Mikael Andersson
Morden i Västerbotten
DEN som DRAKEN SL ÅR
Andersson HOI_ANDERSSON_DEN_SOM_DRAKEN_SLAR_titel.indd 1 2023-05-31 15:06
Mikael
Copyright © Mikael Andersson 2023
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2023 www.hoi.se
info@hoi.se
Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-34-7
Tryckt hos ScandBook, Falun 2023
”Hvad nomadlapparna angår, har erfarenheten gifvit vid handen, att det icke länder dem till fromma, om man söker bibringa dem någon högre civilisation.”
Biskop Olof Bergqvist, 1904
UMEÅ UNIVERSITET
måndag 27 januari 2020
Han älskar de här stunderna. Det torra knarret från kall snö som pressas samman under vinterkängorna. Ljuset från gatubelysningen. Det tunna lagret av frost som glimmar i de nakna björkarna.
Kylan och mörkret skänker bilden en sällsam skärpa, som att livet står och väger. Viktlöst, på samma gång förtätat.
På universitetsområdet, som dagtid kokar av liv och rörelse, är det stiltje halv sex på morgonen.
Cykelvägen upp mot campustorget är nyligen grusad. Så bra. Det var här en av bibliotekarierna halkade och bröt handleden förra veckan.
Så får han syn på något.
Framför plogvallen, den som omger den vintertysta fontänen, ligger en Sverigeflagga.
”Studenter”, muttrar han, van vid deras besynnerliga upptåg; stulna kundvagnar fyllda med skor och cyklar upphissade i träd är vardagsmat när man jobbar som vaktmästare på ett universitet.
Vinden tar fart och får flaggan att fladdra till.
Vad i helvete?
En fot?
Han blinkar för att komma tillrätta med en tilltagande oskärpa, känner hur obehaget får honom att svaja till.
Vad är det som ligger under flaggan?
Han ser sig omkring. Är det ett skämt? Ett prank?
7
Men här finns ingen annan.
Tvekande går han närmare.
En naken och frostklädd fot sticker fram.
Han får svårt att andas. En olustig tyngd pressar samman bröstkorgen. Fumlande söker han flaskan med nitroglycerin som han har i rockfickan, tar två puffar under tungan och lirkar darrande fram telefonen.
Torra snöflingor fyller luften över Umeås universitet. Inom kort är flaggan täckt av ett tunt lager snö.
”SOS 112, vad har inträffat?” säger en vänlig röst.
8
POLISHUSET I UMEÅ
samma dag, förmiddag
Länspolismästare Mats Thornberg gör en oklar, svepande gest när Roland Fransson tillsammans med Örjan Westergren och Björn Johansson stiger in i mötesrummet. Om Thornbergs gest betyder varsågoda och sitt eller är ett uttryck för hans allmänna missnöje med sakernas tillstånd har Roland svårt att avgöra.
Det makabra mordet har skakat om dem alla. Att skära huvudet av någon …
Och den där flaggan? Vad ville mördaren ha sagt med den? Var det våldsverkare långt ute på högerkanten som slagit till?
”Jag har bra nyheter”, säger Thornberg på den sjungande Stockholmsdialekt han hållit fast vid under alla år i Norrland. Han knäpper andaktsfullt händerna framför sig. ”Och dåliga nyheter …”
Ingen säger något. Vad finns att säga? tänker Roland uppgivet. Han utgår från att de kommer att vara underbemannade. Om inte regionledningen kan prioritera mordutredningar av den här kalibern, vad återstår då? Alltsammans känns som ett falskt skådespel, där polisen låtsas att verksamheten rullar på som vanligt.
”Jag börjar med de goda nyheterna”, fortsätter Thornberg. ”Vi får loss en del folk från Skellefteå.”
Roland nickar och kan se en sårad glimt i Thornbergs blick. Inga glada tillrop. Inga applåder. Bara en surmulen tystnad. Men
9
lån av personal inom länet är inte mycket värd. De kommer sent, åker tidigt och passar ofta på att ta ut innestående jourkomp.
”Som grädde på moset …” Thornberg gör en konstpaus och ser på dem i tur och ordning. Roland undrar kort hur Annas mem, där en amerikan skriker Hurray! ackompanjerad av en trumvirvel, hade landat om han haft den tillgänglig på mobilen. ”Som grädde på moset … får vi låna två kollegor från Stockholm.”
