Aneholm
Sjön Smalen rispar en djup skåra i det småländska höglandets fårade gamla ansikte. Nära sydspetsen ligger en ö som till formen liknar en mångflikig blomma, De smala och djupa vikar, som skiljer blombladen åt, har använts till båthamnar ända sedan den första ekstocken brändes ur och sattes i sjön. Enligt gammal tideräkning förflöt 3941 år mellan den dag då åren började med att Gud sade: varde ljus, och den då Kristus föddes i Betlehem. Om vi följer den som de gamle smålänningarna, då bör jättemön Ana ha bott på ön vid pass 5000 år efter världens skapelse. Långt efter hennes död började man kalla henne jungfru, med vad rätt eller mening är det ingen som vet. Folket omkring Smalen sade om henne att hon var vän och släkt med de väsen som bor i källor och träd, i de underjordiska flodernas rike, i mullens och rötternas rike, vilket har sin motsvarighet i rymdens rike och dess himlakroppar som lyser på fästet om natten. Därför hade hon makt med naturens ting och man måste vädja till henne för att vinna gunst hos mörkrets makter och nattens ljus. Emedan hon förstod djurens språk och de hennes, lönade det sig att betala henne tribut för att hon skulle förmå vilddjuren att fara varligt fram bland tamboskapen. Öster om Smalen går, likaledes i riktning norr och söder, en vattenled som fyller en annan rynka i höglandets ansikte. 3
En dag kom en viking vid namn Assar seglande uppför denna och landade vid Asasjöns nordspets där en uråldrig boplats låg på södersluttningen. Han gjorde anspråk på den emedan hans förfäder skulle odlat de små skålformiga tegarna en gång. Sjöröveri lönade sig inte längre så bra som förr, och han hade därför övergivit det yrket. Hans avsikt var att använda de rikedomar och trälar han vunnit till att bygga upp en rik gård och en stark maktställning. Han trodde att det var en smal sak, ty han var den förste som förde vapen av järn till denna bygd. Men invånarna förstod inte vilken kraft som låg i järnet och rådde honom att söka hjälp hos Ana, emedan hon var den som bäst kände hemligheten att få kornet att spira och sätta ax. Han hade inte förut trott att han skulle behöva lita till sådana konster, ty den enögde, spjutbärande, korpledsagade gud som börjat det första folkkrig i världen, hade hittills på det hela taget skänkt honom lycka. Men god äring kan man inte tvinga fram med järn. Den som ämnar bli bofast bonde får göra sig vän även med mörkrets makter. Han tog sig alltså fram den besvärliga vägen över åsar, genom dalar, förbi vattendrag till Smalen och hämtades där av Anas folk. Innan han trädde inför henne måste han lägga av sina vapen, men det ångrade han på, när han fann fem vargar vilande vid hennes fötter. Ana tyckte inte om denne småväxte, mörkögde, livlige man, vars språk var annorlunda än hennes. Men han hade sädeskorn med sig och genom åtbörder lät han henne förstå att han inte begärde henne själv utan hennes hjälp till att välsigna sådd och skörd. Hon biföll hans begäran, dels för att det var skick och sed att stå nykomlingar till tjänst, dels 4
därför att hon ville visa honom att hon hade större makt än han. Men hon lät honom förstå att när hon kom, fick intet järn vara framme och fred måste råda på hans gård. När hon reste omkring för att beveka jorden att lämna skörd, brukade en ljuv domning sänka sig över henne till tecken att kraft lämnade henne och mottogs av mylla, sädeskorn och djur. Men när hon äntligen med sina vita oxar nådde Asa, kände hon endast en dov och outhärdlig oro. Assar försäkrade henne att fred rådde på gården och att intet järn var framme, men hon kände genom alla lemmar att förstämning rådde i naturen. Hon började likväl den högtidliga ceremonien, men den var förgäves. Förbindelsen mellan henne och jorden var avskuren, den lät sig varken betjänas eller välsignas. Utan att hon sagt ett ord till de trötta oxarna, vände de västerut igen. Asabonden blev besviken, rasande och rädd. Han hade velat skryta inför jättemön med sin lycka och rikedom, sitt drakskepp, sina silverskodda springare, sina vapen, smycken och vävnader, trälinnor och trälabarn. Han hade tänkt visa henne gården som var under byggnad och offerlunden helgad åt Odén, dit korpar kommit från östan och västan och byggt bo. Han trodde att det var något märkvärdigt, att korpar församlade sig, där de väntade as. Ana hade vägrat att ta emot någon gåva för sitt besvär och avsagt sig allt ansvar för den missväxt som måste komma över hans jord. Men då kornet växte det året på Asa, och djuren och kvinnorna fick avkomma där som annorstädes, minskade hennes anseende samtidigt med att hans steg. Enfaldiga människor förblandade honom rentav med hans gud Odén som en gång stulit makten av Valan. 5
