ROBERT
HARRIS VEDERGÄLLNING ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND
BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se V2 © Canal K 2020 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2021 Översättning: Svante Skoglund Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto, Alamy Författarfoto © Peter von Felbert Robert Harris has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act, 1988, to be identified as the author of this work. Det här är ett fiktivt verk. Namn och karaktärer är produkter av författarens fantasi, och eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är helt slumpmässiga. Tryck: ScandBook AB, Falun 2021 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label. isbn: 978-91-89298-00-2
Till minne av Sonny Mehta 1942–2019
författarens kommentar
Den här historien utspelar sig under fem novemberdagar år 1944 och bygger på verkliga händelser. Raketanfallen mot London ägde rum med de följder och i den ordning som här beskrivs. Tyskarna avfyrade sina V-2-missiler från skogarna runt Scheveningen vid den nederländska kusten. Britterna iscensatte ett motangrepp, där medlemmar i WAAF – den kvinnliga hjälpflygkåren – spelade en avgörande roll. Jag har försökt skildra både det tyska raketprogrammet och arbetet med bildtolkning på RAF:s anläggning i Medmenham så sanningsenligt som möjligt. Men Vedergällning är trots allt en roman. Bortsett från kända historiska gestalter som Wernher von Braun och SS-generalen Hans Kammler är personerna i boken och deras levnadsöden påhittade. För läsare som vill fördjupa sig i nazisternas V-2-projekt finns en litteraturförteckning i slutet av boken. Robert Harris Juli 2020
1 En lördag förmiddag i slutet av november år 1944 – i en hangar i den nederländska badorten Scheveningen – låg tre ballistiska missiler, var och en närmare femton meter lång, i sina stålvaggor som bortklemade patienter på en privatklinik, med inspektionsluckorna öppna, kopplade till monitorer och ompysslade av tekniker iklädda den tyska arméns bylsiga grå bomullsoveraller. En ovanligt bister vinter – krigets sjätte – hade redan gjort sitt intåg. Det var som om kylan smög sig upp från betonggolvet – genom sulorna även på de grövsta kängorna – och trängde ända in i märgen. En av männen tog ett steg bort från arbetsbordet och stam pade med fötterna för att hålla blodcirkulationen igång. Han var den enda i hallen som inte bar uniform. Den mörkblå förkrigskostymen med pennor i bröstfickan och den luggslitna rutiga slipsen avslöjade att han var civilist – och man skulle nog ha gissat på matematiklärare eller möjligen nyutnämnd universitetslektor i något naturvetenskapligt ämne om man inte hade fått syn på oljan runt hans nedbitna naglar och tänkt: jaså, jaha, en ingenjör. Han hörde Nordsjön knappt hundra meter bort, vågorna som oavbrutet rullade in och bröts mot stranden, skriken från
9
ROBERT HARRIS
måsarna som kastade sig av och an i vinden. Hans tankar var uppfyllda av minnen – alltför många minnen, om sanningen ska fram. Han hade god lust att sätta på sig hörselkåporna i ett försök att stänga ute dessa tankar, men det skulle bara göra hans yttre ännu mer avvikande. Och dessutom skulle han vara tvungen att ta av sig skydden hela tiden, eftersom han bombarderades med frågor – om framdrivningsenheten eller trycket i etanoltanken eller kablaget som användes när raketen skulle växla över från markström till sin egen kraftförsörjning. Han återgick till sitt arbete. Strax före klockan halv elva drogs en av de stora, hjulförsedda ståldörrarna i andra änden av den stora hallen åt sidan och männen som stod närmast stramade upp sig i givakt. Överste Walter Huber, befälhavare för artilleriregementet, klev in tillsammans med lite av det iskalla regnet. Vid hans sida gick en man i svart skinnrock med ett SS-emblem i silver på slaget. ”Hallå där, Graf!” hojtade översten. Vänd bort huvudet, reagerade Graf instinktivt, ta upp lödkolven, luta dig fram över bänken, försök att se upptagen ut. Men det gick förstås inte att undkomma Huber. Hans röst dånade som om