9789189199156

Copyright © Angela Rizzo 2022 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2022 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, m-Dsign Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-89199-15-6 Tryckt hos ScandBook, Falun 2022

Till mormor och morfar

PROLOG

Rummet är svalt och vitt, lysrören i taket ger ifrån sig ett blåaktigt sken. De medicinska apparaterna piper och brummar, skapar rytmer och melodier som har en lugnande effekt i allt det förfärliga. Det är ljud jag känner igen, en del av min vardag. Pappa ligger på rygg. Ögonen är till hälften slutna, munnen öppen.

Ansiktet är insjunket och huden ser ut som ett grått, tunt sidentyg draperat över skallbenet. Om jag inte visste att det var min pappa skulle jag inte känna igen honom. Han andas i plågade stötar.

De en gång så starka händerna är magra och ser ut som klor när de åter trevar över slangen i näsan. Jag tar dem i mina, häpnar över att det är samma händer som lotsat och lugnat mig genom barndomens faror. Jag håller dem en stund innan jag försiktigt lägger ner dem på madrassen. Han slår upp ögonen och jag blickar in i förvirringen. ”Hej, pappa”, säger jag med mjuk röst.

Han rör läpparna men det kommer inga ljud. Ögonen blir oroliga och han trevar i luften framför sig. Jag tar klorna och stryker dem kärleksfullt. Får ont i magen när jag minns hur andra kloliknande händer en gång grep efter mina. Då hade jag varit för liten för att förstå, för rädd för att kunna trösta. ”Vad är det du vill, pappa? Har du ont?”

Han fortsätter röra läpparna och flackar med blicken mellan mig och de pipande apparaterna. Förstår han inte var han är? ”Du är på sjukhuset, pappa. Du behöver inte vara rädd. Jag är här. Jag vakar över dig nu som du vakat över mig i hela mitt liv.”

Min röst bryts av gråten som måste ut. Jag låter tårarna rinna.

Det är för sent för att dölja och låtsas. För sent att se ironin i att 7

pappa, som tillbringat sitt yrkesliv åt att rädda andra i just de här korridorerna, nu själv ligger hjälplös, stumt famlande efter tröst.

För sent att älta att han, trots sin kunskap, struntat i sin egen kropps signaler. För sent att hata hans kollega som också ignorerade symtomen. Allt har varit för sent. Ska han dö för sent också? Hur mycket mer ska jag behöva bevittna?

Jag fortsätter prata kärleksfullt. Berättar att jag älskar honom och hur tacksam jag är för att jag haft just honom som pappa.

Jag rabblar anatomiska strukturer som han gjorde för mig när jag var liten, eftersom han inte kunde några barnsånger. Han sluter ögonen och försvinner in i dvalan igen. ”Du får gå nu, pappa”, snyftar jag och kysser honom på kinden.

Han luktar sjukdom och desinfektionsmedel. Innan jag hunnit räta på mig drar hans magra kropp ihop sig i kramp och plötsligt är allt rött och klibbigt. Ögonen är uppspärrade igen och ångesten i dem är mer skrämmande än blodet som sprutar ur munnen.

Apparaterna tjuter. Pappas panikslagna ögon ropar på hjälp och jag tappar fotfästet. Försvunnen är den kompetenta läkaren jag slitit så för att bli. Mina trettio levnadsår är som bortblåsta och ensam kvar står en skräckslagen tolv-årig flicka. Dörren till rummet slits upp och flinka, sjuksköterskehänder tar över. Jag puttas bort från sängen, men släpper inte hans blick. ”Pappa, var inte rädd”, ropar jag. ”Jag är här hos dig.”

Jag försöker ta mig fram till sängen men bestämda hårda krop­ par hindrar mig. ”Pappa!” vrålar jag när de föser ut mig ur rummet.

8

Kapitel 1

Flygplanet krängde oroväckande när det gick in för landning.

