9789189225121

Ladda ner högupplöst karta som PDF på yabot.se

Krönikan om Hyboria Robert E. Howard Översatt av Mats Ingelborn Copyright © 2020 Omslag av BookCover4u och Mats Ingelborn Karta över Hyboria av Lex Z (CC BY-SA) ändrad med svenska namn ISBN papper: 978-91-89225-12-1 ISBN e-bok: 978-91-89225-13-8 Utgiven av Yabot AB, Stockholm, 2020

Innehåll 1. Frostjättens dotter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 2. Guden i grytan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 3. Elefantens torn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 4. Tjuvar i huset. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 5. Skuggor i månljuset. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109 6. Svarta kolossen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 7. Drottningen av Svarta kusten . . . . . . . . . . . . . . .201

I

krönikan om Hyboria presenteras Robert E. Howards berättelser om Conan i den ordning de anses har inträffat enligt Dale Rippke. Det är inte nödvändigtvis i samma ordning som de skrevs eller ursprungligen publicerades. År 2004 kom Dale Rippke ut med boken The Hyborian Heresies som är en akademisk studie av Howards författarskap om Conan. Där har han utgått från originalmanus, tolkat händelserna och placerat dem i den kronologiska ordning som verkar mest logisk.

3. Elefantens torn Originaltitel: The tower of the elephant Första gången publicerad 1933 i tidningen Weird Tales.

1

F

acklorna rumlarna i Klubban. Här festade österns tjuvar om

och skrika som de ville. Hederliga människor skydde dessa kvarter och stadsvakterna höll sig undan efter att ha fått derna var fulla av skräp, avträde och dypölar. Här ragglade berusade rövare, skrek och stödde sig mot väggarna. Stål glimmade i skuggorna där varg lurade på varg. I mörkret blandades de gälla skratten från kvinnor med bråken de bakom sönderslagna fönster och från vidöppna dörrar spreds en stank av gammalt vin och svettiga kroppar. Där hördes också ljudet från nävar som bankade i bordsskivor, höga röster och brottstycken av obscena sånger.

I en av dessa hålor steg munterheten ända upp till det Krönikan om Hyboria

45

låga rökskadade taket. Här satt alla typer av skojare i slitna ga tjuvar, skrytsamma lönnmördare med sina slinkor och var lokala zamorier, mörkhyade och med svarta ögon. I linningen satt en dolk nedstucken och deras hjärtan var fyllda av svek. Men där fanns också ett halvdussin vargar från andra nationer. Där satt bland annat en reslig hyborisk avfälling, tystlåten och farlig med ett bredsvärd vid sin shemitisk falskmyntare med höknäsa och lockigt blå-svart knät på en blond legoknekt från Gunderland. Och den feta busen som lät mest var en professionell kidnappare som kommit upp från Koth för att lära zamorierna hur man stal kvinnor – det hade dock visat sig att de visste mer än han någonsin anat.

Mannen avbröt plötsligt sin målande beskrivning av ett med skummande öl. Han strök bort skum från läpparna och fortsatte. ”Vid Bel, tjuvars gud, så ska jag visa hur man stjäl en jänta. Jag lovar att jag har tagit henne över gränsen innan gryningen. En baron från Ophir lovade mig tre hundra silvermynt för en ung brythunian av bättre klass. I veckor gick jag mellan gränsstäderna som en enkel tiggare innan jag fann vad jag sökte. Och visst är hon ett vackert bagage!?”

Han slängde en blöt kyss genom luften. ”Jag känner lorder i Shem som skulle avslöja Elefanttornets hemligheter för att få henne”, avslutade han 46

Robert E. Howard

och återvände till sin ölsejdel.

Han grymtade till när han avbröts av att någon la sin hand på hans tunika. När han vred på huvudet såg han en lång, kraftigt byggd ung man stå bredvid honom. En man som var lika malplacerad i denna sylta som en varg bland luggslitna råttor. Hans enkla tunika kunde inte dölja de hårda, vältränade konturerna av kroppen. Breda axlar, muskulöst bröst, smärt midja och stora armar. Hans hud var mörkt av solen, de blå ögonen glödde och en tjock svart kalufs krönte hans huvud. Från hans midja hängde ett svärd i en sliten skida av läder.

Mannen från Koth drog sig omedvetet tillbaka – det här var ingen man från något civiliserat land han kände till. ”Du nämnde Elefanttornet”, sa främlingen på bruten zamoriska. ”Jag har hört om det tidigare, vad är dess hemlighet?”

