9789189199101

EN

VERA LILJA –THRILLER

Av Susanne Boll har tidigare utgivits: Morgongåvan, 2009 (nyutgåva 2014) Det enda rätta, 2013 Hitta hem, 2014 Hemlösa hjärtan, 2018 Eldsystrar (Vera Lilja-serien 1), 2018 Luftburen (Vera Lilja-serien 2), 2019 Jordanden (Vera Lilja-serien 3), 2021

Lyssna till soundtracket till Susanne Bolls böcker.

Specialskriven musik av gruppen Keep It Up.

www.susanneboll.se/musik/

Copyright © Susanne Boll 2022 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2022 www.hoi.se info@hoi.se Sid 327: You are the reason, Calum Scott, från albumet Only Human, Capitol Records 2017. Låtskrivare: Calum Scott, Corey Sanders och Jon Maguire Formgivning omslag: Helena Hammarström Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-89199-10-1 Tryckt hos Scandbook, Falun 2022

I den här berättelsen förekommer autentiska platser och händelser, men handlingen och karaktärerna i boken är inget annat än en produkt av författarens fantasi.

Prolog

Vera öppnar långsamt ögonen och inser först inte vad som väckt henne. Hon betraktar kisande Nicos profil i dunklet. Registrerar hans djupa, lugna andetag samtidigt som hon lyfter armen för att lägga den om honom. I nästa ögonblick tappar hon andan av smärtan som drar till i nedre delen av magen. Hela kroppen går i spänn och ett vagt kvidande pressas genom strupen när något varmt rinner ur henne. Hon behöver inte se efter för att förstå att lakandet just dränkts i blod.

7

Kapitel 1 Lördag, Motala

Det är med spirande glädje Per Gigert drar igång motorn på familjens högt älskade båt, en Utter D77. En modern daycruiser, som har skänkt och kommer att skänka familjen många fina dagar på sjön. Han blickar mot den klarblå, höga himlen, lyssnar till sjöfåglarnas skränande och känner hur bröstet expanderar av den friska, lätta luften.

Barnen skrattar inifrån båten. Eva hjälper dem på med flytväs­ tarna medan Per vinkar åt en man som lagt ut med sin gamla sjuttiotalsbåt och nu sakta glider förbi. Ett leende i samförstånd förhöjer känslan av tacksamhet. Årets första och riktigt fina försommardag. Det doftar diesel och tjära från de gamla träbåtarna som ännu inte sjösatts och han önskar han kunde buteljera doften och använda som parfym en gråslaskig vinterdag. ”Eva? Är du redo att lägga ut?”

Eva kikar upp ur ruffen. Håret är rufsigt och kinderna rosiga av ansträngningen att få på ungarna västarna. Men hon ser glad ut. ”Vi är redo. Jag kommer.” Hon klättrar ut och hennes bleka, lena ben snuddar vid hans. Tänk om de kan älska i kväll, om barnen somnar tidigt. Det var flera månader sedan sist. Han tittar bort, harklar sig och försöker ignorera det tilltagande pirret i pungen. Eva kliver fram i fören och han koncentrerar sig på att backa ut båten så snart hon lossat tamparna. Motorn ger i från sig ett dovt men kraftfullt morrande när han svänger ut ekipaget och sedan växlar framåt. Sakta styr han båten bort från Tegelviken medan Eva tar upp fendrarna.

9

När de kommer ut på öppet vatten ökar han farten och vänder sig om för att justera flaggan. Den fladdrar lätt och blågult i vinden med de vitt skummande och V-formade vågorna som fond. ”Barn. Kom upp! Det är inte skärmtid nu.” ”Snart!” ”Nu. Vi ska ju fika. Lägg bort mobilerna, det finns massor av båtar att titta på här.”

Augusts ansikte dyker upp i öppningen ned mot ruffen. ”Kan vi fika vid fontänen?” Ögonen är förväntansfullt uppspärrade. ”Det kan vi.”

Augusts smidiga lilla kropp klättrar ut i sittbrunnen och snart sitter han i Pers knä. ”Får jag styra?” ”Självklart. Håll här.” Per placerar Augusts små händer på ratten. Han drar av på farten, placerar tummarna längst ned och justerar omärkligt riktningen en smula. ”Jag gör inget. Det är du som styr nu.” ”Wohoo!”

