STEFAN LINDGREN
EN MAFFIABERÄTTELSE
filippo, sicilianaren
STEFAN LINDGREN
EN MAFFIABERÄTTELSE
Copyright © Stefan Lindgren 2023
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2023
www.hoi.se
info@hoi.se
Formgivning omslag: John Eyre
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-24-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2023
Familjen Pugliese
De närmaste
Il Vecchio
”Den gamle”, en av grundarna av familjen Pugliese, far till Don Eugenio Pugliese
Don Eugenio Pugliese Boss, även kallad Don eller Tigern. Pappa till Anna och son till il Vecchio
Michele Rizzo Don Puglieses närmaste man, consigliere och Filippos bäste vän
Filippo Cataldo Kallad sicilianaren, general i familjen Pugliese, bäste vän med Michele
Anna Pugliese Dotter till Eugenio och flickvän till Filippo
Toto Salvatore jr Bellocchio, killer för Filippo
Angelo Filippos närmaste man som till vardags arbetar tillsammans med Toto
Medlemmar av staten, rättsapparaten, åklagare och polis
Sophie Wall Hovrättsassessor i Stockholm som praktiserar på Interpol
Daniele Maffiaåklagare i Brindisi, Sophies pojkvän
Francesco Renga Kommissarie som arbetar för Daniele
Tom Avdelningschef på Interpol i Washington, Sophies chef
Brita Sophies mamma, poliskommissarie i Arjeplog
5
Övriga medlemmar och vänner till familjen
Cosmo Cosimo Motta, general i familjen Pugliese
Imma Cosmos hustru (“Imma” smeknamn för Immacolata – obefläckad)
Nando Fernando, Cosmos närmaste
Vito Kollega till Nando
Renzo Lorenzo, Cosmos livvakt
Goran Serbisk fd soldat som kommit till Salento tillsammans med Iska
Iska Serbisk fd soldat
Luca Kallad Tallen 16 år, ny medlem
Bruno Lucas storebror, medlem
Salvatore sr Totos far
Alessandra Totos dotter
Vera Albansk prostituerad
Tommaso Tommaso Salvini, narkotikasmugglare
Tony Vän med Michele och Filippo, bor i NY
Paola Fd flickvän till Filippo. Delar lägenhet med Tony i NY
6
Förord
det finns en sägen som berättar om tre spanska kavaljerer, Osso, Mastrosso och Carcagnosso som gjorde orätt, dömdes och förvisades från Spanien till Italien i början av 1400-talet, sedan de i blod försvarat och tvättat en systers ära genom hämnd på en maktfullkomlig herreman som förgripit sig på henne.
De förvisades till en plats strax utanför Trapani på Sicilien och gömde sig där under tjugonio år.
Under tiden ska de ha utarbetat skrifterna, reglerna för en hemlig kriminell organisation med utgångspunkt från den spanska organisation de flytt från.
Tiden gick och Osso blev kvar på Sicilien där han ska ha skapat Cosa Nostra. Mastrosso tog sig över Messinasundet till Kalabrien där han bildade ’Ndrangheta och den mest företagsamma av de tre, Carcagnosso, tog sig till den dåvarande huvudstaden Neapel där han bildade Camorran.
Det tog sedan ytterligare några hundra år fram i tiden innan ord som Camorra, Cosa Nostra och ’Ndrangheta började användas av gemene man för att illustrera den framväxande organiserade brottsligheten som sammantaget kallas maffia.
Långt senare, på 1980-talet, skapades den fjärde största familjen, SCU, Sacra Corona Unita. Den heliga kronans enighet – där kronan står för en serie av städer och familjer sammanknutna som ett radband med varandra – med säte på den italienska sydostkusten.
Kanske var det så här det började?
7
Neapel, Italien, försommaren 1985
”du kommer att torska”, ljög Filippo.
Han tittade på Michele som med ena handen förde det halvlånga lockiga håret bakom öronen. Den späda men ändå musku lösa kroppen kontrasterade mot det stora vita och blodfläckiga bandaget som gick över bröstkorgen upp över vänstra axeln. Filippo såg ner på de slitna korten igen, förstod att han skulle förlora och bli skyldig tusen lire till men det gjorde ingenting. De var på väg härifrån, bägge två.