Främlingen verkade inte hotfull och kidnapparen från Koth var stärkt av öl och sin intresserade publik. ”Elefanttornets hemlighet?”, sa han och bröstade upp sig när han kände hur hans betydelse växte. ”Det vet väl alla att prästen Yara bor där med den fantastiska juvelen som kallas Elefantens hjärta? Den är källan och hemligheten till hans krafter och magi.”

Barbaren lät detta sjunka in innan han öppnade munnen igen. ”Jag har sett det tornet”, sa han. ”Det står i en stor trädgård på en kulle ovanför staden. Den är omgärdad av en hög mur men jag har aldrig sett några vakter där.

Muren borde vara lätt att klättra över. Varför har ingen stulit juvelen?”

Krönikan om Hyboria

47

Mannen från Koth stirrade med vidöppen mun på främlingen och brast sedan ut i ett rytande skratt åt hans naivitet. De andra runt bordet föll in i munterheten. ”Hör på hedningen!” bölade han. ”Han tänker stjäla Yaras juvel. Lyssna på mig, unge man”, sa han med myndig ton till främlingen. ”Jag förmodar att du är någon sorts barbar …” ”Jag är från Cimmeria”, svarade utlänningen vresigt.

Detta betydde ingenting för mannen från Koth. Koth var ett kungadöme långt i söder, på gränsen mot Shem och han hade knappt hört talas om de nordliga folkslagen. ”Lyssna då och få i dig lite visdom, din spoling”, sa han och pekade på den omintetgjorda ynglingen med sin ölsejdel. ”Du ska veta att det i Zamora, och framförallt i annanstans i världen, inte ens i Koth. Om dödliga män kunnat hade de stulit juvelen för länge sedan. Du säger att man kan klättra över muren, men när du kommit över öns-

– då menar jag mänskliga vakter … Men i tornets nedre delar ligger vakternas rum och om du klarar dig genom trädgården måste du ta dig förbi deras våningar. Juvelen förvaras någonstans uppe i tornet.” ”Men om man tar sig förbi trädgården borde man väl direkt kunna komma åt juvelen uppe i tornet och då undvika vakterna?”

Kidnapparen stirrade tillbaka. ”Hör på honom”, gastade han hånfullt. ”Barbaren tror att han är en örn som kan sväva till tornets topp som är femtio meter över marken och har väggar som är halare 48

Robert E. Howard

än polerat glas!”

Cimmeriern kände pinsamheten stiga och tittade sig omkring på folket som skrattade hånfullt åt honom. Han förstod inte vad som var roligt. Det var märkligt att dessa man huvudet krossat om man var ohövlig. Han kände sig förvirrad och irriterad, och ville helst slinka ut från krogen men mannen från Koth fortsatte. ”Kom, kom!” skrek han. ”Berätta för dessa stackare, som var tjuvar redan när du låg i lindor, hur du skulle göra för att stjäla juvelen!”

Mannen valde att ta detta som ett personligt angrepp och hans ansikte blev lila av ilska. ”Vad!” röt han. ”Först ska du lära oss vårt jobb och sedan påstå att vi inte har mod? Gå vidare! Försvinn ur min åsyn!” ”Hånar du mig för att sedan slå mig?” grymtade barbaren, som kände hur ilskan hastigt steg och slog tillbaka med öppen hand. Slaget var så kraftigt att kidnapparen föll bakåt mot det grovhuggna bordet och spillde öl över den tjocka magen. Han skrek av ilska och drog sitt svärd. ”Hedniska hund!” röt han. ”Jag ska ta ditt hjärta för det där.”

Stål blixtrade och folket drog sig snabbt bakåt. I tumultet slogs det enda ljuset ut och syltan föll i totalt mörker.

Rummet fylldes av ljudet från välta bänkar, trummandet över någon annan och ett ensamt skrik av smärta. När ljuKrönikan om Hyboria

49

och trasiga fönster. De övriga hukade bakom vintunnor, ölkaggar eller under bord. Barbaren var försvunnen och i mitten av det övergivna rummet låg den sönderhuggna kroppen av mannen från Koth. Cimmeriern hade huggit ihjäl honom i mörkret och tumultet.

2

Dbakom cimmeriern. Han hade kastat av sig den slitet svaga ljuset och det berusade rumlandet försvann

na tunikan och gick nästan naken genom natten. Han var endast klädd i ett höftskynke och på fötterna sandaler med remmar korsade uppför vaderna. Han rörde sig med samma smidighet som en stor tiger. De hårda musklerna spelade under den bruna huden.

