9789189199316

TREDJE BOKEN I SPIONTHRILLERN OM JACKIE PHILIPSSON

PELIKANEN

Copyright © Carolina Angelis 2023

Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2023

www.hoi.se

info@hoi.se

Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design

Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign

ISBN: 978-91-89199-31-6

Tryckt hos ScandBook, Falun 2023

PROLOG

Jackie Philipsson promenerar den korta sträckan mellan hotellet i Millbank och Vauxhall Cross där MI6 ligger. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen möts hon upp av Kate Hart som hon är bekant med sedan tidigare.

”Jackie, long time no see” , hälsar Kate och kramar om Jackie.

”Verkligen”, svarar Jackie. På vägen genom lobbyn börjar de uppdatera varandra om vad som hänt sedan de sågs senast men inser snart att de inte kommer att hinna gå igenom en bråkdel.

”Drinks tonight?” frågar Kate när de kliver in i hissen.

Tillsammans åker de ner till de underjordiska kulvertar och långa korridorer som leder dem till det avlyssningssäkra mötesrum där presentationen ska hållas. Lokalen börjar fyllas av kostymklädda deltagare, ämnesspecialister från Five Eyes, det vill säga Storbritannien, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Även Sverige har skickat representanter till London för att lyssna på experten. Jackie ser sig om efter Anton, hennes mentor och chef från Firman, men ännu har han inte dykt upp.

Väggen som vetter mot korridoren är av glas och minskar den klaustrofobiska känsla som annars skulle kunna infinna sig i ett konferensrum under marken. Sorlet från samtalen är dämpat och ett svagt sus hörs från ventilationssystemet ovanför henne. I den bakre delen av lokalen finns ett ljudisolerat tolkbås varifrån presentationen kommer att simultantolkas.

Kate Hart går fram till den låga scenen och klappar ett par gånger i händerna för att få gästernas uppmärksamhet, det är dags

att ta plats. Åhörarna tar på sig hörlurarna som ligger utplacerade på varje stol och dörrarna ut mot korridoren stängs, men fortfarande ingen Anton. Han skulle bli upphämtad på flygplatsen av en chaufför från den brittiska tjänsten, men kanske var flyget försenat?

Tolken som nyss satt i båset är för tillfället inte på plats så Jackie överväger om hon kanske hinner smita ut för att låna en telefon, men just då kliver dagens huvudperson upp på scenen och går fram till talarstolen.

Mannen tittar tyst ner i sina papper, som om han överväger om han verkligen borde göra det här. Plötsligt rinner en tunn röd strimma ur den ena näsborren och Jackie ser hur han förvånat torkar bort blodet med en näsduk. Men så börjar det blöda även ur den andra näsborren. Han hostar till och anteckningarna på pulpeten framför honom färgas röda. Han tittar skrämt på publiken och vrålar: ”Ut härifrån!” Paniken i hans röst går inte att ta miste på. Jackie reagerar omedelbart och sliter upp dörren. Utan att se sig om springer hon genom korridoren för att larma.

DEL 1 DEN STÄNGDA STADEN

Det var på dagen exakt tre år sedan som Jackie Philipsson hade lämnat Stockholm och flyttat tillbaka till Dalarna. Hon mindes det som om det var i går, flyttbilen som rullade in på den snötäckta gårdsplanen framför huset och äppelträdens grenar som gnistrade av rimfrost i solen. Hon hade fått möjlighet att hyra den gamla prästgården i Horndal, där hon självt växt upp och där hennes pappa under flera decennier hade arbetat som präst, eftersom kyrkorådet inte kunnat enas om vad man skulle göra med den stora fastigheten. Men nu hade man alltså kommit fram till att prästgården skulle avyttras. Det borde inte bekomma Jackie, under de åren som hon hyrt huset hade hon tillbringat max en månad där. Resten av tiden hade hon befunnit sig någon annanstans, mestadels på Gotland. Ändå kändes det tungt. Alla minnen från uppväxten, båda de fina och de mindre fina, vad skulle hända med dem nu? Hon visste naturligtvis att minnen var just minnen, ändå kändes det som att allt skulle komma att försvinna när hon lämnade för sista gången.

