9789189298408

XI

Tidigare utgivning i urval: Marianne Jidhoff: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så Mellan fyra ögon När klockan slår fem På sex meters djup De sju som såg Åtta steg bakom Under nio nätter Tio grisar nere Specialutgåva: Jidhoffs jul Kontrahenterna: Det första chiffret En andra allians Er tredje man

Elva änkors man Copyright © Denise Rudberg 2021 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 www.bookmarkforlag.se Omslag: Li Söderberg Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2021 isbn 978-91-89298-40-8 Denna bok trycks på FSC-märkt papper och är klimatkompenserad genom miljöprojekt, godkända enligt Gold Standard och FN:s klimatmål.

Till Carola Faulkner För att du alltid finns där.

För att du alltid säger som det är.

För att du är en himla härlig typ.

Lyckost mig som får vara din vän.

PERSONGALLERI

Marianne Jidhoff: Änka till Hans Larson. Arbetade tidigare som åklagarsekreterare men är numera ansvarig förundersökningsledare. Hon har ett rikt socialt liv med många vänner och stor familj samt hunden Britta. Älskar konst, opera, goda viner, sudoku och att laga mat. Livets stora passion är dock vit tryffelnougat från chokladfabriken Ejes. Är lika stolt som orolig över barnen Nina, Sigrid och Peder. Pappa Harry ingår också i gemenskapen. Sedan ett år tillbaka är Marianne och Torsten Ehn ett par.

Torsten Ehn: Luttrad och erfaren utredare vid tidigare Rikskriminalen. Gjorde karriär inom Polisen då han ingick i den uppmärksammade Huddingegruppen, vilket ledde till rivalitet mellan honom och Hans. Gillar såväl blommor som vin, men älskar sin segelbåt. Gammal tävlingssimmare och uppvuxen söder om Söder i Stockholmsförorten Årsta. Skild från Katrin som han har sonen Noah tillsammans med. Noah bor just nu i Paris där han jobbar som balettdansör. Efter att ha inlett sin relation med Marianne har Torsten valt att sluta på syjuntan för att börja undervisa på Polishögskolan.

7

Augustin Madrid: Polisassistent vars skräddarsydda klädstil är lika kontroversiell i polisens korridorer som hans udda namn. Har en nära relation med fadern, den välrenommerade psykologiprofessorn. Modern, Paloma Madrid, avled tidigt under Augustins uppväxt. Har nyligen avslutat ännu en kärleksrelation och har börjat hitta sig själv och vad han söker i livet.

Syjuntan: Extern utredningsenhet startad av Olle Lundqvist i en tid då många utredningar läckte till pressen. Till en början ingick Marianne, Torsten och Augustin i gruppen men de har nu fått förstärkning av Luka Turin, Veronica Benson och nu senast Mattias Sohlberg. Har sitt kontor i Mariannes fastighet på Östermalm.

Hans Larson: Mariannes avlidne make och pappa till Nina, Sigrid och Peder. Arbetade som åklagare där han tog mycket hjälp av Marianne. Genom arbetet träffade han också flera av sina älskarinnor. Gick bort efter en tids sjukdom vilket ledde till att syjuntan uppstod.

Mattias Sohlberg: Hans Larsons son utom äktenskapet som också valt den polisiära banan. Har just skilt sig och flyttat från Malmö till Stockholm med sin dotter Ella. Har fått en våning i Mariannes hus och ersatt Torsten i syjuntan.

Alexandra Baranski: Chefsåklagare. Frånskild med tre barn. Har tagit över efter Olle Lundqvist, den tidigare chefsåklagaren som var initiativtagare till syjuntan, dit Jidhoff, Ehn och Madrid blev handplockade.

8

Irene Sundberg: Stockholms länspolismästare. Beredd att gå över lik för att nå sina mål. Tidigare älskarinna till Mariannes make Hans Larson.

Lillemor ”Rooten” Rootander: Åklagare. En av Hans Larsons många älskarinnor. Nykter alkoholist.

Nina Larson: Mariannes äldsta dotter och mamma till två barn. Gift med konstnärlige James och bor numera i Stockholm efter en tid i Berlin. Har länge haft en ansträngd men beskyddande relation till modern Marianne.

Sigrid Larson: Mariannes mellanbarn. Konstnärssjäl. Driver ett fashionabelt damskrädderi. Gift med Tom som såg till att Marianne adopterade Britta från hans föräldrar när de flyttade till England.

Peder Larson: Mariannes minsting och ohängde son som hon mutar med sin matlagning. Forskar på Handelshögskolan och har nyligen kommit ur sina alkoholproblem.

Har en nära och innerlig relation med sin morfar, Harry.

Harry Jidhoff: Mariannes far. Pensionerad militär, officer vid flygvapnet. Pigg och energisk. Sitter i många styrelser, och har en ny relation med Titti.

