9789189298477

”Det är som om Clancy själv satt vid tangentbordet.”

– Kirkus Reviews

I DRAKENS SPÅR AV MARC CAMERON

ÖVERSÄTTNING: JAN RISHEDEN

I DRAKENS SPÅR

AV MARC CAMERON

www.bookmarkforlag.se I drakens spår originalets titel: Shadow of the Dragon © 2020 by The Estate of Thomas L. Clancy, Jr.; Rubicon, Inc.; Jack Ryan Enterprises, Ltd.; and Jack Ryan Limited Partnerships Bookmark Förlag, Stockholm 2021 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

Published by arrangement with Ulf Töregård Agency översättning: Jan Risheden tryck: ScandBook, Litauen 2021 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label isbn: 978-91-89298-47-7

PERSONGALLERI

Den amerikanska statsledningen och statsförvaltningen • Jack Ryan: president • Arnold ”Arnie” van Damm: president Ryans stabschef • Mary Pat Foley: Director of National Intelligence (DNI) – nationell underrättelsechef, generaldirektör för de samlade underrättelsetjänsterna.

• Scott Adler: utrikesminister • Robert Burgess: försvarsminister • Amiral John Talbot: chefen för USA:s flotta • Gary Montgomery: specialagent i presidentens person­skydd • Jay Canfield: generaldirektör för Central ­Intelligence Agency, CIA • Robbie Forestall: kommendörkapten i flottan, rådgivare till president Ryan Kollegiet • Gerry Hendley: chef för Kollegiet och Hendley Associates • John Clark: operativ chef • Domingo ”Ding” Chavez: biträdande operativ chef

• • • • • •

Jack Ryan junior: operatör och analytiker Dominic ”Dom” Caruso: operatör Adara Sherman: operatör Bartosz ”Midas” Jankowski: operatör Gavin Biery: it-chef Lisanne Robertson: logistikchef

Andra medverkande USA • Dr Caroline ”Cathy” Ryan: presidentens hustru, USA:s first lady, FLOTUS • Dr Patti Moon: forskare på isbrytaren R/V Sikuliaq • Kelli Symonds: styrman, R/V Sikuliaq • Förvaltare Shad Barker: sonaroperatör, USS John Paul Jones • Tim Meyer: handläggare, CIA Kina • Liu Wangshu: professor i hydromekanik • Medina Tohti: uigurisk kvinna, flykting från de kinesiska myndigheterna • Hala Tohti: Medinas dotter • Zulfira Azizi: Medinas syster, Halas moster • Timur Samedi: kontakt i Kashgar • Yunus Samedi: kontakt i Kashgar • Ren Shuren: major, Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang • Ren Zhelan: kinesiskt byråkratbiträde, Kashgar • Herr Suo: kinesisk byråkrat, Kashgar • Ma ”Mamut” Jianyu: ledare för Wumingrörelsen,

med uigurisk mor och hankinesisk far • Zheng Guiying: amiral, chef för kinesiska flottans underrättelsetjänst • Fu Bohai: underhuggare till Zheng, den som främst jagar Medina • Qiu: Fu Bohais medhjälpare Attackubåt Expedition 771 (Blå draken), Yuan-klass, Folkets befrielsearmés flotta • Sun Luoyang: kommendör • Bai Jiahao: kommendörkapten, sekond Atomubåt 880 (Den långa marschen), Folkets befrielse-­ armés flotta • Tian Jiu: kommendör • Wan Xiunying: kommendörkapten, sekond Attackubåt USS Indiana (SSN 789), Virginia-klass • Cole Condiff: kommendör • Lowdermilk: kapten, vakthavande officer • Markette: sergeant, sonaroperatör • Ramirez: nybliven besättningsmedlem • Roosevelt ”Rosey” Jackson: kommendör, USS Makin Island, brorson till tidigare POTUS Robert Jackson • Jay Rapoza: kommendör på isbrytaren Healy, USA:s kustbevakning ELISE • Monica Hendricks: CIA-officer med huvudansvar för ELISE

• Peter Li: pensionerad amiral från USA:s flotta • David Wallace: kontraspionageagent, FBI, anlitad av ELISE • Odette Miller: kontraspionageofficer, CIA Albanien • Leigh Murphy: handläggare, CIA, Tirana • Fredrick Rask: stationschef, CIA, Tirana • Vlora Cafaro: handläggare, CIA, Tirana • Joey Shoop: CIA-agent, Tirana • Urkesh Beg: uigurisk flykting som fått asyl i Albanien Termer • ELISE: operation avsedd att hitta kinesisk mullvad i USA:s underrättelseväsen • Bingtuan: ”Kåren”, förkortning av Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang

Män som är vana vid att äta vid mycket små bord i rasande storm har anmärkningsvärt prydligt och noggrant bordsskick.

RUDYARD KIPLING När två tigrar slåss blir den ena obotligt sårad … och den andra är död.

KINESISKT ORDSPRÅK

ETT satte sig rakt upp i sin däcksstol av plast när ett plötsligt, överraskande ljud hördes i hennes headset.

Den bitande vinden från Tjuktjerhavet begrep inte att det var vår utan fick hennes runda kinder och inte särskilt stora näsa att tona i rosa. Bortsett från händerna, som hon behövde för att hantera sin bärbara Toughbook-dator, var ansiktet den enda delen av henne som inte var inbyltad i många lager ylle eller fleece. Moon böjde sig mot fällbordet som stod på forskningsfartyget Sikuliaqs akterdäck och spetsade öronen för att försöka höra ljudet igen. Sikuliaq var inupiaq­dialektens ord för nyis, vilket kunde vara passande för ett fartyg som kunde stäva fram genom ett mer än sextio centimeter tjockt lager av den varan.

Nu var de dock ute på öppet vatten och utnyttjade en stor råk, närmare två kilometer bred, för att sätta ner några forskningsbojar innan vinden blåste tillbaka packisen.