”Va?” undslipper det Roland, högre än han tänkt sig. Roland vet att Thornberg vill väl. Thornberg har sina fel och brister, som alla andra, men är i grunden en chef som försöker få saker att fungera. Det är bara det att han inte får till det så ofta, som att handlingskedjorna slår knut på sig själva när han ska hjälpa till.
Så vad är det för tomtar de får upp? undrar Roland, tyst för sig själv. Två omplaceringsfall? Eller, gud förbjude – aspiranter som inte fått plats i Stockholm och nu kommer fylla deras dagar med gnäll och hemlängtan?
”Hans Franzén och Emma Broberg”, säger Thornberg leende.
Roland fylls av lika delar överraskande glädje och reflexmässig misstänksamhet. Finns det en hake dold i denna morgongåva? Hans Franzén är en klassisk slitvarg. Bullrig, men robust och erfaren. Till vardags utredare vid Huddingepolisen. Och Emma Broberg … Henne har han hört mycket gott om. NOA:s nya stjärna. Inte illa. Om det nu är sant.
Roland borde vara tacksam, ändå plågas han av insikten att en mordutredning kräver minst tjugofem personer för att få full verkningsgrad. Vilka är nu Thornbergs dåliga nyheter?
”På grund av det pågående arbetet med att kartlägga ungdomsgängen som attackerat folk i centrum kan jag inte få loss nån register-Lisa. Inte heller några assistenter till tipscentralen.”
Roland suckar, han vet vad det innebär. Det blir han, Johansson och kollegorna från Stockholm som får sköta flera parallella uppdrag.
10
”Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott kräver mer folk än så”, påpekar Westergren torrt. ”Fyra gånger så många, närmare bestämt.”
Att han orkar, tänker Roland. Vem läser förresten ut hela den långa titeln Polisens metodstöd för utredningar av grova våldsbrott, istället för att bara säga som folk mest: Mordbibeln?
Va?
Svaret är, påpekar Roland tyst för sig själv: Region Västerbottens nitiske och allmänt märkvärdige åklagare Örjan Westergren. Mannen som alltid bär kostym. Mannen som vägrar att använda mobiltelefon och som gör sina anteckningar i en liten, svart skrivbok. Dessutom dricker fanskapet inte kaffe utan envisas med att brygga te i en exklusiv enmuggskanna.
Thornberg spänner ögonen i Roland. ”Vad har vi så här långt?”
”Inkommande samtal 05.35. En av universitetets vaktmästare hittade offret på marken framför fontänen på campustorget. Kroppen var övertäckt med en svensk flagga. Jag undrar vad mördaren ville ha sagt med det? Nåja … Vi får anledning att återkomma till frågan.”
”Övriga fynd?”
”Sparsamt. Mycket märkligt, alltsammans. Inget tyder på att mordet skedde på plats. Inte en droppe blod återfanns på marken, trots att offret saknar huvud. Kroppen var tydligen … djupfryst. Hundpatrullen kammade noll, det är som om den döde materialiserats på plats. Nu snöade det i och för sig rätt mycket. Ode lät inte glad, tyckte det saknades folk.”
Roland tar på sig läsglasögonen, fiskar upp protokollet från Rättsmedicinalverket ur en mapp och läser innantill. ”Kroppen bedöms tillhöra en man i sjuttiofem-åttioårsåldern. Offrets saknade huvud har avskilts strax nedanför larynx. Tredje halskotan är delad med vad som förefaller vara en trådsåg. På vänster skulderblad finns en tatuering föreställande en drake.” Roland funderar kort över draken innan han fortsätter. ”Tidpunkt för
11
dödsögonblicket är svår att fastställa, dels var kroppen nedfryst där den återfanns, dels har den tömts på blod före dödens inträde. Mördaren tycks ha skurit av halspulsådern medan offret var vid liv. Tillvägagångssättet kan ha paralleller med så kallad ”skäktning” – en metod som praktiseras av judiska och muslimska slaktare där halspulsådern delas medan hjärtat fortsätter att pumpa och kroppen effektivt töms på blod.”