Lola Carlsdotter: Gallerist och en av Mariannes allra närmaste vänner. Lyckligt gift med Philippe.

Eva von Dies: Släkting till Marianne och god vän med 9

hennes barn och Augustin. Bor på Djurgården med sin man Axel. Driver en stiftelse för utsatta kvinnor och barn, tidigare försvarsadvokat.

Johan von Dies: Släkting till Marianne och god vän till hennes barn. Erkänd författare som skriver under pseudonym. Bor i ”Fant-huset” på Djurgården med sin fru Kristin Stolpe och deras två söner.

L P RO O G

P

Alain Paulsson klev ur hissen på fjärde våningen och ordnade sina anletsdrag innan han gick in mot receptionen.

Kvinnan som satt bakom disken såg knappt myndig ut, men så hade han heller ingen vidare koll på dagens ungdom.

Hon log välkomnande.

– Hur kan jag hjälpa er?

Alain harklade sig och sa med låg röst: – Jag har ett avtalat möte med advokat Per Rehnström.

Alain Paulsson heter jag.

– Välkommen. Ni kan sitta ner och vänta så meddelar jag Per att ni är här.

Alain gick mot den beige soffgruppen och slog sig ner i en av fåtöljerna. Den såg mjuk ut men var hård som en träbänk. Han satt stilla och försökte få ner pulsen som rusat sedan han klev in i den anrika byggnaden på Norrmalmstorg. Hans byxor skavde en aning i midjan, det var ett tag sedan han burit kostymen.

– Alain Paulsson?

Han såg upp och möttes av en man i sin egen ålder, men 15

med hår kvar på huvudet och mer spänst i steget. Alain reste sig och sträckte fram handen.

– Tack för att du kunde ta emot mig.

– Inga som helst problem. Den här vägen, tack.

Alain blev visad till ett mötesrum med glasväggar, men Per Rehnström tryckte på en knapp som fick persienner att dras för. Rehnström satte sig vid bordets kortända och slog ihop händerna.

– Så, hur kan jag hjälpa till?

Alain tog fram sin portfölj och lade upp en pappersmapp framför sig. Sedan tog han ett djupt andetag och sa: – Jag tror att jag blivit bedragen.

RSDAG TO

T

En och en halv vecka tidigare Marianne klev in i köket och öppnade balkongdörrarna.

Luften var kyligare än hon trott och små regndroppar slog emot henne. Våren och värmen lät sannerligen vänta på sig det här året, de hade ju trots allt redan passerat första halvan av maj. Hon huttrade till och stängde. Torsten sov fortfarande och hon misstänkte att han skulle göra det en stund till. Han var mer morgontrött än hon, men de trivdes bra med varandras egenheter och vanor som egentligen inte skiljde sig nämnvärt åt. Marianne uppskattade den lilla stunden för sig själv under de tidiga morgnarna. Det var sällan hon vaknade senare än sju och hon gick gärna upp direkt från sängen. När hon var yngre hade hon uppskattat att ligga kvar och morna sig, men numera ville hon mest sitta stilla vid köksbordet och låta dagen ta form.

Hon slog på radion och hennes favorit Eric Schüldts röst fyllde köket. Torsten hade frågat henne om hon bara lyssnade på klassisk musik och hon hade aldrig reflekterat över det. Visst uppskattade hon alla sorters musik, men 19

när det var morgon och dags för frukost var P2 det enda alternativet.

Eftersom hon inte hade någon större lust att gå ut i det urriga vädret öppnade hon frysen i jakt på lämpligt frukostbröd. I det andra facket fanns det hon önskade, surdegsrostbröd från Fabrique. Ett av favoritbagerierna som Marianne besökte minst en gång i veckan. Just det här brödet kallades Mrs Toast och var en något grövre version än maken, Mr Toast.

Med två skivor i brödrosten satte hon på tevattnet. Hon hade två sorters ost att välja på och det blev maasdamer. Den var mild och trevlig och passade nog bra tillsammans med den lite syrliga krusbärsmarmeladen hon fått av Philippe.

Väninnan Lolas makes senaste faiblesse var att koka egen marmelad.

Marianne knöt morgonrocken hårdare kring sig och ställde fram sin frukostkopp.

De hade redan bestämt att stanna i stan den kommande helgen eftersom barnen ville nyttja alla sovrummen på sommarhuset i Dalarö då de bjudit dit några vänner.

Dessutom behövde Torsten lägga sista handen på båten och kanske till och med få den sjösatt om vädret tillät.

Hennes mobil gav ifrån sig ett surrande ljud, ett meddelande från Alexandra Baranski. ”Vaken?”

Marianne log och ringde Baranski.

– Japp, jag är vaken, vad har hänt?

Baranski drack något.

