans min var mycket bekymrad när han såg vad jag gjorde. ”I’m not sure you’re supposed to do this”, sa han med sin irländska miljondollarsaccent och jag kände hur svettpärlorna trängde fram, men jag måste ju behålla 12

färgen. ”Oh yes, I’ve done this a million times”, svarade jag och sög upp några glasskärvor ur röret under diskhon. Nu gällde det bara att sätta ihop allt i rätt ordning igen. Som tur var kallade någon på Michael och han drogs motvilligt bort från köket. Jag andades ut lite, försökte så världsvant som möjligt småprata med värdinnan medan jag skruvade i de sista skruvarna. Det läckte. Märkte hon något? Verkade inte så. Jag fick börja om och nu var min vita skjorta limmad mot ryggen. Trodde linne skulle andas, tänkte jag desperat, men i så fall skulle kanske rörmokare också klä sig som The Talented Mr. Ripley i högre grad. Nu var jag noggrannare med packningarna, och när jag slog på kranen rann det rätt igenom. Stoppet var borta, men stämningen var förändrad när jag hjälpte till att plocka undan, och snart tackade vi för oss. Sen dess har vi ingen kontakt. Skål! – Var det allt?! Cecilias bordsherre är öppet besviken över det som med ens känns som en tvåplusanekdot och jag inser att jag har tagit, krävt, precis varenda syreatom i rummet i säkert tio minuter. Jag ler ansträngt och rannsakar mig själv. Historien innehåller väl allt? Oscarsvinnande skådisar, Baskien, vin, VVS. Vad mer begär han? Jag tar ett par djupa klunkar från vinglaset för att väta strupen. Och när Anders frågar om kaffe och avec söker jag Cecilias blick men den är inte där, hon pratar med italienaren, så jag tackar ja till det senare och nej till det förra. Samtalet är helt plötsligt allas igen, jag ursäktar mig och går in på gästtoaletten utan egentligt ärende. Tittar mig själv i spegeln, ser rynkor i pannan och påsar under ögonen, men de verkar slätare än annars. Har jag 13

kommit ihåg mitt mantra? Det har jag inte. Vattenkranen är redan på, jag vill att det ska låta som att jag gör något där inne, och jag drar girigt i mig stora klunkar, men det är för sent. Den stora törsten har slagit klorna i mig och vatten rår inte på den. Men Cecilia. Jag kan inte, orkar inte, göra henne besviken igen. Med henne ur sikte är jag halv, när hon är borta ingenting alls. Jag slår Krunegårdlyriken ur huvudet och stänker ansiktet för att nyktra till lite innan jag torkar av mig och går ut igen. Åter vid bordet försöker jag komma tillbaka in i värmen i den perfekt tempererade lägenheten genom att ställa frågor till mister Mexico City. Förstår att det är klyschigt men undrar ändå uppriktigt om brottsligheten där, och om överklassen är fredad. Den naturliga frågan om huruvida han tillhör den faller inte i god jord. Sådant pratar man tydligen inte om och jag får ännu en spark under bordet nu. Jag talar med tjejen från Tyskland som säger sig vara bisexuell och är mitt i en fråga om tjejer eller killar är bäst på att ge oralsex när Cecilia reser sig och säger att hon måste upp tidigt. Måste hon? hinner jag inte säga, för efter lite corona trotsande kindpussar befinner vi oss i hissen igen. – Du kunde inte hålla dig? väser hon. Jag förstår inte vad hon menar och irriterar mig för en gångs skull på hennes alldeles egna franska brytning samtidigt som jag vajar till när hissen accelererar mot botten våningen. – Varje gång måste du gå för lång. Du tog över hela middagen med den där anekdot om Alicia Vikander. Att du 14

