ROBERT E. HOWARD
Agnès de ChastilloN KVINNAN MED SVÄRD
Agnès de Chastillon, Kvinnan med svärd Originaltitlar: The Sword Woman, Blades for France, Mistress of Death av Robert E Howard Översatt och bearbetad av Mats Ingelborn Copyright © 2021 Omslag av Mats Ingelborn med illustration av Andrew Poplavsky (FXQuadro via avtal med Shutterstock) ISBN papper: 978-91-89225-40-4 ISBN e-bok: 978-91-89225-41-1 ISBN ljudbok: 978-91-89225-42-8 Utgiven av Yabot AB, Stockholm, 2021
Agnès de Chastillon Kapitel 1. Kapitel 2. Kapitel 3. Kapitel 4.
. . . .
DEL 1 – ETT ÄVENTYR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
.5 24 40 50
DEL 2 – SVÄRD FÖR FRANKRIKE Kapitel 1. . . . . . . . . . . . . . . . 65 Kapitel 2. . . . . . . . . . . . . . . . 79 DEL 3 – DÖDENS ÄLSKARINNA Kapitel 1. . . . . . . . . . . . . . . 101 Kapitel 2. . . . . . . . . . . . . . . 115 Kapitel 3. . . . . . . . . . . . . . . 131 BALLADEN OM SVARTA AGNES Balladen om Svarta Agnès . . . . . . 139
Del 1 – Ett äventyr KAPITEL 1
”A
gnès! Ditt rödhåriga djävulsyngel, var är du?” Det var min far som kallade på mig på sitt vanliga sätt. Jag strök bort några svettiga hårtestar ur ansiktet och baxade upp bunten med pinnar på axeln. Det fanns inte plats för vila i mitt liv. Far banade väg genom buskaget och kom in i gläntan. Han var lång, mager och bitter, brunbränd efter många fälttåg och märkt av ärr efter tjänstgöring hos giriga kungar och snikna hertigar. Han blängde bistert på mig och om sanningen ska fram så skulle jag knappast ha känt igen honom på något annat sätt. ”Vad håller du på med?” fnös han. ”Du bad mig gå ut i skogen och hämta ved”, svarade jag och tittade ner i marken. ”Bad jag dig också att vara borta hela dagen?” fräste han och for ut med handen mot mitt huvud, men jag undvek slaget med en skicklighet som kom från lång vana. ”Har du glömt att du ska gifta dig idag?” Kraften försvann ur mina fingrar och jag tappade greppet om pinnarna som föll och spreds över Agnès de Chastillon
5
marken. Den gyllene energin i solen falnade och glädjen från fågelkvittret försvann. ”Jag hade glömt”, viskade jag med läppar som plötsligt var alldeles torra. ”Nåja, plocka upp pinnarna och kom med nu”, muttrade han. ”Solen står redan i väst. Din otacksamma jänta – förbannade slyna – tvinga ut din gamle far i skogen för att föra dig till din make.” ”Make!” mumlade jag. ”François! Den djävulshoven!” ”Svär du, din slyna?” fräste min far. ”Måste jag läxa upp dig igen? Tänker du avvisa den man jag valt åt dig? François är en så bra ung man som man kan önska sig i Normandie.” ”En fet gris”, fortsatte jag. ”Ett väldigt mumsande, pimplande och bökande svin!” ”Håll din mun!” röt han. ”Han kommer att bli ett stöd när jag blir gammal. Jag har redan svårt att styra plogen med mina skadade armar. Din syster Ysabels man är en fähund, han kommer aldrig att vara till någon hjälp. Med François blir det skillnad. Han kommer att tämja dig och inte ge dig så lösa tyglar som du fått av mig. Du kommer få ta skeden i vacker hand, min unga dam.” En slöja drogs för mina ögon och jag såg rött. Det var pratet om att tämjas. Jag slängde ifrån mig pinnarna som jag mekaniskt plockat upp och ilskan i mitt blod rusade upp till mina läppar. 6
Robert E Howard