Moon satte fingret mot sitt headset som om det skulle hjälpa henne att begripa den plötsliga ljudstöten. Som före detta sonaroperatör på en av flottans jagare hade hon lyssnat på mycket oväsen ur djupet, men ingenting som liknade det här.

Hon satte sig upp igen, huttrade till och intalade sig att det bara var vinden.

Forskaren som satt nedsjunken i däcksstolen bredvid vred på huvudet och såg på henne med sömniga ögon som dröp

DR PATTI MOON

13

TOM CLANCY

av illa dolt förakt. Hon tog inte illa upp. Han såg på allt och alla på fartyget på samma sätt. Steven ”Snopes” Thorson hade tillbringat hela sitt vuxna liv i den akademiska världen.

Han visste att han var smart – och ville gärna att alla andra skulle veta det, så han rättade gärna allt som alla andra sa, särskilt kollegan Patti Moon, även hon innehavare av en doktorsgrad.

Hennes akademiska meriter var minst sagt omfattande – men dessutom hade hon erfarenheten av att ha vuxit upp i Arktis, något som uppenbarligen sved värre än den bitande vinden vad dr Thorson beträffade.

Moon hade tillbringat de första sjutton åren av sitt liv i det lilla kustsamhället Point Hope i Alaska, bara ett sextiotal mil söder om platsen där Sikuliaq nu låg bi i motvinden. Hon hade varit i Anchorage på en high school-turnering i basket när USS Momsen, en jagare i Arleigh Burke-klass, hade lagt till i hamnen. En kvinnlig matros hade kommit i land tillsammans med kaptenen – och det hade förändrat hennes liv.

Ingen pressade henne att ta värvning – det behövdes inte.

Hon hade vuxit upp på havet, fiskat och jagat säl tillsammans med sin far. Hon hade saltvattnet i blodet, och även om hon inte visste riktigt vad hon tyckte om USA:s regering så var det vackra, grå krigsfartyget på redden utanför hennes hemby det enda som behövdes för att hon skulle sätta sin namnteckning på den streckade linjen så fort hon hade gått ut skolan. Hon tjänstgjorde i sex år som sonaroperatör.

Hennes resultat på intagningsproven var skyhöga, och trots att hon hade rykte om sig att tro på nästan varenda konspirationsteori som hon hörde eller läste om på nätet så pressade hennes överordnade henne att söka till universitetet när tjänstgöringsperioden var slut. Tack vare det statliga stödet för före detta militärer tog hon sig igenom studierna 14

I DRAKENS SPÅR

i Fairbanks och gick sedan vidare med en forskarutbildning och doktorerade i fysik i Oxford.

Hon var precis lika smart som dr Thorson. Och ärligt talat sket hon fullständigt i om han såg ner på henne för att hon var mänsklig och rörde vid sitt headset i hopp om att höra bättre. Det var någonting där nere. Ett ljud som inte hörde hemma där.

Och sedan var det borta igen, gav plats åt havets andra pip och stön och sånger lika snabbt som det hade dykt upp.

En svart hårslinga letade sig ut från Moons yllemössa och blåste över hennes torrkylda kind. Vinden hade vänt, nu kom den från nordost – från andra sidan packisen. Hon ignorerade kylan och fokuserade istället på ljudet som hon hade hört bara ett kort ögonblick medan hydrofonen sänktes ner under Sikuliaq.

Kylan gjorde kulspetspennor opålitliga, så dr Moon använde en blyertspenna när hon skrev in djupet och tiden i sin anteckningsbok. Hon kastade en snabb blick på Snopes Thorson. ”Hör inte du det där?”

Vinden blåste askan från änden på Thorsons cigarett och fick glöden att lysa med starkt orange sken som en mycket liten ässja. Innanför alla lager av merinoull, fleece och orange polarhängselbyxor var det svårt att säga mycket om honom förutom att han inte var särskilt lång men kanske däremot mycket välnärd. Han använde sina giftiga sidoblickar som vapen när han blev irriterad eller, oftare, när han var på väg att irritera någon genom att korsförhöra veder­börande om samtliga fakta som tagits upp i ett samtal.

Thorson älskade att peka ut minsta lilla fel i vad någon sagt.

Patti Moon var noga med att prata så lite som möjligt när mannen var närvarande – vilket var lättare sagt än gjort när 15

TOM CLANCY

deras arbetsuppgifter ofta var desamma och kontoret var en åttio meter lång båt mitt ute på Norra ishavet.

Liksom Moon var dr Thorson forskare och chef för ned­ läggandet av fem engångssensorer som skulle sänkas ner på djupt vatten etthundra mil norr om Berings sund och etthundratrettio mil söder om nordpolen. Om det fanns några mysterier kvar på planeten så var det i havet de fanns, tänkte Moon. Och några av de största mysterier som upptäckts låg just här, i Tjuktjerhavets gränsland där den relativt sett varmare och saltare Atlanten mötte Stilla havets kallare, friskare och näringsrikare vatten. Visst hade flottan batymetriska kartor över havsbottnen, men hon visste av erfarenhet att de inte var helt tillförlitliga. Dolda undervattensrev dök upp och försvann. En del ansåg att de i själva verket var täta moln av marint liv som steg upp ur djupen och lurade fartygens sonaroperatör att tro att de befann sig på mycket grundare vatten.

Oavsett vad man trodde om klimatförändringarna så var det omöjligt att förneka att Ishavet öppnade sig för allt mer sjötrafik under sommarmånaderna, vilket minskade leverans­tiden för fossila bränslen från hamnar i Ryssland och North Slope i Alaska till resten av världen med så mycket som två tredjedelar. Polarnationer som Ryssland, Kanada, Danmark och USA ägnade sig mer än någonsin åt att samla in fakta om Arktis. Till och med Kina hade lagt sig i leken med argumentet att de nästan var en polarnation, och hade gått så långt som att placera kommunistpartiets flagga på havsbottnen under istäcket. Andra länder hade avfärdat detta som ett propagandatrick, men alla arbetade hårt för att öka sin egen kapacitet både ovan isen och under den.

Där det fanns handelsfartyg fanns det också krigsfartyg.