Jag höll hårt i armstödet och ansträngde mig för att inte visa hur rädd jag var. Jag hade tvekat att kliva på det lilla planet och nu for vi än hit än dit som om piloten släppt spakarna och överlämnat oss till vindguden. Jag skulle aldrig ha klivit ombord, borde inte sitta i det här lilla skitplanet på väg till en skitö där jag inte varit välkommen på tjugo år. Varför hade jag låtit mig övertalas till det här? Det riste och knakade i stålkroppen. Höll den faktiskt på att gå sönder?

De andra passagerarna såg obesvärade ut. Jag hade läst i en självhjälpsbok för flygrädda att man skulle räkna sig igenom rädslan och jag började hasta igenom siffrorna. När jag hunnit till femtiosju föll vi rakt neråt. Det sög i magen och det var bara tack vare säkerhetsbältet jag satt kvar i stolen. Jag skrek till och tog tag i min medpassagerares hand. Den finnige blyge, unge mannen tittade på mig med uppspärrade ögon. Han tycktes betydligt mer skärrad av att en främmande kvinna grep honom i handen än av den skumpiga flygresan. Vi hade slutat falla och återgått till att skumpa och svaja i vår strävan framåt. Jag släppte taget om ynglingens hand, för rädd för att känna mig generad, och började räkna på nytt.

Jag höll krampaktigt i stolshandtagen. Skärp dig, Bergström.

Ett stråk av smärtsam saknad överröstade för en kort stund rädslan.

Pappa som aldrig sjåpade utan pratade logiskt och uppmuntrande när jag var rädd och kallade mig Bergström i stället för Maria 9

som om jag var en soldat i hans trupp. Han hade varit borta i tre månader men saknaden fanns fortfarande ständigt redo att kasta sig över mig. Jag bet ihop käkarna och sökte med blicken efter flygvärdinnan. Hon satt lugnt i sin bak-och framvända stol och såg lika välstruken ut som hon gjort under hela flygturen. Båda flygvärdinnorna hade perfekta hårknutar som var formade som nybakade bagels. Kom de till arbetet en timme tidigare och hjälpte varandra med sina frisyrer? Deras prydliga hår fick mig att känna mig lugn. Detta var ett flygbolag som hade kontroll på minsta detalj, ända ner på hårstrånivå. Jag spejade ut genom fönstret efter landningsbanans belysning men såg inte tillstymmelse till ljus.

Vi skumpade vidare i natten. Trycket i öronen ökade. Vi tappade höjd. Rädslan steg i takt med obehaget i öronen.

En av luckorna till hatthyllorna slogs upp och en vit kartong föll ner i huvudet på en man några stolar framför mig. Kartongens lock föll av och ut regnade små bakverk. Baklava, konstaterade jag när en av dem landade i mitt knä. Nu utbröt ett uppsluppet kacklande.

En kvinna i svart folkdräkt, som först uttryckt besvik­na rop över de förlorade bakelserna, skrattade och ropade ”kali orexi” till alla som haft turen att fånga en flygande munsbit. Hon tittade uppmanande på mig och gestikulerade med handen fram­för sin öppna mun. Jag bet lydigt en bit av den ofrivilliga gåvan. Hon fortsatte att stirra och upprepade uppfordrande en ny oförståelig fras. ”Hon undrar om du smakar gott”, förklarade min stolsgranne hjälpsamt på knagglig engelska. ”Eh, väldigt gott, tack”, svarade jag med munnen full av spröd, himmelsk sötma. Manna från himlen, hann jag tänka innan flygplanshjulen slog hårt i marken och vi kastades framåt. Jag var framme.

10

Kapitel 2

Jag rattade sakta nerför den slingriga vägen mot huset som var upplyst som ett mindre tivoli. Lux view villas. Jag undrade om det stämde. I den mörka medelhavsnatten var det omöjligt att urskilja någon utsikt alls. Den automatiska grinden öppnade sig välkomnande när jag närmade mig. Huset var ordentligt inhägnat. Mot vad? Det fladdrade till i bröstet. Vad hade jag här att göra? När den grekiske advokaten hade kontaktat mig för några veckor sedan hade jag bestämt sagt ifrån. Jag hade absolut ingen möjlighet att komma till ön. Men han hade fortsatt att ringa och mejla om att jag behövde komma hit personligen. Efter ett tag hade möjligheten till en solsemester fått mig att motvilligt acceptera resan. En vecka i värmen kanske skulle göra mig gott.