”Är det inte dags snart?” fortsatte Filippo och tittade på klockan.
Han tog den grå T-shirten som låg bredvid honom och gjorde tecken av att resa sig från den slitna britsen i stål som gnällde när han rörde sig.
”Försök inte”, svarade Michele. ”Visa korten, vad har du?”
”Hur mycket är jag skyldig?”
”Du vet att jag kommer att kräva in allt?” Michele skrattade.
”Fan, ju närmare vi kommer muck desto mer längtar jag ut, hem till Sicilien.”
Filippo reste sig upp, sträckte på ryggen och gjorde några knäböjningar innan han satte sig igen.
”Kom igen nu, jag vet att du inte kan leva utan mig.” Michele slog honom på bröstet med knytnäven.
”Och göra vad? Ni finns ju nästan inte.” Filippo svarade medvetet nedlåtande och slog undan näven.
Michele sparkade till honom. ”Hör du inte vad jag säger? Vi är snart överens med familjerna i Kalabrien och kommer att sakta
9
1
men säkert slå ut alla andra familjer i Salento. Hur många är ni inte som måste dela på er kaka? Sicilien, ligger det ens i Italien?”
”Du borde göra reklam, skulle säkert bli en bra säljare.”
Filippo höll fast Micheles ben och försökte slå till honom på den oskadade axeln.
”Vi är störst i vår region men visst, små jämfört med er. Några timmar med båt till alla cigaretter och all narkotika du kan tänka dig. Bra ställe att göra karriär på och mer pengar än du kan göra av med”, svarade Michele och sparkade till Filippo.
”Du vet att min familj har bestämt att jag ska till New York och hjälpa till med deras droghandel där. Säg till när ni vuxit till er lite och satt allt på plats. Din gamla boss låter som en bra chef men inte hans son, Don.”
”Vadå, du tror väl inte att jag tänkte låta dig sticka bara så där? Jag tror att Don har lite mindervärdeskomplex bara, just för att hans far alltid varit en väldigt stark personlighet.” Michele hade redan pratat om Filippo med Don som satt inne i Bari tillsammans med sin far, il Vecchio. Till dess Don muckade nästa år skulle Michele tillfälligt styra över familjen när han släpptes.
”Hur mycket är mer pengar än du kan göra av med?” Filippo grävde i den plastmugg som han hade småpengar i.
Michele reste sig upp i sängen och med ena ögonbrynet arrogant höjt såg han ner på Filippo.
”Det är upp till dig, det vet du, men okej. Jag lovar att inte kräva in dina spelskulder förrän du tjänat ihop någonting.” Han sa det sista släpande och försökte härma Filippos sicilianska dialekt.
”Annars kan vi ju alltid slåss om saken.” Filippo reste sig från britsen och spände sig så att musklerna på armarna och bröstet spelade. ”Nu vill jag ut.”
”Stenåldersmannen”, svarade Michele och pekade på Filippo med handen formad som en pistol.
”Du blöder igen.” Filippo såg att det bildades en ny växande röd fläck på Micheles bandage.
10
”Det är lugnt men jag borde få komma till sjukan. Sen ska vi döda den där otrogne jäveln som gjorde det.”
”Fattar du varför?”
Filippo kunde inte förstå hur någon kunde genomföra ett så dåligt försök att döda en av ledargestalterna för en så stor organisation som familjen Pugliese.
”Karriär, stiga i graderna, fick säkert order utifrån. Idioten och hans familj är hotade till sin existens.”
”Han tror verkligen att det är du som bestämmer.” Filippo log brett.
”Avundsjuka.” Michele sträckte på sig och rättade till bandaget.
”Hade du inte kommit så snabbt så hade det kunnat gå jävligt illa. Vi måste stöta på förresten, vaktis skulle ju komma förbi med ett vapen.”
”Synd att vakterna kom och bröt annars hade jag tagit honom där på studs.” Filippo reste sig upp och klappade ihop händerna runt huvudet på den imaginära antagonisten.