Dr Moon noterade hydrofonens djup vid tidpunkten då hon hade hört ljudet. Sextiofem meter, men siffran blev 16

I DRAKENS SPÅR

snabbt högre allteftersom bojen och hennes undervattensmikrofon sjönk mot havsbottnen i sin kevlarvajer. Hon ökade ingångsvolymen på det gamla hederliga sättet – genom att vrida på en ratt – i ett försök att fånga upp ljudet igen. ”En val som simmade förbi?” sa Thorson. Cigaretten guppade mellan hans läppar. ”Ljud kan färdas 4,3 gånger snabbare under vatten. Det du hörde kan vara flera kilometer bort.” ”Kanske”, sa Moon utan att bry sig om lektionen i grundläggande fysik. Hon var för professionell för att utesluta någonting utan vidare. Men redan när hon sa ordet visste hon att det här inte hade varit någon val.

Ljudet hade inte tonat ut utan avbrutits tvärt, som om någon tryckt på en strömbrytare, medan resten av den oceaniska kören hade sjungit vidare i dess frånvaro.

Havet var mörkt och kallt, men tyst var det inte. Redan när Patti var fem år gammal hade hennes far låtit henne följa med ut på säljakt utanför den spetsiga udde som gav Point Hope dess namn på inupiaq, Tikigaq – pekfingret. Hennes far hade visat henne hur hon kunde sätta träpaddelns skaft mot örat och lyssna på uguruqs – storsälens – undervattenssånger när de vibrerade upp genom paddelbladet som han hade sänkt ner i vattnet. Träpaddeln hade varit en primitiv avlyssningsapparat, men ibland hade hon ändå kunnat höra grönlandsvalens sång tillsammans med storsälarna och hur packisens ständiga rörelser gnisslade och gnällde som ett illasittande frigolitlock på en frysväska. Senare, under sin tid i flottan, hade hon lärt sig att fiskar grymtade, kraxade, fes och gnisslade tänder. ”Packis?” framkastade Thorson. Han lät sur, men ville gissa rätt innan hon gjorde det.

Hon skakade på huvudet. ”Om det varit is hade jag fortfarande hört det. Nej … det har slocknat, vad det än var.”

17

TOM CLANCY

Moon lyssnade på vattnets relativt enformiga gurglande medan forskningsbojen fortsatte sjunka mot havsbottnen med sin hydrofon. Hon sträckte på sig och tittade ut över havet. För att vara den här delen av världen var det en lugn dag, men Ishavets yta sjöd och virvlade som blå Gatorade med krossad is – äkta vara, sådan man bara kan få på en amerikansk drive in-servering.

Sikuliaq använde sina båda roderpropellrar av märket Wärtsilä ICEPOD, båda med möjlighet att vrida sig 360 grader, för att stå stilla i förhållande till havsbottnen. De stora ismassorna – de farliga, som kunde krossa till och med ett tufft polarfartyg som Sikuliaq – var fortfarande en kilometer bort, ett silverglittrande streck längs horisonten åt nordost.

Moon vred ner högtalaren igen och rättade till sitt headset över öronen medan hon studerade ljudkurvorna på skärmen på en annan laptop som också den var kopplad till hennes hydrofon. Hennes huvudlaptop matades med information från den engångsboj som Snopes Thorson hade sänkt ner i vattnet några minuter tidigare. Den knappt meterlånga burken var avsedd att stanna kvar under isen hela vintern, långt ner under de enorma kölar som i hög fart plöjde fram genom det iskalla vattnet på upp till trettio meters djup.

Ytbojar var oanvändbara i en miljö med så hårda kinetiska påfrestningar – de skulle helt enkelt malas sönder. AUV – ­autonoma undervattens­farkoster eller helt enkelt drönare – var däremot användbara. Men också dyra. Det kalla vattnet sög musten ur batterierna och ökade risken för att maskinerna skulle gå förlorade. Ishavet och de mysterier som fanns under hennes yta fortsatte att gäcka – och äta upp – teknologin.

Det var här engångsbojarna kom in i bilden. Dessa plåtburkar var nittio centimeter höga, mätte tjugo centimeter i diameter och var förhållandevis billiga, även om det kändes märkligt 18

I DRAKENS SPÅR

med ordet engångs i samband med något som hade en prislapp på tretusen dollar. Apparaten var förtöjd i ett drygt sexhundra kilo tungt ankare och skulle stanna kvar nere på havsbottnen i närmare ett år, där den noga registrerade strömmar, temperatur och salthalt. Vid en förut­bestämd tidpunkt, strax innan isen på ytan beräknades smälta, skulle en mekanism koppla loss bojen från ankarlinan så att den kunde flyta upp till ytan och samla in ytterligare data om flöden och tjocklek och smält­hastighet. När isen smälte och bojen tittade upp över ytan skulle den skicka ett meddelande till sina ägare genom att sända korta dataskurar via Iridium-satellitkonstellationen.

Det var absolut inget fel på att samla in data om isen, tänkte dr Moon. Det var trots allt den verksamheten som betalade räkningarna för närvarande, men det hon egentligen var intresserad av var undervattensljud. Därför hade hon tiggt till sig att få fästa hydrofonen vid nedsättningsvajern när bojen sänktes ner. Hon svor inombords över att hon inte hade passat på att rigga en kamera samtidigt. Till och med en vanlig actionkamera kunde ha gett henne en videoupptagning av det som gett ifrån sig ljudet.

Hon kontrollerade båda datorskärmarna, sedan såg hon på Thorson. Han ansåg säkert att den tjocka polokragen på hans stickade ylletröja fick honom att se ut som en härdad, nordisk fiskargubbe. Patti tyckte att han såg ut som en liten pojke i pappas olle. ”Jag skulle säga att det var bubblor”, sa han och lade armarna i kors över bröstet. Han nickade mot sin dator. ”Det är inte med på kartorna, men sonarn visar en hög ås som skjuter upp från havsbottnen ungefär femtio meter nordväst om vår position. Det är mycket troligt att du hörde strömmen gurgla runt klipporna.”