Asabonden fick mod att göra sig löjlig över att Ana var längre och grövre än han och påstod att hennes ansikte var kullrigt som ett stenrör. Ana var utrustad med ett luktsinne så fint, att inte ens de vilda djurens kunde mäta sig därmed. När Asabonden blotade till Odén och vinden låg på österifrån, kände hon blodlukt och stank av as ända ut på ön. Den lukten gav Ana förklaring på den gåta hon grubblat över. Hon visste nu varför jorden varit så vred den gången då hon kom för att beveka den att bära frukt. Det var jorden som ägde djuren och de skulle dö endast för de ändamål och i den tid som deras moder bestämde. Asabonden var en tjuv när han offrade åt en främmande gud det som inte var hans. Jorden hade visserligen inte givit sin vrede till känna genast, som Ana trott att hon skulle göra. Men hon var långsint och dess värre skulle bli hennes hämnd. Vinden låg på österifrån vecka efter vecka, och Ana tydde detta så att det icke var henne tillåtet att glömma jordens vrede. Det var ett dåligt varsel, och hon undrade vad som härnäst skulle ske. Men en dag vände vinden och började blåsa västerifrån. Med den följde främmande män av annat kynne, män som förenade mildhet med styrka. Ana hälsade dem med glädje, ty de syntes henne vara sända till ett tecken och en hjälp. De berättade för henne att det vidriga blotandet nu blivit onödigt, ty långt borta och för länge sen hade en gud kommit till världen som offrat sig för världens synder en gång för alla. Talet om synd gjorde intet intryck på Ana, ty hon visste inte vad skuldkänsla var. Det viktiga var för henne att dessa män fördömde offrandet av djur åt Odén som ett hedniskt och djävulskt bruk. Hon lät underrätta sig om denne Gud som 6
kommit till djurens hjälp och fick veta att han var mäktigare än Odén, ehuru han, så som nu hans lärjungar, varit obeväpnad den tid han vandrade på jorden. Hon förklarade sig då villig att tillsammans med sitt folk bygga ett tempel åt honom och hans moder. Ur sin boskapshjord som betade söder om Smalen, utvalde hon två helvita oxar, de fick driva vart de ville och när de slutligen lade sig att vila, tog hon märke på platsen. Där började hon att bygga ett tempel åt vite Krist och den heliga jungfrun, hans moder, ty hon visste att där djuren finner ro, där kommer guden och hans tillbedjare att trivas. Platsen var dessutom skönt belägen i en krök av det vattendrag som bortförde Smalens överflöd söderut. Vad som därnäst hände var att Asabonden blev upprörd över de kristna missionärernas förbund med Ana och lät mörda dem alla. Deras gud beskyddade dem inte mot hans utskickade, men till allmän bestörtning hände märkliga tecken vid deras gravar, och dessutom förblev hans jord, hans djur och kvinnor ofruktsamma året efter detta dåd. Han förstod då att vinden hade vänt och att Ana varit klokare än han. Även sedan missionärernas huvuden fallit, fortfor hon med att låta sitt folk släpa sten till kyrkan och resa dess murar i väntan på att Kristus skulle sända nya budbärare till trakten. Det gjorde han också, men de var av ett annat sinne än de första och hade tagit lärdom av det öde som drabbat dem. De försummade Ana som var deras första konvertit och sökte i stället på alla sätt vinna den fruktade Asabonden. Han visade sig också ångerfull och beredvillig att göra bot. En dag red några män ner till kyrkbygget, och det sades efteråt att de var klädda i kvinnokåpor och inte yttrade ett ord under vägen. De hade hört att om Ana ställde sig in på att lyssna, kunde hon höra allt som sades under bar himmel i 7
en vid omkrets och de visste inte riktigt hur vid den var. Hon hörde också när missionärerna hälsade sina gäster välkomna, men sen blev det tyst emedan värdar och gäster krupit in under tak. Hon rodde då över sjön och befallde sitt folk som arbetade vid bygget att välta en sten över rökfånget på missionärernas hydda. Strax hörde hon män hosta och klaga över att de så när blivit kvävda av rök, därpå ljudet av hästhovar och förbannelser vilka försvann österut. Nästa dag meddelade Anas folk henne vad hon redan visste, nämligen att missionärerna undanbad sig hennes hjälp vid kyrkbygget. Ana måtte inte ha förstått att de kristnes gud bodde i himlen, eftersom hon drog omkring och besvor jorden att bära frukt. De hade också hört att hon tog emot tribut från folket omkring Smalen för att hon bevekte vilddjuren att inte skada tamboskapen. Detta var mörksens gärningar som inte hövdes en proselyt. Ana kände en bitter sorg över att hennes förbindelser med missionärerna brutits på detta sätt. Hon hade räknat med att de och hon tillsammans skulle som bundsförvanter utrota Asaläran som hon avskydde. Det var en storpolitisk spekulation, och den hade misslyckats.
8
Elin Wägner (1882-1949) brukar räknas till de så kallade Tiotalisterna, med sitt samhällsfokuserade författarskap. Wägner var, förutom författare, även verksam som journalist. Till hennes mest kända och uppskattade skönlitterära verk hör bl.a. Norrtullsligan och Pennskaftet, men hon har även gått till historien för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, för fredsrörelsen och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919. Wägner blev 1937 ledamot av Samfundet De Nio. 1944 blev hon ledamot av Svenska Akademien. Vinden vände bladen (1947) har betraktats som ett av Wägners främsta verk. Här får vi följa två släkter – en fattig och en rik – vars liv har flätats samman. Berättelsen spänner över drygt 1 000 år och inleds med en historisk tillbakablick. I centrum står en händelse från sekelskiftet 1900. En banvakt avlider i samband med att han är på väg att rapportera om brister och oegentligheter inom järnvägsbolaget. Händelsen blir officiellt betraktad som en olycka, men hans familj är övertygad om att han har blivit mördad...