de befann sig ute på ett exercisfält. ”Så det är här ni håller er undan, Graf. Jag har med mig någon som gärna vill träffa er.” De höga läderstövlarna knarrade när han stegade ut på verkstadsgolvet. ”Tillåt mig presentera SSsturmscharführer Biwack från NSFO-kontoret”, sa han och ledde fram besökaren. ”Biwack, det här är doktor Rudi Graf från arméns forskningscentrum i Peenemünde. Graf är vår tekniske sambandsofficer.” Graf besvarade besökarens Hitlerhälsning en smula avvaktande. Han hade förstås hört talas om NSFO, Nationalsozialistischer Führungsoffizieren, men aldrig träffat någon av dessa politiska
10
VEDERGÄLLNING
officerare som nyligen på führerns order skickats ut i armén för att stärka stridsviljan. De hade snabbt blivit ökända för sin fanatism. Och ju sämre kriget gick, desto fler tycktes de bli. SS-mannen, som var i fyrtioårsåldern, betraktade Graf. Han gav inget ovänligt intryck. Han kostade till och med på sig ett leende. ”Så ni är ett av de där snillena som ska vinna kriget åt oss?” ”Det är jag inte så säker på.” ”Graf vet allt som är värt att veta om våra raketer”, sköt Huber snabbt in. ”Han kan svara på era frågor.” Han vände sig mot Graf. ”Sturmscharführer Biwack ingår från och med nu i min stab. Han har förstås genomgått den erforderliga säkerhetskontrollen, så ni kan berätta allt för honom.” Han såg på klockan. Det var uppenbart att han hade bråttom därifrån. Huber var en av den gamla stammens preussare och hade tjänstgjort som artilleriofficer i förra kriget – han tillhörde därmed den krets som fått försämrat anseende efter att några höga militärer försökt spränga Hitler i luften. Det sista Huber önskade var en fullblodsnazist som hängde honom i hasorna. ”En av Seidels grupper ska avfyra en raket om en halvtimme. Jag tror säkert att vår nykomling här vill vara med.” Han gav Graf en uppmuntrande nick – ”Utmärkt!” – och så försvann han. Biwack ryckte på axlarna och såg menande på Graf. Dessa gamla stötar – vad ska vi ta oss till med dem? Han nickade mot arbetsbänken. ”Så vad är det ni håller på med just nu?” ”Lagar en transformator i styrsystemet. De tål inte kylan så väl.” ”Nej, vem gör det?” Biwack satte händerna i sidorna och såg sig omkring. Han fastnade med blicken på en av raketerna. Vergeltungswaffe Zwei – så löd den officiella beteckningen. Vedergällningsvapen två. V-2. ”Vilken skönhet! Jag har hört
11
ROBERT HARRIS
talas om dem, förstås, men aldrig sett någon i verkligheten. Ja, jag är gärna med på nästa uppskjutning. Går det för sig, tror ni?” ”Naturligtvis.” Graf suckade inombords och hämtade hatt, halsduk och regnrock från krokarna vid dörren. Den hårda vinden pressade regnbyarna från havet in på sidogatorna mellan de övergivna badhotellen. Piren hade förstörts i en eldsvåda året innan. De svärtade stålbalkarna stack upp ovanför de skummande vågorna som masterna på ett förlist fartyg. Stranden var nedlusad av taggtråd och stridsvagnshinder. Utanför järnvägsstationen hängde en sliten turistaffisch från tiden före kriget, föreställande ett par eleganta damer i randiga baddräkter och klockhattar, som kastade en boll mellan varand ra. Lokalbefolkningen hade tvingats bort. De enda människor som syntes var soldater, de enda fordonen var arméns lastbilar och de enorma släpen som användes för att förflytta raketerna. Under promenaden till uppskjutningsplatsen förklarade Graf hur det hela fungerade. V-2-robotarna fraktades på järnväg från fabriken i Tyskland, nattetid för att undvika att de upptäcktes av de allierades bombplan. Tjugo pjäser per leverans, två eller tre leveranser i veckan, samtliga med London som mål. Samma antal sköts iväg mot Antwerpen, men för dem använde man uppskjutningsplatser i Tyskland. SS hade sin egen anläggning i Hellendoorn. Trupperna som var förlagda här utanför Haag hade fått order att avfyra robotarna inom fem dagar från leveransen. ”Varför så bråttom?” ”Ju längre de utsätts för kyla och väta, desto fler fel drabbas de av.” ”Och är det många fel på dem?” Biwack skrev ned Grafs svar i sin anteckningsbok. ”Ja, det är det. Alltför många.”