Hon reste sig från köksstolen och diskade ur den tomma kaffekoppen som hon sedan placerade i diskstället, tog trappan upp till ovanvåningen och gick in i arbetsrummet. I bokhyllorna som löpte längs väggarna stod prydliga rader med hennes pappas böcker. På ett par av hyllorna fanns sedan ett par år tillbaka hennes egen litteratur. Jackie drog långsamt med handflatan över bokryggarna. Det var böcker som beskrev såväl historiska som moderna exempel på den forskning och utveckling som bedrevs inom biologiska och

kemiska stridsmedel. Det här var ett avslutat kapitel för henne och hon kände sig frestad att låta dem stå, men då skulle någon annan tvingas ta hand om dem. Säkerligen skulle denna någon börja fundera över varför de obskyra böckerna överhuvudtaget fanns i en bokhylla i en prästgård i Dalarna, så hon packade ner dem i en flyttlåda innan hon fortsatte upp på den stora vinden som sträckte sig över hela huset.

Jackie duckade för en takbjälke och försökte undvika att trampa i fladdermusspillningen vid murstocken. Det fanns inte mycket där uppe, bara ett par kartonger som skjutits in i ett hörn. Hon lyfte fram den ena till det smutsiga halvmåneformade vindsfönstret och lyfte på locket. Efter att ha bläddrat igenom högarna med papper kunde hon konstatera att lådan mestadels innehöll gamla predikningar och griftetal. Även om de säkert hade varit viktiga för hennes pappa tänkte hon knappast ta dem med sig. Eftersom hon inte hade hjärta att slänga dem satte hon tillbaka lådan i hörnet. Den andra kartongen innehöll ett antal anteckningsböcker märkta med årtal. Hon plockade upp en av dem på måfå och bläddrade förstrött. De gulnade sidorna var spröda och fyllda av faderns svårlästa handstil. Hon lyfte ur anteckningsbok efter anteckningsbok och sorterade dem i kronologisk ordning framför sig. Den första var från hennes födelseår och den sista från året då han dog. Jackie hade inte haft en aning om att han fört dagbok, hur hade hon kunnat missa det? Å andra sidan hade det varit mycket som hon inte känt till, både om honom och om sin egen uppväxt. Som till exempel att han inte var hennes riktiga pappa. Hon tittade på den äldsta dagboken men kände sig inte redo att läsa den. Inte än, inte här.

När hon hade packat de få saker som hon ville spara och tänt en brasa i den öppna spisen i vardagsrummet sjönk hon ner i den nötta skinnsoffan med ett glas barolo i handen. Nycklarna till prästgården skulle lämnas över nästa morgon. Då skulle även personal från kyrkan hämta allt det som hon bestämt sig för att lämna kvar och som troligen skulle säljas på den årliga basaren.

Antagligen hade hon redan nu kunnat lämna nyckeln under någon kruka på yttertrappan, men hennes båt tillbaka till Gotland gick ändå inte förrän nästkommande kväll. Dessutom kände hon sig inte riktigt redo att ta farväl.

När det knackade lätt på ytterdörren suckade Jackie tungt.

”Fan också”, mumlade hon och reste sig ur soffan. Hon var inte det minsta intresserad av sällskap. På väg ut mot hallen tänkte hon att det måste vara Magnus som hört att hon var tillbaka, om än kort. Horndal var inte större än att de flesta som bodde där kände till saker som att någon som flyttat ut var hemma på besök. Kanske borde hon ha hört av sig och sagt att hon skulle komma upp, men hon visste innerst inne att det tåget hade gått. Vad det nu än var som de hade haft så var det över.

Hon kikade ut genom de spröjsade fönstren i glasverandan och insåg förvånat att det inte alls var Magnus som stod där ute i lampans sken.