Han hade kommit till den del av staden som innehöll templen. På båda sidor glittrade väggarna vita i stjärnljuset. Här fanns pelare av snövit marmor, gyllene kupoler och valv som glänste av silver. Helgedomarna som var tillägnade Zamoras otaliga underliga gudar. Han ägnade dem inte en tanke. Han visste att dessa religioner, som de innersta mening och gått vilse i en labyrint av ritualer och ord. Han hade gömt sig i timmar på olika gårdsplaner hos ner. Det enda han tagit med sig från dessa stunder var att de alla var lite skruvade i huvudet.

Hans egna gudar var enkla och begripliga. Crom var den högste av dem och bodde på ett berg varifrån han sän50

Robert E. Howard

de ut undergång och död. Det var lönlöst att be till Crom eftersom han var en grinig och våldsam gud som inte gillade veklingar. Men han gav nyfödda mod och styrka, och göra enligt cimmerierns tankegångar.

Hans sandaler var ljudlösa mot gatans beläggning.

Inga vakter behövdes här, eftersom även tjuvarna skydde tempelområdet för märkliga öden hände de som bröt mot reglerna. Framför honom höjde sig Elefanttornet mot natthimlen. Ingen verkade veta varför det hette så. Han hade aldrig sett en elefant men hade förstått att det var ett monster till djur, med svans både bak och fram. Detta hade en shemitisk vandrare berättat och han hade svurit att han sett tusentals sådana djur i Hyrkanien. Å andra sidan visste alla att shemiterna var födda lögnare. Hur som helst fanns det inga elefanter i Zamora.

Det svarta tornet glimmade kallt i stjärnljus. I solen glänste det så starkt att man knappt kunde titta mot det och folket sa att det var byggt av silver. Det var runt, som en perfekt cylinder, och sträckte sig ett femtiotal meter upp om stora diamanter krönte tornet. Tornet stod mitt bland vajande exotiska träd på en kulle som reste sig högt över stadens gator. En hög mur omgärdade tornet och den inre trädgården och utanför den, längre ner, fanns en yttre mur. alls på tornet – i alla fall inte på den nedre delen. Det enda Buskar växte längs utsidan av den yttre muren.

Cimmeriern smög sig nära och mätte muren med blicken.

Den var hög men han kunde hoppa upp och få tag i krönet Krönikan om Hyboria

51

sig över. Han räknade med att kunna ta sig över den inre muren på samma sätt. Men han hejdade sig när han kom att tänka på de mystiska faror som man sagt fanns där inne.

Det här folket var främmande, de var inte av samma sort, inte ens av samma blod. Till och med de civiliserade västerlänningarna från Nemedia, Aquilonia och Ophir hade förvånat honom med sina mystiska seder. Folket i Zamora var ännu äldre och vad han hittills sett var de onda, och det kunde ha skapat ohyggliga faror.

Där uppe i det diamantglittrande tornet styrde översteprästen Yara över märkliga öden och oförklarlig död.

Cimmerierns hår reste sig när han kom ihåg vad en berusad kammartjänare berättat. Om hur Yara skrattat en hotfull prins i ansiktet och hållit fram en ondskefull glödande sten framför honom. Ur stenen sköt strålar ut som lindade sig runt prinsen. Han föll skrikande till golvet, krympte ihop till en svart klump som förvandlades till en spindel.

Spindeln virrade omkring i rummet till dess Yara satte sin klack på den.

Yhände var det för att utföra ondskefulla saker mot

ara lämnade sällan sitt magiska torn och när det

människor eller länder. Zamoras kung var mer rädd för Yara än för döden själv. Därför var han också berusad mesta delen av tiden, rädslan var för svår att hantera när han och att han skulle fortsätta leva i många hundra år till. Detta kunde han göra med hjälp av magin i den stora juvelen som kallades Elefantens hjärta, varför den hette så visste man lika lite som varför tornet hette Elefantens torn.

52

Robert E. Howard

Uppslukad av dessa tankar, kastade sig cimmeriern in mot muren när han hörde någon passera på andra sidan.

