9 juni resa Trälleborg – Berlin.
Skön färd på färjan. Rügens krita: varför får man aldrig uppleva ödletiden? Mauri mötte vid tåget. Vi gick ut i en liten kneipe – varm kväll – och träffade Pelz. – Pratade tills långt in på natten. Alla människor har blivit tjockare här, märkte man vid stationerna.
3
10 juni Berlin.
Småregnig dag, sprang ärenden, långa vägar förgäves. Skulle rest till Hamburg på kvällen, men kom för sent, eftersom Mauri missuppfattat tågtiderna. Dagen slutade ändå trevligt, med Anatole France i sängen och Mauri vid arbetsbordet.
4
11 juni Berlin–Hamburg.
Förnäm resa i Flygande Hamburgarn. Ingeborg mötte, staden flaggade för Kraft durch Freude. Träffade Karl August Ohrt, senare på dagen Blums och Anita.
5
12 juni Hamburg – Berlin.
Såg vackra växtmålningar, satt i trädgården, kändes som i en engelsk roman. Träffade K. A. Ohrt igen, såg staden från Michaelis Kirche och från broar och kajer. Hem till Berlin på kvällen. Jag tror att jag skymtade rådjur som betade i dimman.
6
13 juni Berlin.
Sprang på konsulat, uträttade ärenden. På kvällen gick Mauri och jag ut och drack ett glas vin och hade otroligt trevligt, pratade om liv och död.
7
14 juni Berlin – Prag.
Vi höll på att inte komma fram till stationen, så vimlade det av folk, och spårvagnarna stod i kö runt Potzdamer Platz. Det var en av de många högtidligheterna: en invigning av någon ny plats i stan. Från Sachsiska Schweiz blir vägen vacker. Böhmens kullar var sådana som jag alltid föreställt mig dem, lika mjuka och sagolika, bara friskt och klart gröna i stället för den mörkt glödande bruna färg, som namnet Böhmen har för mina öron-ögon (en del blod, två delar våta trädstammar, allt i form av ädelsten). Underligt att tänka sig, att man hela tiden följde Elbe, ända till sista sträckan. Tog in på ett bra hotell, strövade kring gatorna. Gatulivet hade något av samma berusande allmöjlighet som Berlins förr, också samma inslag av ekonomisk nöd. Kom hem uppskakad av frihet. Anmärkas bör, att man inte märkte någon spänd stämning vid gränsen, tullkontrollen bestod i ett par frågor, och i Prag talar varenda kotte tyska utan någon som helst motvilja, efter vad det tycks. Underligt vore det väl för resten annars, stan är ju full med tyska emigranter.
8
15 juni Prag.
Sedan jag med en turistbyrås hjälp räknat ut, att jag måste fara härifrån i morgon för att kunna vara i Constanza på måndag, tog jag med vemod mitt parti och följde med en Sightseeing-buss runt mina drömmars Prag. Gamla stan är förtjusande, men man smälter den inte på en dag. Djupaste intrycket gjorde på mig S:t Veitsdomen (interiören) och synagogan. I domen hölls gudstjänst, vi tassade omkring där ändå, vilket egentligen är ett oskick. Sådana fönster har jag aldrig sett, mosaik i brinnande färger – åtminstone delvis moderna. En målning på väggen föreställde Masaryk, Deneš och några till i en kyrkbänk, i svarta nutidskläder. Överhuvudtaget är Prag så organiskt sammanhängande – de gamla rötterna från 900-talet bär bara nya skott, det nya Prag växer ut ur det gamla utan att de skämmer varandra, och ändå har jag aldrig haft en så bokstavligt hisnande känsla av århundradenas djup som här. Inbyggt i domen ligger den helige Wenzels kapell, där Wenzel verkligen blivit begraven (på 900-talet). Där är mörkt. Väggarna är av guld och halvädelsten i stora block. Nu vet jag, varifrån min fantasi hade fått Böhmens mörka glans av ädelsten, och av blod. Wenzel, Huss, de 21 ständerna, vilkas avrättning var början till 30-åriga kriget: martyrblod i strömmar, och mer eller mindre för frihet, ofta tankefrihet. Vem vet, om det är slut än. – Efter Berlin, där jag storgrät ensam mitt på gatan över de 9
gula bänkarna i parkerna – de enda där judar fick sitta – gjorde det ett så överväldigande intryck att se de förgyllda kedjorna i taket till det rum i rådhuset, där stadens råd sammanträder – det var de kedjor, med vilka ghettot tillslöts var kväll, tills de, då ghettot avskaffades, sattes upp här för stadens fäder att se och begrunda. – Synagogan är den äldsta i Europa och verkade faktiskt skrämmande uråldrig. Där står också en tom stol för Rabbi Loew, han som gjorde Golem. Så levande är han alltjämt i medvetandet och han dyker också upp här och där i stadssägnen, bland annat har han en plats bland stadens skulpturer. Vad det är för en felsyn, när man tycker att Prag ligger utanför Europas medelpunkt! När man är här och ser ner genom århundradena som genom vatten eller genomskinlig sten, har man tvärtom förnimmelsen, att här, just här är Europas hjärta. Vart allt har Böhmen hört genom historien? Med vilka händelser har inte Prag stått i närmaste förbindelse? Vi for över bron, där svenskarna blev tillbakaslagna under trettiåriga kriget, vi gick genom Waldsteins (= Wallensteins palats, vi såg rummet, där rådsherrarna kastades ut genom fönstret. Huss är äldre än Luther. Europas hjärta, ja, här har blodet pulserat häftigast under långa tider. Om jag vore född här, skulle jag inte undgå att bli glödande nationalist. Men på ett fint sätt, märk väl, inte som en gorilla i stövlar! Utan som en modern efterföljare av Huss. Ett modernt konstverk, som gjorde djupt intryck på mig, var en Kristusbild i domen, av Bilek: smal, rak, värdig, växande utöver sin korsdöd. _____ _____ _____ _____ _____ _____ _____ Hela kvällen (9 – 1) var jag ute med Willy Haas och några till, bl. a. en ytterst sympatisk skaldinna, vars namn jag inte upp10
fattade. Förfärligt trevligt. Litteratur, slovakisk vinstuga, lätt Schwips. Ytterst träffande sade Haas: ”Vet ni, jag tror det berusade tillståndet är det sanna naturtillståndet. Det nyktra är konstlat.” Naturligtvis. Men vägen tillbaka till naturtillståndet, utan konstlade medel? – Det är för resten sant, att Freud blev häktad i början av Österrikes införlivande, och berövad alla sina pengar, vartill han yttrade: ”Mina herrar, så mycket har jag aldrig förtjänat med ett enda besök.”