Jag väntade tills grinden var ordentligt stängd bakom mig innan jag tog tag i bildörren, tvekade med handen på handtaget. Kom igen nu, Bergström. Sluta fåna dig. Jag tog ett djupt andetag, bet ihop tänderna och klev ur bilen. Med resväskan i ena handen och husnycklarna i den andra småsprang jag fram till ytterdörren. Jag skyndade mig in och utan att tända lät jag dörren snabbt glida igen bakom mig. Kände på handtaget. Låst. Jag andades ut, ruskade på huvudet åt mitt tramsande och klickade på strömbrytaren.

Rummet hade vitkalkade väggar och rymde en soffgrupp och ett mindre kök. Allt såg nytt och fräscht ut. Ett vitt bord med två blå pinnstolar stod placerade vid ett fönster som doldes av vita luckor. Så ovanligt att ha luckorna på insidan. Jag hängde husnycklarna på en krok intill ytterdörren och gick in i nästa 11

rum som fylldes av en dubbelsäng, bäddad med vita släta lakan och ett överflöd av kuddar och virkade spetsar. Jag strök med handen över det släta lakanet, kände hur trött jag var. Tänk om jag skulle strunta i allt och glida ner mellan lakanen. Jag skakade på huvudet. Vem försökte jag lura? När jag väl låg nedbäddad i himmelriket skulle jag inte kunna somna utan att ha borstat tänderna och sminkat av mig. Nåja, jag skulle inte kunna somna innan jag hade borstat tänderna, sminkat av mig och packat upp.

Först när kläderna hängde på galgar ordnade efter färg och mina saker fått bestämda platser i sitt nya, provisoriska hem skulle jag kunna slappna av.

Jag lät blicken vandra till fönstret, även detta hade ordentligt stängda fönsterluckor. Bra. Jag skulle vänta med lucköppningen tills imorgon, när det var ljust.

Lucköppning … barfotafötter tassande över kallt golv och advents­ kalenderchoklad som smälte i munnen.

Jag sjönk ner på den mjuka sängen och blundade. De sällsynta stunder då min lyckliga barndom spelades upp i repris var dyrbara och ovärderliga. Jag tog emot dem som gåvor och sög på dem så länge jag kunde. Alltför fort var känslan över och jag var tillbaka, ensam i det främmande huset som skulle vara mitt hem den kommande veckan. Jag gjorde en snabb inspektion av badrummet och konstaterade nöjt att det uppfyllde mina tre kriterier för att godkännas: det var rent, det hade ett eluttag för hårfön intill spegeln och det fanns en handdusch. Jag avskydde hotellrum där kontakten i badrummet bara fungerade för rakapparater. Hur tänkte man när man installerade en takdusch? Att alla kvinnor skulle stå på händer för att bli rena eller hoppa upp och tvätta ändalykten i handfatet?

Jag sträcker mig efter barnet, lyckas gripa tag i hennes hand. Handen är svettig och glider sakta ur mitt grepp. Snart kommer det vara för 12

sent … snart kommer hon falla handlöst ner i det svarta hålet som slukar allt värt att älska. Hon känner det också. Jag ser det i hennes ögon. Skräck och vädjan. Jag skakar på huvudet, jag tänker inte låta henne falla. Sträcker mig ner och håller henne med båda händerna nu. Jag uppbringar all min styrka för att dra henne uppåt men det går inte. Kraften som drar henne neråt är för stark. Finns det ingen som kan hjälpa mig? Jag ber till en gud jag inte tror på, känner hur hon fortsätter glida ur mitt grepp. Hon sparkar med benen nu, söker något att ta spjärn mot. Jag vill säga till henne att vara stilla, att lita på mig, men jag får inte fram ett ljud. Så händer det oundvikliga. Den svarta kraften gör ett triumferande ryck och hon glider ur mitt grepp.

Hon skriker och jag ser hennes förvridna ansikte försvinna ner i det becksvarta, oåterkalleliga intet. Skriket ekar mellan klippväggarna.