Det var någon som gick med taktfasta steg och vid varje steg hördes ett svagt klingande från metall. Det fanns alltså vakter i trädgården. Cimmeriern väntade på att få höra vakten passera igen, på nästa runda, men en total tystnad låg över trädgården. svingade sig enkelt upp på murkrönet. Han låg platt på mage och tittade ner på trädgården mellan de två murarna. Det fanns inget buskage i närheten av hans position buskar. Stjärnljuset föll på den välansade gräsmattan och från någonstans hördes porlandet från en fontän.

Cimmeriern klättrade försiktigt ned på insidan och drog sitt svärd. Han skakade av nervositet av att stå utan skydd i det nakna stjärnljuset och han rörde sig snabbt längs murens skugga tills han kom i höjd med de buskar han noterat. Hukande rusade han snabbt mot dem och snubblade nästan på en kropp som låg i kanten av buskaget. En snabb titt åt höger och vänster försäkrade honom undersöka. Trots det dunkla stjärnljuset kunde hans tränade ögon se en välbyggd man i silverglänsande rustning och en hjälm prydd med märket av Zamoras kungliga vakter.

En sköld och ett spjut låg vid hans sida och det gick snabbt att se att vakten blivit strypt. Barbaren tittade sig osäkert omkring. Han förstod att det här måste vara vakten han hört passera innanför muren. Trots att det inte gått lång tid så hade okända händer sträckts fram ur mörkret och kramat livet ur den här vakten.

Krönikan om Hyboria

53

Han ansträngde sina ögon i mörkret och tyckte sig se en rörelse genom buskarna vid muren. Med svärdet draget smög han sig tyst närmare, tyst som en panter i natten.

Cimmeriern uppfattade en stor kropp intill muren och var lättad över att det var något mänskligt. Då snurrade ett slag, men stannade mitt i rörelsen när stjärnljuset glimmade till i cimmerierns svärd. Under ett spänt ögonblick stirrade de tyst på varandra, redo för vad som än skulle hända. ”Du är ingen vakt”, väste främlingen till slut. ”Du är en tjuv som jag.” ”Och vem är du?” viskade cimmeriern misstänksamt. ”Taurus från Nemedia.”

Cimmeriern sänkte sitt svärd. ”Jag har hört talas om dig. Man kallar dig tjuvarnas prins.”

Ett lågt skratt kom till svar. Taurus var lika lång som cimmeriern och tyngre. Han hade en stor fet mage men varje rörelse var smidig med en diskret kraft som också avspeglades i hans ögon. Han var barfota och bar på ett hoprullat långt rep med knutar. ”Vem är du?” viskade han. ”Conan från Cimmeria. Jag har kommit för att stjäla Yaras juvel, den som folket kallar Elefantens hjärta.”

Conan kände hur mannens stora mage guppade av skratt, men det var inte hånfullt. ”Vid Bel, tjuvarnas gud”, väste Taurus fram. ”Jag trodde att det bara var jag som hade mod nog att ge mig på en sådan djärv stöld. De här zamorierna kallar sig för tjuvar, men bah! Conan, jag gillar din inställning. Jag har aldrig 54

Robert E. Howard

delat ett äventyr med någon, men vid Bel, jag skulle kunna göra det med dig, om du vill?” ”Så du är också ute efter juvelen?” ”Vad annars? Jag har planerat det här i månader. Men jag tror att du är här på ett plötsligt infall, eller hur, min vän?” ”Du dödade vakten?” ”Självklart. Jag gled över muren när han var på andra sidan trädgården. Jag gömde mig i buskarna men han måste ha hört något och kom närmare. Det var lätt att smyga runt honom och krama livet ur den dåren. Som de ha ögon som en katt.” ”Du gjorde ett misstag”, sa Conan.

Taurus ögon blixtrade till. ”Jag? Ett misstag? Omöjligt!” ”Du skulle ha gömt kroppen i buskarna.” ”Sa novisen till mästaren. Lyssna nu. De har inte vaktombyte förrän efter midnatt. Skulle någon sakna honom

”Du har rätt”, muttrade Conan. ”Så, följ med nu. Vi slösar tid med den här förbannade

dödliga väktare. Det är deras närvaro som fått mitt uppdrag att ta så lång tid, men nu har jag funnit ett sätt att komma förbi dem.” ”Hur är det med vakterna i nedre delen av tornet?”

Krönikan om Hyboria

55

”Gamle Yara håller till i rummen i övre delen av tornet.