”Försiktigt. Han ska dö och vi ska ut härifrån. Inte det ena eller det andra. Vi är för fan proffs.” Michele satte sig och lutade sig tillbaka i sängen igen.
”Får jag inte komma ut snart så dödar jag både honom och alla andra i den där otrogna jävla familjen.” Filippo drog på sig tröjan.
”Du börjar låta som om du var född och uppvuxen hos oss i Levagne, inte på Sicilien.”
”Levagne.” Filippo smakade på stadens namn och försökte uttala det dialektalt som Michele.
”Sicilianare och salentinare, vi är annars ganska lika”, svarade Michele.
”Sluta nu.” Filippo log medvetet nedlåtande igen och pekade på sitt bröst. ”Cosa Nostra, capisti.” Han började värma upp och studsade jämfota runt i cellen.
”När jag kommer tillbaka från Amerika, lovar jag att vara den bästa och mest osynliga drogförmedlare man någonsin sett. Vill du ta livet av någon utanför det här jävla stället får du använda
11
någon annan av dina kontakter på utsidan. Ni har ju killers i Levagne också.”
”Du ska få träffa en av de bästa, Toto, så fort vi kommer ut härifrån. Han är som du. Kan koppla av eller på empatin lite som det passar.”
Filippo behövde göra något, röra på sig. De senaste dagarna hade han börjat få klaustrofobi och trycket inom honom ökade.
”Vaktis dröjer idag. Tror du det har hänt något? Du borde vara på sjukan och jag ute och springa runt gården, varför kommer han inte, slaven? Hur mycket har vi inte betalat honom?” Han slutade studsa runt och gick de tre stegen från britsen till hörnet av cellen där toaletten bestod av ett hål i golvet och ett handfat med kallt vatten. Drog ner kortbyxorna framtill, slappnade av och väntade på att strålen skulle tömma blåsan helt. Han tvättade händerna i det kalla vattnet och torkade sig på den rena handduk som vaktis gav dem dagligen.
”Jag känner mig i form idag, vore kul att slå rekordet innan vi drar.” Han drog händerna genom håret och fortsatte uppvärmningen. Sträckte på armarna, benen, ryggen och hoppade jämfota på plats i några minuter tills han kände att hjärtat slog i rätt takt.
”Vad har du tänkt göra?” frågade han Michele.
”Om du springer milen så tar jag tiden så fort jag får bandaget fixat. Måste tänka på utseendet. Vill inte bli någon muskelknutte som du.” Michele sträckte på sig och ställde sig i en pose som en bodybuilder.
Filippo knuffade till honom. ”Vem är det nu som pratar, Al Pacino eller? Se för fan till att vaktis följer dig hela vägen dit och tillbaka. Och snygging, har du bestämt hur vi ska fira sen?”
”Jag drömmer om en natt utan dig i en riktig och ren säng med tjock madrass, manglade lakan och en kvinna som bara tänker på mig.”
”Om du ser till att de är snygga och trevliga nog för mig också så bokar jag rummet bredvid.”
”Filippo Cataldo, Michele Rizzo.” De hörde vakten ropa deras
12
namn samtidigt som de hörde ljudet av batongen som slog i metallgallret i den långa korridoren av celler medan vakten närmade sig.
Filippo tittade undrande på Michele.
”Här”, svarade han högt. Han kände inte igen rösten och ställde sig intill cellgallret för att försöka se vem som kom.
”Var är vår vaktis och vem fan kan det här vara?”
Han tittade frågande på Michele och hoppades inget oförutsett som vaktbyte, genomsökningar av cellen eller personliga visiteringar skulle ske de sista dagarna som var kvar.
”Ser du vem det är?”
Rastgården på fängelset i Neapel var ingen perfekt löparbana men Filippo hade lovat sig själv att springa runt den så många varv som möjligt varje dag. Michele brukade ta tiden. I vanliga fall var det inte så mycket folk samtidigt på gården den här tiden på dagen men idag var det fullt.