11
16 juni Prag – Wien.
Strövade i dag på egen hand i stan, såg den gamla judekyrkogården och muséet, gjorde uppköp. Här är kallt och ruskigt, trots det förtjusande både bland de gamla vackra husen och på de nya gatorna. Rätt som det är svänger man om ett hörn och är inne i intensiv barock eller tittar in på en gammal fin gård. Här ville jag vara länge. På judekyrkogården växte bara fläder, och alla blommade, så att det hela var som en enda förvuxen blommande fläderbuske, där de hundratals gravstenarna utgjorde underskogen. Vid 4-tiden gick tåget till Wien. Tjeckoslovakien är vackert! Kullar, från ovan till nedan bevuxna med skog. Varför har hela landet stenhus? Bebyggelsen var välmående, stationssamhällena av lagom fulhet. Jag visste inte att landet var agrarland i den utsträckningen. Åker vid åker, med mycket vallmo. Bland annat såg jag något fantastiskt vackert: en klargrön kornåker, som pressades i vågor och virvlar av vinden, så att man tyckte sig se kinesiska drakar, ljusgröna luftdrakar, i stark rörelse. Sista biten av vägen förljuvade en snäll äldre herre, som hjälpte mig bära bagaget in i Wienvagnen. Han talade om mångt och mycket, med en dragning åt det pikanta. På Hotel Regina fanns inga rum lediga, jag fick sova på en chäslong i ett badrum. 12
17 juni Wien.
Förmiddagen: kringströvande. Gräsligt gråväder med regnhot, som hela resan hittills. Teatervecka: hakkorsfanor överallt, hakkors på alla ariska butiker, i rockuppslagen etc. Åt middag i ett litet kafé med hakkors i fönsterna och fullt med glada judar innanför. I banken fanns ett Hitlerporträtt, som sade mer än alla karikatyrer, allvarligt, asketiskt, nästan vackert som det var: människoktyp mot människotyp, livshållning mot livshållning, den hårt anspända mot den flytande. På kvällen såg jag Leni Riefenstahls Olympia, I och II, alltså bortåt fyra timmars sysselsättning. Men det var storartat! Hon har lärt av de största ryssarna. Hur hon kan göra allt spännande, hur hon kan fånga det väsentliga i en glimt, är märkvärdigt. Och vackert! Egendomligt var det med de främmande raserna, hur rena, hur vackra, hur särpräglat förnäma de spelade sin roll här inför den arisk-fanatiska publiken: negrerna, överlägsna i löpning, japanerna, sega i alla uthållighetstävlingar – och en tredjeprisryttare från U.S.A., säkert jude. Alla ansikten var så äkta och sympatiska inför de sakliga uppgifterna. Filmen har inte kommit mig att tro på Tredje riket, men på idrotten. Så nog var det propaganda.
13
Med ett stipendium från Svenska Akademien kunde Karin Boye 1938 förverkliga en gammal dröm, att resa till Grekland. Under resan skrev hon en målerisk och personlig dagbok, som hittills endast har utgivits som reproducerad, något svårtydd handskrift. Boye berättar öppenhjärtligt om sin resa, och dagboken fängslar i det att författaren inte reste i avsikt att skildra utan för att uppleva ”väsentliga ting”. Boye besöker de viktiga antika platserna Aten, Olympia, Delfi och Delos och på Kreta Gortyn, Knossos, Faistos och Hagia Triada. Under sin resa uppvaktas författaren av olika män och hon finner inspiration till novellen “Äventyr i Kandia”. Intressant är även skildringen av den långa resan till Grekland, där hon i Berlin exempelvis får se prov på nazisternas behandling av judarna inför andra världskriget.