”Men varför?” grymtar Björn Johansson, polisman och mångårig medarbetare på roteln för grova brott. Johansson lutar sin brottarliknande uppenbarelse över ett av polisens pappersblock där han sin vana trogen plitat svårtydda figurer.
”Kanske råkade mördaren vara kosherslaktare?” säger Roland och håller upp handflatorna. Han vet lika lite som Johansson. ”Eller så var det av praktiska skäl?”
Johansson ser förvånat på Roland. ”Av praktiska skäl?”
Roland inser att han möjligen är väl långt utanför boxen, även om man i ett inledande skede av en utredning ska tänka fritt. ”Vi har aldrig, vad jag vet, hanterat ett mord med dekapitering. Kan det vara, hur ska jag säga, mindre kladd med blod om man först tömmer offret innan man avskiljer huvudet från kroppen?”
Johansson svarar inte och ingen annan kommenterar Rolands fundering. Han tänker inte fortsätta att argumentera för tankegången.
”Och den där tatueringen?” Thornberg glider på vokalerna på stockholmares nasala vis och knäpper med en kulspetspenna ett irriterande antal gånger. ”En tatuerad åttioåring? Vad är det för snubbe?”
Det knackar på dörren. En av polisassistenterna som bemannar 11414 sticker in huvudet. Roland bad henne rapportera om alla försvunna äldre män och att aktivt fråga efter tatueringar.
”Vi har fått in en anmälan som jag tror kan intressera er”, säger assistenten. ”En kvinna ringer angående sin man. Hon berättar att han gick till universitetet igår kväll, tydligen har han
12
sitt arbetsrum där. När hon vaknade nu på morgonen upptäckte hon att han aldrig kommit hem. Mannen har, på direkt fråga …” Hon nickar mot Roland. ”Han har en tatuering föreställande en drake på ena skulderbladet.”
13
EN FÖRFÄRLIG UPPTÄCKT
tisdag 28 januari 2020
Klockan är strax efter sex på kvällen då Carmen Simone kommer springande längs korridoren på institutionen för idéoch samhällsstudier. Som alltid – när hon är upprörd – blandar hon italienska och engelska på ett sätt som få medarbetare förstår.
”Così fucking orribile …”
”Carmen … Carmen!” Det är hennes doktorandkollega, Andreas. ”Vad är det som har hänt?”
Hon gråter, hittar inte ord.
”Così fucking orribile …”
”Carmen …” Andreas lägger handen på hennes axel och kramar försiktigt. ”Carmen!”
”I förrådet …”
”I förrådet?”
Hon tar hans hand och leder honom genom korridoren. En dörr står på glänt.
”Jag letade efter benlådan. Du vet, den vi använder i undervisningen för studenterna på termin två.” Hon går tvekande fram till den bakre hyllraden och pekar på en kartong. ”Då hittade jag den här …”
Kartongen är färgad mörk nertill. På en vit klisterlapp har någon textat med prydliga versaler: KAUKASIER; TYPEXEMPLAR .
Andreas känner en lukt han är bekant med från älgjaktlaget: blod.
”Jag öppnade locket … Det är nåt där …”, viskar Carmen.
14
En oro kommer krypande. Andreas lyfter försiktigt ner kartongen och ställer den på golvet. Den är överraskande tung. Han går försiktigt ner på knä, vänder sig om och ser på henne. Ett dåligt skämt? Några av kollegorna som tycker om att skrämma upp folk och som nu gömt avfall från slakteriet?
Han viker upp en flik och inser vad han hittat. Eller rättare sagt: vem han hittat.
15
EN TIMME SENARE
Till sist är Jens Ode och hans assistent på plats. Korridorerna är tömda på folk och ytterområdena avspärrade med polisens blåvita band. Polisaspiranter har kallats in för att hålla vakt.
Hur Ode lyckas sköta sitt jobb när han stinker sprit, alternativt gammal fylla i stort sett varje dag har Roland svårt att förstå. Bara att hoppas på att ingen av journalisterna som samlats utanför entrén noterat saken.
”Det saknade huvudet.” Roland tar ett steg tillbaka för att inte komma för nära Odes andedräkt när Ode försiktigt lyfter upp det avskurna huvudet ur kartongen. Hjässan är kal, med undantag av en smal rand med lockigt, grått hår. Axellångt, skulle Roland spontant säga, men undrar om beskrivningen är gångbar under rådande omständigheter.