Stina kikar upp ur ruffen och blinkar mot den starka solen. ”Jag också!” ”Det är klart. Du får köra hem, men först fikar vi.”

Eva sträcker sig efter telefonen i Stinas hand, hjälper henne upp och placerar den lilla flickan i sitt knä. ”Vilken dag.” Eva blundar och riktar ansiktet mot skyn för att låta solen kyssa den vinterbleka hyn.

De närmar sig långsamt konstverket Visionärens vinkelben, eller Fontänen, som den kallas i folkmun. Eller Platens punkt. En rund, stor plattform prydd med två enorma vinkelben i rostfritt stål, perfekt anpassade till den solfjäder av gator som Baltzar von Platen skapade och som sträcker sig från Båtsmansgatan till Repslagaregatan. Von Platen ritade Motalas stadsplan med en passare placerad mitt i viken.

Vinkelbenens mönster, med blå tvärmålade ränder och halv10

cirklar, skapar på håll illusionen av ett segel. En kraftig vattenstråle skjuter mot himlen från monumentets mitt och i molnet av de tusentals droppar som vinden bär med sig framträder regnbågens alla färger. På kvällen är monumentet belyst underifrån och skapar en vacker blickpunkt från land.

Per kikar in mot stan bakom dem och pekar. ”Har ni sett, Stina, August? Titta däråt. Ser ni vilket fint mönster som gatorna bildar. Det ser man bara härifrån.”

August har sett det förut, liksom Stina, men hon har uppenbarligen glömt. Intresserat kikar hon bort mot Vätterpromenaden, gångstråket som sträcker sig längs vikens mjukt rundade kant, och gatorna som strålar upp från den. ”Wow! Titta mamma!” Stina ställer sig upp och lutar sig ut över vattnet medan Eva tar ett stadigt tag i flytvästens mörkblå nackrem.

Med bara någon meter kvar till monumentet sätter Per motorn på tomgång och noterar att måsarna verkar ha hittat en hemvist härute. En fredad plats, med tanke på att få båtar närmar sig lika tätt som de nu gör. Ett antal metallpinnar med lampor på toppen sticker upp kring monumentets cirkelformade bas och Per funderar på om de rentav ska lägga till vid en av dem, men det känns som att inkräkta på konsten, så han rundar den istället sakta. ”Iiiiiiih.” En hastig ändring av vindens riktning ger dem alla en iskall dusch av fontänvattnet och Stina dimper återigen ned i Evas knä. ”Jag blev blöt, mamma.” Hon skrattar och drar med sina små händer över ansiktet.

August har hoppat ur Pers knä och lutar sig över bord för att nyfiket betrakta konstverket. ”Vad äter dom? Det är nåt stort. Och rött.” ”Vilka?” Eva har rest sig och är på väg ned i ruffen för att hämta fika. Nu hejdar hon sig och lutar sig istället över Augusts axel för att titta efter. Per betraktar hennes rena profil och hur en slinga av det blonda håret slitit sig från hästsvansen och letat sig in i mungipan. Plötsligt drar hon efter andan, sliter August från 11

båtens kant och sjunker ned på sittbrunnens botten, under det fasta träbordet, med August i famnen och handen för munnen.

Per möter hennes skräckslagna blick samtidigt som hon drar ned även Stina. ”Vad göööör du, mamma?” Stina försöker slita sig från hennes grepp samtidigt som August tar till orda med en grimas. ”Uä! Vad äckligt! Dom äter på gubben!” ”Per! Titta!” Eva talar flämtande medan hon försöker få en vilt skrikande Stina att lugna ned sig. ”Det ligger någon i vattnet.”

Per tar tag i en av lamporna och skjuter bort båten från den lilla flocken av skränande måsar alldeles intill skrovet. Han svajar till och drar efter andan. I den flik av vattenyta som uppenbarar sig ser han en människa flyta. Händerna är bleka under kava­jens ärmslut och skjortans manschetter. En tamp är knuten flera varv kring benen och den decimeterlånga änden som flyter bredvid de blankputsade svarta skorna ser avsliten ut.