Den vägen ska vi komma in – och lämna, hoppas jag. Fråga mig inte nu, men jag har det planerat. Vi smyger ner från taket och stryper gamle Yara innan han hinner använde sina svartkonster mot oss. Vi ska i alla fall försöka. Det står mellan att bli förvandlad till spindel eller groda och att få världens alla rikedomar. Alla tjuvar måste riskera lite …” ”Jag backar inte”, sa Conan och snörade av sina sandaler. ”Följ mig då.” Taurus vände sig bort, hoppade upp, dighet var makalös med tanke på hans kroppshydda. Han såg nästan ut att sväva upp till murkrönet. Conan följde honom och när de låg platt på mage på muren viskade de försiktigt till varandra. ”Jag ser inga ljus”, sa Conan. Den nedre delen av tornet var en perfekt svart och blank cylinder utan synliga öppningar. de är stängda nu”, svarade Taurus.

Trädgården innanför var en dunkel yta av skuggor. De kunde skönja duniga buskar och lågt växande träd som han kände att någon oförklarlig fara ruvade där nere. Han kände att osynliga ögon stirrade på honom och plötsligt kände han en lukt som sände rysningar längs ryggraden. ”Följ mig”, viskade Taurus. ”Håll dig bakom mig om du är rädd om livet.”

Nemediern tog fram något som såg ut som ett kopparrör och hoppade ljudlöst ner på gräsmattan. Conan följde 56

Robert E. Howard

tätt efter med svärdet draget, men Taurus höll honom tillbaka mot muren. All uppmärksamhet riktades mot de skuggiga buskarna en bit bort. Löven rasslade stilla till, men det var ingen vind, kvällsbrisen hade lagt sig. Då syntes ett par stora glödande ögon i skuggorna, och bakom ”Lejon”, viskade Conan. ”Jo. På dagarna hålls de i underjordiska grottor och på nätterna vaktar de trädgården.” ”Var tyst”, väste Taurus och rörde sig tyst och försiktigt ut på gräsmattan. Han höjde röret mot munnen. Tysta morranden steg från buskarna och de glödande ögonen kom närmare. Conan kunde förnimma deras kraftiga käkar och svansarna som slog mot den gulbruna pälsen.

Luften tätnade, cimmeriern kramade handen hårdare om svärdet och gjorde sig beredd på attacken från de kraftfulla bestarna. Då blåste Taurus hårt i röret och en stråle med gulaktigt pulver sköt ut och bildade ett tjockt gröngult moln. Buskarna och de hotfulla ögonen försvann i dimman.

Taurus sprang snabbt tillbaka till muren där Conan stod kvar och undrade vad som hände. Trädgården var helt tyst. ”Vad är det för dimma?” undrade han osäkert. ”Döden! Om en vindpust för lite av det hitåt måste vi och nu lägger den sig. Att andas in den innebär omedelbar död.”

Bara några få gulaktiga stråk hängde spöklikt kvar i Krönikan om Hyboria

57

luften och sedan försvann även de. Taurus manade dem På gräsmattan låg fem livlösa kroppar, glöden i deras ögon var släckt för alltid. En sötaktig doft hängde kvar. ”De dog utan ett ljud. Vad är det för pulver, Taurus?” ”Det är gjort från den svarta lotusen som blommar i Khitais glömda djungler. Där bor endast Yuns präster och dessa blommor dödar alla som luktar på dem.”

Conan gick ner på knä bredvid ett av de utslagna lejonen. Han försäkrade sig om att det verkligen var bortom all sans och utan liv. Han skakade på huvudet – magin från dessa exotiska länder var mystisk och fruktansvärd. ”Varför slår vi inte ut vakterna i tornet på samma sätt?” undrade han. ”För att detta var allt pulver jag hade. Att stjäla detta var en bragd och har gjort mitt namn känt bland tjuvar i hela världen. Jag stal det från en karavan på väg till Stygia.

Jag stal det ur en korg där en stor orm vaktade det, utan att väcka ormen. Men kom nu, vid Bel, vi är inte här för att berätta historier.”

De gled genom buskarna, fram till foten av det glänsande tornet. Taurus gjorde ett tecken om tystnad, lindade upp sitt hoprullade rep och i ena änden satt en stark järnkrok. Conan förstod hans plan och ställde inga frågor.

Nemediern tog tag i repet en bit från kroken och började snurrade den över huvudet. Conan la örat mot den släta stenväggen och lyssnade, men inget ljud kunde höras.

Vakterna hade inte uppfattat att inkräktare var på väg.

Men Conan kände en obehaglig nervositet – kanske berodde den på den påtagliga lukten av lejon.

