9789189199064 by Smakprov Media AB

SAGT OM OCH LIVET BARA PÅGÅR:

När Marija träffade Iosif tog hennes liv en ny riktning. Trots att Iosif levde ihop med en multisjuk kvinna som han inte tänkte lämna, valde hon att inleda en relation med honom. Nu fördelar Iosif sin tid mellan de två kvinnorna så gott han kan, och Marija försöker lära känna hans sambo Almira. Det är svårt eftersom Almira inte längre kan tala. På grund av hennes sjukdom tvingas de tre leva mycket inrutat, helt utan utrymme för spontanitet. Dessutom finns det människor som ifrågasätter deras tresamhet. INGELA WADBRING är född och bosatt i

Alingsås, men arbetar sedan många år vid Mittuniversitetet i Sundsvall som professor i journalistik och medieutveckling. Förutom skönlitteratur har hon gett ut en stor mängd facklitteratur inom medieområdet. Hon är också konstnär och har deltagit på flera utställningar. År 2022 debuterade Ingela med Och livet bara pågår som är första boken i trilogin Tresamheten.

En dag får Iosif ett telefonsamtal som ändrar alla förutsättningar och kommer att påverka deras gemensamma tillvaro. Orkar Marijas och Iosifs redan komplicerade förhållande med ännu fler påfrestningar? Tre liv är en sällsynt historia, som vem som helst av oss skulle kunna hamna mitt i. Det är den fristående fortsättningen på den hyllade Och livet bara pågår.

www.ingelawadbring.se INSTAGRAM: @ingelawadbring

INGELA WADBRING

”/…/ både underhållande och tankeväckande, både välskriven och lättläst samt både gripande och oemotståndlig. /…/ En sak till kan man faktiskt önska sig och det är en uppföljare. Jag vill självklart veta hur det ska gå för Marija och Iosif, för det här är bara början.” WWW.BOKCIRKEL.SE

”Göteborg kändes hemma, perfekta beskrivningar av miljöerna, karaktärerna och relationerna. Det var så det pirrade i kroppen min när blickar möttes mellan Marija och Iosif. En berättelse från det vardagliga livet. Så fin och trovärdig med stora och allvarliga svårigheter invävt så snyggt till en vacker empatisk helhet.” BOKFANTAST_LENA PÅ INSTAGRAM

”En underbar bok om kärlek, relationer och oväntade frågeställningar.” CARINAS_LASDAGBOK PÅ INSTAGRAM

”Den här boken har ett språk som jag tycker om /…/ De största frågorna är ändå, vad händer när någon blir sjuk i en familj och vad händer med den livspartner som står bredvid? Vilka känslor väcks till liv och vilka blir kvar, sorg, skuld, ansvar, tillit och lojalitet?” WWW.BASILICABLOGG.SE

ISBN 978-91-89199-06-4

FÖRFATTARFOTO: Marie de Verdier

9 789189 199064 >

tr e liv

Av Ingela Wadbring har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Och livet bara pågår (2022)

Copyright © Ingela Wadbring, 2023 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2023 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-89199-06-4 Tryckt hos ScandBook, Falun 2023

KAPITEL 1

Mörkret var kompakt och det duggade, men Iosif valde ändå att låta bilen stå kvar i garaget och promenerade hem till Marija. De fyrtio minuterna var bara behagliga, gav honom en möjlighet att rensa huvudet efter jobbet. Att hitta en parkeringsplats i närheten av hennes lägenhet var ändå hopplöst. Han fällde upp rockkragen och gick snabbt genom Gamla stan, upp mot Slussen. Det spände i vaderna när han tog Götgatsbacken i långa kliv. Han tvekade mellan Söderhallarna och Ica, valde det sistnämnda för att inhandla kvällens middag. En liten lampa lyste i hennes köksfönster när han närmade sig lägenheten och skymtade henne där inne. Iosif log för sig själv, tog trapporna två steg i taget och öppnade ytterdörren. Marija mötte honom i hallen. Han kramade om henne, kysste henne länge och intensivt. Hon hade bytt om till tajts och en lång blus, som alltid när hon kom hem från jobbet. Håret var utslaget och hennes ansikte var mjukt med de runda kinderna, vaga smilgroparna och den lätt trubbiga näsan. Hon var inte klassiskt vacker, men han tyckte att hon var väldigt tilldragande, charmig. – Välkommen hem, sa hon och log, hur har dagen varit? Iosif suckade innan han svarade. – Bra, förutom att Mariam ringde och var orolig för sin äldste son, han hänger tydligen med ett gäng som hon inte gillar. Hon hade sett honom bli hemkörd av en kompis som inte är gammal nog att ha körkort, så hon misstänkte att de hade stulit en bil. Hon var rätt upprörd, så det blev ett långt samtal. Det verkar som om det alltid finns något att oroa sig för när man har barn. 5