Ett sammelsurium av flaxande gråvita fjädrar och brandgula fötter, ben och näbbar, täcker området kring mannens nacke och huvud. Kring halsen är ännu en tamp hårt virad och fäst vid en av lamporna på platån. Ett moln av rött blod flammar kring det grå, tunna håret som skymtar mellan fågelkropparna på de få ställen av huvudet som inte är täckt av köttiga små sår. Mannen ser ut att ha blivit både hängd och dränkt där han ligger i vattenytan.

Skränandet och det energiska pickandet gör Per yr och de många fåglarnas tomma blickar får skräcken att rusa genom kroppen.

Båten håller återigen på att glida in och stöta emot mannen.

Det susar i öronen och synfältet krymper, men Per tvingar kroppen att lyda honom och skjuter bort skrovet från mannen. Även om han är död känns det som en skymf att köra emot honom. ”Stanna där ni är. Titta inte.” Snabbt förtöjer han båten och tar ett vingligt kliv upp på den cirkulära pontonen, som är fläckigt täckt av fågelbajs. Han sväljer hårt och tar några trevande steg bort mot den plats där mannen är fastbunden.

12

”Var försiktig, Per!” Evas snyftningar blandas med Augusts rädda gråt och Stinas vrålande försök att få förklarat för sig vad som hänt. ”Pappa!” ”Ingen fara. Det går bra. Jag ska bara se vad som …” Försöket att lugna sin familj kommer av sig när han är framme vid kroppen.

Han viftar med händerna framför fågelflocken och gör sjasande ljud. Han är redan genomblöt av fontänvattnet som duschar honom ovanifrån. Tankarna dränks av det kraftfulla ljudet av sprutande vatten. ”Försvinn med er! Så! Bort med er säger jag!”

Måsarna ger sig skränande i väg och han faller ned på knä vid mannens huvud. Vågorna slår skallen mot kanten med hårda, regelbundet dunsande ljud. För varje skvalp kombinerat med det där ljudet stiger illamåendet i honom. Han förblir villrådig en stund innan han lutar sig fram, stoppar ned händerna i det blod­ färgade vattnet och med ett bestämt grepp tar tag i mannens breda axlar. Med all sin kraft vrider han kroppen ett varv. Synen av mannens tomt stirrande blick och kritvita, bekanta ansikte får honom att släppa taget och falla bakåt.

Per Gigert tar spjärn med benen och backar kravlande ifrån synen av den öppna, vattenfyllda munnen och den lilla fisken som bitit sig fast i den utsträckta tungan. Händerna famlar i det kladdiga fågelavskrädet som tränger igenom shortsens tunna tyg, spyan stiger i halsen och Per vrider överkroppen åt sidan och kräks häftigt. Flämtande stryker han sedan med baksidan av handen över munnen och kommer på fötter. Han kommer inte klara av att dra upp mannen själv. Ett obestämt ljud far över Pers läppar innan lungorna får kraft och han vrålar. ”Hjälp!” Han vevar med båda händerna i luften mot de båtar som befinner sig i närheten. ”Kom och hjälp.” Flera av dem styr omedelbart åt deras håll. Sedan får han upp telefonen ur fickan och trycker med darrande, kladdiga fingrar fram 112 medan han inser att han kanske inte borde ha rört vid kroppen. ”Per? Vad händer? Är han död?”

13

”Ja.” ”Hur …? Ser du vem det är?” ”Det är Ronnie Liljecrona. Kommunalrådet.”

14

Kapitel 2

Vera trycker Nicos hand, där de strosar längs kanalbanken.

Grönskan är fuktigt spröd, luften varm och doften av vår intensiv. Maj månads försommarvärme omsluter dem och för första gången på länge känns Veras steg lätta, fötterna utan den tyngd som plågat henne i månader. I takt med att vintern smält bort, marken tinat, torkat och luften ljummat har Vera sakta rest sig.

Tårarnas flöde har avtagit och synen har klarnat. Hon börjar åter­ igen kunna se framåt. Med små steg och ömtålig tillförsikt tar hon sig an framtiden.