Våren hade kommit tidigt. Det var helvetiskt varmt. Temperaturen närmade sig 35 grader innanför murarna utan den minsta antydan till vindpust och alla som kunde hade tagit tillfället i akt att komma ut.
Ingen borde veta någonting men Filippo och Michele hade hört att det spekulerades.
Michele, Don Puglieses högra hand, skulle få leda organisationen när de släpptes fria om några dagar.
Don Pugliese ingick tillsammans med sin far i kretsen kring klanens ursprungliga grundare och förhandlingar pågick med de viktigaste organisationerna i Neapel, på Sicilien och Kalabrien om att bilda den fjärde största oberoende organisationen i landet.
Samtal hade förts mellan de fyra organisationerna under en längre tid och Filippo hade fått veta att en lösning var på gång.
Krigen mellan familjerna i Salento om att bli störst och mäktigast hade pågått länge, ständigt aktuella i media. Dödsoffren
13
*
hade med tiden blivit otaliga och tillvägagångssätten alltmer brutala.
Spänningen hade ökat även innanför murarna den senaste tiden. Det hade kunnat gå riktigt illa om inte fängelseledningen hade delat upp fängelsets flyglar mellan organisationerna, för att undvika de tidigare dagliga och många gånger våldsamma skärmytslingarna.
Filippo hade klarat sig väl. Han var sicilianare, medlem i Cosa Nostra och hade inte dragits in i bråken mellan de salentinska grupperingarna förrän nyligen när han öppet tagit ställning för
Michele. Han och Michele delade cell sedan drygt två år och med tiden hade han blivit Micheles närmaste och en garant för hans överlevnad. Michele hade riskerat att råka riktigt illa ut många gånger.
”Filippo, vill de inte ha dig kvar på Sicilien längre?”
Någon ropade från den andra sidan av den stora rastgården. Han stannade till och försökte se vem men ingen gav sig tillkänna.
Han gick lite närmare men ingen låtsades om eller sa någonting mer. Kanske ändå inte läge att springa hela varvet runt innan Michele kom tillbaka.
Filippo vaknade till, det var strax efter midnatt och cellen var kolsvart. En nyckelknippa skramlade när nyckeln stacks in i låset och deras celldörr öppnades. Han reste sig ur sängen redan påklädd och tog ett par djupa andetag för att lugna nerverna, koncentrera sig och komma i balans. Tittade menande på Michele i våningssängens överslaf och tog de få stegen på det kalla cementgolvet till den öppna celldörren. Han ställde sig riktigt nära för att i det tysta beckmörkret kontrollera att det var han, deras vakt som kommit. Gårdagens besök av en sjukvårdare som ville att Michele skulle lägga in sig på fängelsets sjukstuga för sitt blödande knivsår hade fått dem att ändra sina planer. Det som måste göras måste därför göras omgående.
Vakten hade med sig en bunt rena kläder som Filippo slängde
14
på sängen. De skulle behövas när de kom tillbaka. Michele hoppade ner från överslafen och de gick tyst ut ur cellen. Snart skulle de äntligen få gå ut på riktigt, lämna fängelset efter 27 månader och släppas fria men först var Filippo tvungen att hjälpa Michele att skipa rättvisa innanför murarna, att kräva respekt.
Väl betald, hade vakten ordnat med ett strömavbrott så delar av fängelset var helt nedsläckta och Filippo hoppades att de skulle lyckas ta sig till fängelsets andra flygel utan att riskera att bli upptäckta. Planeringen hade kostat en del men med den krigskassa som Don Pugliese låtit Michele disponera var det väl spenderade pengar. Respekt, tänkte han. Strömavbrotten var ändå så många och ofta förekommande att ingen skulle bry sig eller ännu mindre göra någonting åt det förrän tidigast sent imorgon förmiddag.
Problemet hade varit vapnet. Det brukade inte vara några problem med att få in vapen bara man kunde betala för sig men sedan en tid hade tidningarna, radio och tv i den allmänna nyhetstorkan inte pratat eller skrivit om annat än de farliga förhållandena som rådde på de syditalienska fängelserna. Fängelseledningen hade därför centralt tagit hjälp av den statliga militära polisen, karabinjärerna, och fördubblat kontrollerna.