Nu var det Moons tur att skaka på huvudet. ”Jag tror inte 19

TOM CLANCY

att det är gurglande bubblor …” Hon pillade med pekplattan på sin dator. ”Vilket djup visar du nu?”

Han tittade på sin dator, sedan böjde han sig åt sidan och kikade på hennes skärm. ”Samma som du. Etthundraelva meter.”

Hon gav honom sin mest bedjande blick och gick till och med så långt att hon fladdrade lite med ögonfransarna. ”Tror du vi kan lyfta upp den trettio meter och se om vi får in det där ljudet igen?”

Siffrorna på hennes skärm fortsatte att stiga när bojen sjönk allt djupare ner. ”Tyvärr, tjejen”, grymtade Thorson. ”Vi riskerar att trassla in vajern om vi backar vinschen nu.”

Fan ta honom, men han hade faktiskt rätt.

Moon funderade på att tigga lite till, men Sikuliaqs styrman, en kvinna på dryga trettio som hette Symonds, kom nedspringande i trappan till styrhytten och kom bort till dem med huvudet nedböjt mot vinden. Hon hade också en ylletröja med polokrage under sina orange­färgade hängselbyxor, men hon klädde bättre i sina kläder än Thorson, som om hon var född i dem. En lockig, blond kalufs tittade fram under den svarta yllemössan. Kelli Symonds var en av de få personer ombord som saknade naturvetenskaplig eller teknisk akademisk titel, men hon hade mer sunt förnuft än de flesta av de andra tillsammans. ”Ett lågtryck mot Wrangels ö suger en knivsegg av tung packis åt sydost, rakt mot oss”, sa hon. ”Första blocket ser ut att vara stort som ett kryssningsfartyg, och efter det kommer det fler som är stora som städer. Kapten vill ha oss härifrån inom fem minuter.”

Med blickarna klistrade vid skärmarna gav båda forskarna Symonds tummen upp.

20

I DRAKENS SPÅR

Sikuliaq var ett fartyg i polarklass 5, fullt kapabelt till året­ runtdrift i sjuttiofem centimeter förstaårsis med en och annan klump av äldre is i. Redan nu rasslade det från soppan av havsvatten och nyis som slog mot det duvblå skrovet, och ibland hördes en dov duns. ”… och … vi har bottenkänning”, sa Thorson. ”Burken står stadigt. Kopplar loss nu. Vajern på väg upp.”

Patti Moon böjde sig över datorn igen. Den här gången var hon beredd, lyssnade intensivt i sitt headset medan vinschen rullade in kevlarkabeln. Det gick fortare nu när det enda som hängde i änden var motvikten, inte ett halvt ton utrustning.

Roderpropellrarna under Sikuliaqs skrov hade redan börjat föra fartyget söderut, bort från de taggiga iständerna som närmade sig.

Och där kom det – i alla en del av det.

Ljudet började igen på sjuttiofem meters djup och fortsatte i nästan fyra sekunder innan det tystnade.

Dr Moon noterade positionen i sin logg och tittade akterut, förbi de röda kranarna och över akterspegeln på strimman av sjudande kölvatten som Sikuliaq lämnade efter sig i det blågröna havet. Hon rös, och inte på grund av den bittra vinden. Det kunde inte ha varit det hon först tyckt sig höra.

Det var omöjligt.

Slag mot metall.

Skrik.

Människoskrik.

TVÅ om improviserade vapen, ett ämne som John Clark kände väl till. Plankor, spetsiga kvastskaft, strumpor fyllda med sand, en tidning hoprullad till ett hårt rör om det inte fanns något annat – alla dessa ­saker kunde vara användbara i en kritisk situation när en operatör saknade pistol eller lämplig kniv. Kollegiets logistik­ chef Lisanne Robertson visade sig vara en duktig elev när de rörde sig genom Ben Thanh-marknadens myller.

Clark lade märke till den svettige europeiske mannen i utkanten av sitt synfält. Öppen bomullsskjorta, väjde hit och dit när han tog sig fram genom trängseln. Den där mannen hade någonting på gång, vilket fick Clark att tänka att någon form av vapen skulle kunna komma väl till pass inom en inte alltför avlägsen framtid.

Clark uppskattade européns ålder till runt trettiofem. Smal, vältränad, med den sorts långsmala muskler som det var svårt att hålla fast i under en närstrid. Arbetarmuskler, som om han just monterat gipsskivor eller svingar en hammare på ett bygge. Det mörka håret hängde i svettiga lockar över skjortans krage. Mannen kastade diskreta blickar omkring sig, letade tydligen efter någon, och försökte röra sig snabbt men hindrades av alla de som kommit till marknaden för att handla eller titta och fyllde gångarna mellan vad som vid första anblicken såg ut att vara en ändlös rad av T-shirt-butiker.

DAGENS LEKTION HANDLADE

22

I DRAKENS SPÅR

Clark hade ägnat förmiddagen åt att utmana Ho Chi Minh-stadens trängsel, vadat fram genom floder av skotertrafik och pekat ut de olika föremål som en operatör kunde ha nytta av om hon eller han plötsligt var tvungen att försvara sig. Lisanne hade polisbakgrund och var inte främmande för konflikter, så hon lärde sig snabbt. I själva verket var Clark mer intresserad av att observera hur hon uppförde sig i fält än av att lära henne yrkets finlir. Operativa grupper som Kollegiet, en inofficiell underrättelseorganisation som skapats av president Jack Ryan och senator Gerry Hendley, behövde regelbundna injektioner av nya perspektiv och oprövade begåvningar. Gruppens ryggrad hade varit med ända från början. De hade mist ett par kära vänner längs vägen, och med tanke på vad det var för arbete som de ägnade sig åt så skulle det säkert bli fler om de inte var extremt försiktiga … eller även om de var det. Därav Clarks önskan att utröna hur den unga kvinnan skötte sig i främmande land.