De stannar till och betraktar segelbåten som glider förbi. Vinkar åt kvinnan på fördäck som med en tamp i näven ler tillbaka.

Knoppar har brustit och delar av Vera identifierar sig fortfarande med smärtan. Den som för alltid bor i henne nu. Smärtan av att ha förlorat ett barn. Från att ha trott det vara omöjligt att bli gravid i hennes ålder övergick chocken till att välkomna barnet som ett mirakel. Men allt slutade med att de förlorade ett foster som hade kunnat bli deras dotter. Allt gick så snabbt. För snabbt.

Hon hann knappt förstå och ta in att hon och Nico skulle få en bebis innan drömmen hon inte visste att hon haft slogs i spillror.

Solen värmer kinden och litegrann själen. Göta kanals mörka yta ligger oljigt spegelblank och bryts bara i lätta vågor av förbipasserade båtar och änder i par. Den brungrå honan tillsammans med den grönhövdade och glänsande hanen. De kallade alla andpar för Pia och Pelle när de var små. Tankarna vandrar till Eva, Veras lillasyster som älskar fåglar och som talar med dem genom 15

ett finurligt och intrikat skapat visselspråk. De brukar mata dem tillsammans på vintern.

Hon trycker Nicos hand, kikar in genom vegetationen till väns­ ter om dem och pekar mot en gul villa. ”Där växte pappa upp. Mamma och han bodde kvar där även efter att farmor och farfar gått bort. Ända tills de sent omsider fick mig, faktiskt, och flyttade till Råssnäs.”

Nico kikar in mot huset. ”Vilket fint läge, med kanalen alldeles intill.” ”Jättefint. Pappa brukade berätta hur de såg båtarnas master glida förbi och hur han brukade höra dem signalera när de pas­ serade Baltzar von Platens grav.” Det knyter sig i hjärtat. Hon saknar fortfarande pappas historier från när han var en liten pojke och de hyss han tog sig för här i trakterna. Som den gången de försökte ta sig över kanalen gående på ett uppspänt rep. Det gick åt fanders. En båt kom, repet förstörde motorn och pappa och hans kompisar gömde sig i buskarna medan föraren högljutt förbannade det förmodade pojkstrecket. Vera tänker vidare på mamma.

På hur detta var vad hon möttes av, efter att hon och pappa lämnat Malmö bakom sig, liksom koncentrationslägrets fasor. Pappa körde som värnpliktig en av Bernadottes Vita bussar och förälskade sig i den vackra Anita, en ung tyska som förlorat allt i kriget.

Som om Nico läst hennes tankar stannar han till och ser omväxlande på huset och på Vera. ”Så … det var hit hon kom, din mam­ma?”

Vera nickar tyst. Minnen av hennes starka, sköra mamma forsar genom henne. Hennes stränga blick som ständigt uppmanade Vera att vara tacksam över det liv hon fått.

Det förpliktigar att vara den överlevande. En evig inskription.

Hon kramar halsbandets medaljong hårt med ena handen. Blundar och frammanar minnet av modern än tydligare. Hennes äls­kade mamma. Tårarna stiger i ögonen. Halsbandet har alltid fung­erat som en direkt länk mellan dem. Mellan dimensionerna.

Vera undrar om mamma ser dem någonstans där uppifrån, hur 16

Vera och Nico är ute och går och tittar på deras gamla hus. Hon undrar om hon har pappa vid sin sida. Hon vill tro det. Hon hoppas att de ser att det blev ganska bra, till sist och trots allt. Trots katastrofen. Trots att det var nära att elden tog även Eva. Som en fackla föll den lilla flickan genom mörkret. För evigt märkt av lågorna och fallet till marken har hon anpassat sig till det liv hon fick, medan Vera till sist förlikat sig med det faktum att skulden till branden inte var hennes.

Det var med nöd och näppe Vera orkade fortsätta, åren efter olyckan, men hon lever. Numera lever hon mer är bara överlever.

Fortfarande fast besluten att hjälpa andra människor, som psyko­ log.