– Ursäkta, jag var bara tvungen att få i mig den första litern kaffe. Herregud så dåligt jag sover nu för tiden. Vad 20

är det med det där jäkla klimakteriet? Jag har ju inte sovit en hel natt på flera år.

– Skaffa tabletter. Plåster! Spray! Ring din läkare och tvinga dem att ge dig allt de har. Sen ska du göra en sån där hormonanalys. Det berättade Nina för mig, alla gör det tydligen. Nina gjorde det nu efter sista graviditeten.

Baranski stönade.

– När man just började slippa den konstanta rädslan över att bli på smällen så ska man istället bli ett sömnlöst psykfall. Fet har jag blivit också, jag har gått upp sex kilo på ett halvår. Hur är det ens möjligt? Jag kommer snart att anta samma kroppsform som Lillemor Rootander om jag inte passar mig.

De skrattade och Baranski fortsatte: – Men du kanske kan fråga Nina om hon vet var man ska gå. Jag behöver helt uppenbart hjälp. Nu till varför jag är uppe i ottan och jagar dig. Du känner ju till Stina Bodén?

– Moderaten som var gift med Dan Åsvall?

– Exakt, han som är journalist och debattör. Arbetade tidigare på tidningen Fokus men gick sen över till Dagens Industri. Nu tror jag att han frilansar. Stina var Moderaternas skattepolitiska talesperson, därefter ställde hon upp i förra valet och gjorde anspråk på att bli skolminister.

Men sen klev hon tillbaka i samband med skilsmässan.

– Varför?

– Utåt sa man att det handlade om skilsmässan och att barnen skulle slippa se sina föräldrars separation figurera i media. Den huvudsakliga anledningen är att hon hade problem med alkohol.

21

– Men hon dricker väl inte längre? Jag har för mig att jag läste det.

– Jo, men under något mer kontrollerade former. Hon hävdar själv att hon, under en period, åt antidepressiva mediciner som gjorde att hon fungerade väldigt dåligt med alkoholen. Vilket jag kan intyga eftersom vi nästan bor grannar. Hon bor två hus bort från mig.

Alexandra Baranski bodde i ett radhus i Sollentuna tillsammans med sina tre barn. Marianne visste att hon umgicks mycket med grannarna på gatan.

– Var det hon du berättade om som helt plötsligt ställde sig upp under en fest för att strippa?

– Exakt, det är hon. Men i samband med skilsmässan, så tog hon det där beslutet att dra ner på alkoholen. I höstas bestämde hon sig för att återgå till politiken och så vitt jag vet så har det fungerat.

– Så vad har hänt?

– Stina var rätt ordentligt knäckt efter skilsmässan eftersom Dan träffade en ny, samma vecka som han flyttade ut. Det har minst sagt varit ett rätt tufft år för Stina. Men som om inte det vore nog så fick Stina Bodén ett märkligt mail för ungefär en månad sen. Någon påstår sig veta att hon har alkoholproblem och hotar att gå till pressen med den uppgiften. Samt en film som visar henne i kraftigt berusat tillstånd. Den visar när hon ramlar runt i sin egen trädgård samtidigt som hennes barn försöker gömma sig bakom utemöblerna.

Marianne Jidhoff suckade.

– Stackars människa.

22

– Ja, men också stackars barn. Trots att jag är hennes granne så hade jag ingen aning om att det var så illa.

– Och vad vill avsändaren?

– Ha pengar. Vilket Stina Bodén tillgodosåg. Tills i förrgår när pengarna var slut varpå ett nytt mail inkommer med information som påvisar hur olämplig hon är som förtroendevald. Och mamma.

– Då kontaktade hon dig?

– Ja, hon satt ute på min trapp och väntade på att jag skulle åka till jobbet. Hon ville inte ringa på och väcka alla. Men jag skulle vilja att vi ber henne komma in, hon är trots allt i en utsatt situation som politiker.

– Absolut, be henne komma in.

Marianne hade just avslutat dödsannonserna i Dagens Nyheter och slog ihop tidningen när Torsten kom ut från badrummet. Han frotterade sitt hår och log mot henne.

– Hur kan du vara så morgonpigg?

Torsten kysste henne mjukt på kinden. Marianne reste sig för att sätta igång vattenkokaren.

– Ingen aning, men jag har alltid varit det. Jag kan nog räkna på ena handen de gånger jag sovit till efter klockan nio.

– När du var tonåring måste du väl ha sovit? Jag minns att jag kunde sova framåt tolv-ett om ingen väckte mig.

Marianne skakade på huvudet.

– Nej, inte ens då. Men så är jag ju också kvällstrött som du märkt, jag är inget vidare rolig som somnar så fort 23

vi sätter på en film. Baranski ringde tidigare, jag skulle behöva åka iväg en stund nu på förmiddagen.

– Vad har hänt?