”Han kan ruttna i Helvetet, och du också!” skrek jag. ”Jag vägrar att gifta mig med honom. Slå mig – döda mig! Gör vad du vill! Men jag kommer aldrig att dela säng med François!” Då flammade helvetets eldar upp i min fars ögon och hade jag inte varit så arg hade blicken fått mig att skaka. I de ögonen avspeglades all ilska, alla våldsamheter och all passion som han samlat på sig under åren som fri riddare och legoknekt. Med ett vrål rusade han fram och slog mot mitt huvud med högernäven. Jag kände vinddraget från handen när jag undvek slaget. Han slog med vänstra handen men ännu en gång träffade den inget annat än luft. Med ett vargavrål slet han tag i mitt utsläppta hår och drog mitt huvud bakåt tills jag trodde att nacken skulle brytas. Han slog med sin knutna näve tills solskenet förbyttes i mörker. Jag måste ha varit utslagen en tid – minst så lång tid som det tagit min far att dra mig i håret genom skogen och in i byn. Att vakna upp efter att ha slagits medvetslös var ingen ny erfarenhet, men jag mådde illa och var svag och yr. Min kropp värkte efter att ha blivit släpad över stock och sten. Jag låg i ett eländigt kyffe och när jag reste mig till sittande märkte jag att min enkla ullklänning tagits av mig. Nu var jag utstyrd till bröllop. Vid Sankt Denis, känslan var vidrigare än att bli omslingrad av en slemmig orm. Paniken grep tag i mig och jag hade Agnès de Chastillon
7
slitit av mig kläderna om inte illamående och yrsel sköljt över mig. Jag sjönk tillbaka med ett stön. I ett mörker djupare än min tidigare medvetslöshet såg jag mig själv fångad i en fälla utan möjlighet att komma loss. All kraft lämnade mig och jag skulle ha gråtit om jag bara kunnat. Men jag hade aldrig kunnat gråta och nu var jag för trött för att svära. Jag låg och stirrade tomt på de råttgnagda takbjälkarna. Plötsligt blev jag medveten om att någon kommit in i rummet. Utanför hördes röster och skratt från människor som samlats. Min syster Ysabel hade kommit in bärande sin yngsta på höften. Hon såg på mig och jag såg hur krökt hon var, hur knotiga hennes händer blivit och hur fårat hennes ansikte blivit av allt slit och alla plågor. Hennes festsmyckning verkade förstärka detta, jag hade inte lagt märke till det när hon bar sin vanliga enkla bondklädsel. ”De gör iordning för ett bröllop, Agnès”, sa hon på sitt avvaktande sätt. Jag svarade inte. Hon satte ner barnet och satte sig på knä bredvid mig. Hennes blick var ovanligt tankfull. ”Du är ung och stark och frisk, Agnès”, sa hon men det verkade vara mer riktat till henne än till mig. ”Du är nästan vacker i din bröllopsutstyrsel. Är du inte lycklig?” Jag blundade. ”Du borde skratta och vara glad”, sa hon med 8
Robert E Howard
en suck. ”En flicka gifter sig bara en gång. Du är inte kär i François, men det var inte jag heller i Guillaume. Livet är tufft för en kvinna. Din långa smidiga kropp kommer att krökas som min och brytas ner av graviditeter och av att föda barn. Dina händer kommer att bli knotiga och ditt sinne skevt och grått av all trötthet och oro – och dessutom åsynen av det eviga ansiktet på mannen du avskyr …” Jag öppnade ögonen och stirrade på henne. ”Jag är bara några år äldre än du, Agnès. Och se på mig. Vill du bli som jag?” ”Vad kan en kvinna göra?” sa jag och ryckte hopplöst på axlarna. Hennes blick brände och jag kunde se en skymt av den våldsamhet som brann i vår fars ögon. ”En sak”, viskade hon. ”Det finns bara en sak en kvinna kan göra. Att befria sig själv. Klamra dig inte fast vid livet för att bli som din mor – eller som din syster. Lev inte för att bli som jag! Försvinn medan du fortfarande är stark, smidig och stilig. Ta den här!” Hon tryckte något i min hand, sedan tog hon upp sitt barn och lämnade mig. Jag låg kvar och såg på föremålet hon lagt i min hand – en dolk med smalt blad. Jag stirrade upp i taket, lät blicken följa de slitna bjälkarna och förstod vad hon menat. Min Agnès de Chastillon
9