Hon kommer att vara sjukskriven hela våren och inte återgå till mottagningen förrän efter sommaren. Ett antal symtom på allvarlig posttraumatisk stress, som hon inte tog på allvar, gjorde att hon till sist kraschade. Plötsligt tog det tvärstopp. Kanske spelade graviditeten och med den kroppens hormoner in. Framför allt hade hon spelat rollen av hjältinna lite för bra och lite för länge. Allt fick ett abrupt slut på Sankt Görans psykakut. Hon har inga minnen av hur hon kom dit och hennes dagar som inlagd finns mest kvar inombords som fragmentariska flashbacks.

Snälla vårdare. Bestämda vårdare. En säng. Mediciner. En matsal med andra trasiga själar. Kontaktsökande ögon. Undfallande blickar. Och en känsla av att vilja släppa allt. Inte vara med längre.

Utan ork att avsluta något. Avtrubbad och avskärmad befann hon sig i en bubbla som till sist spräcktes av Nicos närvaro. Han lämnade inte hennes sida annat än för att sova och äta.

Planen är nu att vila upp sig och hon har inte en chans att låta bli. Nico, Kenneth och Ann-Marie är på henne som hökar. De är uppmärksamma på hennes minsta tendens att bli för energisk och på ett vis går det henne på nerverna, men mest älskar hon dem för att de finns där. ”Ska vi vända?” Nico drar in Vera i famnen och stryker hennes hår.

17

Hon lutar kinden mot Nicos bröst och noterar att hon väter ned hans Led Zeppelin t-shirt med sina tårar. ”Ja, det kanske räcker med nostalgipromenerande nu.” Hon ler, stryker bort den väta från ansiktet som inte absorberats av Robert Plants lockiga hårman och kisar upp mot honom. ”Vad skulle jag göra utan dig?” ”Du skulle troligen omedelbart återvända till mottagningen, boka upp dina dagar med klienter, trycka undan behovet av återhämtning och äta Fabriquebullar med Dante.” Han kysser henne lätt i pannan. ”Du har säkert rätt.” Vera är medveten om att hon behöver sina bromsar i mänsklig skepnad. Dante jobbar på och håller igång mottagningen. Han har gått upp i tid till sjuttiofem procent och håller som bäst på att rekrytera en ny kollega. Till hösten fyller Adrienne ett år och tanken är att han ska gå på pappaledighet samtidigt som Vera återvänder. Och den nya kollegan är då förhoppningsvis någorlunda varm i kläderna. Vera ringer honom var och varannan dag för att höra hur det går och hur han har det. I smyg. ”Har du pratat med Dante i dag?” Nico börjar gå och tar hennes hand. ”Dante?” Vera anlägger en förvånad min. ”Haha, du har det sämsta pokerfejs världen skådat.” Han tryck­ er till om hennes fingrar. ”Men jag, i egenskap av din vårdare, har bestämt att det är okej att ni har relativt tät kontakt. Det finns andra restriktioner och dem är det viktigare att du följer.” ”Vårdare? Restriktioner? Nu tror jag eventuellt att du tar din roll på lite för stort allvar. När skulle du träffa Mark igen, sa du?”

Vera drar in det sista gråtsnoret och skrattar till. ”Du behöver musicera, älskling. Du håller på att bli galen.” Mark Grandy är Nicos kollega, en musikproducent från Los Angeles som kommit att bli en god vän till dem båda. ”Galen? Jag? Det är ombytta roller nu, älskling.”

18

Nico har sadlat om från en internationell karriär som fotbollsproffs till att bli en framgångsrik sångare och låtskrivare.

Innan dess var han Veras klient en kort period, tills de insåg att det som vibrerade dem emellan inte fick plats i ett terapirum.

Efter att de avslutat terapin träffade hon Nico igen och vad de känt utvecklades till en förälskelse som med tiden övergick i kärlek.

En kärlek som hade kunnat resultera i en liten bebis. Om inte …

Vera sväljer hårt. Tänk om hon hade kunnat rädda barnet om hon lyssnat på kroppens signaler tidigare. Om hon inte kört över sig själv. Hon vet att klander inte leder någonstans, men efter så många år i skuld är det mer som en känslomässig reflex att hållas ansvarig för svåra upplevelser. Och vad händer nu? Vera har passerat femtio och Nico är tjugo år yngre. Vad händer om han verkligen vill ha barn i framtiden?