Den svettige europén hade dykt upp på Clarks radar när han stannat till för att prata med en kvinna i ett stånd som sålde klumpar av blodigt, oidentifierbart kött sida vid sida med korgar med levande grodor.

Clark hade inte sagt något till Lisanne. Än så länge handlade det bara om en föraning, en känsla i maggropen.

Det handlade inte så mycket om hur mannen rörde sig som hur de runt omkring reagerade på hans närvaro. Kvinnan med grodkorgarna ryggade tillbaka när han kom mot hennes stånd, som om han luktade illa eller skulle dra en kniv.

Mannen såg inte särskilt farlig ut, i alla fall inte i John Clarks ögon. Egentligen hade Clark ingen aning om vad mannen hade för nationalitet. Men han förde sig som en europé, med benen ihop när han stod, kattlikt tillbakadragen, 23

TOM CLANCY

inte hundaktigt direkt som en amerikan – så Clark började tänka på honom som europé när de gick där.

Trots att resten av Kollegiet var ute på ”riktigt jobb” ägnade sig Lisanne engagerat åt sin träningsvecka och rabblade upp möjliga improviserade vapen nästan lika snabbt som Clark medan de gick. De nio miljoner invånarna i Ho Chi Minh-staden – tidigare Saigon – hade alla möjliga sorters livfarliga prylar som krattor, bultnycklar och bambustörar. Den traditionella matmarknaden upptog en relativt liten, högljudd och doftstark, yta av Ben Thanhs inomhusmarknad, men vad den saknade i storlek tog den igen med sin mycket speciella odör. För Clark var det här lukten av Asien, och den förde med sig en flod av minnen. Marknaden erbjöd rena smörgåsbordet av köttyxor och filéknivar, bara att plocka åt sig om behov skulle uppstå.

En ganska kortväxt man korsade gången framför dem.

Clark hejdade sig mitt i steget och mötte mannens blick.

Den kortväxte bugade sig lätt, gick vidare och försvann i vimlet. Clark pekade längs gången och gjorde en gest åt Robertson att gå först. ”Han såg kinesisk ut”, påpekade Robertson medan de gick, gav röst åt sina iakttagelser som en god elev. ”Känner du honom?” ”Näe”, sa Clark. ”Han påminde mig om någon, bara. En kinesisk överste.” ”Från förr?” ”Japp”, sa Clark. ”Måste vara jobbigt”, sa Robertson.

Clark stannade. Bakom honom delade sig människoströmmen och flödade vidare på båda sidor om honom och Lisanne. ”Just den här killen var en överste som kommit till Vietnam för att lära Vietcong att bli bättre på att döda oss.

24

I DRAKENS SPÅR

Fast jag måste säga att de redan gjorde ett jäkligt bra jobb.

Hur som helst, jag iakttog den där översten i tre dagar, lärde mig hans vanor, vad för sorts öl han gillade, vad för kvinnor han föredrog och så vidare. Hans ansikte blev väldigt bekant.” ”Tror du att det där var han?”

Clark tittade på henne och skakade på huvudet som för att ruska ordning på tankarna. ”Va?” ”Tror du att han som vi såg nyss var översten som du träffade för länge sedan?” ”Nej, nej”, sa Clark och såg framför sig hårkorset på Bushnellsiktet avteckna sig ovanför överstens öra. ”Det är inte mycket jag är säker på i den här gamla världen, men det kan jag faktiskt lova dig. Det där var inte han.” ”Ah”, sa Robertson. ”Jag fattar.”

Hon var före detta marinkårssoldat och ingen blyg viol när det handlade om mänskliga konflikter.

De gick vidare medan Robertson räknade upp vapen och Clark höll ett öga öppet efter europén.

Clark ville att medlemmarna i hans team skulle vara medvetna om allting omkring sig, se till att deras ”koger” alltid var fulla så att de kunde greppa det de behövde när de behövde det. Även om en operatör hade en pistol kunde omständigheterna göra att det skulle ta för lång tid att få fram den.

Dessa kunskaper var ingrodda i Clarks dna och något som även den mest erfarne operatör hade nytta av att friska upp ibland.

Försäljarna ropade efter dem när de gick förbi, kallade Lisanne för ”madame” och såg helt förkrossade ut när hon inte stannade för att köpa ett par joggingbyxor av märket 25

TOM CLANCY

”Adodis” eller en ”Nortfaze”-jacka. Sedan sken de som genom ett trollslag upp igen när Lisanne passerat och de började gasta efter nästa kund.

Clark och hans vänner hade ofta varit på marknaden under hans första resa till Saigon. Amerikanska flottans högkvarter hade legat bara några kvarter bort, och Ben Thanh hade varit ett bra ställe om man ville träffa tjejer, köpa en tallrik räkbullar eller kanske några falska märkeströjor till småbröderna hemma som fick alla sina krigsnyheter från tv:s rapportering. Redan då hade Saigon varit högljutt och fullt med folk, men inte i närheten av hur det var nu.

Många av de gamla husen var borta, och i deras ställe hade det skjutit upp nya, pråliga byggnader med högre hyra. Det var svårt att säga vilka som var blommorna och vilka som var ogräset – de gamla byggnaderna eller de nya. Kanske var det lite av varje. Folk verkade ha det bättre än förra gången han var här, men Clark misstänkte att det mest var en följd av att de fattigaste hade fått flytta till stadens ytterområden.

Tusentals mopedskotrar, eller motos som de kallades i Vietnam, smattrade fram genom den täta trafiken på gatan utanför marknaden. Clark och Lisanne Robertson var bara två av tiotusentals bin som myllrade i den jättelika kupan. Clark var obeväpnad och hade för länge sedan flyttat plånboken till framfickan i sina chinos – inte för att vietnameserna var mer benägna att stjäla den utan för att de var människor, och med så många människor i omlopp var det sannolikt att en del av dem var ficktjuvar. Och av alla planetens arter var det den mänskliga som Clark litade minst på.