Odes assistent, Niklas Mårtensson, dokumenterar alltsammans med polisens systemkamera. Ett smattrande ljud fyller det instängda förrådsutrymmet.
”Ingen tvekan om att det är Lars Wahlström, eller hur?” säger Roland.
”Ingen tvekan”, svarar Ode.
Näsan är framträdande. Örnlik. Ena ögat igenmurat.
Ode lägger ner huvudet och pekar på texten på kartongens utsida: KAUKASIER; TYPEXEMPLAR. ”Låter som en beskrivning tagen från Rasbiologiska institutet.” Han tar av sig handskarna med en grimas. ”Det kan inte finnas många som är kapabla att utföra en sån här sak.”
16
Mårtensson startar den kriminaltekniska dammsugaren och drar munstycket över hyllplanen. Jakten på dna har börjat.
Roland konstaterar att det är sent. Klockan närmar sig nio. En lång arbetsdag börjar kännas. Ögonen är torra och tankarna tröga.
Kaukasier; typexemplar. Så sjukt. Bara att hålla tummarna för att alla håller käften och att texten på kartongen inte kommer ut i media. Förra sensommarens skriverier om de samiska skallar som återbördades till kyrkogården i Lycksele lär knappast ha undgått många av Västerbottens-Kurirens läsare och konspirationsteorier är det sista den här utredningen behöver.
Samtidigt vet Roland att han inte ska ha för höga förväntningar på medarbetarnas förmåga att vara tysta. Det räcker med att en av dem i förtroende berättar för sin bästa vän – som i sin tur, i förtroende – berättar för sin bästa vän. Så rullar det på i överensstämmelse med informationsspridningens exponentiella lagar tills det hela når en journalist. Sedan vet alla.
17
GRANVÄGEN 3 C
senare samma kväll
”Så … makabert!” Lisa viftar upprört med en leverpastejsmörgås.
Roland häller hett vatten i en tekanna. Han tänkte först inte berätta om fyndet, men Lisa är påstridigt nyfiken och vill mycket hellre tala om Rolands kväll än om den Jane Austen-film hon och Anna sett på bio.
Lisa är i sjunde månaden och sjukskriven på grund av ländryggssmärtor. Roland inser att sysslolösheten passar henne illa.
”Och Ode var nykter?”
”Skulle inte tro det …” Roland tar av sig sitt armbandsur och lägger det på bordet. ”Jag gissar att han öppnade en till öl så fort han kom hem. Men – han gör sitt jobb.”
”Det är alltid svårt att veta vad en kriminaltekniker kan göra bättre. Och ni är säkra på att det är Lars Wahlström?”
Roland gör en min. ”Jo … Alltså, Lars Wahlström har ett säreget utseende.”
Anna rullar in så tyst att Roland först inte upptäcker henne.
”Dekapitering … mycket ovanligt …”, läser hon högt från mobilen.
”IS skär väl huvudet av folk lite nu och då?” protesterar Lisa. ”Ovanligt är det knappast. Det är dessutom vad media spekulerade om redan igår: att IS hämnas för Lars Wahlströms engagemang i Vänskapsförbundet Sverige-Israel”, säger Lisa mellan två tuggor. ”Halshuggen professor av judisk börd övertäckt med svenska flaggan. Kan symboliken bli mycket tydligare?”
18
Leverpastej är Lisas senaste craving. Listan på livsmedel som bara måste finnas hemma har efter hand blivit allt mer omfattande: Piggelin, jordgubbssylt, sura bilar, fiskbullar, ostkrokar … När som helst på dygnet kan begäret drabba henne och Roland bli utkommenderad för att inhämta det hon för stunden inte tycker sig kunna överleva utan.
”IS är knappast verksamma i Umeå”, invänder Anna.
”IS slår till lite var som helst, dessutom påstod jag aldrig att det är IS som ligger bakom”, påpekar Lisa. ”Jag återgav bara vad tidningarna skriver om.”
”Okej …” Anna får något mörkt i blicken. ”Vad tror du själv? Är det IS?”
”Jag tror ingenting innan utredningen är avslutad.”