12
VEDERGÄLLNING
”Vad beror det på?” ”Tekniken utvecklas hela tiden, så vi måste göra justeringar. Vi har redan gjort mer än sextiotusen modifieringar av prototypen.” Han var på väg att säga att det mest anmärkningsvärda inte var alla misslyckade uppskjutningar, utan att de överhuvudtaget fick upp så många raketer som de gjorde. Men det sa han inte. SS-officerens beteende gjorde honom misstänksam. ”Får jag fråga varför ni gör anteckningar? Ska det bli en … rapport?” ”Inte alls. Jag vill bara vara säker på att jag verkligen förstår allt. Har ni arbetat länge med våra raketvapen?” ”I sexton år.” ”Sexton år! Kan det verkligen vara möjligt? Hur gammal är ni, om jag får fråga?” ”Trettiotvå.” ”Lika gammal som professor von Braun med andra ord. Jag antar att ni båda arbetade på testanläggningen i Kummersdorf tillsammans?” Graf sneglade på SS-officeren. Så han hade förhört sig om von Braun också … Det fick honom att känna sig illa till mods. ”Ja, det stämmer bra det.” Biwack skrattade. ”Ni är så unga, ni raketgrabbar!” De hade lämnat stadens centrum bakom sig och gick nu in i ett glest bebyggt ytterområde. Scheveningen omgavs av skog och sjöar. Graf tänkte ofta på hur vackert det måste ha varit före kriget. Bakom dem tutade en förare frenetiskt och tvingade dem åt sidan. Några ögonblick senare dånade en lastbil med ett enormt Meillerwagen-släp förbi med en V-2-robot i en hydraulisk vagga – fenorna först, närmast hytten, sedan den långa kroppen och till sist noskonen, som stack ut bakom ekipaget och var bestyckad med en stridsspets på ett ton. Tre kamouflerade tankbilar körde direkt efter. Graf kupade
13
ROBERT HARRIS
händerna och ropade in i Biwacks öra: ”Etanol … flytande syre … väteperoxid … levereras med samma tåg som robotarna. Vi tankar inte raketerna förrän på uppskjutningsplatsen.” Efter att det sista fordonet försvunnit runt kröken återtog de båda männen sin promenad. ”Ni är inte rädda för de allierades bombplan?” ”Jo, självklart. Dygnet runt. Men tack och lov har de inte hittat oss än.” Graf granskade himlen. Enligt Wehrmachts meteorologer skulle en lågtrycksfront passera norra Europa den här helgen. Molnen var grå och regntunga. RAF skulle knappast ge sig ut i sådant busväder. När de kommit in en bit bland träden hejdades de av en vägspärr. Vid bommen stod en SS-vakt. Graf spanade längre in i skogen. Ytterligare en vakt, med en stor schäfer i koppel, kom mot dem genom den fuktdrypande växtligheten. Hunden stannade för att kissa och glodde sedan på Graf och nykomlingen. Vakten vid bommen lät kulsprutan hänga över axeln och sträckte fram handen. Fastän Graf varit med på massor av uppskjutningar verkade det roa SS-vakterna att låtsas som om de aldrig sett honom tidigare. Han stoppade in handen innanför rocken, fiskade upp plånboken och tog fram sitt identitetskort. Ett litet fotografi råkade följa med och singlade ned på vägen framför dem. Innan Graf hunnit reagera hade Biwack böjt sig ned och plockat upp det. Han studerade kvinnan på bilden och såg på ingenjören med ett leende. ”Er hustru, antar jag?” ”Nej.” Graf tyckte inte om att se fotot ligga där i SS-officerens hand. ”Hon var min fästmö.” ”Var?” Biwack satte på sig en begravningsentreprenörs professionellt deltagande min. ”Jag beklagar.” Han lämnade tillbaka bilden. Försiktigt stoppade Graf tillbaka den i plånboken.