Doften och det fräsande ljudet från tillagningen av banh xeo, en ovanligt läcker sorts rispannkaka med räkor, slingrade sig runt Clarks minne och drog honom sidledes mot ståndet. Vimlet flödade vidare bakom honom när han steg 26

I DRAKENS SPÅR

ut ur strömmen. Clark sa några snabba ord till den kutryggiga gumman som stod bakom en bräda som hon lagt över ett par trälårar som stod på högkant. Han betalade för två pappkorgar med gula, tacoliknande banh xeo, en till sig och den andra till hans lärling, och väntade medan kvinnan lade upp maten. Clark kunde inte låta bli att undra vad den här kvinnan hade haft för sig första gången han var här. Hade hon lagat mat då också? Hade de mötts på gatan? Eller på någon klubb? Hade hon eller någon av hennes släktingar skjutit på honom, dödat hans vänner? Hade han dödat någon av hennes? Vems sida hade hon varit på? Antagligen sin egen, tänkte Clark – försökt överleva medan två ohejdbara krafter gjort allt de kunnat för att mala allt som kom emellan dem till kladdig monsungyttja.

Clark blundade lite, bara så länge att han kunde ta in detta sammelsurium av lukter och ljud – fisk, svart vinäger och skoteravgaser. När vinden vred sig åt precis rätt håll kände han lukten av Saigonfloden bara några kvarter bort.

Clark gav en av korgarna med frasiga räkpannkakor till Lisanne – som hade tingat ett par stolar åt dem vid ett av den handfull låga plastbord som stod vid matståndet. Det var väldigt rangligt och såg ut som något barnen kunde bli förvisade att sitta vid på en släktmiddag. Det gjorde inte Clark någonting. De hade varit på fötterna hela förmiddagen, så det var skönt att få sätta sig.

Lisanne strök in en mörk hårlock bakom örat och böjde sig fram över det ostadiga plastbordet mot Clark. Hon var klädd i kakishorts och, liksom Clark, en löst sittande mikrofiberskjorta med de långa ärmarna upprullade över armbågarna. Den djupt olivfärgade hy hon hade ärvt från sin libanesiska mor hjälpte henne att smälta in lite bättre än Clark. Men samtidigt måste han medge att gamla män 27

TOM CLANCY

var osynliga överallt i världen. Det var ett faktum som han använde till sin egen fördel. Clark var fortfarande i bättre form än genomsnittet och joggade åtta kilometer varannan dag. Även om han inte var tillnärmelsevis så snabb som han en gång varit. Han hade hållit igång styrketräningen, med lättare vikter och fler repetitioner. Han kunde fortfarande bänka sin egen kroppsvikt, något som han använt som ett slags provsticka för sin fysiska form. Numera ägnade han åtskilligt med tid åt att hämta sig mellan varven, stirra upp i taket och tänka på sin dotterson – eller den han utbildade för tillfället, vem det nu var. ”Blir du inte störd av det här?” frågade Lisanne medan hennes blick flackade från ansikte till ansikte i floden av förbipasserande människor. ”Jag har aldrig tänkt på dig som någon som vill sitta med ryggen vänd mot någon.”

Clark log och fick hejda impulsen att kalla sin unga elev för ”gröngöling”. ”Vi är rovdjur”, sa han och tog en tugga banh xeo. ”Våra ögon sitter på huvudets framsida, vilket är perfekt för en jägare. När vi fokuserar blicken på någon måste vi vända ryggen mot någon annan.” ”Men ändå”, sa Lisanne och fortsatte att speja ut i trängseln. ”Jag får krypningar om jag måste ha någon bakom mig.” ”Jag håller med”, sa Clark. ”Och det är en bra egenskap att ha i vår bransch.” Han nickade mot maten. ”Ät du. Vi ska inte sitta här länge.” ”Det gläder mig”, sa hon. Trots en synnerligen feminin utstrålning var hon bra på att skyffla i sig maten.

Efter marinkåren hade Lisanne arbetat som patrullerande polis i Virginia när hon en dag hade stoppat Hendley i en trafikkontroll. Han hade varit mycket imponerad av hur hon skött situationen och så småningom rekryterat henne 28

I DRAKENS SPÅR

som logistikchef. Hon talade flytande arabiska och dessutom hjälplig spanska och mandarin. Som logistikchef agerade hon ofta som en enpersons Phoenix Raven-styrka och vaktade Hendley Associates Gulfstream G550 när planet stod på olika flygfält runtom i världen. Clark hade plockat in henne i försvarstaktiska och andra scenariobaserade övningar med andra av Kollegiets operatörer nästan så fort hon kommit ombord på skutan. Redan från början hade hon gjort stort intryck på resten av gruppen med sina stridskunskaper, och framför allt var Clark imponerad av hennes förmåga att tänka under press. Hon presterade över genomsnittet på skjutbanan, men började glänsa på allvar när de simulerade kulorna började vina runt öronen på henne. Hon hade befunnit sig i fel ände av ett kikarsikte förr och visste bara alltför väl hur det var att bli beskjuten. ”Skulle du känna dig bättre till mods om du hade en pistol?” frågade Clark.

Lisanne tittade upp från en bit pannkaka och höjde på ena ögonbrynet. Hon var van vid att han frågade ut henne, och kallade honom ofta för Sokrates när han besvarade hennes frågor med egna. ”Det tror jag”, sa hon. ”Lite. Men i sådan här trängsel skulle jag nog vara orolig för att någon skulle stöta emot den och börja föra liv om det.”

Clark nickade tankfullt. Han torkade händerna på en näsduk som han tog upp ur bakfickan på sina chinos. Det var inte många av matförsäljarna som ville krympa marginalerna genom att erbjuda gratis servetter. ”Berätta vad du har på dig just nu?” ”Min vardagsutrustning?” Lisanne flinade. ”Jag gillar när Ding beordrar alla tömma fickorna och visa upp sin vardagsutrustning ombord på planet.”