druckit gjorde att den tog tre gånger så lång tid. Det är ju inte sant heller, vi mejlade ju med henne om Mallorca-tips. Hon var supersnäll. Men sen, alla gränslösa frågor! Du skulle aldrig ställt dem om du var nykter. – Jag försökte bara underhålla! Det var ju så stiff stämning innan dess. Och det är inte sant, jag jobbar ju med gränslösa frågor. Eller ja. Kanske inte bara, men … Hon vänder argt bort huvudet, stirrar in i hissväggen och mumlar: – Det var alltså för mycket begärt att jag skulle slippa vara barnvakt ikväll. Nere på gatan låser jag upp min gamla Crescent, snabbare än hon som har dubbla lås, trots att jag har lite svårt att fokusera blicken. Kanske är jag lite full ändå? Men det kan jag givetvis inte erkänna nu. Jag inväntar henne motvilligt, men när hon hunnit ikapp mig vid rödljuset på Karlbergs vägen går hon på mig igen. – Jag sa till dig, ju, fräser hon. Kunde du inte dricka i mitt tempo? Jag bad dig speciellt ikväll. – Men vad är poängen då? Jag måste väl ändå kunna få bli lite salongs utan att det blir ett fucking gräl? Jag inväntar inte svaret utan trampar i väg med adrenalin stinna ben. Rödljuset hinner inte slå över, och utan att se mig över axeln fortsätter jag till vårt hus på Kungsholmen. Hon kommer aldrig ifatt. Vi sover under samma tak, men i varsin lägenhet i natt.

2. STRÄN G NÄ S, A P R I L 1985 – Får vi gå från bordet? säger jag, men mamma hör mig inte. Stämningen är hög, kvällen ung. Faten har gått runt flera varv, grönsallad, kött och potatisgratäng, men maten tog inte slut. Den tar sällan slut hos oss, trots att mamma är vida känd i mina umgängeskretsar – kanske till och med i delar av Strängnäs – för sin matlagning. Och det var otroligt gott även ikväll, inte minst nymodigheten cheesecake med digestivebotten som min mor snappat upp i någon mat tidning. Vi barn sitter längst ner vid det förlängda bordet. När det är fest kommer ett klaffbord upp från källaren och så läggs det vit duk på. Mamma och Ingemar bjuder gärna till, och idag är det äntligen dags igen, första gången sedan Samuel föddes och nu ligger han i sin vagn på uteplatsen. Dörren står på glänt om han skulle vakna, men han är ju bara två månader och sover nästan jämt. Min så väldigt efterlängtade halvbror som jag kallar lillebror fast det kanske är fel. Jag upprepar frågan om att lämna middagen. Ingemar nickar och vi tackar för maten. Det är jag, Nicke, som jag 16

kallar för min halvbror fast han är Ingemars son, och mammas bästis storvuxne son Henrik. Vi umgås inte annars, men jag har tänkt ut ett bus som både Henke och Nicke är med på. Efter att ha ställt våra tallrikar på diskbänken smyger vi ner till källaren. I pannrummet hittar vi en tratt, det står en damejeanne där med sin märkliga lukt, och så går vi in i den trånga matkällaren. I en läskback hittar vi en tom flaska Vira Blåtira som vi fyller med alkohol. Henrik får hålla vakt, det är inget tufft jobb för där uppe hörs diskussioner och skratt. Vi är fnissiga också, förväntansfulla, vi ska dricka för första gången och inte ens Henrik har gjort det fast han är ett år äldre. Vi häller skvättar ur flaskorna som är öppnade, Martini Rosso, Aalborgs Akvavit, Skåne och Famous Grouse. När flaskan är full öppnar jag källardörren och ställer ut häxblandningen utanför huset, sedan stänger jag och Nicke lägger tillbaka tratten. Efter det går vi upp till det uppsluppna igen, sätter på oss jackor och skor, och går ut i den kylslagna vårkvällen. Jag hör någon av gästerna tacka ja till ett glas till när ytterdörren glider igen bakom oss. Vi går runt huset, hämtar flaskan och går upp i trädgården förbi uteplatsen och den nya utbyggnaden där våra nya sovrum ligger. Det röda teglet på taket ser ut att vara av nästan samma kvalitet som på den gamla delen av huset. Mitt rum vetter mot söder och det är det vi har utsikt över när vi står mellan äppelträden högst upp på tomten och låter vår häxblandning gå runt. De andra grimaserar illa när de smakar, spottar ut och fräser, men jag ska, måste bara få i mig det. Det bränner i munnen, jag står emot kräkreflexen 17