”Vad gör du här?” frågade hon skeptiskt när hon öppnat dörren.

”En trevligare fråga är kanske: Vill du komma in?” sa Anton och stampade demonstrativt av sig den obefintliga snön.

”Förlåt, vill du komma in?” frågade Jackie och klev åt sidan.

”Man tackar”, svarade han och hängde av sig hatt och rock på tamburmajoren innanför dörren.

”Hur går studierna?” frågade Anton en stund senare när han hade slagit sig ner i soffan med ett glas vin. Jackie la in ytterligare ett par vedträn i den falnande brasan och det torra träet fattade genast eld.

”Jag är inne på den fjärde terminen nu. Kinesiska är väl inte det lättaste språket men det går framåt”, sa hon och satte sig bredvid honom.

”Bra, bra”, hummade han och smakade på vinet.

”Fast frågan är fortfarande relevant”, konstaterade hon. ”Vad gör du här? Missförstå mig inte, det är alltid trevligt att träffa dig, men jag tror mig känna dig ganska väl vid det här laget. Du skulle inte fara upp till Dalarna bara för att det är så himla trevligt att

träffa mig, när jag snart är tillbaka på Gotland. Vi hade kunnat ses där”, sa hon och tittade forskande på honom.

”Jag har ett nytt uppdrag till dig”, svarade Anton och reste sig för att öppna ett fönster. Fullmånen lyste över den tunna isen som fortfarande täckte Lumsen bara hundratalet meter från huset. Vinden ökade i styrka och fick de höga tallarna som omgärdade tomten att svaja oroväckande.

”Jag lovar dig, mina kunskaper i kinesiska är definitivt inte så bra som du kanske hoppas”, skrattade Jackie.

”Nu drar du förhastade slutsatser; det här rör inte Kina”, svarade han och hon kände hur det knöt sig i magen.

När Jackie flera timmar senare lagt sig hade hon haft svårt att somna. Hon hade verkligen trott att hon aldrig mer skulle kunna jobba mot Ryssland eftersom hon var bränd. Händelserna ett par år tidigare hade exponerat henne mot den ryska underrättelse -

tjänstens skarpa verksamheter i både Sverige och Finland. Hon hade kidnappats och skenavrättats på en militärbas i Kaliningrad efter att ha lurats i en fälla av en GRU-officer som hon fortfarande drömde mardrömmar om. Det var Anton som räddat henne och hon hade aldrig riktigt vågat tänka på hur det kunde ha slutat om han inte hade utnyttjat sina kontakter och den gentjänst som en viss rysk försvarsattaché varit skyldig honom. För två år sedan hade Anton bett henne att komma tillbaka till Firman. Han ville att hon skulle studera kinesiska på betald arbetstid och Jackie hade accepterat. Varför inte, vad skulle hon annars ägna sig åt? Men nu var det alltså inte Kina det här handlade om utan Ryssland.

Nästa morgon hade Anton frågat om hon ville ha skjuts tillbaka till Stockholm men hon hade tackat nej. Dels för att hon hade egen bil, dels för att hon behövde tänka. Det han hade bett henne göra var definitivt inte självklart att hon skulle acceptera, samtidigt kunde hon inte bara tacka nej. Alltför mycket stod på spel, inte bara för Sverige utan för hela Europa. Jackie stoppade

ner sin tandborste i övernattningsväskan och såg sig om innan hon klev ut genom prästgårdens glasveranda och stängde dörren efter sig för sista gången.