29

TOM CLANCY

”Vardagsutrustning …” Clark skakade lite föraktfullt på huvudet. ”Jag blir alltid lika ställd över all skit folk kallar för sin vardagsutrustning. Är man i någon håla i Kentucky kan man komma undan med att kånka runt på två knivar, ett överlevnadsarmband, ett multiverktyg, en taktisk ficklampa, utrustning för flykt och undanmanövrar och en SIG 365 med extra magasin. För det mesta blir vi av med större delen av den lyxen när vi reser till andra delar av världen, även om man använder ett privatplan som vi. Vem som helst kan vara förberedd på precis vad som helst när de är hemma och omgivna av vänner, men så fort de sätter sig på planet till Aruba kan de glömma pistolen. Och har du ett sådant där coolt metallkort med utstansade dyrkar kan du bli gripen som spion i många länder. En fickkniv får verkligen se ut som ett verktyg när man åker utomlands, annars är risken stor att man får se insidan av ett fängelse i Heltstektistan.” ”Håller med”, sa Lisanne och torkade händerna på näsduken hon haft i fickan.

Clark nickade mot den vita fyrkanten. ”Det där är vardagsutrustning.”

Lisanne flinade. ”Något jag kan ha med mig både utomlands och i Kentucky.” ”Precis”, sa Clark. ”Sådant som du har med dig varenda jäkla dag, i helg och söcken, var du än är … Det blir en rätt kort lista. Det finns var dags utrustning, och de flesta dagars utrustning, och så finns det uppdragsutrustning. Du och jag accepterar ofta risken med att bära ett dolt eldvapen i främmande land eftersom faran med att inte ha något väger tyngre än risken för att man ska bli gripen av polisen.”

Clark knackade sig på sidan av huvudet. ”Vad du stoppar in här är fan så mycket viktigare än vad du har i fickorna. Om du så glömmer allt annat vi har pratat om, kom 30

I DRAKENS SPÅR

ihåg det här: Du är vapnet. Allt du bär med dig eller plockar upp från omgivningen – pistol, kniv, kvastskaft, trasig tegelsten – är bara ett verktyg.”

Lisanne nickade och tuggade i sig dessa ord tillsammans med sista biten banh xeo. Hennes ansiktsuttryck var fortfarande neutralt, men Clark uppfattade en plötslig förändring i hennes min, en subtil skiftning, som om hon var på väg att resa sig upp. ”Den där typen som du spanade på”, sa hon utan att röra på huvudet. ”Han har kommit tillbaka.”

Clark funderade på att berömma henne för att hon hade lagt märke till samme europé som han, men bestämde sig för att det högsta berömmet var att låta henne utgå från att han hade vetat att hon var med på noterna hela tiden. I själva verket förvånade det honom inte. ”Hans kompis med motorcykeln släppte just av honom”, sa hon. ”Rakt bakom dig … Ser ut som om han har sikte på någon ute i vimlet …” Med båda händerna på bordet spejade hon efter vem som kunde vara européns måltavla. ”Där. En tjej härifrån, kanske femton, klockan sju för dig.”

Clark var genast på fötter. ”De är på väg hitåt”, sa Lisanne. ”Femton meter bort.”

Clark vände sig runt och fick först syn på flickan. Hon rörde sig snabbt, sprang inte men försökte helt klart komma fram fort. Hon verkade inte medveten om att europén närmade sig, men tittade sig ideligen över axeln. Hon visste att det fanns någon där ute som jagade henne. Hennes gula T-shirt hade sett bättre tider. Kragen hängde löst, den var sönderriven på flera ställen och den såg ut att ha använts för att torka flickans lortiga ansikte lika mycket som klädesplagg. De smutsiga jeansshortsen var korta och blottade en karta av bleknade blåmärken på hennes lår. Hon var hårt 31

TOM CLANCY

sminkad runt ögonen men hade inga skor. På ena handleden lyste ett band av blekare hy mot det annars olivfärgade skinnet, där hon en gång burit en armbandsklocka. ”Jag följer efter henne”, sa Lisanne, som redan hade börjat gå, med ett bistert leende mot Clark. ”Dig skulle hon kanske bli rädd för.”

Clark fick en tydlig skymt av ett par plasthandklovar som stack upp ur européns ficka – och den svarta butterfly­ kniven i mannens knutna hand. Den var stängd nu, medan europén trängde sig fram genom vimlet, men det skulle räcka med en knyck med handleden för att den skulle fällas ut på ett ögonblick. Det var ett elakt litet vapen som kunde vara förödande effektivt i rätt händer. Och högst osannolikt något som en polis av något slag skulle bära vid gripandet av en tonårsflicka på rymmen.

Nu när Clark var säker på att européns avsikter bara var onda tacklade han honom lätt när han gick förbi. Det fanns gott om icke-asiater på marknaden, och europén ägnade bara den gråhårige Clark en flyktig blick för att han kommit i vägen.

Mannen hade just börjat skjuta ifrån med sin bakre fot när Clark körde klacken rakt mot hans hälsena.

Med en svordom på slovakiska sjönk mannen ihop och rörde sig instinktivt för att skydda sin skadade fot. När mannen nu hade all sin tyngd på det främre benet gav Clark honom en brutal spark från sidan. Människoknän är inte skapta för sidledes rörelser, och ligamenten och brosket praktiskt taget exploderade. Clark ryckte åt sig butterflykniven. Allt hade gått så snabbt och mannen var så uppfylld av smärtan att det fanns goda chanser att han inte ens var helt säker på att det var Clark som bar ansvaret för hans skador.

Trängseln slöt sig om honom när han föll, och Clark gled 32

I DRAKENS SPÅR

sin vana trogen in bland skuggorna. Lisanne var fortfarande kvar där ute och höll koll på den flyende flickan.

Clark hittade dem mindre än trettio meter bort, vid kanten av området med fasta priser där försäljare i blå rockar sålde varor utan prutmån.

Clark trängde sig igenom en klunga bekymrade åskådare – både vietnameser och turister från diverse olika håll – och fick se en annan europé ligga platt på rygg, medvetslös och med blodet sipprande ur en skada ovanför det ena buskiga, svarta ögonbrynet. Den här var kortare än mannen som Clark hade tagit hand om, bredare och med en tillplattad näsa som tydde på att han var boxare – vilket tydligen inte hade varit till någon större hjälp.