14
VEDERGÄLLNING
Han var väl medveten om att SS-mannen förväntade sig en förklaring, men han hade ingen lust att gå honom till mötes. Bommen lyftes upp. Vägen, som kantades av eleganta gatlyktor i smide och var tänkt för avkopplande promenader och cykelturer, täcktes av kamouflagenät. Den omgivande skogen verkade öde. Men när de kommit in en bit märkte de att det gick stigar åt både höger och vänster. Det som var regementets huvudverksamhet skymtade mellan stammarna: tält för förvaring av materiel, tält för testning, mängder av fordon, ett tiotal missiler insvepta i kamouflagefärgade presenningar och gömda under trädkronorna. Den fuktiga luften förmedlade ljudet från kommandorop, surrande generatorer och motorer som gasades. Biwack hade slutat ställa frågor och skyndade ivrigt på stegen. Till höger om dem blev skogen glesare. Mellan grenarna fick de syn på en tjärn, blygrå, som hade en ö i mitten med ett pittoreskt litet båthus. De kom fram till en kurva. Graf visade med en gest att de skulle stanna här. Tvåhundra meter längre fram, mitt på vägen, till en början svår att urskilja på grund av den brungröna kamouflagemålningen, stod en V-2-robot på sin plattform, klar för uppskjutning så snart elkabeln från stålmasten bredvid kopplats bort. Det var helt stilla runt omkring den. Från tanken med flytande syre strömmade ånga som genast kondenserades så att det såg ut som andetag. Det var som om de råkat stöta på ett imponerande vilddjur i skogen. Instinktivt sänkte Biwack rösten och frågade: ”Kan vi gå lite närmare?” ”Nej, det vore inte säkert.” Graf pekade. ”Ni ser att de kört bort tankbilarna. Det betyder att soldaterna har tagit betäckning i diket och att det är dags för uppskjutning vilket
15
ROBERT HARRIS
ögonblick som helst.” Han plockade fram ett par hörselkåpor ur rockfickan. ”Jag föreslår att ni sätter på er de här.” ”Och ni, doktor Graf?” ”Jag klarar mig utan.” Biwack viftade undan kåporna. ”Då gör jag också det.” En signal hördes. En uppskrämd skogsfågel – en riktig överlevare, tänkte Graf, eftersom soldaterna gärna drygade ut matransonen genom jakt på småvilt – lyckades ta sig upp ur undervegetationen och flaxa iväg mellan träden. Fågelns hesa, förskräckta skri lät som ett svar på soldaternas signal. ”Tom väger raketen fyra ton. Tolv och ett halvt ton med full tank”, upplyste Graf. En röst hördes i högtalaren: ”Tio … nio … åtta … sju …” Gnistor hade börjat dala från robotens undersida och lyste som eldflugor i novemberdiset. Plötsligt formade de en lysande orange stråle. Löv, grenar, grus, jord flög upp i luften ovanför vägen. Graf vände sig mot Biwack och ropade: ”Vid tändningen matas bränslet fram av gravitationen. Det ger en dragkraft på åtta ton – vilket alltså är mindre än vikten. Men så snart motorn kommit igång slås turbopumpen på så dragkraften stiger till tjugofem …” ”… tre … två … ett!” Grafs ord uppslukades av det tjutande vrål som nu skar genom luften. Han satte händerna för öronen. Den elektriska navelsträngen avlägsnades. Turbopumpen tryckte in en blandning av etanol och flytande syre i förbränningskammaren, där ett ton bränsle förbrukades på sju sekunder och alstrade – i alla fall enligt vad de påstod i Peenemünde – det kraftigaste dån som människan någonsin framkallat. Graf tyckte att raketen fick hans kropp att skaka. Han kände en stöt av varm luft i ansiktet. De omgivande trädstammarna lystes upp.
16
VEDERGÄLLNING
Det spelade ingen roll hur många uppskjutningar Graf varit med om, han kände sig alltid lika överväldigad – och, nästan som en reflex, också orolig för att något skulle gå fel. Först rörde sig projektilen inte ur fläcken utan betedde sig som en sprinter med fötterna kvar på startblocket en hundradels sekund efter att signalen ljudit. Sedan sköts den plötsligt rakt upp i luften, ridande på en femton meter hög eldstråle. En åskliknande knall rullade fram över skogen. Graf sträckte på halsen för att kunna följa robotens bana. Han räknade tyst och hoppades att den inte skulle explodera. En sekund … två sekunder … tre sekunder … Efter exakt fyra sekunder i luften aktiverades en tidsinställd omkopplare i ett av styrsystemets fack så att roboten, som redan befann sig på ett par kilometers höjd, började luta framåt i 47 graders vinkel. Den här manövern gjorde alltid Graf en smula besviken. Helst hade han sett att raketen fått fortsätta upp i rymden. Han såg en sista glimt av de röda avgaserna in nan farkosten försvann bland molnen på sin färd mot London. Graf tog ned händerna från huvudet. Stillheten återvände till skogen. Det enda som fortfarande påminde om V-2-raketen var ett dovt och avlägset surrande ljud, och det försvann snart. Sedan hördes bara fågelkvitter och regndropparnas smatter. Soldaterna hade kravlat upp ur diket och gått fram till uppskjutningslavetten. Två män i brandsäkra skyddskläder rörde sig stelt som djuphavsdykare. Långsamt sänkte också Biwack händerna. Han var röd i ansiktet och ögonen hade fått en onaturlig glans. För första gången under hela morgonen tycktes sturmscharführer Biwack sakna ord.