– En av Baranskis grannar har blivit utsatt för utpressning. Stina Bodén, moderaten.

– Hon som drack?

– Ja, hur vet du det?

– Ingen aning, men alla snackade om det då när hon hoppade av politiken. Att det verkliga skälet var alkoholen, inte skilsmässan. Om jag inte minns fel så var det också ett par kollegor i Sollentuna som plockade upp henne vid några tillfällen. Kraftigt berusad.

Marianne hällde upp vatten i sin tekopp och lät tebladen anta rätt kulör.

– Det här har gått mig helt förbi. Men hur ser din dag ut?

– Jag har ingen föreläsning idag så jag tänkte dra ut till båten och fixa det sista.

– Vill du ha ost och marmelad eller ost och skinka?

Torsten log brett.

– Jag tror dessvärre att jag kommer vara fräck och be om båda.

Marianne log tillbaka och stoppade ner brödskivorna i rosten. Hon ställde fram en tekopp och fyllde på mjölk i den lilla kannan. När brödskivorna var klara reste sig Torsten.

– Du, det är en sak jag funderat på.

Marianne såg upp.

– Vad? Vad allvarlig du låter, nu blir jag orolig.

– Du behöver inte bli orolig, men jag har ett förslag. Vi har ju diskuterat hur vi vill göra gällande att bo tillsammans.

24

Vilket vi i stort sett redan gör. Men sist så nämnde du att jag lika väl kan flytta över mina pinaler hit så vi slipper springa emellan. Jag har funderat och tycker det låter som en väldigt trevlig lösning.

– Fast jag förstår om det inte är optimalt, att du flyttar in hit där jag bott i hela mitt liv. Dessutom tillsammans med Hans.

Torsten skakade på huvudet.

– Det gör mig faktiskt ingenting, jag är så hemvan här så det rör mig inte i ryggen. Dessutom tycker jag det blev så trivsamt när du renoverade förra året. Nej, det jag tänkt på är Dalarö.

Marianne tog en klunk te och svalde. Hon kände hur hjärtat slog lite snabbare.

– Ja, vad har du tänkt?

– Att vi kanske skulle kunna köpa oss något annat. Jag tänker att eftersom du står för våningen här i stan, så kan jag köpa något i skärgården. Eller om du hellre vill att vi gör det gemensamt, det spelar mig ingen roll. Men jag skulle nog väldigt gärna vilja att vi hittade något eget. Och jag har alltid drömt om ett ställe i skärgården. Långt ut där man ser horisonten.

– Du vill alltså att jag lämnar Dalarö?

– Nej, inte lämnar, men kanske att det är bättre att låta dina barn få vara där själva. Med sina familjer.

– Har de sagt något till dig? Att jag är jobbig?

Torsten skrattade.

– Verkligen inte, även om jag visste att du skulle fråga det. Nej, men jag vill inte känna mig som en inkräktare eller den som bara följer med där du är. Jag skulle tycka det var 25

fint med något du och jag skapat tillsammans. Så kan vi hälsa på alla barn när det passar, eller de hälsar på oss.

Marianne tog en klunk till och försökte skapa ordning i huvudet.

– Och Harry?

– Harry bor ju på Dalarö i huset intill med Titti, de verkar väl nöjda med det.

– Och var någonstans i skärgården tänker du dig?

Torsten log.

– Jag har inte tänkt så långt, men jag vet ju vilka områden jag föredrar. Jag förstår om det här kom abrupt och du behöver inte svara nu, men du kan väl i alla fall tänka på det?

Marianne blinkade och såg sedan ut mot balkongen och regnet som tilltog.

– Jag tror du har rätt, det är bättre att jag släpper Dalarö.

Hur vi än bygger och planerar så kommer det att bli trångt med oss alla där. Rent krasst, när vi alla är där samtidigt, så blir vi fyra små familjer som ska dela på allt. Även om vi har separata kök och badrum. Och helt ärligt blir det inte mycket till ledighet med allt spring. Efter förra sommaren var jag helt färdig. Det blir förmodligen ohållbart i längden.

– Ohållbart tror jag inte, men jag tror det vore härligt för dina barn att kunna vräka ut sig lite mer. Och jag skulle tycka att det var härligt med ett ställe där du och jag också kan få vara lite privata.

– Du menar bada nakna?

Torsten flinade.

– Japp, exakt så. Faktiskt vara nakna mest hela tiden, det tycker jag vore toppen.

26

– Tänker du sommarställe eller året runt?

– Helst någon ö dit det går Waxholmsbåtar året runt.

Det får gärna vara öde, men med alla moderniteter.

– Du tänker att vi ska bygga något?

– Absolut ingen aning, men det kan också vara ett alternativ. Eller totalrenovera. Jag som alltid varit så modest och försiktig, jag skulle vilja ta i från tårna.

Marianne lutade sig bakåt i stolen.