Clark spanade efter andra hot, men såg ingenting anmärkningsvärt. En parant försäljerska i himmelsblå rock höll sin telefon mot örat och rabblade upp någonting på vietnamesiska. Clark kände igen ordet för polis.

En bräcklig vietnamesisk kvinna som såg ut att vara i femtioårsåldern banade sig väg genom trängseln med förmanande ljud. Hon bar nunnedok och en bekymrad men sträng min som Clark kände alltför väl igen från sin barndom. När den skrämda flickan fick se nunnan klev hon runt Lisanne och rusade fram för att kasta sig i hennes famn medan tårarna och orden forsade ur henne. Clark uppfattade en del av vad hon sa, men hans kunskaper i vietnamesiska hade blivit minst sagt rostiga efter alla dessa år. Och snyftandet gjorde inte saken bättre.

Han såg på Lisanne och nickade mot marknaden. Båda visste att all kontakt med den lokala ordningsmakten skulle leda till oönskad uppmärksamhet som de verkligen inte behövde. Resten av Kollegiet skulle fortsätta arbeta här en vecka till, och han och hans nya agent hade fortfarande mycket arbete att göra.

33

TOM CLANCY

Nunnan omslöt flickan med sin arm, som när en höna lägger vingen om sina kycklingar, och ledde henne tillbaka åt samma håll som hon kommit från. Snart var de försvunna i människomassan. Hon ville tydligen inte heller ha med polisen att göra. ”Hon hade kommit hit för att träffa systern”, sa Clark med en nick mot nunnan. ”Jag hann bara prata med henne i några sekunder”, sa Lisanne. ”Men som jag förstod det tvingade de där båda typerna henne att prostituera sig på ett par lokala hotell. De hade kommit hit med henne för att träffa en kund på andra sidan gatan och hon tog till flykten … Det är i alla fall vad jag tror att hon sa. Hennes engelska var inte mycket bättre än min vietnamesiska.”

Clark gick bredvid henne och svängde in i en smal sidogång mellan staplar av färggranna tygrullar som nådde nästan ända upp till taket. ”Du fixade den hårige snubben snabbt och effektivt”, sa Clark. ”Det vore intressant att veta hur du bar dig åt.” ”Visst”, sa Lisanne och log. ”Minns du den där betong­ pelaren där jag stod?” ”Det gör jag”, sa Clark som anade fortsättningen. ”Som du själv har sagt”, sa Lisanne. ”Ibland dunkar man en sten i huvudet på skurken, ibland dunkar man skurkens huvud i en sten. Jag är vapnet, jag valde bara hur jag skulle använda verktyget.”

Clark blinkade åt henne. ”Unga dam”, sa han, ”jag tror att du håller måttet.” Han tog fram sin telefon och slog sin svärsons nummer. ”Är ni klara för dagen?” frågade han när mannen i andra änden svarade.

DOLT UNDER YTAN

DEN INTERNATIONELLA BÄSTSÄLJAREN

Ombord en isbrytare i Arktis uppmärksammar en forskare ett märkligt

Sagt om Marc Cameron:

oväsen från en av undervattensmikrofonerna. Till sin fasa inser hon snart vad det är för ljud som fångats upp under det tjocka istäcket. Det

”Skriver klassisk Clancy-action – men ny och förbättrad.”

hon hör är mänskliga skrik.

– Publishers Weekly

I Vita huset får president Jack Ryan reda på att en spion har nästlat

”[Cameron] fortsätter Tom Clancys episka serie

sig in i CIA för att sälja statshemligheter till Kina. Presidenten tvingas

om Jack Ryan, och levererar.”

sätta alla resurser på att hitta spionen vars avslöjanden redan satt flera

– New York Journal of Books

agenter i livsfara.

Samtidigt letar de kinesiska myndigheterna febrilt efter den försvunna

”Cameron har mästerligt skildrat ett strategiskt spel

forskaren Liu Wangshu, vars senaste projekt ryktas revolutionera lan-

som lever upp till Tom Clancys namn.”

dets militära teknik. Kina fruktar att Wangshu sålt sina ritningar till det Tom Clancy

Marc Cameron

TOM CLANCY skrev inte

mindre än arton New York

Times-bästsäljare. Redan hans första roman, Jakten på Röd oktober, fick lysande recensioner och beskrevs som ”den perfekta historien” av USA:s dåvarande presi­ dent, Ronald Reagan. Under de kommande trettio åren etablerade sig Clancy som en omisskännlig mästare på att blanda autentisk realism med intrikata konspira­

– Suspense Magazine

amerikanska försvaret och de är beredda att gå över lik för att den nya tekniken inte ska hamna i rivalernas händer.

I DRAKENS SPÅR är som alla Tom Clancys #1 New York Times­ bästsäljare både skrämmande realistisk och aktuell – som hämtad direkt från verklighetens löpsedlar om spionage och framtidens teknik. ”Det är som att Clancy själv satt vid tangentbordet. Cameron

I DRAKENS SPÅR

”Actionspäckad från första till sista sidan.”

– Red Carpet Crash

UTE I HANDELN NU

är en värdig efterträdare och fansen kommer att bli nöjda.”

– Kirkus Reviews

tioner och knivskarp spänning innan han gick bort i oktober 2013.

MARC CAMERON

AV MARC CAMERON är författaren bakom den bäst­

säljande serien om specialagenten Jericho Quinn. Han tillbringade nästan 30 år inom brottsbekämpning och tjänstgjorde bland annat som federal utredare inom U.S. Marshals Service. 2016 blev han utvald att fortsätta Tom Clancys serie om Jack Ryan och Kollegiet.

ISBN 978-91-89298-47-7

Omslagsdesign av Jon Rosenberg Tom Clancys författarporträtt är taget av David Burnett och Marc Camerons av Victoria Otte

www.bookmarkforlag.se

9 789189

298477

I DRAKENS SPÅR AV MARC CAMERON