2 Sextiofem sekunder efter start, då missilen nått en höjd på nästan fyrtio kilometer och en hastighet på runt fyratusen kilometer i timmen, ströp en accelerometer bränsleförsörjningen till motorn, samtidigt som en omkopplare aktiverade stridsspetsen i noskonen. Från och med detta ögonblick var roboten ballistisk, det vill säga den följde samma slags bana, den så kallade kastparabeln, som en sten som skjuts iväg med en katapult. Hastigheten fortsatte dock att öka. Kursen var 260 grader västsydväst. Det tänkta målet var järnvägsstationen Charing Cross, som i tyskarnas beräkningar representerade Londons mittpunkt. Så länge roboten hamnade inom en mil från stationen ansågs det vara en fullgod träff. Nästan samtidigt som V-2-raketen förbrukat allt drivmedel steg en tjugofyraårig kvinna vid namn Kay Caton-Walsh – hon hette egentligen Angelica men alla kallade henne Kay, för att det lät bättre ihop med Caton – ut ur badrummet i en våning på Warwick Court, en smal gata nära Chancery Lane i Holborn, halvannan kilometer från Charing Cross-stationen. Hon hade svept in sig i den korta, skära handduk som hon tagit med sig från landet, och i handen höll hon sin necessär med tvål, tandborste, tandkräm och favoritparfymen, Guerlains L’Heure Bleue, som hon just applicerat frikostigt både bakom öronen och på insidan av handlederna.
19
ROBERT HARRIS
Hon njöt av att känna den tjocka mattan under de bara fötterna – hon mindes inte när hon senast upplevt en sådan lyx – och tog sig genom hallen till sängkammaren. En mustaschprydd man med en cigarett i munnen betraktade henne från sängen med halvslutna ögon. Hon tryckte ned necessären i väskan och lät handduken falla till golvet. ”Aaah. En syn för gudar!” Mannen log, hasade sig längre upp på kudden och föste undan täcket. ”Kom hit.” Först kände hon sig frestad, men sedan mindes hon hur vass hans svarta skäggstubb var innan han rakat sig och att han alltid smakade tobak och gammal alkohol på morgonen. Dessutom hade hon inget emot att ha något att se fram emot – enligt hennes erfarenhet var sex minst lika mycket en mental akt som en fysisk. De hade trots allt hela eftermiddagen på sig, och kvällen, och natten, och kanske – eftersom det möjligen skulle dröja till nästa gång – också följande morgon. Hon log tillbaka och skakade på huvudet – ”Jag tänkte jaga rätt på lite mjölk åt oss” – och medan han besviket sjönk tillbaka ned i sängen plockade hon upp sina underkläder från mattan. De var helt nya, persikofärgade, inköpta speciellt för deras dir ty weekend, som de underliga engelsmännen kallade det. Varför säger vi att det här är smutsigt? undrade hon. Vi är ett bra konstigt folk. Hon slängde ett öga genom fönstret. På Warwick Court, som låg mittemellan de juridiska institutionerna Lincoln’s Inn och Gray’s Inn, vimlade det av advokatbyråer. Det var ett lite udda ställe att bo på, tyckte hon. Det var en stillsam lördagsmorgon. Det hade slutat regna. En blek vintersol hade kämpat sig upp på himlen. Hon hörde trafiken ute på Chancery Lane. Hon mindes att hon sett en liten matbutik på hörnet mittemot. Där borde de ha mjölk. Hon började klä på sig.
20
VEDERGÄLLNING
Hundrasextio kilometer österut hade den tyska V-2-roboten nått sin högsta höjd – cirka tio mil, vid jordatmosfärens yttre gräns – och rusade fram under stjärnhimlen i 1500 meter per sekund när till sist jordens dragningskraft började göra sig gällande. Kurvan böjde av och roboten dalade ned mot Nordsjön. Sidvindar och turbulens kunde påverka kursen, men ett par gyroskop som satt på en plattform direkt under stridsladdningen upptäckte alla avvikelser och korrigerade dem genom att skicka elektriska signaler till de fyra rodren vid stjärtfenorna. Precis när Kay knäppte på sig det andra strumpebandet tog sig raketen in över den engelska kusten fem kilometer norr om Southend-on-Sea, och när hon drog ned klänningen över huvudet rusade den fram ovanför Basildon och Dagenham. Klockan 11.12, fyra minuter och femtioen sekunder efter start, med en fart som var tre gånger ljudhastigheten – något som gjorde roboten omöjlig att upptäcka från marken – träffade den huset på Warwick Court. Ett föremål som rör sig i överljudshastighet pressar ihop atmo sfären. Under bråkdelen av en sekund, innan raketens nos träffade taket på den viktorianska fastigheten, och innan den fyra ton tunga projektilen tog sig ned genom de fem våningsplanen, kände Kay av – på ett omedvetet plan, utan att kunna artikulera förnimmelsen – en förändring i lufttrycket, en föraning om ett hot. Sedan förde nedslaget ihop stridsspetsens två metallkontakter, som fram till dess varit skyddade av ett kiselhölje, vilket gjorde att den elektriska kretsen slöts och ett ton av det högexplosiva sprängämnet amatol detonerade. Det var som om sängkammaren hade uppslukats av mörker. Hon hörde smällen från explosionen och balkar och murbruk som rämnade när stridsladdningen och delar av noskonen fortsatte färden nedåt, våning för våning. Hon hörde kraschen när bitar av gipstaket