Filippo hade fått nöja sig med en slö fruktkniv som han fått av vakten igår kväll efter middagen och på bästa sätt försökt slipa till den mot den rostiga sängkanten. Han tänkte att det egentligen inte gjorde något att kniven var slö. Det skulle bara göra hämnden varmare. Han var till och med beredd att göra det med bara händerna.
Vakten gick först och de följde honom tätt där de tysta smög förbi de andra cellerna. Korridoren var helt nedsläckt och ögonen vande sig långsamt medan de gick.
De lämnade snart sin flygel och kom ut i en stor hall som flera flyglar utgick ifrån. Filippo tittade sig runt. Han hade inte varit så här långt från sin cell förut. Vakten hejdade dem och gick ensam fram för att låsa upp nästa flygel. Filippo och Michele lät honom
15
gå före och väntade tills vakten vinkade fram dem. Långsamt tog de sig smygande fram i mörkret förbi livstidsfångarna och de fångar som av olika anledningar satt isolerade.
I tystnaden hörde de det klickande ljudet från låset när celldörren öppnades och förstod att det var grönt ljus. Filippo och
Michele växlade blickar med varandra. De hade fortfarande möjlighet att avbryta och gå tillbaka.
Filippo gick före den sista biten fram till den nu upplåsta celldörren. Väntade till dess han kände Michele omedelbart bakom sig och sköt försiktigt upp dörren. Uppdraget var beroende av överraskning och allt skulle kunna sluta riktigt illa just här och nu. Koncentrationen var total, hjärtat slog hårt och han kunde utan problem urskilja var och ens andning och rörelser.
Michele trängde sig in före honom i cellen, tittade försiktigt in i den undre slafen i våningssängen, sedan den övre. Det var ännu mörkare i cellen än i korridoren utanför och de stod stilla en stund för att vänja sig. Adrenalinet sprutade. Det var en ära att få avsluta deras gemensamma fängelseperiod med att hämnas en oförrätt. Bägge männen i cellen sov. Mannen i den undre sängen sov på rygg snarkande och mannen i den övre på mage med det ena något vanställda benet liggande längs den yttre sängramen och foten hängande utanför. Han visste vem det var. Mannen, som var dömd till livstid, led av svåra både fysiska och psykiska problem och var sedan en tid, mer eller mindre frivilligt, älskarinna åt deras otrogne skadegörare i den undre våningssängen. De kände till att relationen tidvis var våldsam och hade diskuterat att ta livet även av mannen i överslafen som en ren säkerhetsåtgärd. Men då de visste att han fick lugnande medicin till natten hade de till slut kommit överens om att försöka låta bli.
Michele torkade sig i ansiktet och böjde sig in i den undre sängen tätt intill den snarkande mannens huvud. Höll andan och tittade
på mannens ansikte som bara var några centimeter från hans eget.
Filippo förstod att Michele tänkte på kniven som stuckits i ryggen på honom bara för några dagar sedan. Såg att han virade
16
på en redan snurrad tvättlapp som han snabbt tryckte in så hårt han kunde och pressade ner i mannens halvöppna mun och höll samtidigt med all sin kraft den nu vaknande mannens huvud helt stilla mellan sina lår medan han satte sig högt upp över mannens bröst, axlar och hals.
Filippo var snabbt inne i den trånga sängens fotända och satte sig över mannens lår och bäcken med ansiktet mot sin kamrats rygg för att hålla mannen stilla. Han tog fram den slöa kniven och slet sönder mannens nattskjorta. Mannen ryckte och slet i panik för att komma loss men tvättlappen djupt ner i den stängda munnen hindrade honom från att släppa ifrån sig annat än nästan oförnimbara om än desperata ljud. Filippo gjorde sig så tung han kunde och förde sin högerhand längs mannens revben och räknade dem uppifrån och ner innan han satte kniven mellan två revben strax under den vänstra bröstmuskeln. Kniven hade svårt att ta sig igenom hudskiktet, det nästan obefintliga underhudsfettet på den magre mannen och musklerna mellan revbenen. Han var så koncentrerad att han inte längre märkte mannens förtvivlade försök att ta sig loss.