Taurus kastade upp linan med en smidig rörelse från 58

Robert E. Howard

och försvann över kanten på tornet. Han ryckte försiktigt i repet och när det verkade sitta stadigt drog han hårt i det utan att det gav med sig. ”Tur på första försöket”, mumlade Taurus. ”Jag …” ra runt. Döden som närmade sig var nämligen ljudlös. En snabb blick avslöjade en stor brungul kropp som höjde sig över cimmeriern redo för ett dödande anfall. Ingen civiliserad man hade rört sig hälften så snabbt som barbaren.

Hans svärd blixtrade till i stjärnljuset och med kraften från varje muskel och nerv föll människa och odjur ner tillsammans.

Med svordomar och tunga andetag böjde sig Taurus över högen och såg sin medbrottslings ben sprattla därunder som om han försökte åla sig loss. Det enorma lejonet var dött, låg slappt med huvudet kluvet. Den uppskakade nemediern grep tag i kroppen och med hans hjälp lyckades Conan kravla sig upp med sitt bloddrypande svärd i handen. hämtat sig från den snabba attacken. ”Nej, vid Crom! Men det var så nära ögat jag kommit under mitt liv, och det har inte varit tamt … Varför röt inte det förbannade odjuret när det anföll?” ”Det mesta är underligt i den här trädgården”, förklarade Taurus. ”Lejon som anfaller i tystnad … det gör nog om attacken var tyst. Den här besten måste ha varit i en annan del av trädgården och dog inte av lotusblommans pulver, men det måste ha varit den sista. Nu måste vi klättKrönikan om Hyboria

59

ra uppför repet, men jag behöver inte fråga en cimmerier om han kan.” ”Bara den klarar min vikt”, grymtade Conan och torkade av sitt svärd i gräset. ”Det håller för tre gånger min”, svarade Taurus. ”Det är spunnet av lockarna från döda kvinnor. Jag har själv grävt upp det ur deras gravar vid midnatt och sedan har det stärkts med den dödliga saven från upasträdet. Jag klättrar först och du följer tätt efter.”

N

emediern greppade tag om repet, snodde det runt ena benet och började klättra. Han var smidig som en katt trots den påtagliga kroppshyddan. Cimmeriern följde efter. Repet svajade och snurrade men de klättrande männen lät sig inte hindras, de hade båda gjort svårare klättringar tidigare. Den glittrande juvelbeströdda kanten ovanför dem kom allt närmare – och bidrog även till deras motivation att klättra vidare.

Ljudlöst klättrade de vidare och ljusen från staden som spred ut sig under dem kom längre och längre bort.

Stjärnornas glans blev allt svagare när de närmade sig de gnistrande juvelerna på krönet. Taurus sträckte upp handen över krönet och hävde sig över. Conan dröjde sig kvar en sekund för att beundra de stora juvelerna, diamanter, glittrade i stjärnljuset. På håll hade de sett likadana ut, men nu så här nära, skiftade deras nyanser i regnbågens alla färger. ”Det här är en hel förmögenhet, Taurus”, viskade han. ”Kom igen!” svarade nemediern otåligt. ”Om vi kommer över Hjärtat så blir allt vårt.”

60

Robert E. Howard

Conan klättrade över kanten och landade på tornets tak någon meter nedanför kanten. Det var platt och belagt med något mörkblått material med inläggningar av guld som fångade upp stjärnljuset och gjorde att hela tornets topp glimmade som en juvel.

Tvärs över taket från där de stod var ett litet rum byggt.

Det hade väggar av samma silverskimrande material som tornets väggar, det var utsmyckat med juveler och dess enda dörr var vackert snidad och blänkte av guld.

Conan tittade sig snabbt omkring på havet av ljus från repet och lindade det i en snygg slinga. Han visade Conan var haken hade fastnat – den hade grävt sig in under en stor juvel strax under kanten. ”Turen var med oss igen”, muttrade han. ”Man kan tycka att vår gemensamma vikt skulle ha slitit loss den juvelen ... Följ mig! De riktiga prövningarna ligger fortfarande framför oss. Nu är vi i ormens grop – och vi vet inte var han gömmer sig.”

Som smygande tigrar närmade de sig rummet och stannade framför den gyllene dörren. Med van och försiktig hand kände Taurus på handtaget, dörren öppnade sig utan motstånd. De två kikade spänt in i ett litet rum där ädelstenar på väggarna återspeglade det lilla ljus som fanns därinne, men det verkade tomt på liv. ”Innan vi går vidare”, väste Taurus, ”kan du väl titta ner runt tornet för att säkerställa att inga vakter patrullerar.