21
ROBERT HARRIS
rasade omkring henne och sedan, efter ett kort ögonblick, det anstormande dånet från raketen. Chockvågen lyfte Kay från golvet och slungade henne sedan mot sovrumsväggen. Hon låg på sidan, mer eller mindre vid medvetande men andfådd, och kände ett besynnerligt lugn. Hon insåg genast vad det var som träffat dem. Så det är så det känns, tänkte hon. Den underjordiska stötvågen var nu det största problemet, om den skadat grunden så mycket att byggnaden skulle rasa. Rummet var täckt av damm. Efter en stund blev hon medveten om att det drog och att något rörde sig i närheten. Hon sträckte ut handen och kände på mattan. Det krossade glaset fick henne att snabbt dra tillbaka fingrarna. Fönstret hade tryckts in. Gardinerna fladdrade. Någonstans därute på gatan hade en kvinna börjat skrika. Hela tiden föll bitar av murbruk ned. Hon kände den söta, dödsbringande lukten av gas. ”Mike?” Inget svar. Hon försökte igen, den här gången hög re. ”Mike?” Hon kämpade sig upp. Det rådde ett slags skymning i rummet. Partiklar från tegelstenar och stuckatur som krossats virvlade runt i det bleka ljuset från det gapande fönstret. Märkligt obekanta former – sminkbordet, stolarna, tavlorna – hade hamnat på sned och låg i skugga. En spricka löpte från golv till tak bakom sänggaveln av trä. Hon tog ett djupt andetag för att samla kraft och fick i sig en massa damm. Hostande fattade hon tag i en av gardinerna och drog sig upp. Hon snubblade genom bråten fram till sängen. En järnbalk hade fallit ned och låg över fotänden. Stora bitar av gips, läkt och tagel låg spridda över duntäcket. Hon var tvungen att fösa dem åt sidan för att frilägga hans överkropp. Huvudet var vänt bort från henne. Lakanet var täckt med något som hon först trodde var blod, men när hon rörde vid det insåg hon att allt det röda var
22
VEDERGÄLLNING
tegeldamm. ”Mike?” Hon letade efter halspulsen men just då, som om han tidigare låtsats vara döv, vände han sig mot henne, ansiktet var onaturligt blekt, ögonen vidöppna. Hon kysste honom, smekte kinden. ”Är du skadad? Kan du röra dig?” ”Jag tror inte det. Hur är det med dig?” ”Det är ingen fara. Kan du försöka ta dig upp? Det läcker gas. Vi måste ta oss ut härifrån.” Hon stack in händerna i hans armhålor, kände de hårda musklerna, och drog till. Han rörde på axlarna för att hjälpa till. Ansiktet förvreds av smärta. ”Det har hamnat något ovanpå benen.” Hon gick bort till järnbalken vid fotänden och lade armarna runt den. Varje gång hon lyckades rubba den lite stönade han sammanbitet. ”Sluta med det där!” ”Förlåt.” Hon kände sig hjälplös. ”Du måste ut, Kay. Och säg till dem att det läcker gas.” Hon uppfattade paniken i hans röst. En gång hade han berättat för henne att det värsta för en pilot inte var striderna, det var när han sett en av kamraterna brinna upp sedan han misslyckats med en landning – benen hade fastnat och de lyckades inte komma tillräckligt nära för att dra ut honom ur planet. ”Det bästa hade varit om vi kunnat skjuta honom”, hade han sagt. Hon hörde larmklockan på en brandbil i närheten. ”Jag hämtar hjälp. Jag är strax tillbaka.” Hon trevade sig från sovrummet ut i korridoren. Den tjocka mattan var täckt av puts från taket. Gaslukten var mer påtaglig här – läckan måste vara i köket – och golvet tycktes luta. Dagsljuset sipprade in genom en spricka som var lika bred som hennes hand och gick hela vägen upp till taket. Hon låste upp ytterdörren, vred om handtaget, drog den till sig. Först gick den inte att öppna. Men sedan lyckades hon lirka loss dörren
23
ROBERT HARRIS
från den förvridna karmen. Hon skrek till när hon upptäckte ett sex meter djupt stup rakt framför fötterna. Trapphuset och ytterväggen var borta. Ett tomrum öppnade sig mellan henne och det som fanns kvar av huset på andra sidan gatan, med gapande fönster och nedrasat tak. På gatan nedför henne hade rasmassor samlats – tegelstenar, rörledningar, rester av möbler, en docka. Rök steg upp från ett tiotal mindre eldhärdar. En brandbil körde fram. Brandmän i hjälmar lyfte ned stegarna och rullade ut sina slangar på något som mest liknande ett slagfält. Nedblodade, dammiga gestalter låg utsträckta på marken, andra satt med nedböjda huvuden, omtöcknade. Två avlidna hade redan svepts in i tyg och lagts åt sidan. Chockade åskådare betraktade scenen. Hon greppade tag i dörrkarmen, lutade sig så långt ut hon vågade och ropade på hjälp.