Kinas uttalade ambitioner var att man senast år 2025 skulle vara världsledande inom flertalet teknologiskt avancerade områden, bland annat robotteknik, flyg- och rymdindustri och nästa generations it. Det fanns inte en chans att man skulle lyckas uppnå de ambitiösa målen utan illegala metoder såsom spionage – eller genom strategiska uppköp. Sedan 2017 fanns dessutom en ny underrättelselag som innebar att samtliga medborgare måste samarbeta med staten och lämna ut information, det vill säga spionera, om kommunistpartiet så krävde. Oavsett om de ville det eller ej. Lagen inkluderade kineser anställda i internationella företag men även studenter och forskare utomlands. Tanken var skrämmande. Men det var alltså inte Kina som hade fört Anton till Horndal. Så fort han nämnt Ryssland hade Jackie förstått vartåt det barkade. Han hade redan tidigare föreslagit att hon skulle försöka rekrytera mannen som kallade sig för Adonis, men hon hade vägrat. Han var onekligen en potentiellt bra rekrytering, så långt var de överens, men hon var definitivt inte rätt person att försöka. Och det hade hon gjort mycket klart för honom.

Adonis var en rysk GRU-officer och illegalist som under mer eller mindre hela sitt vuxna liv hade arbetat under cover. Redan på sextiotalet hade han etablerat sig i Grekland och alla i hans omgivning var sedan länge övertygade om att han var den sympatiska och numera väletablerade grekiska journalist som han påstod sig vara. Ingen hade någonsin haft anledning att misstänka något annat. Men det var inte därför som Jackie hade vägrat. Även underrättel-

seofficerare hade sårbarheter som kunde utnyttjas och hon tvivlade inte på att någon sådan skulle gå att identifiera hos honom. Nej, problemet var betydligt större än så och väldigt mycket mer delikat. Adonis, eller vad han nu hette på riktigt, var hennes biologiska far. En obehaglig överraskning som hon gärna hade varit utan.

För snart två år sedan hade hon åkt till Aten för att närvara vid begravningen av den morfar som hon aldrig lärt känna. När

Jackie växte upp hade hon försökt ta reda på varför hennes mamma

Agnes i så unga år lämnat Grekland och sina föräldrar bakom sig, men hennes pappa, eller snarare den man som hon trott var hennes pappa, hade aldrig velat prata om det kapitlet i historien. Hennes mamma, som drunknat i sjön nedanför prästgården när Jackie just fyllt fyra år, kunde inte heller berätta något. På något vis hade Jackie vant sig vid att inte veta, men hon hade alltid undrat.

På begravningen i Aten hade hon träffat denne Adonis, som påstod sig vara en gammal god vän till hennes morfar. Vad han däremot inte berättade var att han också var hennes far, det var något som hon hade insett senare. Det – och att inte bara han, utan även Jackies mormor och morfar medan de levde, hade ingått i en rysk spionring. Och att de alla varit aktiva sedan kalla kriget utan att deras rätta identiteter någonsin hade röjts.

Jackie kunde fortfarande känna de chockartade känslor som liksom elektriska stötar hade skjutit genom kroppen den dagen som hon förstått hur allt hängde ihop. Att anledningen till att Agnes ensam hade lämnat Grekland 1970 var att hon fått veta sanningen om sina föräldrar och sin fästman Adonis. Ingenting i Agnes liv hade varit som hon trott att det var. Allt hade varit en enda stor lögn. Precis som för Jackie.

Den enda personen som i dag visste om hur det låg till, förutom Adonis, var Anton. Utan tvekan hade han haft svårt att smälta informationen, men det som upprört honom mest var det faktum att Jackie inte självmant berättat hur det låg till. När han lugnat ner sig hade han krävt att ingen mer skulle få kännedom om Jackies ryska arv eftersom han var övertygad om att hennes karriär i så

fall skulle vara över. Hennes kollegor i Firman skulle aldrig mer lita på henne om de kände till sanningen. Var det kanske därför som hon till slut hade gått med på Antons önskan, att hon skulle försöka rekrytera Adonis? För att bevisa att hon fortfarande var lojal och gick att lita på?

Att rekrytera Adonis skulle inte bli enkelt, tänkte Jackie där hon satt i sin hyrbil på väg från flygplatsen utanför Zürich till det bokade hotellet i Bern. Förutom att han de facto var hennes far var han slipad som få. I närmare femtio år hade han lyckats flyga under radarn och övertygande spelat rollen som en av Greklands främsta journalister. När Jackie träffade honom första gången var han väletablerad i utrikespolitiska kretsar och djupt involverad i NATO-frågorna.