hand kramade om det smäckra handtaget och nya skrämmande tankar fyllde mitt huvud. Dolken fick musklerna i min arm att pirra – en märkligt hemtam känsla som när man plötsligt upptäcker en naturlig länk mellan olika händelser som man aldrig kopplat samman förut. Mina fingrar hade aldrig omslutit ett vapen tidigare, bara en vedyxa och en grönsakskniv. Men den här dödliga och vackra dolken som blänkte i min hand kändes som en gammal vän som äntligen kommit hem. Utanför dörren steg rösterna och ljudet av många springande fötter kom närmare. Jag stoppade snabbt undan dolken mellan mina bröst. Dörren öppnades och ansikten tittade nyfiket in på mig. Jag såg min mor, grå och stoisk, ett arbetsdjur med samma emotionella kapacitet som ett arbetsdjur. Över hennes axel tittade min syster fram och i blicken skymtade jag besvikelse över att jag fortfarande levde – hon vände sig bort. Men de andra strömmade in och drog upp mig från min brits, de skrattade och tjoade glatt. Kanske tog de min motvilja som oskuldens blyghet eller så kände de till min avsky för François, men det betydde inget för dem. Min far tog min ena arm i ett järngrepp och en högljudd hagga tog min andra – och så drog de mig från huset in i en ring av skrattande och tjoande människor som alla var mer eller mindre berusade. Deras oförskämda åtbörder 10
Robert E Howard
och obscena rop föll för döva öron. Jag kämpade vilt i blint och oresonligt raseri och det krävde båda mina tillfångatagares fulla styrka för att få mig dit de ville. Min far svor mellan andetagen och vred min arm så hårt att jag trodde den skulle gå av, men jag yttrade bara en flämtande svordom om att jag önskade att hans själ fick brinna i det Helvete den förtjänat. Prästen steg fram, en skrumpen gammal dåre som jag hatade lika mycket som alla de andra. Och François kom fram för att ta emot mig. Han var iklädd ny väst och knäbyxor, runt den feta halsen hängde en blomkrans och leendet över hans plutande läppar fick mitt hår att resa sig i nacken. Han stod där som en hjärndöd apa, men i de små grisögonen glimmade hämndens triumf och lustens begär. När jag såg honom framför mig slutade jag streta emot och greppet om mina armar lossnade. För ett ögonblick stod jag tyst och stilla och stirrade på honom. ”Kyss henne, grabben!” skrek en överförfriskad man i samlingen. Som när en spänd fjäder brister, ryckte jag fram dolken och hoppade på François. Jag agerade så snabbt att de tröga jönsarna inte förstod och än mindre kunde komma emellan. Dolken begravdes i grisens hjärta innan han ens förstått att jag förflyttat mig och jag njöt av galen tillfredsställelse när jag såg hans fåniga förvånade uttryck som Agnès de Chastillon
11
förbyttes i smärta och panik. Jag slet loss dolken och han föll, grymtande som en gris med blodet pulserande ut mellan fingrarna som fortfarande kramade om kransen med blommor. Det som nu tagit lång tid att berätta utspelade sig på ett ögonblick. Jag hoppade fram, stötte in dolken, drog mig tillbaka och flydde på bråkdelen av en sekund. Min far soldaten reagerade snabbare än de andra. Han ropade och kastade sig efter mig men hans utsträckta händer fick bara tag i tomma luften. Jag sköt iväg genom folksamlingen och upp i skogen. När jag nådde in bland träden höjde min far sin båge och släppte iväg en pil. Jag kastade mig åt sidan och pilen begravde sin spets djupt i en trädstam med en dov darrning. ”Fyllo!” skrek jag och skrattade hysteriskt. ”Du måste vara blind för att missa på det avståndet!” ”Kom tillbaka, din slyna!” röt han. ”Dra till Helvetets eldar och låt Djävulen festa på ditt svarta hjärta”, svarade jag och det blev mitt farväl till min far. Jag vände om och flydde in i skogen.
Hhördes ropen från byborna och deras stappur länge jag sprang vet jag inte. Bakom mig
lande jakt. Sedan bara deras skrik innan de också tonade bort. Få av de modiga byborna vågade sig långt in i skogen, särskilt när skuggorna växte sig 12
Robert E Howard
Mer av Robert E Howard finns i de klassiska berättelserna om Conan barbaren i Drakens Tid och Krönikan om Hyboria En berättelse från