– Det låter faktiskt rätt spännande. Tänk om vi kunde hitta en fin tomt, det kan ju ligga något trist litet hus som man kan riva och bygga nytt.

Torsten reste sig och lade ytterligare en skiva i brödrosten.

– Som sagt, fundera på det. Jag skulle tycka det var något väldigt mysigt att göra tillsammans med dig.

27

Jonis Melvin klev upp ur sängen och stängde fönstret han haft öppet under natten. Han bäddade sängen varefter han gick in i badrummet. Efter en snabb dusch borstade han tänderna och tog träningskläderna från torkställningen.

Dagens löprunda fick max bli en timme eftersom han var inkallad på möte. Det senaste årets många distansmöten hade passat honom väldigt bra och numera störde det honom när han var tvungen att infinna sig på plats. Inte för att han inte trivdes med sina kollegor, utan för att det störde de nya rutinerna han skapat sig. Det hade varit en oerhörd lyx att kunna klämma in två längre träningspass per dag, även de dagar det hade varit mycket på jobbet. Att fritt kunna disponera tiden han annars lade på att pendla och på dötiden när man sprang runt mellan olika mötesrum. Jonis begrep inte hur han skulle kunna gå tillbaka till det gamla.

Kvällen innan hade hans mamma ringt och frågat när han skulle hälsa på dem. Han hade som vanligt undvikit att ge henne ett rakt svar och istället börjat prata om annat. Bara tanken på att behöva lägga flera dagar på att resa hem till Umeå och umgås med familjen fick luften 28

att kännas tyngre. Han visste hur de skulle komma med sina oroliga och alltför närgångna frågor kring hans jobb.

Skulle han ut på ett nytt, farligt uppdrag igen? Och hade han träffat någon? Och precis som vanligt skulle de bli besvikna när han inte svarade på någon av frågorna. I hans arbete som yrkesmilitär var han strängt förbjuden att prata om minsta detalj kring hans uppdrag. Vad gällde hans relationsstatus så hade man kanske kunnat tro att de skulle släppa förhoppningen om barnbarn när han nu passerat fyrtio, men icke. Dessutom visste han att de inte skulle vilja veta hur det verkligen låg till. Att han var totalt ointresserad av att ha en relation och att det skulle förbli så. Han hade sex med okända när han behagade, men han skulle aldrig binda sig. Det hade han bestämt så långt tillbaka han kunde minnas. Han trivdes bäst ensam.

Eftersom rundan skulle bli något kortare behövde han ingen frukost. Istället gjorde han bara en dubbel espresso som han drack på stående fot. Det fick bli gröt när han kom hem istället.

Jonis snörde på sig joggingskorna och tryckte in hörlurarna i öronen. Låste dörren bakom sig och småsprang nerför trapporna. I porten mötte han sin granne, de hade sprungit på varandra oroväckande ofta de senaste veckorna.

Hon log brett och det var tydligt att hon ville stanna och prata, men Jonis pekade på sina lurar för att indikera att han var upptagen i ett samtal.

Han sprang ner mot trafikljusen och joggade på stället innan det slog om till grön gubbe. Benen kändes lätta, det fanns nog en chans att han skulle kunna få till en riktigt bra tid.

29

Marianne fönade håret och såg på klockan, hon skulle hinna sätta upp det på värmespolar.

Baranski skulle vara på plats klockan tio och resten av syjuntan var kallade. Dessutom var det Mattias första dag i gruppen. Marianne var tvungen att erkänna att hon var nervös över hur det skulle fungera. Att Hans son skulle ta över Torstens plats i deras externa utredningsenhet. Det var ju inte självklart att det skulle fungera, även fast de hade provat på att arbeta tillsammans under hösten. Mattias var nu dessutom inflyttad i våningen under henne, tillsammans med sin tonårsdotter. De hade ätit några middagar tillsammans men inte hunnit umgås mycket mer än så.

Mattias hade haft fullt upp att hantera sin skilsmässa som till en början verkade okomplicerad, men sedan försvårats när hans exfru återigen ändrat sig och skulle flytta tillbaka till Malmö igen. Men både Mattias och hans dotter hade vägrat och nu hade det äntligen lagt sig. Dottern som snart fyllde arton åkte sporadiskt och hälsade på sin mamma under någon helg, men hade hittat ett stort nytt umgänge i Stockholm och gymnasiet hon gick på. Både 30

hon och Mattias älskade sin nya stad. Marianne misstänkte att Mattias hade börjat dejta någon, men ville inte ställa frågan. Han fick berätta när det kändes naturligt. Marianne var också glad över hur enkelt allt kändes med Mattias, en person hon ju aldrig fått möjligheten att träffa tidigare.

Dessutom var Nina, Sigrid och Peder oerhört glada över att få lära känna sin bror.