Om du ser något kom omedelbart tillbaka. Jag undersöker rummet så länge.”

Conan förstod inte syftet med detta och en svag misstanke mot hans kompanjon började gro, men han gjorde Krönikan om Hyboria

61

som Taurus bett. När han vände sig bort, smet nemediern in och stängde dörren bakom sig. Conan kröp längs tornets kanter och återvände utan att ha sett något misstänksamt.

Han la handen på dörrhandtaget när han plötsligt hörde ett dovt skrik inifrån.

Cimmeriern hoppade undan, redo för allt och den glänsande dörren slogs upp. Taurus stod i dörröppningen med ett kallt blåskimrande ljus bakom sig. Han svajade till och hans mun öppnades, men över läpparna kom bara att torrt rosslande.

Han stödde sig på dörren innan han vacklade ut på taket där han föll ner med händerna runt halsen.

Conan, som hukade sig som en panter redo för anfall, såg en skugga passera dörröppningen innan dörren stängdes – men det kunde också endast ha varit en skiftning i de glittrande juvelerna. Men inget följde efter Taurus ut på taket och Conan böjde sig ner över honom.

Nemediern stirrade rakt upp med vidgade och glasartade ögon som innehöll spår av förvirrad skräck. Hans händer klöste runt halsen och över läpparna rann dregel från den gurglande halsen. Så blev han plötsligt stilla och Conan förstod att Taurus var död även om han inte förstod hur det gått till. Conan blängde osäkert på den underliga gyllene dörren. I det juvelprydda rummet innanför hade döden kommit till tjuvarnas prins, lika tyst och oförklarligt som han själv delat ut den till lejonen i trädgården.

han hittade var tre små prickar mellan skuldrorna. Det såg ut som om tre vassa naglar grävts in i huden och sedan dragits tillbaka. Kanterna på de små såren var svarta och 62

Robert E. Howard

såren luktade lätt av förruttnelse. Giftpilar? Men då borde de små projektilerna sitta kvar.

V

aksamt gick han mot den gyllene dörren, öppnade den och tittade in. Rummet var tomt, ljuset guldgult och de tusentals ädelstenarna glimmade. I mitten av taket noterade han en underlig formation - ett åttkantigt mönster med fyra stora juveler som glödde med rött ljus. På andra sidan rummet fanns en likadan dörr som den han stod vid, men den andra var inte så vackert utsnidad. Var dragit sig tillbaka?

Han stängde dörren bakom sig och gick in i rummet.

Hans nakna fötter var ljudlösa mot det blanka golvet.

Det fanns varken stolar eller bord i rummet, endast fyra schäslonger med dynor broderade med guldtråd och sniderier föreställande underliga ormar. Flera kistor i mörkt trä med beslag av silver stod runt väggarna. Några var låsta med kraftiga gyllene lås, andra med öppnade lock där högar av ädelstenar blänkte och glittrade. Den storslagna synen förblindade cimmeriern som svor mellan sammanbitna tänder. Detta var större skatter än han kunnat drömma om men hans förstånd fördunklades av tanken på vad den stora juvelen skulle vara värd.

Han hade kommit in till mitten av rummet, lätt framåtböjd, redo att attackera eller försvara sig med svärdet som svepte över det blanka golvet var hans enda varning och hans instinktiva hopp åt sidan räddade hans liv. bi honom med droppande huggtänder. Något skvätte på Krönikan om Hyboria

63

hans nakna axel och det brände som helvetets eldar. Med odjuret landa på golvet, snurra runt och rusa mot honom med oerhörd fart - en gigantisk svart spindel, en sådan som han bara trodde fanns i mardrömmarna.

Den var stor som en gris och de åtta håriga benen förde den vidriga kroppen över golvet med en ofattbar fart. De fyra ögonen glödde av ond intelligens och gift droppade från käften. Conan förstod att det giftet innebar omedelbar död, svedan från dropparna som stänkt på hans axel kändes fortfarande.

Det här var mördaren som sänkt sig ner från sitt bo uppe i taket och huggit sina giftdroppande tänder i nemedierns nacke. Vilka dårar de varit som inte förstått att även denna ingång till tornet skulle vara bevakad.