för allt det beska och starka, och tar en stor klunk. Så en till. Och en till. Henrik och Nicke skakar nekande när jag räcker över pavan. En stor rap får dem att skratta, jag känner hur det smittar och kinderna blir varma trots att kvicksilvret vid fönstret nere i huset visar nära noll. Fnittrigheten tilltar, benen lyder inte riktigt och nu har solen gått ner. Snart mår jag lite illa, det är inte så roligt längre. Jag går runt huset för att slippa prata med mamma, Ingemar eller någon av de andra vuxna, hänger upp jackan, sparkar av mig skorna och sätter mig på toaletten. Stimmig heten har tilltagit, de spelar Trivial Pursuit i lag därute. Ögonlocken är så ofattbart tunga och världen blir svart. Jag vaknar i min säng, hör lillebror jollra och mamma och Ingemar stöka ute i köket. Rullgardinen är uppe. Jag måste ha glömt den igår, tänker jag och sätter på mig morgon rocken och går ut. – Där är du ju! God morgon. Oj, vad du somnade igår. På toaletten! Jag fick dyrka upp låset med en skruvmejsel, säger Ingemar. – Du måste lekt dig jättetrött? säger mamma med ett varmt leende. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag slänger mig ner på golvet vid Samuels babysitter istället och tar hans lilla hand i min. Ingen verkar förstå vad som hänt. Jag är elva år.

3. STOC KHOL M, J UNI 2020 En solstråles reflektion i alkoven väcker mig, jag stängde tydligen inte igen skjutdörrarna ordentligt och persiennerna är uppe, metallen som den flagande takfärgen på polishuset mittemot blottat blänker i det hårda juniljuset. Min hand hittar vant laddsladden, söker sig ner till telefonen som ramlat ner i springan mellan sängen och väggen. Har man blivit väckt av att en familjemedlem är dödssjuk två gånger är telefonen aldrig långt borta på nätterna, även om alla säger att det är värdelöst för nattsömnen. När jag föser undan täcket någon sekund senare – jag har aldrig förstått det där med att dra sig i sängen – märker jag att det inte är något motstånd på min vänstra sida. Cecilias sida är tom. Jag tar med snusdosan från sängen och går för att sätta på kaffebryggaren. Den är inte heller riggad som den ska vara, märkligt. När jag fyller den med vatten, filter och kaffe inser jag också att bettskenan inte sitter i min torra mun. Det måste ha gått undan när jag somnade igår. Inga klara bilder dyker upp. Medan bryggaren ger upp sina första dova frustningar sätter jag mig på toa med telefonen. 19

Whatsapp, 00.16: Du kommer säkert inte att förstå vad jag säger på grund av ditt tillstånd, men jag kan inte hålla tyst längre. Du har ett problem med alkohol och jag har fått nog. Om det bara var igår, men du går över gränsen så ofta. Fine om du kunde dricka lagom, men det kan du ju inte? Vill du sluta kan jag göra det med dig och stötta dig, vill du inte det så tror jag inte att vi kan fortsätta vara i en relation. Vi tar en paus nu och du får höra av dig när du har bestämt dig.

Jag spolar, letar rätt på glasögonen, häller upp en kopp kaffe och läser en gång till. Hon verkar ha glömt att hon faktiskt var uppmuntrande mot mig när jag skulle försöka börja dricka igen, efter tretton torra år. Visst, beslutet var mitt, men jag minns tydligare än mycket annat i livet att hon flera gånger sa att hon trodde på mig. Jag börjar skriva ett försvarstal. Raderar. Tänker att jag borde försöka se det ur hennes perspektiv. Hur hon fått valla mig på promenader hem från middagar där jag inte kunnat sluta i tid. Och visst, det har hänt ett par gånger, men igår var inte en av de kvällarna. Jag börjar skriva igen. Om att det ju var fest, och att jag drack mindre än många, vissa, gånger annars. Raderar även det. Byter till mina spelappar istället, medan jag dricker mitt kaffe och byter snus. Pokemon Go, Wordfeud, Clash Royale och Clash of clans. Men byter tillbaka igen och börjar förklara min teori om att socker är starkare än alkohol och om jag varit lite smart och haft med mig godis hade jag 20

kunnat använda den taktiken igår. Sedan inser jag att det förmodligen inte kommer att imponera på henne. Raderar det med. Helvete. Ska jag alltså behöva bli nykterist igen? Det känns så 2004. Men livet verkar vara på väg att glida mig ur händerna. Som det gjorde för snart två decennier sedan.