”Vad jag inte fattar”, säger Anna till Roland och vänder sig demonstrativt bort från Lisa. ”Varför ger mördaren polisen ledtrådar? Händer inte det bara på film? Vad sa du att det stod på kartongen, pappa? Kaukasier? Låter som nåt rasistiskt.”
Roland inser att Anna tjuvlyssnat en längre stund.
”Kaukasier är inte rasistiskt. Det används deskriptivt av poliser och läkare”, pustar Lisa.
Anna vänder sig mot Lisa med teatralt öppen mun. ”Deskriptiv rasism?” Annas aggressiva tonfall går inte att missta sig på. Först tänker Roland kommentera saken men påminner sig själv om att det bara är ett år sedan Lisa enbart var hans kollega. Nu bor Lisa i deras hus, väntar Annas syskon och har dessutom visat sig vara en i högsta grad konfliktorädd människa som tycker det är underhållande att anta motsatt ståndpunkt. En slags lek där hon inte alltid förstår exakt hur mycket hon retar upp folk.
”Kaukasier betyder inget annat än att man är vit”, säger Lisa och tar en klunk te.
”Och neger betyder inget annat än att man är svart?”
Lisa skrattar överseende. ”Ordet neger förknippas med
19
århundraden av förtryck och att människor med hög pigmenthalt tillskrivs vissa egenskaper i nedsättande syfte.”
”Egenskaper som gladlynt och dansant? ” Annas tonläge blir gällt när hon hamnar i klinch med Lisa.
”Nu vet jag inte om just gladlynt och dansant betraktas som nedsättande?”
”Men egenskaperna är knappast vanligare hos människor som har mer pigment, eller?”
”Är inte gladlynt och dansant vanligare hos människor i vissa kulturer?”
”Där folk är mörkhyade?”
”Ja, precis.”
”Kulturell rasism?” Annas ironi är svår att missa – även för Lisa.
”Hur kan det vara negativt att vara gladlynt och dansant?” undrar Lisa med spelad ödmjukhet.
”Därför att det indirekt visar på vad den personen inte anses vara: smart och ansvarstagande till exempel.” Anna höjer rösten. ”Du har väl inte belägg för att vissa folkslag är si eller så?”
”Svenskar är mer inbundna än egyptier. Generellt. Det har du själv sagt”, påpekar Lisa och börjar göra i ordning ytterligare en leverpastejsmörgås.
”Egyptier … är svinjobbiga.”
”Vem är det nu som är kulturell rasist? Bara för att du varit på semesterresa med din pappa till Sharm el-Sheikh och blev ansatt av försäljare betyder det inte att folk som bor i Egypten generellt är pushiga, eller hur?”
”Det är inte samma sak som att hävda att mörkhyade är gladlynta och dansanta.”
”Det handlar i båda fallen om så kallad anekdotisk evidens.” Lisa slår ut med armarna. ”Eller?”
”Såja, såja. Nu ska vi inte bråka”, försöker Roland.
20
Anna lämnar bordet och rullar ut ur köket. ”Tack för mig”, säger hon syrligt.
”Du glömde ta bort tallriken!” ropar Lisa efter henne. Roland kastar sig upp ur kökssoffan. ”Ingen fara – jag fixar.”
Det blir tryckande tyst när Anna lämnat dem.
”Hon är inte van att bli ifrågasatt”, säger Roland till sist från sin plats vid diskbänken.
”Vi diskuterade ords betydelse. Inget att hetsa upp sig över.”
”Du såg väl hur arg hon blev?”
”Och? Du får förlåta mig, men sanningen är att din dotter behöver motstånd. Så är det bara.”
”Och du är finkänslig som en pansarkryssare.”
”Kanske det. Jag är som jag är.”
”Filmen då? Var den bra?”
”Jo vars, den var helt okej. Vad var han för slags forskare, den där Lars Wahlström?”
”Lite oklart, men jag ska träffa hans kollega i morgon. Så jag lär få veta.”
21
MORGONMÖTE
onsdag 29 januari 2020
Åklagare Örjan Westergren lovar att själv hålla i pressträffen även idag – vilket Roland är tacksam för. Roland avskyr att prata med journalister efter den intensiva mediebevakningen runt skolskjutningen förra året. Även den här gången försöker journalisterna på alla sätt få fram vad polisen vet och vilka arbetshypoteser de jobbar med.