Filippo tog i och lutade sig mot kniven med all sin tyngd och kraft innan den till slut skar igenom huden, underhudsfettet och musklerna så att han kunde skjuta in kniven mellan de två revbenen ända upp till knivens handtag. Han kände det varma blodet pumpa ut i sin hand.
Förutom Micheles och hans egen tunga andhämtning var det dödstyst. Mannen låg helt slak och Filippo kunde inte låta bli att förundras över hur lite det var som skilde mellan liv och död.
Han torkade av kniven mot sängkläderna, böjde sig ut ur våningssängen och reste sig upp. Tittade mot överslafen där mannen hade vaknat. Filippo såg för ett ögonblick frågande på Michele som skakade på huvudet. Filippo pekade med kniven mot mannen.
Mannen andades forcerat, stirrade storögt först på honom och sedan på kniven. Vaggade med huvudet. Filippo fick honom att ta
17
emot kniven i sin hand och med en grimas lät han honom förstå att tystnad var hans enda utväg för att överleva. Förhoppningsvis skulle mannen få en ensamcell nu, tänkte Filippo.
De lämnade cellen och gick tillbaka till hallen där vakten väntade. De sa ingenting till varandra men de visste att han förstod. Alla skulle förstå.
Tillbaka i cellen klädde de av sig nakna och tvättade sig tysta i det kalla vattnet. Vakten tog de använda kläderna och tvättlapparna och de bytte snabbt om till de kläder som vakten gett dem tidigare.
När vakten gått kramade de om varandra. ”Tack”, sa Michele. ”Respekt, nu kan vi lämna det här stället.”
18
Bari, 1986
fyra män satt runt ett litet och rangligt träbord i en annan dunkel cell i ett annat fängelse. Huvudena nära varandra och ingen höjde rösten mer än tillfälligt. De hade diskuterat sinsemellan och med några ytterligare interner, företrädare från organisationer i Neapel och Sicilien under en lång tid men nu hade de kommit till en punkt där de måste bestämma sig.
Tonen var så lågmäld att till och med droppandet från handfatet i hörnet av det rektangulära rummet överröstade dem.
De hade alla varit här så länge att ingen av dem längre kände lukten från hålet i golvet eller såg flagorna som fattades på väggarna och de kunde inristningarna i träbordet utantill, även de på undersidan.
En av dem, Eugenio Pugliese, eller Don, som han kallades, skulle släppas fri idag och de hade mycket att prata om.
Titeln Don var en hedersbetygelse han ärvt av sin far. Don tänkte aldrig komma tillbaka till fängelset men var väl medveten om att det liv, den kunskap och den anspråkslöshet han lärt sig och de kontakter han skapat under sina år, bara var tillgängliga just här.
Snart var det dags och han försökte lyssna koncentrerat på sin far som ledde samtalet runt bordet samtidigt som han inte kunde låta bli att hålla ett öga på den gallerförsedda dörren ut.
Hans far, den gamle eller il Vecchio hade suttit i fängelset länge, längre än de andra och även om det inte var troligt att han skulle kunna avtjäna hela sitt tjugoåriga straff för mord, rån och maffiasamröre under sin livstid så hade han stora planer för framtiden.
19
2
Planer som under många år smitts tillsammans i en liten grupp likasinnade som oförtrutet arbetat för en egen fristående organisation. Som ville arbeta vid sidan av de tre gamla organisationerna på västkusten, Cosa Nostra, ’Ndrangheta och Camorran, inte längre för.
Ett faktum som gav honom mycket respekt men som under lång tid också varit orsak till konflikter mellan familjerna och som gjort att han skapat sig många ovänner.
Den tredje medlemmen runt bordet hade en kompassros tatuerad på sin högra överarm och Don såg att han var spänd. Tatueringen rörde på sig över de spelande musklerna.
Mannen företrädde en av deras underorganisationer, en familj i Montalbano. En mindre stad strax norr om den vita staden, Ostuni, lite utanför området deras tentakler tidigare hade sträckt sig till och som nu låg i fejd om territoriet med en annan konkurrerande familj.