Hjälp … Hjälp ... Hjälp ...

Jag for upp, våt av svett och med hjärtat bankande i bröstet. Vita volanger och fönsterluckor. Jag tvingade ner ett djupt andetag i den trånga bröstkorgen. Lugn, Bergström, lugn. Det var bara ännu en meningslös, plågsam dröm. Hur hemska drömmarna än var kom de ändå aldrig i närheten av verkligheten. Pappa mager som ett benrangel i sjukhussängen. Klibbigt blod på mina kläder. Ögon som vädjade om hjälp. Hårda, starka händer som hindrade mig från att nå fram. ”Pappa, förlåt för att jag inte hjälpte dig.”

Mitt nya mantra. Förlåt mig, förlåt mig, förlåt, förlåt, förlåt.

Min logiska läkarhjärna visste att jag gjort allt jag kunnat. Mina vänner hade sagt till mig att ingen kunde begära mer. Det var inte sant. Jag begärde mer. Av mig själv, av läkarna, av livet.

Trots att pappa aldrig skulle ha anklagat mig var skuldkänslan alltid när­varande. Döden var ful och förnedrande och jag stod inte ut med att det var så min kloke och fine pappa hade slutat sitt liv. Inga tröstande ord i världen kunde ändra det. Det hade gått tre måna­der nu. Tre månader då jag släpat mig till arbetet trots att jag fick hjärtklappning varje gång jag gick förbi pappas 13

avdelning. Avdelningen där han jobbat, där han lugnat, botat och hjälpt hundratals patienter men också platsen där han utkämpat sin egen dödskamp och slutligen dött. Jag hade tvingat mig att gå till arbetet varje dag, kämpat vidare och avslutat min specialistutbildning som jag lovat pappa. Jag kunde nu titulera mig gynekolog. Det var konstigt hur lite det betydde. När jag blev erbjuden den specialisttjänst jag så länge slitit för förvånade jag alla, inte minst mig själv, med att tacka nej. Jag var trött och visste inte vad jag ville längre, men en sak visste jag: jag ville aldrig mer gå förbi platsen där pappa dog. ”Hjäääälp!”

Skriket fick mig att hoppa till. Jag höll andan och väntade.

Där kom det igen. Någon därute ropade förtvivlat på hjälp. Jag skyn­dade mig fram och slog upp fönsterluckorna. Ljuset kastade sig hungrigt in i rummets alla vrår och slukade glupskt mörkrets hemligheter. Nu hörde jag tydligt en barnröst som ropade på hjälp. Jag kastade på mig morgonrocken och sprang ut. Ropen verkade komma från baksidan. Herregud, där skulle det finnas en pool. Jag galopperade skräckslaget runt huset. Efter att ha rundat andra hörnet såg jag dem, en flock loja getter som gick och betade i den torra sluttningen bortom en gropig grusväg. En liten, vit killing på andra sidan vägen bräkte som på beställning ett hjärtskärande hjäääälp. Här var alltså barnet i nöd. Jag drog lättat efter andan och började skratta. De närmaste getterna slutade beta och stirrade upp på mig. ”Åh ja, ni låter inte så himla mycket bättre själva.”

Jag lyfte blicken och tappade andan. Framför mig låg en ter­ ras­ serad bergssluttning med trädgårdsodlingar i olika nivåer.

Vindruvsrankor, olivträd, fikonträd och citrusträd. Underliga träd, mystiska buskar som dignade av märkliga frukter. Den ljumma vinden bar med sig dofter av kryddor och jag drog njutningsfullt in luften genom näsan.

Bortom bergssluttningen det oändliga havet skiftande i alla tänkbara blå nyanser från djupaste kobolt till ljust bländande 14

turkost. En gång hade jag läst i en bok att det såg ut som om solen lyste nerifrån havsbottnen upp genom havsytan. Raderna hade fastnat för jag hade haft svårt att föreställa mig hur det kunde se ut. Nu visste jag.