I syjuntans lokaler hade man skapat en avskild del med soffa, fåtöljer och en mjuk matta som fångade upp onödiga ljud. Det var tänkt att huvudsakligen tjäna som mötesrum, men kunde också användas som förhörsrum i särskilda fall.

Samtalen gick att filma och spela in med relativt enkel teknik. Baranski hade insisterat på detta eftersom hon visste att många var obekväma med att ta sig till polishuset på Kungsholmen när det gällde vittnesmål eller saker som kunde vara känsliga. Stina Bodén visades in i sällskap med Alexandra Baranski. Stina var lång, till och med längre än Baranski som Marianne visste var närmare 180 centimeter. Håret var blont och kraftigt, huden mjölkvit vilket förstärktes av de ljusa ögonen. Kroppsbyggnaden var kraftig och kläderna mer åt det praktiska hållet, med ett försök att piffa till den beige bomullskostymen med en kulört scarf.

Marianne reste sig och sträckte fram handen.

– Marianne Jidhoff, vad kan jag erbjuda dig? Kaffe, te?

En läsk?

– Gärna en kaffe, tack. Med mjölk om det finns.

– Givetvis. Slå er ner så ordnar jag. Baranski? Svart?

31

– Alltid.

Marianne gick till det välutrustade pentryt och såg till att alla fick det kaffe de önskade varefter hon lade några småkakor på ett fat.

– Tack snälla, vad snällt att ni kunde ta emot mig redan idag. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig.

Marianne log.

– Har man Alexandra Baranski som granne så behöver man aldrig ställa sig den frågan. Men Stina, du får hemskt gärna berätta för mig vad det är som har hänt.

– Någon har skickat en film till mig. En helt fruktansvärd film där jag raglar omkring i min egen trädgård och mina barn tvingas gömma sig för mig.

– Har du någon aning om vem som kan ha skickat filmen?

– Tyvärr inte. Jag har försökt att komma på något vettigt, men jag kan inte begripa vem som gjort det här. Den är ju filmad hemma hos mig, vem har smugit sig in där?

– Kan det finnas någon i din närhet som filmat utan din vetskap? Någon du umgås med? Din man?

Stina Bodén skakade på huvudet.

– Nej, jag är skild. Och ingen av mina vänner skulle göra något sånt. Och visst har jag en massa människor runt mig som inte delar mina politiska åsikter, men hur skulle de ha fått tillgång till den här filmen? Det går inte ihop.

Marianne log.

– Börja från början, berätta vem du är och hur ditt liv ser ut. Du är skild, börja med din exman. Hur träffades ni?

– Jag och Dan träffades när vi pluggade på universitetet för nästan tjugo år sen. Båda läste en extrakurs i sociologi.

32

Flyttade ihop nästan på en gång, i hans studentlägenhet i Solna. Vi förlovade oss efter bara ett år men sen tog det ett tag innan vi skaffade barn. Först ville inte jag, sen ville han vänta.

– Hur gamla är barnen idag?

– Tretton och femton. Dans föräldrar hjälpte oss med handpenningen så vi kunde köpa radhuset. Sen dog min pappa och då amorterade vi bort en del av lånen. Vilket gjorde att vi hade en bra och stabil ekonomi som bland annat gav möjligheten att Dan kunde vara hemma i ett år och skriva på en bok.

– När gav han ut den?

– Den gavs aldrig ut, han blev refuserad. Men på det stora hela hade vi det ganska bra. Visst var det mycket tjafs om tid och sånt när barnen var små, men vi fick det ändå att funka.

– Varför skilde ni er?

Stina Bodén skruvade på sig och tog en klunk kaffe innan hon svarade: – Vi hade det rätt tråkigt, en trist ton mellan varandra.

Jag började må dåligt, kanske egentligen inte så mycket på grund av relationen utan bara rent allmänt. Så jag fick antidepressiv medicin och började gå i terapi. I samband med allt så blev det väldigt fel när jag drack alkohol. Vilket jag tyvärr ändå inte slutade med. Dan hade redan börjat tröttna på att jag ständigt var orkeslös och grinig och aldrig orkade göra något. Mot slutet, inte ens med barnen. Sen när mina blackouter kom tätare så gav han mig ett ultimatum.

Jag lovade att sluta dricka, vilket jag gjorde under ett år.

Men vår relation blev ändå inte bättre och efter en lång 33

semester sa vi till slut att vi skulle separera. Och då började jag testa att dricka alkohol igen. Först bara i väldigt små mängder, men efter ett tag så slutade jag hålla igen. Men jag undviker att dricka när jag är ensam med barnen.

– Hur länge sen är det ni separerade?

– Ett år sen. Jag bor kvar i huset och han har flyttat tillbaka till Solna med sin nya och de ska snart få barn.

– Och barnen? Bor de varannan vecka?