Den fjärde mannen hade en annorlunda och mer accentuerad släpande dialekt än de andra och det var tydligt även för en utomstående att han kom någon annanstans ifrån.
”Vi har stöttat er ända från början men om ni inte sköter det här …” Mannen som var från Kalabrien avslutade inte meningen.
”Vi har blandat blod med varandra. Det här är allvar och vi kommer att lyckas om var och en av oss gör sitt och det gäller dig också”, svarade il Vecchio. ”Om du ger era män order att komma över till oss eller lämna territoriet så tar jag personligen fullt ansvar för det här.”
Rösten var sträv men ändå stark och distinkt. Van att bestämma, inte att bli ifrågasatt och utan att ta någon notis om den överlägsna attityd som mannen uttryckt.
”Ni får ta över våra turer från er kuststräcka till Montenegro och Albanien. Sköta försäljningen av cigaretter, cannabis, heroin och kokain lokalt men åta er att sköta transporterna även åt oss. Vi kan ha någon kidnappning på gång men när den är avslutad så blir det inget mer”, svarade mannen från Kalabrien.
20
”Utpressning, prostitution, rån?”
”Inget mer. De andra frågorna på dagordningen är era interna problem. Ni vet att vi har kraft att sätta stopp för det här om något går snett, men kan vi komma överens om att gemensamt sköta transporterna österut så är det här en bra lösning. Men jag är ’ndranghetista och är stolt över det, glöm inte det.” Det sista sa han med extra emfas.
”Det vet vi och då kanske vi kan summera”, fortsatte il Vecchio. ”Vi är överens med familjerna från Neapel och Sicilien.” Han tittade tyst på de andra tre. ”Men har fortfarande problem här hemma hos oss. Problem som vi måste lösa nu.”
Alla fyra nickade utan att säga något.
”Salvatore Bellocchio och hans familj är med oss och som ett tecken kommer han hit till fängelset och hämtar mig idag”, svarade Don som inte sagt något på en stund.
”Samma Salvatore som ska hjälpa oss med rötäggen från Neapel som vi pratat om tidigare?” frågade mannen med den tatuerade kompassrosen.
”Nej det är hans son Salvatore junior eller Toto, som han kallas.”
Don tittade snett upp på mannen som satt tätt bredvid honom. ”Skicklig, en talang som vi kommer att ha mycket nytta av.”
”Talang?” Kompassrosen såg frågande på Don som drog med ett finger över halsen.
”Vår förste killer.”
”Låt oss bestämma vem som ska göra vad och i vart fall vad Don ska göra härnäst.” Il Vecchio var otålig och ville ha instruktionerna till sin son klara innan han skulle släppas fri.
De stora frågorna var lösta, visste Don men det återstod många mindre, mer personliga saker att ta ställning till. Vem som skulle göra vad inte bara i hans egen närmaste familj utan även i de andra familjer som ingick i deras organisation, vilken rang som medlemmarna skulle få, vilka som skulle förskjutas eller elimineras helt och vilka politiker, poliser och åklagare han skulle kontakta först.
”Jag har pratat med Michele, han är som en bror till dig”,
21
DÖDSTALEN STIGER på den italienska sydostkusten. Året är 1985 och maffian för ett blodigt krig i området. Filippo, som är medlem i en siciliansk maffiafamilj, allierar sig i fängelset med Michele som står nära bossen i en av de lokala maffiafamiljerna.
Efter muck flyttar Filippo till New York. Där möter han sin första stora kärlek, men snart växer problemen i Amerika. När situationen blir ohållbar kommer Michele med ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Väl tillbaka i Italien blir Filippo alltmer indragen i maffians affärer och det sätter igång en maktkamp där hotet om ett våldsamt slut ständigt finns närvarande.
FILIPPO, SICILIANAREN är Stefan Lindgrens skönlitterära debut och är en stark och spännande berättelse om den italienska maffian på 80-talet.
ISBN 978-91-89199-24-8
9 789189 199248 >