Den mapp med information som Anton låtit henne ta del av hade mestadels innehållit OSINT, det vill säga open source intelligence. Information som inte var klassificerad eller på annat sätt att betrakta som hemlig utan som fanns att ta del av helt öppet, många gånger på internet. Enligt Firmans analytiker som fått i uppgift att kartlägga en viss Adonis Panagos hade han, åtminstone tillfälligt, lämnat Grekland och befann sig numera i Schweiz.

Landet var en hubb för de ryska underrättelsetjänsterna, som hade en högre representation här än i många andra europeiska länder. Delvis hade det att göra med den schweiziska neutraliteten, men framför allt berodde det på de många internationella företag och organisationer som fanns representerade i landet och de återkommande högnivå-mötena, som exempelvis World Economic Forum i Davos. Ryssland var också det land som hade störst investeringar i de schweiziska bankerna och i vissa kretsar spekulerades det om att den schweiziska säkerhetstjänsten därför lät dem hållas så länge de inte gav sig på renodlat schweiziska intressen.

Adonis arbetade för närvarande som rådgivare för FN med fokus på CERN, den europeiska organisationen för kärnforskning tillika världens största partikelfysiklaboratorium. Hon förstod mycket väl varför han var intresserad av en tjänst med koppling till CERN. Ryssland var inte ett av de dryga tjugotalet länder som för närvarande var medlemmar i organisationen. Inte heller var man så kallad associerad medlem. Samtidigt var forskningen som bedrevs där av största intresse, och inte bara den uppenbara inom partikelfysik. Organisationen låg även långt fram i forskningen inom olika it-områden.

Hur fasen fick du det här uppdraget? tänkte Jackie. Visst hände det att tjänster inom de mest åtråvärda organisationerna tillsattes med en viss person för att han eller hon hade rätt kontakter eller hade mutat sig till jobbet. Men någon kvalifikation måste man väl ändå ha, och såvitt hon visste var han varken partikelfysiker eller it-expert.

Resan från flygplatsen till hotell Kursaal i Bern tog strax under två timmar. Jackie parkerade hyrbilen på hotellets privata parkering och gick med raska steg genom hotellobbyn för att checka in.

”Emma Svensson”, presenterade hon sig och lämnade över sitt nya pass till receptionisten. Hon fick sitt nyckelkort och tog hissen upp till tredje våningen. Rummet var bokat för fem nätter men kunde avbokas om vistelsen skulle bli kortare. Hon satte ner väskan på sängen och hällde upp ett glas vatten som hon tog med sig ut på den lilla balkongen. Även de angränsande rummen hade balkong men de låg inte så nära att man skulle kunna klättra över, åtminstone inte med lätthet.

På förekommen anledning granskade hon fasaden och möjligheterna att utifrån ta sig in på hennes rum. För två år sedan hade hon befunnit sig i Sofia för att träffa en bulgarisk vapenhandlare som Firman rekryterat och som påstått sig ha information om ryska militära operationer på svensk mark. Vapenhandlaren hade dessvärre dött innan han hunnit avslöja mer om vad han sagt sig veta, förgiftad av en spetsad flaska vin. Det var Jackie som hade

hittat honom på sitt hotellrum där de hade stämt möte. Senare, när Anton informerats om vad som hänt, hade han påpekat att i och med att bulgaren hittats på hennes hotellrum var det troligtvis inte han som hade varit måltavlan, utan Jackie. Hur det verkligen förhöll sig med den saken skulle de antagligen aldrig få veta, men gärningsmannen hade troligen lyckats ta sig in genom terrassen från något av de angränsande rummen.