De massmediala gastarna, som Roland i tysthet kallar journalistkåren, bestämde sig på oklara grunder för att polisen misstänker IS – möjligen med bakgrund av Lars Wahlströms koppling till Vänskapsförbundet Sverige-Israel och dekapiteringen som sådan.
Roland blir stående med en kopp kaffe och söker med blicken efter en plats att sätta sig. När Westergren är med uppstår ofta ett visst mått av möteskaos. Åklagaren har satt i system att sitta på en ny plats varje gång, vilket utlöser en kedjereaktion av omflyttningar bland övriga deltagare.
Eller satt i system. Han gör så i alla fall. Om det beror på allmän ombytlighet eller ett medvetet försök att motarbeta invanda rutiner kan Roland inte avgöra. Han har svårt att läsa åklagaren, som håller strikt yrkesmässig distans. Westergren är skärpt och missar inget, men Roland önskar att han kunde slappna av. Arbetet blir mer otvunget och gruppen fungerar bättre utan hela den där formaliaattitydgrejen som Westergren förkroppsligar.
Roland blåser försiktigt på kaffet för att få det drickbart, hittar
22
till sist en ledig stol, sätter sig ner och sammanfattar gårdagens fynd.
”Vilken grej …”, muttrar Franzén. ”Tror ni mördaren skrivit texten på kartongen för att skapa publicitet?”
Roland jobbade med Franzén i Stockholm i början av sin karriär. Franzén säger ofta saker som inte lämpar sig för att gå i tryck, men han jobbar på, gör rimliga avvägningar om vad som är viktigt och vad som kan vänta. Roland vet in på bara skinnet att ett så här spektakulärt mord utlöser en mindre flodvåg av tips från allmänheten. De kommer att få allt från användbara pusselbitar till rena tokerier. Då är det bra att ha med en sån som Franzén i laget.
”Emma, vad har vi på Lars Wahlström?” säger Roland.
Emma Broberg, deras inlånade stjärna från NOA, rätar på ryggen och lägger en tjock, blond fläta till rätta. ”Född 1929. Professor i osteologi. Deltog vid utgrävning av Gammplatsen i Lycksele 1950. Doktorerade 1955 på Rasbiologiska institutet. Kom till Umeå i samband med öppnandet av universitetet 1965. Gift med Maj Wahlström. Lars och Maj fick inga barn.”
”Samefrågan kommer vi inte undan”, påpekar Roland. ”Tror inte att det bara är jag som associerar huvudet i kartongen till de tjugofem sameskallar som återfanns i ett arkiv på Historiska museet.”
Westergren för samman sina fingertoppar så att de bildar en uppvänd pil. ”Kan offrets tid på Rasbiologiska institutet vara ett möjligt motiv?”
”Varför inte?” Roland ser på klockan, han har bokat ett möte med en kollega till Lars Wahlström klockan nio.
”Visst har du sammanställt offrets sista dagar, Johansson?” Westergren noterar Rolands otålighet att avsluta mötet, men visar inga tecken på att snabba på. Är mötestiden fyrtiofem minuter, så är den fyrtiofem minuter och inget annat.
Johansson tar ett djup andetag innan han kör igång. ”Två
23
dagar innan sitt försvinnande deltog Lars Wahlström i ett möte med Rotary i Skellefteå. Han steg på en för ändamålet chartrad buss utanför Noliahallen klockan 13.30. Bussen stannade i cirka trettiofem minuter i Lövånger där sällskapet enligt vittnet Allan Forsgren ’sträckte på benen och inmundigade kaffe och nybakta kanelbullar’.”
Roland suckar och sneglar mot Emma Broberg som antecknar i sin laptop med en professionell sekreterares handlag. Franzén har zoomat ut och slutat att lyssna. Westergren ser ut som en mediterande munk, men Roland vet att man inte ska låta sig luras av åklagarens frånvarande ansiktsuttryck. Han missar sällan några detaljer.
Johansson mal på om Rotarysällskapets göranden och måltidsdetaljer fram till att bussen återvänder till Umeå och släpper av Lars Wahlström vid Tegs centrum strax efter klockan 23 samma kväll.
”Lars Wahlström brukade enligt hållna förhör med medresenären Walter Normark alltid be att få bli avsläppt utanför Tegskyrkan för att därifrån promenera till sin lägenhet mittemot järnvägsstationen, på Rådhusesplanaden.”