Havet övergick utan tydlig gräns i en ljusblå himmelskupol som om jag befann mig i en jättekuvös. Solen spred sin gula hetta över allt det vackra. En tronande drottning som nådigt log mot sina undersåtar. Det torra kuvade gräset och olivträden med sina vridna stammar bugade underdånigt för sin regent. Mitt tillfälliga hem levde verkligen upp till sitt namn. Det var en lyxig utsikt.

Motvilligt erkände jag att det var en magnifik ö.

15

Kapitel 3

Vägen snirklade sig som en orm uppför berget när jag en timme senare var på väg till den större byn för att handla mat. En del kurvor var så snäva att det kändes som om jag mötte mig själv.

De tvingade mig att sakta farten, lutningen gjorde att bilmotorns varvtal minskade och trots att jag satt med gaspedalen klistrad mot golvet rörde sig bilen allt saktare. När motorstoppet var nära kapitulerade jag och växlade ner från andra till första växeln och när jag precis hade fått upp hastigheten och växlat upp var det dags för nästa kurva. På ena sidan vägen fanns den eroderade bergväggen, på den andra stupade berget rakt ner mot havet.

Ibland låg det stenar mitt i vägen och jag tvingades ut i vägrenen med bilen. Det fanns inga räcken och jag var tacksam över att jag, vid de få möten jag fick, hade turen att befinna mig på bergssidan.

Tänk att jag hade kört här i mörkret igår utan att ha en aning om att jag åkte så nära ett avgrundsstup. Hur hade pappa klarat av att åka här, han som var så höjdrädd? När jag nått kröken på berget och vägen vände tvärt neråt trampade jag ner kopplingen och bromsade. Jag kunde höra pappa fräsa: ”Släpp upp kopplingen och motorbromsa, för guds skull.”

Sjöblöt av svett och på darriga ben klev jag ur bilen i den lilla byn som, även om den var öns största, inte var större än att man nog kunde gå genom den på tio minuter. Jag drog ihop håret och lyfte på det, lät vinden svalka min svettiga nacke. Det var varmt att ha långt hår i medelhavsvärmen. Jag hade alltid haft kortklippt hår, 16

men när pappa blev sjuk hade tiden varit räknad och det hade känts som slöseri att sitta en hel timme på en hårsalong. Efter hans död hade jag inte haft ork att bry mig och nu nådde håret en bra bit ner över axlarna. Jag tyckte om det tjocka, mörka hårsvallet, det påminde mig om mamma.

Som barn hade jag önskat mig linblont hår som Josefin, den populäraste flickan i skolan. Hon hade klarblå ögon, en liten upp­ näsa och en minimal, söt pussmun. Själv hade jag min mammas klassiskt grekiska drag med markerad näsa, starka färger och bred mun. Idag var jag tacksam över att ha ärvt min mammas utseende, jag tyckte om att det fanns något av henne i mig.

Jag strosade ner till hamnen. De förtöjda fiskebåtarna, de ny­ vakna restaurangerna och katterna som klättrade på soptunnorna, allt var som taget ur en reklamfilm för charterresor till Grekland.

Jag lyssnade på vågorna som slog mot kajen, mopedernas knattrande och rösterna som talade min mammas språk. Språket som en gång också varit mitt. Jag kände doften av hav, örter och diesel, den ljumma vinden mot min hud och solen som med sin brännande hetta ilsket tvingade mig ta ett kliv in i skuggan som om jag förargat henne genom att stå i hennes strålars väg.

Allt var så bekant, kroppen kände igen sig, visste att den var hemma här. Det var hjärnan som inte hittade kopplingarna. Det här hade varit mitt hem i tio somrar. Här hade jag lekt med de andra barnen, badat i havet och ätit på restaurangerna med släkt och vänner.

Jag mindes mormor och morfar, fast jag hade använt de gre­ kiska orden. Pappou, min starke morfar som kallade mig agapi mou, min älskling. Jajja, min trygga mormor som styrde oss med järnhand men alltid hade tid att krama och trösta. Jag smakade på orden. De var som gamla karameller som legat bortglömda i en ficka på en sommarklänning, de smakade gott men hade en bismak och gav skamkänslor när man tog dem i munnen i stället för att slänga dem.