Jackie satte sig på sängkanten och vecklade ut stadskartan även om hon redan hade memorerat de viktigaste delarna, som var hennes hotell låg i förhållande till Adonis lägenhet och vilken väg som borde vara den troligaste för honom att ta till tågstationen. Hon var tvungen att göra några antaganden och utgick ifrån att han pendlade till sitt jobb i Genève med tåg, en resa på en timme och trekvart utan byte. Det skulle i så fall innebära att han kunde utnyttja restiden till annat än om han valde att köra sträckan med bil, men helt säker kunde hon naturligtvis inte vara. Varför han inte bara hade skaffat en lägenhet i Genève var en gåta. Enligt de uppgifter som hon hade låg hans lägenhet i Kirchenfeld, ett av de finare distrikten i staden med promenadavstånd till museer och parker. I området fanns även flera ambassader och konsulat. Jackie granskade kartan igen och noterade att såväl den grekiska som den ryska ambassaden låg i närheten av Adonis bostad. Så kanske var det trots allt inte så konstigt att han hade bosatt sig i Bern och inte Genève.

Innan Jackie lämnade hotellrummet kastade hon en snabb blick i spegeln och kunde konstatera att den nya, betydligt kortare och mörkare frisyren passade henne bättre än väntat. När Anton lagt fram alternativen, att hon antingen skulle skaffa en peruk eller klippa sig för att ändra sitt utseende, hade hon varit skeptisk. Inget av alternativen lockade, men att på obestämd tid, kanske flera gånger om dagen, behöva få en peruk på plats så snart hon skulle röra sig bland folk innebar mer jobb och krångel än att klippa sig. Och när det här var över kunde hon ju alltid låta de rödbruna lockarna växa ut igen.

Aprilvädret i den schweiziska huvudstaden var behagligt och våren hade kommit avsevärt mycket längre här än den hade gjort i Stockholm. Veckan innan avresan hade ägnats åt att få nödvändig dokumentation, som pass och kreditkort för Emma Svensson, på plats och till viss del även åt förberedelser. Det fanns visserligen inte så mycket som hon kunde förbereda eller planera för, det mesta skulle hon tvingas improvisera och fatta beslut om på plats. Som vanligt då, tänkte Jackie och satte på sig solglasögonen.

Precis utanför hotellet låg en spårvagnshållplats, men hon föredrog att gå. Dels för att hon hade suttit still merparten av dagen, dels för att hon ville se mer av staden. När det gällde att upptäcka eventuell övervakning fanns det för- och nackdelar både med att promenera och att nyttja kommunala färdmedel. Promenerade hon kunde hon vara mer flexibel, vika av runt vilket hörn hon ville, gå in på något café som hon passerade eller stanna till framför ett skyltfönster för att se om någon bakom henne valde att sakta in på stegen när hon oväntat stod still. Å andra sidan var det mycket folk i rörelse och utan ett eget team på plats, som höll koll åt henne, skulle det bli svårt att identifiera den sortens aktiviteter. Om hon valt spårvagnen i stället för att gå hade hon antagligen haft större möjlighet att upptäcka om någon följde efter henne. Då hade hon kunnat byta mellan olika linjer och kanske hoppa på en buss mitt i city. Även för ett större övervakningsteam var det i sådana situationer svårt att undgå upptäckt. Å andra sidan hade det då varit uppenbart att hon försökte skaka av sig eventuell övervakning, något som hon inte ville riskera. Bättre då att spara de möjligheterna till när hon verkligen behövde vara säker på att hon var ren. Just nu var hon bara en av alla turister eller affärsresenärer på besök i Schweiz.

Med hotellet och solen i ryggen promenerade Jackie längs Kornhausbrücke mot bron som löper över floden Aare. Hon passerade halvfulla uteserveringar som nyligen hade öppnat för säsongen och vek av österut, snirklade sig som på måfå fram längs mindre gator. På Münstergasse slog hon sig ner på ett café och beställde

in en cappuccino. Kaffet serverades tillsammans med ett litet glas vatten och ett par italienska biscotti. Hon drack sitt kaffe medan hon genom de mörka solglasögonen betraktade gatan som badade i sol, men det fanns ingenting i gatubilden som störde henne. När kaffet var urdrucket och notan betald fortsatte hon sin promenad mot Kirchenfeldbrücke och för andra gången passerade hon över floden som likt en orm ringlade sig genom staden.