4. STRÄN G NÄ S, D EC EM B ER 1985 Vad spelar det för roll att gräsmattan lyser igenom snö täcket? Inget kan få mig att ligga kvar i sängen en julafton, så fort ögonen slås upp når fötterna golvet och jag rusar bort till dörren för att se om det är något i julstrumpan. Mormor har sytt och dekorerat dem, i olika färger så att alla i familjen kan välja varsin. Min är vinröd i manchester tyg med gula band. Den är jättefin, innehåller löften och jag älskar den. Jag öppnar dörren försiktigt så att den inte ska ramla av dörrhandtaget, sedan kan jag vittja årets första julklapp. Nicke har inte vaknat, hans gröna strumpa hänger orörd och buktande. Jag känner på paketet att det är en bok, men dess flexibilitet – att den faktiskt gick ner i strumpan – vittnar om mjuka pärmar. Och det är en Kalle Anka-pocket. Milt besviken, men jag förstår resonemanget. Förra året fick jag en Rubiks kub. Mamma och Ingemar vill helt enkelt hålla oss sysselsatta så att vi inte hela dagen tjatar om att ta tag i den stora högen klappar under granen. Timmarna kryper fram ändå, julklappsboken är utläst 22

på en dryg timme, och Nicke fick en målarbok som jag varken vill eller får låna. Han har tålamod med sådant, det har jag aldrig haft. Jag tänker över framträdandet istället. Med en bebis i familjen och två elvaåringar får de sistnämnda vara tomtar i år. Jag har en lysande idé om hur vi kan göra det till en minnesvärd sketch som ska ersätta den sedvanliga norrländsk-dialekt-och-be-om-en-whisky-tomten som har kommit i olika skepnader, med skiftande grundfysik, genom åren. Nere i källaren lägger jag fram allt vi behöver. Nickes tomtedräkt, med plunta och lykta att vifta med i trädgården, till vänster i mammas syrum. Min till höger, med fickspegel, sedel, potatismjöl och tomtesäcken i jute. Sedan går jag upp och ställer mig vid granen, jag vet att man inte får läsa på paketen, men jag försöker ändå lista ut om något av dem innehåller skridskorna som står överst på önskelistan. Och jag hade väl sett om det fanns en ny hockeyklubba? Jag försöker att inte ta ut besvikelsen i förskott och frågar mamma om när vi kan öppna klappar. – Men gubben, du skulle väl inte tjata om det? Efter Kalle Anka, som vanligt. Då ska det ju också komma några riktigt spännande tomtar har jag hört. Jag släntrar ut i trädgården och försöker hitta på något att göra. Det går jätteuselt en lång stund, jag drar snöbär av en buske och försöker pricka lyktstolpen mitt i trädgården utan att lyckas en enda gång. Så tar jag min gamla hockeyklubba och försöker träna slagskott på äpplen som ligger kvar under ett av träden. De är för ruttna och blöta för att kunna skjutas. Hittar en nyponbuske istället. Knipsar av ett gäng, drar 23

av slagskott ut mot vägen bakom huset. Tar nya. Skjuter. Så hör jag äntligen mamma ropa från altanen att det är dags, Kalle Anka börjar nu. En timme senare byter vi om. Jag bestämmer mig för att det är bättre med tre steg i sketchen än två och bygger två cigarretter av papper och tejp från syrummet – det som en gång var rökrum i källaren används numera bara av halvt utflugna Ingela, Nickes storasyster, som nästan aldrig är hemma. Så heller inte idag. Vi går ut genom källardörren och rundar huset. Nicke bär ljuslyktan, jag tomtesäcken och våra låtsascigarretter vajar när vi börjar mässa: – Finns det några snälla barn här? Genom fönstret ser vi mamma som håller i Samuel, Ingemar kommer och öppnar altandörren. – Nej men hej, är det tomtarna! Och har ni börjat röka? Jag som just slutat! säger han och ler stort. Kom in! – Tack och tack, det var vänligt. Oj, oj, vi börjar bli riktigt mjuka i knäna vill jag lova, svarar jag och det gör ont i halsen när jag talar så skrovligt, men allt för konsten. Vi raglar in i vardagsrummet. – Nä men, det var en gullig liten pajsare! säger Nicke när han ser Samuel. Vad kan en sån heta då? – Skit i det nu, var är whiskyn? avbryter jag med min alkistomteröst. Vi får ingen whisky, så vi får hålla till godo med vår tomma fickplunta som vi låtsas dricka ur. Så delar vi ut julklappar och snackar skit om barnen som inte är där när tomten kommer. Och la grande finale när säcken är tom: Jag tar fram den lilla spegeln, lägger den på pianot och häller på lite potatismjöl som jag sett på film. 24