– Till en början gjorde de det, men när Dan träffade sin nya så funkade det inte längre. De gillade inte henne och Dan tyckte jag motarbetade henne. Vilket jag inte gjorde, jag vill att de ska vara med sin pappa. Men hon tycker att våra barn är bortskämda och ouppfostrade, och Dan håller med henne. Säger att det är jag som låter dem få precis som de vill och inte ställer några krav.

Baranski stönade.

– Om man kunde få en enda krona för VARENDA kärring till ny kvinna till en frånskild snubbe med barn som säger så om sina bonusbarn. Om det vore sant skulle femtio procent av alla Sveriges barn vara bortskämda monster. Går man in på debattforum eller konton på sociala medier så är detta exakt vad som skrivs. Att ingen jävel kan vara den vuxna i rummet är obegripligt. Och jag vet, i ditt fall Stina, att dina ungar är motsatsen till bortskämda. De är fina inkännande barn som alltid hjälper till och ställer upp.

Jag vet att Jenny Strömstedt skrev en grymt bra krönika på det här ämnet. Och att man inte fattar hur illa man gör barnen?

– I alla fall så bor barnen inte där längre, vilket är väldigt sorgligt. De saknar sin pappa jättemycket och nu det sista 34

året hörs de knappt ens på telefon. Han ringer dem max en gång i veckan. I julas försvann han bara iväg till Kanarieöarna i tre veckor utan att ens berätta att han skulle resa bort.

– Underhåll? Hur gör ni med det?

– Jag låter det bara vara. Just nu orkar jag inte ha någon kontakt, det tar för mycket energi. Vi har så vi klarar oss ändå. Men blir jag av med jobbet kommer det se annorlunda ut. I alla fall så var jag ganska knäckt efter skilsmässan, inte för att jag saknade Dan utan för att jag kände mig ensam och misslyckad.

Marianne nickade.

– Vilket nog är känslor du delar med många i samma situation.

Stina Bodén log tacksamt och fortsatte: – Till slut lyckades en kompis övertala mig att testa online-dejting. Som offentlig person, och politiker, har jag vissa svårigheter med att bara hitta någon ute på krogen eller liknande. Så jag skapade en profil på Match, men vågade inte skriva ut mitt namn. Istället skrev jag mitt mellannamn tillsammans med min mammas flicknamn.

Det blev Margareta Nordin. Däremot la jag ut riktiga bilder på mig, även om man inte kan se att det är jag om man inte känner mig väl. Och alla andra uppgifter som ålder och sånt stämmer.

– Och du fick svar?

– Jag fick ganska många svar rätt snabbt. Vilket verkligen förvånade mig, tills jag insåg att det nog var såna som skriver till en massa olika för att se var de får napp. De skrev rätt allmänna saker och inget som direkt fångade mitt intresse. Men så var det kanske tre-fyra stycken som 35

verkade intresserade på riktigt. Jag hade varit hård i min kravlista på akademisk utbildning och fast anställning och där föll en del bort helt naturligt.

Marianne lutade sig något framåt.

– Förlåt om jag är nyfiken, men hur detaljerad är man i sin beskrivning? Skriver man längd och vikt till exempel?

Hur mycket man tjänar?

– Nja, det där varierar. Vissa skriver ut precis allt, men jag var ju tvungen att vara ganska anonym. De allra flesta får ju svar bara på sina bilder. Där hade jag inte så mycket att komma med.

– Men de som svarade dig, hade de bilder?

– Ja, nästan alla har det. Därför är det ovanligt att man ens får svar om man själv är mer anonym. Det finns också nätverk där man måste bli rekommenderad för att komma med. Vilket jag faktiskt blev via en vän, men då kände jag att det istället fanns en risk för att alla ändå skulle få reda på vem jag var. Det är en sak att vara en känd politiker och en sak att vara en vanlig känd person. Som politiker så löper jag helt andra risker än till exempel en skådespelare eller författare. Även om de säkert är rädda för helt andra saker.

Marianne suckade.

– Usch, det låter inte helt lätt det där. Men du fick flera intressanta svar och hur gjorde du då? Svarar man direkt?

– Jag väntade ett par dagar och svarade sen på de fyra mest intressanta. Men fortfarande inom forumet, de är tydliga med att man ska vara försiktig med att lämna ut privat information innan man känner sig trygg med den man kommunicerar med.

36

Alexandra Baranski fyllde i: – Det är precis som Airbnb. Så länge man skickar meddelanden via dem så kan de garantera en säker affär. Annars håller inte deras garantier etcetera.

Stina Bodén fortsatte: – En av dem svarade direkt att han mest skrivit på skoj och att han egentligen fortfarande var i en relation. Inte helt ovanligt efter vad jag förstått.

Baranski nickade.