Dessa tankar for genom Conans huvud medan monstret rusade mot honom. Han hoppade smidigt över det och besten passerade under honom, vände sig om och kom till ny attack. Den här gången gjorde han ett hopp åt sidan och ett snabbt hugg som en djungelkatt. Svärdet högg av ett av de håriga benen och ännu en gång lyckades han precis undkomma de giftiga huggtänderna. Men varelsen gick inte till förnyad attack utan sprang över golvet och klättrade snabbt uppför väggen till taket. Där satt den en stund och tittade ner på honom med lömska röda ögon.

Utan förvarning föll den genom luften med en klibbig grå tråd efter sig.

Conan tog ett steg tillbaka för att undvika den fallande kroppen, sedan duckade han snabbt och undkom precis en spindeltråd som sköts mot honom. Han insåg vad monstret tänkte göra och kastade sig mot dörren, men spindeln var 64

Robert E. Howard

snabbare. Klibbiga trådar täckte handtaget och dörren och Conan var fångad. Han vågade inte försöka kapa trådarna med sitt svärd eftersom han anade att det skulle fastna och göra honom försvarslös när besten attackerade igen.

Så började en dans på liv och död, snabbhet och smidighet hos en krigare mot bestialiska instinkter hos en gigantisk spindel. Nu rusade den inte längre över golvet i direkta attacker utan sprang längs väggarna och i taket i sina försök att snärja honom med sina klibbiga trådar. De var tjocka som rep och sköts ut med djävulsk precision.

Conan förstod att striden skulle vara över om endast en av dessa fastnade på honom.

Kors och tvärs genom rummet pågick den djävulska dansen och det enda som hördes var mannens häftiga andetag, det dämpade ljudet från hans bara fötter och skallrandet från de vidriga huggtänderna. De grå spindeltrådarna låg i högar över golvet, fästa vid väggarna täckte de skattkistorna och schäslongerna och upp i taket som mörka girlanger. Conans blixtsnabba reaktioner hade hållit honom undan trådarna trots att några passerat så nära att han kunnat känna deras sträva yta mot sin nakna hud.

Han insåg dock att det här inte kunde fortsätta länge till, han var tvungen att undvika spindeltrådarna över golvet samtidigt som han höll sig undan från de som hängde från taket. Förr eller senare skulle han fastna i en tråd, bli insvept som en cocoon och vara i monstrets våld.

Spindeln rusade mot honom över golvet med den grå tråden som spanns ut bakom den. Conan hoppade undan och landade bakom en schäslong. Odjuret fortsatte uppför väggen med tråden efter sig. Den piskade runt över golvet som om den var levande och snodde sig runt Conans vrist.

Krönikan om Hyboria

65

Han tog emot sig med händerna när han drogs omkull och han slet och drog frenetiskt i tråden som kramade allt hårdare om honom. Den håriga besten kom rusande nerför väggen för att avsluta kampen. I rent raseri tog Conan upp en juvelfylld kista och kastade med hela sin kraft. Detta var något som odjuret inte hade räknat med. Den tunga krossade den mot väggen i ett vidrigt dämpat krasande.

Blod och grönaktigt slem skvätte och kistan föll krossad till golvet. Den mosade svarta kroppen låg stilla bland glimmande juveler i olika färger, de håriga benen rykte utan mening och livet i de fyra röda ögonen slocknade.

Conan såg sig omkring men inga andra faror uppenbarade sig. Han började metodiskt att lösgöra sig från spindeltråden som klängde sig fast runt hans ben och händer.

När han äntligen var fri tog han upp sitt svärd och gick försiktigt mellan trådarna till den inre dörren. Vilka fasor kunde lura bakom den? Cimmerierns blod pulserade och han skulle kämpa vidare oavsett vad som väntade honom.

Han kände på sig att den stora juvelen han sökte inte fanns bland alla de ädelstenar som låg utspridda i det här rummet.

Efter att han lyckats befria dörren från spindelnät märkte han att den inte heller var låst. Han undrade om vakterna nu blivit uppmärksammade på hans närvaro.

Nåja, han var högt upp och om ryktena var sanna så var de vana att märkliga ljud hördes i tornet – ondskefulla rop och skrik av smärta och tortyr.

Han kom att tänka på Yara och kände ett visst obehag när han öppnade den förgyllda dörren. Men innanför såg 66

Robert E. Howard

Äventyren om Conan fortsätter i boken Andra Krönikan om Hyboria

En berättelse från

Yabot AB