* Enligt officiella uppgifter dödade den så kallade Warwick Court-raketen sex personer och skadade 292, varav de flesta befann sig på Chancery Lane och träffades av splitter. Bland de döda fanns sjuksköterskan Vicki Fraser, 30, den 19-åriga advokatsekreteraren Irene Berti och Frank Burroughs, 65-årig värmeingenjör. På de få fotografier som censuren godkände för publicering ser man brandmännen sträcka sina stegar upp mot en svårt skadad byggnad, i vilken de två översta våningarna totalförstörts, medan en magerlagd man i femtioårsåldern, iklädd svart rock och filthatt, försöker ta sig fram till fots mellan spillrorna. Det var en läkare som råkade befinna sig i närheten och erbjöd sig att hjälpa till. Det var han som, efter att Kay bearbetat honom i fem minuter, klättrade uppför stegen och följde med henne och några brandmän upp till våningen.
24
VEDERGÄLLNING
När de kom in i sovrummet tog doktorn artigt av sig huvudbonaden, som om det var frågan om ett rutinbesök hos en patient, och frågade sedan stilla, med skotsk accent: ”Vad heter han?” ”Mike”, sa hon. ”Mike Templeton.” Och så lade hon till, eftersom hon ville att de skulle behandla honom med respekt: ”Brigadgeneral Templeton.” Läkaren gick fram till sängen. ”Har ni någon känsel kvar i benen?” En av brandmännen sa: ”Ni kan inte vara kvar här, frun. Vi tar över nu.” ”Hur gör ni med gasläckan?” ”Vi har stängt av gasen.” ”Jag vill helst stanna här.” ”Det går inte tyvärr. Ni har gjort vad ni har kunnat.” En annan brandman tog henne i armen. ”Kom nu, frun. Ingen idé att ni säger emot. Huset kan rasa vilken sekund som helst.” ”Jag klarar mig, Kay. Gör bara som de säger”, sa Mike. Doktorn såg på henne. ”Jag tar hand om honom, mrs Templeton.” Mrs Templeton! Hon hade glömt att hon inte borde vara här, hemma hos honom. ”Jag förstår. Tack!” Hon hade hunnit halvvägs till dörren när Mike ropade igen. ”Glöm inte väskan.” Hon hade inte haft en tanke på den. Den låg kvar på ottomanen som stod vid sängens fotände, täckt av damm och gips, ett ordlöst vittne till hans otrohetsaffär. Han måste ha legat och oroat sig för väskan. Hon borstade bort dammet, knäppte låsen och följde brandmannen ut till ytterdörren. Han gick ut på stegen, tog emot väskan och langade den vidare innan han gick
25
ROBERT HARRIS
ännu ett par steg ned och sträckte ut händerna mot henne. Hon slöt ögonen när stegen började svaja under deras sammanlagda tyngd. Han höll hennes midja i ett stadigt grepp. ”Det här går ju som en dans, frun.” De tog sig ned i sakta mak, en stegpinne i taget. När de kommit till slutet av stegen svimmade hon. När Kay kvicknade till satt en sjuksköterska på knä framför henne. Hon höll henne i hakan och baddade tinningarna med jod. Kay stönade och försökte göra sig fri, men sköterskan släppte inte taget. ”Det är ingen fara, frun. Sitt bara helt stilla. Det här går fort.” Något hårt skar in i midjan på henne. När behandlingen var klar vände hon på huvudet och upptäckte att de satt henne på marken med brandbilens bakhjul som ryggstöd. Ytterligare två stegar hade ställts upp mot den utbombade fastigheten. Tre män i stålhjälmar stod på rad och tog emot en bår som sänktes ned mot dem. Sjuksköterskan följde Kays blick dit upp. ”Är det någon du känner?” ”Jag skulle tro det.” ”Följ med mig.” Hon hjälpte Kay upp. Hon höll armen om henne när de ställt sig vid stegen för att vänta. Båren bars långsamt nedför stegen. Brandmännen skrek order åt varandra för att hålla båren rak. Hon kände igen honom på hans mörka lockar. De hade svept in honom i en filt. När han kommit ned vände han sig om och såg på henne. Ansiktet var hopdraget av smärta, men ändå lyckades han få fram ena handen och göra en lam tummen upp-gest. Hon tog tag i handen med sina båda händer. ”Var det en V-2:a?” undrade han. Hon nickade. Han log svagt. ”Vilket sammanträffande!” Kay vände sig mot sköterskan. ”Vart tar de honom?”