– Man går ut och sonderar terrängen innan man tar klivet. Kanske egentligen inte så mycket värre än att ta en krogrunda på stan med polarna?

Marianne gjorde en grimas.

– Även fast jag nog tycker att det här känns något mer utstuderat. Nåväl, men de andra tre fortsatte du höras med?

– Exakt, två av dem bodde en bit från Stockholm. En i Halmstad där han jobbade som lärare, frånskild med tre barn. Verkade väldigt gullig och skrev bra. Men det var något med bilderna, han såg liksom så himla snobbig ut, alldeles för snobbig för att vara lärare. Backslick-frisyr och snygga kläder. Jag blev faktiskt stressad, en sån kille skulle jag aldrig vara bekväm med. Även om han faktiskt skrev väldigt gulligt, han formulerade sig otroligt bra och verkade uppriktigt intresserad och nyfiken. Men han var tio år yngre, det var jag också orolig över. En annan bodde utanför Borås och arbetade som innesäljare på något textilbolag.

Var lika gammal som jag, men hade två vuxna barn. Kunde tänka sig att börja om igen med ny familj, det fick mig väl att backa lite. Jag vill inte ha fler barn.

37

Stina Bodén harklade sig innan hon tog sats och fortsatte: – Och sen var det Lasse. Född i Göteborg, son till en fiskhandlare. Frånskild med en vuxen dotter. Jämngammal med mig och väldigt tydlig med att han inte ville ha fler barn. Bosatt i Stockholm sen tjugofem år, före detta yrkesmilitär. Pluggade på IHM efter att han sålt familjeföretaget och ville bli något som gav större frihet. Han säger inte exakt vad han jobbar med men antyder att det är som ”konsult inom säkerhet”. Skilde sig för tre år sen, bor ensam kvar i huset i Kärrtorp. Exfrun flyttade till Spanien med sin nye och driver något sportmärke där.

Marianne log.

– Vad var speciellt med Lasse?

Stina Bodén log brett: – Allt. Han är lång, nästan en och nittiofem och jag har alltid känt mig stor jämfört med många killar. Även min exman som nästan var jämnlång med mig. Lasse har en humor som är väldigt speciell och i början när vi skrev till varandra så undrade jag nästan om det var någon av mina tjejkompisar som låtsades vara honom. För det var precis som om vi hade känt varandra väldigt länge. Exakt samma tonfall, vi till och med störde oss på exakt samma saker. Allt från hur folk beter sig i kön på Ica till hur man kör bil på motorvägen. Lasse älskar att laga mat, vilket jag också gör. När vi hade skrivit till varandra i exakt en vecka skickade han en meny till mig som han bad mig laga. För att vi sen skulle äta den på samma tidpunkt. Som att vi var på dejt, även om vi var på varsitt håll.

Stina snyftade plötsligt till och skakade sedan på huvudet.

– Förlåt, jag förstår hur otroligt pinsam jag låter. Men 38

det var så många saker. Saker som vi delade och hade gemensamt. Jag har, helt ärligt, aldrig någonsin klickat så med en annan människa förut. Inte ens med mina gamla vänner. Det var, är, något otroligt speciellt. Och, även fast vi aldrig har träffats eller knappt pratat med varandra, så är det vi har väldigt starkt. Det är som att han skriver det jag tänker.

Stina Bodén svalde och lutade sig tillbaka i fåtöljen.

– Det är därför som jag blev helt skräckslagen när jag började misstänka att det var Lasse som låg bakom det material som någon började skicka. Fråga mig inte hur eller varför, men jag är bara rädd för att det är han. Det är något i hans sätt att uttrycka sig som jag känner igen. Men jag kan inbilla mig och jag kan inte fatta hur han i så fall fått tag i den där hemska filmen.

39

XI Bedragen romans Stina Bodén, en nyskild och ryktesomsusad politiker, kontaktar polisen efter att ha blivit utsatt för utpressning.

Hon kan inte skaka av sig den olustiga känslan att hennes nya förälskelse, som hon mött via en dejtingsida, på något vis ligger bakom hoten.

Samtidigt försöker änkemannen Alain Paulsson att börja om efter hustruns bortgång. Under ett helt liv har han dolt sin sexuella läggning men inom honom spirar hoppet om den stora kärleken. Ska han våga blotta sin hemlighet? Och går det ens att börja om i hans ålder?

Nätdejting, medial blottläggning och snåriga samtyckeslagar. Detta är den elfte, fristående romanen i Denise Rudbergs Elegant crime-serie om den erfarna och livsnjutande förundersökningsledaren Marianne Jidhoff och kollegorna på Syjuntan – den särskilda utredningsenheten på Östermalm.

Denise Rudberg har skrivit flera framgångsrika romanserier under tjugo års tid med mer än fyra miljoner sålda böcker.

ISBN 978-91-89298-40-8

9 789189

298408

XI