Området där merparten av de utländska ambassaderna och konsulaten låg var prydligt. Från fasaderna vajade flaggor lojt i den ljumma vinden och innanför murarna som omgärdade de stora trädgårdarna skymtade välklippta gräsmattor och krattade grusgångar. Hon mötte barnflickor som hämtat diplomatbarn på den internationella skolan och lastbilar med leveranser av dagligvaror. En svart Mercedes-Benz körde förbi och blinkade höger. Grindarna till den ryska ambassaden öppnades och stängdes sedan igen så fort bilen kört in på området.

Jackie fortsatte längs trottoaren; för en gångs skull var det inte den uppenbara ambassaden som var hennes främsta intresse. Hon strosade österut och närmade sig så småningom den grekiska ambassaden. Det var mindre än femton minuters promenad mellan de två platser i Bern som antagligen var viktigast för Adonis. Den grekiska ambassaden hade han legitima skäl att besöka, den ryska not so much. Ändå trodde hon sig veta att han skulle dyka upp där förr eller senare.

Första tåget från Bern till Genève avgick 06.34. Jackie ville vara ute i god tid och hade därför ställt alarmet på fem. Hotellet hade ännu inte börjat servera frukost så när hon kom fram till stationen köpte hon en kaffe och en croissant som hon tog med sig upp till perrongen där hon slog sig ner på en av bänkarna.

Dagen innan hade hon promenerat från Adonis bostad till tågstationen, den väg som var kortast och därmed troligast att han skulle ta. Planen hade varit att hon skulle utgå från hans bostad och på behörigt avstånd följa efter honom till tåget, men hon hade insett att det antagligen inte skulle bli så lätt klockan sex på morgonen. Visserligen skulle det vara folk i rörelse, men inte tillräckligt många för att hon inte skulle riskera att bli upptäckt. Adonis var tränad och mycket erfaren och Jackie höll det inte för osannolikt att han faktiskt skulle känna att någon följde efter honom. Annars hade det varit det logiska, att utgå från en punkt där man visste att objektet med stor sannolikhet skulle dyka upp.

Om han av någon anledning inte dök upp den här morgonen var det inte hela världen; hon hade ändå inte tänkt ta kontakt på tåget. Det hon ville var att skapa sig en uppfattning om hans rörelsemönster och rutiner. Hur såg hans dagar ut? När åkte han till jobbet och hur? Var åt han sin lunch och middag, och med vem? Klockan ovanför perrongen visade 06.25, fortfarande ingen Adonis. Kanske jobbade han hemifrån eller hade valt att ta bilen. Han kunde vara sjuk eller på resa. Tåget rullade sakta

Den svenska underrättelseofficeren Jackie Philipsson får i uppdrag att rekrytera sin egen biologiska far, den ryske illegalisten Adonis, som sedan decennier arbetar som journalist i Europa. Bränd av tidigare uppdrag mot Ryssland accepterar hon motvilligt utmaningen och reser iväg för att etablera en första kontakt med honom.

Snart får Jackie reda på att hennes tidigare källa, som alla trodde var död, lever i rysk fångenskap och arbetar med ett hemligt forskningsprojekt om biologiska stridsmedel. För att rädda honom behöver hon Adonis hjälp, men till vilket pris?

Hon tvingas röra sig bland yrkesmördare och spioner, ibland med livet som insats, och tar sig samtidigt bakåt i familjens historia.

Pelikanen är inspirerad av verkliga händelser

där den ryska underrättelsetjänsten inte tvekar att ta till hänsynslösa metoder som mord och utpressning för att nå sina mål. Boken är tredje delen i serien om Jackie Philipsson.

ISBN 978-91-89199-31-6

9 789189 199316 >