Vera slår bort tankarna och betraktar Baltzar von Platens grav.

Till höger tronar två stora, inhägnade stenar, den ena med guldinskriptionen ”Platens graf”, och till vänster den lilla men pampiga trappan ned till kanalens stilla vatten. ”Vet du att Baltzar von Platen ritade Motalas stadsplan med en passare placerad mitt i viken, så att gatorna skulle spridas ut som en solfjäder därifrån. Allt för att så många som möjligt skulle ha utsikt över sjön. Det är det monumentet med en fontän som man ser från hamnen.” ”Fint! Lite annat än hemma i Stockholm. Byggandet där känns bra mycket mindre konstnärligt.” ”Verkligen, där känns det väl mer som att de har som mål att bygga bort det lilla gröna som finns kvar. Och det är ju sannerligen inte mycket. Fast i och för sig är det bra att fler har någonstans att bo …” Hon tystnar en stund och tänker på hur upprörd Ann-Marie är över att de gröna ytorna intill Blackeberg ska byggas bort. Ann-Marie ledde till och med en aktion som gick ut på att knyta tröjor kring stammarna på träd som ska fällas och hängde hängmattor mellan dem. Ett väldigt effektfullt sätt att protestera 19

i Veras mening. Till skogens favör. ”Vet du förresten att det tog Baltzar von Platen tjugotvå år att bygga Göta kanal, men att han inte fick uppleva kröningen av sitt livsverk. Knappt tre år innan dog han. Visst är det sorgligt?” ”Verkligen.” Nicos panna skrynklas medan han betraktar en stor motorbåt som glider ur slussen från hamnen. ”Men vilket otroligt livsverk. Tänk att genomföra en sådan idé. Att knyta ihop sjöar med en vattenväg och dessutom bygga vattenhissar.” ”Slussar, älskling. Inte hissar. Slussar.” ”Besserwisser!” Nico puttar till henne med höften så hon tar ett snedsteg, men fångar snabbt upp Veras tappade balans med en stark arm.

20

Kapitel 3

I hamnen köper de var sin kulglass i glassboden och sätter sig på kajkanten, invid bryggorna. Det är en halvtimme kvar tills de ska möta Eva och Janne i kyrkan. Om bara tre veckor går bröllopet av stapeln och i dag ska de träffa prästen. Vera och Nico ska vara tärna respektive best man och är involverade i det mesta.

Nästa helg reser även Ann-Marie, Kenneth och Leo till Motala för att planera festen på plats. Ann-Marie kommer att fokusera på dukning och att dekorera lokalen medan Kenneths man Leo är ansvarig för maten. Den uppdelningen gjordes tidigt för att parera risken att båda entusiastiskt skulle vilja styra upp alla delar av festligheterna. I detalj.

Vera tittar ut till höger, över vattnet, medan smaken av den söta, iskalla chokladen sprids i gommen. Den enorma, röda bron stoltserar mitt över viken som ett monument över tiden då Motala tydligare sattes på Sveriges karta genom sin nya genomfartsled.

I Motala är vattnet ständigt närvarande och som barn var vatten Veras element. Ständigt var hon där. I det eller vid det. Än i dag stryker det själen medhårs. Det lugnande kluckandet som ger henne ro. Dämpar, svalkar och mildrar.

Det är lördag och ganska många båtar ute på den vindstilla sjön. Kanske tar entusiasterna en solig premiärtur efter att ha låtit sin ögonsten till båt fått övervintra i Tegelvikens hamn.

Vera sätter läpparna mot den mjuknande glassen och lutar huvudet mot Nicos axel. Sväljer för mycket av det isande kalla, 21

kniper ihop ögonen och rätar på sig medan ett skrattande jämmer far över läpparna. ”För mycket av det goda? Brainfreeze?” Nico lägger en hand på hennes huvud, som för att värma det utifrån.

Vera nickar medan hon väntar på att det ska gå över. ”Du lär dig aldrig.” Han skrattar till och skakar på huvudet.