”Har du fått Rättsmedicinalverkets utlåtande om det avskilda huvudet, Roland?” frågar åklagaren med ett tonfall som om han redan känner till ett visst märkligt fynd som rättsmedicinare Harry Lundberg ringt Roland om på morgonen.
”Ja.” Roland läser upp utlåtandet. ”Vänster ögas bindehinna
är klippt i positionerna klockan tre och klockan nio. Därefter 360 grader längs bindehinnans infästning mot hornhinnan. Ögat är omsorgsfullt dissekerat från omgivande vävnad. Samtliga sex
ögonmuskler återfinns avklippta vid muskelfästet mot ögonbulben. Även synnerven är avklippt med vad som förefaller varit en skarpslipad sax. Under ögonlocket ses en subkutan blödning.”
Franzén ser frågande på Roland. ”Det där sista förstod jag inte.”
24
”Subkutan blödning?”
”Mm.”
”Fikonspråk för blåmärke. Poängen är att en död människa inte får blåmärken.”
”Så Wahlström levde när mördaren tog bort hans öga?”
”Som jag fattar det, ja.”
Under sina trettio år som polis har Roland aldrig varit med om något liknande. Folk blir mördade på grund av svartsjuka, fylla, skulder, hämnd eller allmän dårskap. Men det här? Det liknar ingenting i den verkliga världen. Mördaren må vara helt urspårad, sett ur ett moralfilosofiskt perspektiv, ändå tror Roland att det rör sig om en person med ett rationellt, om än för polisen okänt, mål.
”Hur många är ens kapabla att ta ut ett öga på det här sättet?” undrar Emma Broberg.
”Inte många. Ett fåtal ögonläkare och obducenter”, svarar Roland.
Emma Broberg var med när änkan var inne och tittade på den huvudlösa kroppen dag ett. De tvekade inför tilltaget, men utan en rimlig gissning om vem de hittat skulle utredningen gått i stå. Änkan klarade situationen oväntat bra.
”Maj Wahlström uppgav vid ett första förhör att hennes man ofta jobbade sent”, säger Emma. ”Hon sa att hon hade gått och lagt sig och därför inte reagerade förrän på morgonen. Makarna hade skilda sovrum.”
Roland inser att han måste gå om han inte ska bli försenad till mötet med Lars Wahlströms kollega. ”Hans och Emma, kolla mobildata från teleoperatörerna, rörelser på berörda bankkonton.
Johansson, visst saknas offrets arbetsdator på hans arbetsplats?”
”Tror det. Eller så här: det finns en dator. Men den är sprillans ny.”
”Ingen central backup?”
”Lite oklart. Jag får besked idag.”
25
Mycket märkligt, alltsammans. Inget tyder på att mordet skedde på plats. Inte en droppe blod återfanns på marken, trots att offret saknar huvud. Kroppen var tydligen … djupfryst.
En kall vinterdag påträffas en huvudlös kropp utanför universitetet i Umeå. Ett par dagar senare hittas kroppens huvud i en kartong i byggnaden intill.
Mordoffret är den 90-årige professorn Lars Wahlström med ett förflutet som doktorand på Rasbiologiska institutet, där hans tidigare studier av samekranier tycks väcka avsky än idag. Men vad står den där draken för – den som ”skyddar” mordoffrets hemliga arkiv och som är tatuerad på hans kropp?
Kommissarie Roland Fransson kopplas in när han redan har mycket att tänka på i sitt privatliv. Inte vet Roland om han ska vara nöjd med att dottern Anna och sambon Lisa blandar sig i mordutredningen, eller tvärtom fasa för allt de kan ställa till med?
Roland söker motivet bland gamla konflikter i forskarvärlden. Spåren leder honom och hans familj ut på en resa genom det norrländska vinterlandskapet. Snart inser Roland att mördarens motiv tyder på något mycket större än vad han kan hantera – och att det hotar inte bara honom själv utan också hans familj.
Den som draken slår är den tredje spänningsromanen i den hyllade serien Morden i Västerbotten. Historien får en direkt fortsättning i den fjärde och avslutande boken Den som med elden leker.
ISBN 978-91-89199-34-7
9 789189 199347 >