Minnena var bleka och jag brukade ha svårt att skilja på vad 17

som var egna upplevelser och vad som kom från fotoalbum och pappas berättelser. Men den här platsen mindes jag med kroppen.

Senast jag stod här var jag tio år, lycklig och älskad utan en aning om att min värld snart skulle rasa för att aldrig mer bli densamma.

Nu var jag en främling, en turist i mitt eget land. Hur hade det blivit så? Jajja och Pappou, mostrar och morbröder och alla kusiner som jag lekt sommarlekar med, varför hade de släppt taget om mig? Varför hade de låtit mig förvandlas till en fullständig främling? Om de inte hade gjort det skulle jag fortfarande haft en familj, en tillhörighet. Jag skulle haft en flock att söka tröst hos när pappa dog och jag blev ensam kvar. Jag kunde ha varit väntad och efterlängtad i stället för en turist bland alla andra. Om de hade brytt sig.

Det slog mig att jag skulle kunna gå förbi Jajja och Pappou utan att veta om det. Om de fortfarande levde? Tanken att de också skulle kunna vara döda hade konstigt nog inte slagit mig. Om de levde måste de ju vara väldigt gamla. Det gjorde ont att inte veta.

Min släkt hade uteslutit mig och jag kände mig avvisad inte bara av dem utan av hela ön, hela landet.

18

Kapitel 4

Det var dags att ringa mr Tsaoussis, advokaten. Jag gjorde en grimas. Sedan pappas död hade jag tillbringat för mycket tid med munviga advokater, stelbenta myndigheter och strikta bank­ tjänstemän. Jag hade medvetet undvikit att fundera på vad mr Tsaoussis ville mig, vilka han representerade. Nu gick det inte att hålla tillbaka tankarna och mot min vilja var jag nyfiken. Vad handlade det här om egentligen?

Beslutsamt knappade jag in telefonnumret på mobilen beredd att bli mottagen av en grekisk telefonist. ”Hallå, det här är advokat Tsaoussis.”

Rösten var mörk, engelskan tydlig och säker med en lätt släpande brytning som fick det han sa att låta mer spännande än det var. ”Hej, det här är Maria Bergstr…” ”Maria”, utbrast han innan han hastigt harklade sig och fort­ satte med professionell advokatröst: ”Miss Vasilakis, vad trevligt att höra av dig.” ”Bergström. Jag heter Maria Bergström.”

Jag hörde själv att jag lät frostig men i varje mejl hade han envist kallat mig vid min mammas flicknamn och jag hade konsekvent korrigerat honom. ”Som sagt, så trevligt att höra av dig, jag undrade när du skulle lyckas komma ifrån sjukhuset och resa hem till ön”, fortsatte han oberörd av min kyliga tillrättavisning. Hans röst var varm och vänlig och den grekiska brytningen framträdande.

19

”Eh, ja, jag är här på ön nu.”

Jag ville påpeka att det här inte alls var mitt hem, men var det värt mödan? ”Underbart, hur är det att komma hem efter så lång tid?”

Jag svalde ett spydigt svar. Vad spelade det för roll vad en miss­ lyckad advokat på en liten sketen ö i Grekland trodde? ”Det känns väl okej.” Det fanns ingen anledning att dra ut på samtalet så jag fortsatte: ”Har du möjlighet att träffa mig imorgon, nu när jag är här?”

Hans skratt var mjukt och rullande och jag kom på mig själv med att le tillbaka. Fan, han var bra på det här. ”Självklart. Jag har alltid tid för er, miss Vasilakis.” Jag him­ lade med ögonen och frågade efter vägen till hans kontor. Med sammetslen röst gav han mig en tydlig vägbeskrivning och av­slu­ tade med: ”Då är ni välkommen till mig imorgon, miss Vasilakis.”

Jag tog mod till mig och kraxade fram: ”Ursäkta mig, mr Tsaoussis. Vilka mer kommer vara där?” ”Åh, imorgon blir det bara du och jag.” Han gjorde en paus som gav den korta meningen tusen undertexter innan han fortsatte: ”Ingen annan i familjen är inbjuden till det första mötet.”