Veras hjärta slår hårt vid hans kommentar och hjälper uppvärmningen på traven genom att pumpa blodet snabbare i venerna. Hon älskar när han kommenterar saker på ett sätt som etablerar hur väl de känner varandra. Som talar om för henne att hon är hans. Han är hennes.

Vera släpper glassen i vattnet och vänder upp ansiktet. ”Vad gör …?”

Hon tystar honom med en kyss medan fåglarna samlas nedanför deras dinglande ben för ett skrovmål. Hettan från deras tungor som slingras kring varandra skjuter rakt ned i underlivet och av huvudvärken känns inte längre ett spår. Hon lägger handen på Nicos mage. Låter den långsamt glida nedåt, mot jeansens linning. Utan att känna eller se efter vet hon hur han reagerar på hennes beröring. Han vill ha henne. Och hon honom. Det har hon alltid velat, men tiden efter missfallet var det som att hon stängde av lusten. Som nu tydligen och definitivt är tillbaka. Hon vill verkligen ha honom. Nu. Motvilligt drar sig Vera undan kyssen och reser sig ostadigt.

Hon sträcker fram handen och han tar den medan han förväntansfullt fastnar i hennes blick. ”Kom. Vi hinner.” Vera drar Nico på fötter och tillsammans går de, hand i hand, med snabba och målmedvetna steg, mot ingången till Hotell Nostalgi, där de bor i natt eftersom hantverkarna inte hunnit klart med rörbytet i stugan.

De hinner bara någon meter in på den asfalterade planen mellan Motormuseets entré och dörren som leder in på hotellet, när hon hör någon ropa hennes namn. ”Vera? Vera Lilja?”

22

Vera vänder sig motvilligt mot rösten och stannar i steget. Hon släpper Nicos hand och försöker ta ned andningen. Nico håller sin tunna skinnjacka över magen så att den täcker skrevet. Vera kväver ett skratt, kisar och skuggar ögonen med handen för att se vem som vill henne något. ”Hej.” En man i hennes egen ålder kommer fram till dem med handen utsträckt. Han bär en rutig skjorta och en brun, sliten väska över axeln. ”Hej?” Vera tar hans hand. Den är varm och fuktig och hon gissar att den gassande vårsolen plågar honom, med tanke på mannens ansträngda andning och ansiktsfärgen som skiftar i glansigt rött. Flikarna som det fallande håret bildat sträcker sig en bra bit upp på skulten. Han ler stort, med en perfekt tandrad mellan fylliga läppar, och plirar mot henne med sina nötbruna ögon. ”Känner du inte igen mig?” Östgötskan får orden att krumbukta hemtrevligt och den något nasala rösten känns bekant. ”Neeeej …” Vera letar febrilt i minnet. Hon känner ju igen karln men kan för allt i världen inte placera honom. Hon vill inte framstå som en dryg stockholmare som lämnat sin hemstad i sticket och tvingar hjärnan att söka av minnet av det förflutna. Vem är han? ”Du ska få en ledtråd: Platenskolan.” Mer ledtrådar verkar han inte vilja ge henne, utan står bara kvar och ler brett medan han äntligen släpper hennes hand och istället tar fram ett block och en penna ur väskan. ”Jag är ledsen, men du får nog hjälpa mitt minne på traven här.” Platenskolan, det var just en ledtråd. Hur många elever var de? Tusen? ”Torbjörn. Torbjörn Tadell. Vi satt bredvid varandra på franskan.”

Med ens ser Vera för sitt inre hur det åldrande ansiktet kring de ekorrliknande ögonen stramas upp samtidigt som de hårlösa flikarna krymper och en rufsig rödbrun kalufs framträder inför henne. Bara ögonen och det en gång så charmerande leendet finns kvar av det som en gång var Tompan, men när hon i minnet får 23

syn på honom, i sitt gamla ansikte, känner hon väl igen Torbjörn Tadell. Inte minst på den bruna, centimeterstora leverfläcken ovanför hans högra ögonbryn. ”Men, ja! Hej, Tompan. Det var verkligen längesedan.”