26
VEDERGÄLLNING
”Barts. Ni kan följa med om ni vill.” ”Det vill jag.” Han drog åt sig handen. Plötsligt såg han distanserad ut, som om hon vore en främling. Han lyfte blicken upp mot skyn. ”Det är nog bäst om du inte gör det”, sa han.
Av författaren till succéerna Faderland och En officer och spion
”Vedergällning är en fantastisk prestation.” DAILY EXPRESS
”En berömvärd historisk thriller som utmärker sig genom välgjord research, skicklig intrig och bra tempo.”
NOVEMBER 1944 © Peter von Felbert
STAR TRIBUNE
Den tyske ingenjören Rudi Graf brukade drömma om att skicka en raket till månen. Istället befinner han sig i det ockuperade Nederländerna där han ansvarar för avfyrningen av missiler mot London. Kay Caton-Walsh, brittisk sektionsofficer i den kvinnliga hjälpflygkåren och överlevande efter en V-2attack, får i uppdrag att åka till Belgien och lokalisera avfyrningsplatserna. De har inte mycket gemensamt, men kommer att påverka varandra mer än någon av dem anar. I Vedergällning smälter Robert Harris på sitt karaktäristiska sätt samman fakta med fiktion. Resultatet blir en fascinerande och tajt thriller om två fängslande människoöden mot bakgrund av en av de minst utforskade episoderna under andra världskriget: den tyska missilkampanjen.
”En uppslukande thriller med verkligheten som fond.” FINANCIAL TIMES
”En spännande thriller som blandar fiktion med fakta från andra världskriget.” NEW YORK TIMES
”Andra världskrigsentusiaster kommer att njuta av Vedergällning.” INDEPENDENT
VEDERGÄLLNING
ROBERT HARRIS, den historiska romanens gigant, arbetade i många år som journalist och politisk redaktör innan han 1992 debuterade med den kontrafaktiska thrillern Faderland. Sedan debuten har han skrivit ytterligare tretton romaner som har översatts till trettiosju språk och sålt i mer än femton miljoner exemplar. En officer och spion, om justitiemordet på Alfred Dreyfus, blev utsedd till årets roman av National Book Awards. Han har även skildrat bland annat antikens Rom i Cicero-trilogin och en dystopisk framtid i Den andra sömnen. Men oavsett vilken historisk era som behandlas av Robert Harris har hans böcker alla en sak gemensamt: i förlängningen handlar samtliga om vår moderna tid.
Tyskland är på väg att förlora andra världskriget. I ett sista desperat försök har Hitler beordrat produktion av 10 000 ballistiska V-2-raketer – världens mest sofistikerade vedergällningsvapen.
”Kungen av bladvändande thrillers.” THE I
”Gripande bladvändare som manar till eftertanke.” DAILY EXPRESS
”Absorberande thriller.” THE GUARDIAN
VEDERGÄLLNING
”En förvånansvärt träffsäker roman.” SUNDAY TIMES
”Liksom den bästa krigslitteraturen är Vedergällning mer än en dramatisk berättelse om krig och strider. Den utforskar en av de farligare aspekterna av den mänskliga naturen: människans förmåga att sätta på sig skygglappar, att bara se vad vi vill se och bortse från resultaten av våra handlingar.” WASHINGTON INDEPENDENT REVIEW OF BOOKS
”Återigen har Harris placerat läsaren i centrum av en stor historisk händelse, och använder en liten historia för att berätta den stora.” FINANCIAL TIMES
ISBN 978-91-89298-00-2
Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto, Alamy
”Harris hittar poesin i fysiken och själen i tekniken. Han får V-2-raketerna att framstå som lika levande som hans mänskliga karaktärer.” TELEGRAPH