Så var han borta och jag satt med en tyst mobil i örat. Familjen?

Det lät konstigt när han kallade dessa skuggor från förr för min familj.

Jag gick med raska steg och undvek de värsta stenarna på grus­ vägen. Efter samtalet med advokaten hade jag handlat mat och åkt tillbaka till huset där jag lagat mig en härlig kycklingsallad och tillbringat några timmar vid poolen. Nu var det dags att utforska omgivningen runt huset, kanske gå ner till havet och bada?

Vägen löpte mellan trädgårdar och olivlundar. Jag hörde vatten porla och när jag kikade in i en av trädgårdarna såg jag en bassäng full av vatten. Det såg smutsigt ut och jag gissade att det var till för växterna, inte för att bada i. Myggodlingar, skulle pappa sagt. Han hade avskytt mygg, kallade dem för insekternas hajar.

20

Efter en kraftig krök åt höger tog jag instinktivt några kliv bak­ åt. En knapp meter framför mina fötter stupade berget rakt ner i havet. Längs den branta bergväggen växte tallar utan tillstymmelse till jord att slå rot i. Rötterna såg ut som långa fingrar som klamrade sig fast i det karga bergets klippor. Träden var krumma och vridna.

Hur kunde de överhuvudtaget växa där? Längst ner, vid foten av berget, låg en vit strand med ett onaturligt turkost hav. Jag kunde knappt vänta på att få kasta mig i allt det turkosa. Sjutton också, jag hade glömt att ta med mig en handduk. Raskt vände jag om, det skulle inte ta lång tid att hämta en. Det var betydligt jobbigare att gå uppför än nerför och jag blev ordentligt andfådd och fick mjölksyra i benen. Svetten rann nerför ryggen och jag var torr i munnen. Fan, Bergström. Hur kunde du vara så dum att du inte tog med dig vatten? Stigen övergick till en trappa som ledde in i en by. Här hade jag definitivt inte gått tidigare. Skulle jag vända om eller skulle jag gå vidare och hoppas på att det gick att gå igenom byn och komma ut på andra sidan? Jag tänkte på pappa som hade haft som princip att aldrig gå tillbaka om han gått fel.

Gå alltid framåt, Maria, hitta nya vägar, nya möjligheter. Man kan aldrig gå bakåt.

Hur många gånger hade jag inte hört honom säga det? Jag drog ett djupt andetag och fortsatte uppåt. Trappan ledde upp mellan vita hus med stängda dörrar och tillbommade fönster fram till en vit kyrka med blå kupol. Den öppna platsen utanför skuggades av vindruvsplantor som klängde på en pergola gjord av smala rör målade i den klassiskt grekiska blå färgtonen. Det var ödsligt och tyst. Det kändes kusligt. Var fanns alla människor? Det tog bara någon minut innan jag gått igenom spökbyn och kom fram till en avsats med ytterligare ett torg. Ett bambutak gav skön skugga och det porlade från vatten som rann ut ur en kran i väggen. Kunde man dricka vattnet?

Pappou står vid källan och vinkar på mig. Han ler och vattnet rin­ ner nerför pannan och kinderna. ”Irthe, irthe”, säger han och håller 21

fram handen mot mig. Jag känner mig glad och nyfiken. Jag litar på Pappou.

Bilden bleknade bort men känslan av lycka och kärlek stannade kvar. Jag sköljde händerna och stoppade in huvudet under kranen.

Vattnet var underbart kallt och svalkande. Det såg rent och klart ut men jag vågade ändå inte dricka det. Jag gick fram till den låga stenmuren som ramade in torget. Bergssluttningen bredde ut sig nedanför mig och jag kände snabbt igen huslängan där jag bodde.

En stenig och brant stig slingrade sig ner mellan trädgårdarna. Den borde leda till mitt hus. Vad var det där för ljud? Jag stannade och lyssnade. Det lät som om någon grät. Med morgonens ropande killing i färskt minne undrade jag om även detta kunde vara en get. Kunde getter gråta? Kunde de bli aggres­siva? Jag fortsatte försiktigt neråt. Ljudet blev starkare. ”Hallå”, ropade jag tveksamt på engelska. ”Är det någon där?”