Han skiner upp ytterligare när han inser att hon minns honom och vänder sig sedan mot Nico och sträcker fram handen. ”Nico Larsson. Vilken ära.” Han bugar överdrivet samtidigt som Nico släpper jackan med höger hand och tar Tompans. ”Jag har följt dina framgångar genom åren och måste säga att jag är imponerad.”

Nico tackar medan Vera stålsätter sig. Vissa män har en tendens att ge sig själv rätten att babbla på om Nicos karriär i detalj och dra upp olika snygga mål, matcher och enstaka misslyckanden som om de vore sportkommentatorer eller recensenter. Nicos kändisskap gör något med folk och det innebär sällan att de blir mer sympatiska. En del blir till och med rent otrevliga i sin iver att inte visa sig imponerade, medan andra blir mer öppet beundrande eller uppenbart nervösa. Tompan tycks tack och lov inte tillhöra någon av dessa fantyper. ”Jag jobbar på tidningen och var på sporten en period, så jag följde dig så att säga på nära håll ett tag, med risk för att låta som en stalker.” Skrattet som följer tar udden av ordens obehagliga innebörd och hon andas ut en smula. ”Och dig har man ju också läst en del om, Vera. Herregud, vad du varit med om. Redan när vi gick i samma skola hade du ju varit med om det värsta som kan hända …” Han hejdar sig, tittar skamset ned i marken och Vera konstaterar att det bakom framfusigheten tydligen finns en hänsynsfull sida. ”Men, men. Det var inget av det här jag tänkte fråga er, eller dig, om.” Han lyfter blocket och pennan. ”Även om jag är i tjänst. Det gäller en helt annan grej. Som du kanske vet så planeras det att bygga ett vattenland här i Motala. Ett enormt vattenland, i Varamon. Har du hört talas om det?” ”Jodå, det har jag.”

24

”Ja, och du har väl stuga i Varamon?” ”Lite längre bort. I Bromma.” Vera gillar inte riktigt att han känner till hennes stuga. ”Hur som helst. Med jämna mellanrum kör vi en ’Fråga fem’.

Du vet, vi frågar fem personer, kända som okända, vad de tycker om olika saker. Jag kan säga att många har åsikter, om både det ena och andra. En del är arga på det här vattenlandet, vet jag.”

Han rycker på axlarna. ”Medan andra tycker att det är det bästa som hänt stan sedan bron.” Han tar ett par korta steg ut mot kajkanten för att få fri sikt ut mot vattnet och pekar mot den stora röda konstruktionen som sträcker sig över viken. Vera och Nico följer efter. ”Eller kanalen, för den delen.” ”Jag kan tänka mig det.” Det kan Vera verkligen. Att exploatera stan på det sättet är knappast bra ur till exempel miljösynpunkt, men samtidigt sätter det Motala på kartan och skapar arbetstillfällen. ”Så.” Torbjörn stannar, med ryggen mot vattnet. ”Min fråga lyder: Vad tycker du om att en enorm, internationellt framgångsrik vattenpark etablerar sig i vår lilla stad? Din hemstad.” Han lyfter blocket och sätter pennan till pappret medan han mäter henne med blicken.

Vera tvekar. Hon har fått en del medial uppmärksamhet de senaste åren när hon arbetat med fall som blivit offentligt kända och trivs inte alls i rampljuset. Känner sig kvävd av och kan inte identifiera sig med hjältinnerollen när hon bara gjort sitt jobb.

Eller agerat på impuls, som när hon protesterade mot, och mitt i, en NMR-demonstration i fjol. Något en journalist förevigade med en bild som spreds som en löpeld över landet. Men hon vill inte verka dryg. Vill ställa upp för sin gamla skolkamrat, som hon minns som en kanske något störig men ändå bra person. ”Jomen, jag tror nog att det är bra för Motala som stad. Fint att fler får uppleva allt vackert vi har här och bra för att skapa arbetstillfällen, men jag hoppas ju att det hela görs varsamt med tanke 25

på miljön.” Orden faller tvekande ur munnen. Hon har inte helt och fullt tänkt igenom var hon står i frågan, men lugnar sig med att hennes ord nog väger lätt i sammanhanget.

26