Med den rullade sedeln drar jag upp mjölet i näsan och passar vidare till Nicke. Ingemar och mamma tycker inte att det är så kul som jag hade hoppats. Någon timme senare i soffan, nu civilklädd, får jag äntligen mina hockeyrör och skydd i julklapp. Jag har tjatat på mamma om att jag vill börja spela, och äntligen kan jag. Pappa har bidragit med en slant också, förstår jag av julklapps rimmet, och efter att alla paket öppnats säger mamma att jag borde ringa och tacka. Pliktskyldigt går jag och slår de fem siffrorna på telefonen i hallen, han har alltid bott någon annanstans än jag och mamma, så länge jag kan minnas, så länge jag funnits. – Ronniehej? Pappa svarar med sin sedvanliga hälsningsfras. – Det är jag. – Hej, gubben. God jul! Har du haft det bra idag? – Jag ville bara tacka för skridskorna. – Ja, vad bra. Var det rätt storlek? – Ja. – Jaha, vad bra då. Och du har inte skurit dig på skenorna? – Nej, jag måste lägga på nu. – Jaha, okej, hej då. Hälsa så gott. I januari är det dags för första träningen. Jag byter om hemma och sätter på mig skridskorna, och går hela vägen till Strängnäs hockeyrink, Vasavallen, med mina träskydd på grillerna. Det är åttahundra meter, men jag har ingen hockeytrunk som jag sett att de andra killarna har, och det känns töntigt att komma med en annan sorts väska. 25

Tränaren står med en mapp i händerna mitt i omklädningsrummet medan ett tjugotal killar rättar till skydd och knyter skridskor. Han tittar ner i sina papper och hyssjar IK Elits P11:or. – Välkommen … Kristoffer, säger tränaren vars namn jag inte uppfattade och som gav mig en något förvånad blick när jag kom instolpande på mina blåa skridskoskydd. – Här har du en träningströja. Om du blir kvar i laget får du en sån som de andra har, med ditt namn på. På med den så kör vi. Ut på isen, grabbar! De andra i laget till och med går bättre i skridskor än jag. Skit också, jag borde ha börjat tidigare, hinner jag tänka på vägen ut till isen. Jag knäpper av skydden i spelarbåset. Det tar längre tid än för alla andra som vant hoppar ner och åker i åttor som uppvärmning. Jag tar steget ut på isen men missbedömer avståndet och dråsar ner i en liten hög av skydd, en något för stor hjälm, och skinande nya skridskor. En ljudlig suck från ägaren till ett par väldigt snabba fötter som tar ett par snabba skär nära intill mig, medan jag försöker ta mig upp. En annan fräser upp ett hockeystopp precis intill mig och jag får isstoft över smalbenen som är klädda i fel sorts benskydd. En timme senare kan jag konstatera att jag bara kan svänga höger på skridskor och att de som började med hockey när de var sex år är något bättre än de som kommer på att det verkar kul med sporten – som ger en viss social status att vara bra på – vid elva. Veckan därpå klär jag mig återigen i hockeyutrustningen och går hemifrån min föräldralediga mor vid samma tid. 26

S edan stapplar jag på skridskoskydden upp genom trädgården, över nästa lilla gata, och in i skogsdungen invid industritomten intill. Så sitter jag på en sten och kollar då och då på mitt armbandsur, väntar på att timmen ska gå. Jag upprepar ritualen flera veckor i sträck, vill inte att mamma ska tänka att hon gav mig den fina presenten i onödan.