Inget svar. ”Hallå”, ropade jag igen, högre den här gången. Gråten tystnade och jag hörde en tveksam röst svara: ”Hallå?” ”Hur är det med dig? Är du skadad?” ”Det är foten. Jag vred den när jag föll och nu gör det så ont att jag inte kan stå på den”, svarade rösten och snyftade till. ”Vänta, jag kommer ner”, svarade jag snabbt och var noga med hur jag placerade fötterna.

Hon låg på rygg intill stigen iklädd en svart baddräkt och ett skynke runt höfterna, kläder som passade bättre på franska Rivieran än på en bergsstig vid en öde spökby i Grekland. Hur hade hon hamnat här? Jag tog mig sakta neråt mot kvinnan som hade lagt upp ena foten på en sten. Redan innan jag var framme såg jag att fotleden var ordentligt svullen och missfärgad. ”Hej, jag heter Maria, jag är läkare. Hur är det med dig?”

Kvinnan stirrade häpet på mig. Hon var smutsig i ansiktet och kinderna var randiga av tårar.

22

”Är du verklig?” utbrast hon med något som lät som ett mellan­ ting mellan skratt och gråt. ”Var kommer du ifrån?” ”Jag hyr ett hus längre ner i sluttningen.” Jag pekade mot husen samtidigt som jag kikade på hennes fot. ”Sa du att du hade försökt stödja på den?” ”Ja, men det går inte, det gör för ont.” ”Du ska nog undvika det så länge. Går det bra om jag undersöker foten?”

Hon nickade häftigt och viftade i luften med ena handen. ”Självklart. Gör det du måste. Jag trodde att jag skulle bli tvung­ en att tillbringa natten här.”

Hennes brytning lät bekant. ”Var kommer du ifrån”, frågade jag och klämde försiktigt på vristen. ”Sverige”, svarade hon och ryckte till. ”Du skämtar? Då kan vi övergå till att prata svenska.” Hon såg häpet på mig och vi skrattade förläget. Hon berättade att hon hette Anna och bodde på gården nedanför. ”Foten behöver rönt­ gas, men först måste vi få ner dig till huset.” Jag såg mig förgäves om efter en tjockare gren. ”Du har väl möjligtvis inte en käpp eller krycka hemma?” Hon skakade dystert på huvudet. ”En skottkärra?” Hon skakade mer bestämt på huvudet och knep ihop munnen. Jag tittade på marken runt omkring mig. ”Om jag kunde hitta en kraftig gren som du kunde luta dig på.”

Hon sken upp. ”Jag har en sopkvast, jag tror den står vid ytterdörren.”

Jag skyndade mig att hämta kvasten. På vägen upp igen letade jag reda på tre nerfallna grenar som jag bröt i lagom längd. Jag använde dem och Annas sjal till att spjäla underbenet och kände mig som Cajsa Warg. ”Du får hänga på mig och använda kvasten som stöd på andra sidan. Förhoppningsvis gör det mindre ont nu när leden är immobiliserad.”

Hon nickade sammanbitet.

23

Det blev en mödosam vandring och vi var genomsvettiga och andfådda när vi väl kom fram till Annas hus. Hon sjönk med en suck ner i en trädgårdsstol och jag hämtade en pall att lägga upp foten på och härligt kallt vatten att släcka törsten med. Vi satt i skuggan under klängande vindruvsrankor. En stentrappa ledde ner till en turkosskimrande pool fylld av klart, friskt vatten. Det svaga porlandet från poolen fick mig att tänka på fontäner och, för all del, rinnande toaletter. Bortom poolen skymtade taket på ytterligare ett hus. Som alla andra trädgårdar på bergssluttningen var även denna full av fruktträd och prunkande rabatter. Vad gjorde den här svenska kvinnan här alldeles ensam? Var det hennes hus? Hur hade hon hamnat här av alla ställen? Min nyfikenhet var väckt men frågorna fick vänta. Nu behövde vi få hennes fotled röntgad.

24