– Det ska gudarna veta att det finns, även när de blir vuxna. Hur gammal är han? – Fjorton. Han har rätt stora problem i skolan, och tycks ta alla chanser att göra precis vad han vill så fort hans pappa är bortrest, har ingen respekt för Mariam. Säger hon i alla fall. – Och Mehmet reser rätt mycket, va? Iosif nickade. – Vi måste åka och hälsa på dem snart. Det är jättekonstigt att jag inte hunnit träffa dina systrar ännu, sa Marija. – Jag vet, men du och jag har ju så lite tid tillsammans och jag träffar dem inte så ofta. Det blir mest telefonsamtal. – Och du pratar mycket oftare med Mariam än med Ana, eller hur? – Jo, jag står mycket närmare Mariam. En lillasyster är något annat än en storasyster. Du kommer att tycka om Mariam. Ana är lite stelare. – Det är ju den enda familj du har, så jag vill gärna träffa dem, sa Marija och skyndade sig att tillägga: – Ja, och Almira är ju familj också förstås. – Vi åker dit efter jul, sa Iosif, vi kanske kan ta Almira med oss. Hur har din dag varit? – Bra, jag slutade redan vid tre idag. Jag hade möte med en jätte mysig kund som satt kvar och pratade i över en timme efter att vi var färdiga, och sedan var det liksom ingen idé att börja med något nytt. Så därför fick du promenera ensam hit idag. – Trevliga människor ska man vara rädd om. Är du hungrig då? – Alltid! Både på mat och på dig. Iosif skrattade till, gick till sovrummet och drog av sig slipsen, bytte om till jeans. Han hade vant sig vid det när han var hos henne. Två av garderoberna i lägenheten hade blivit hans och där fanns numera lite av varje, allt från kostymer till träningskläder. Hon kom in och la armarna runt midjan på honom, borrade in näsan i hans bröst. Han strök henne över håret och höll henne hårt. Kände en djup tacksamhet över att hon hade flyttat till 6

Stockholm för ett halvår sedan och accepterat att han ändå fortsatte att bo tillsammans med Almira. För varje vecka blev Marija viktigare i hans liv, och även om de inte bodde tillsammans kunde de ses regelbundet när hon numera bodde i samma stad som han. Att Almira accepterade det var storsint. Det måste ha varit någon mening med att hon varit på korttidsboende samtidigt som ministermötet hölls på Svalbard för drygt två och ett halvt år sedan, då när han träffade Marija för första gången. – Vad blir det idag? frågade hon och lösgjorde sig. – Köttfärsgryta med svamp. – Gott. Ska jag göra något? Hacka eller skala? – Om du vill. – Självklart. Jag älskar att vara med dig i köket. Iosif nickade och log. Marija tog fram skärbrädan och hackade löken. Iosif noterade att den hade blivit mer finhackad om hon hade skurit på en annan ledd, men det spelade ingen roll. Det räckte att hon var med honom i köket, deras kök. Hon hade inte velat att han skulle gå in med pengar i lägenheten utan köpt den själv, men de pratade ändå om lägenheten som sin gemensamma. – Du är tyst, sa hon, vad tänker du på? Iosif stannade upp och tittade ut i intet. Mest var han glad över att göra något så vardagligt som att laga mat, men den kommande julhelgen gnagde också i honom. – Julen, jag tänker på julen. Kan du tänka dig att fira den ute i Kummelnäs? sa han. Han hade slutat att använda begrepp som hemma hos mig eller hemma hos oss och pratade i stället om Kummelnäs. Det blev mer neutralt så. Marija såg tvekande på honom. – Jag vet inte. I så fall måste jag nästan sova över. – Det kanske är ett bra tillfälle att göra det, känna hur det känns? Mitt i en lång ledighet? 7

– Men … skulle inte du tycka att det var konstigt om jag sov över ute hos er? – Kanske, men vi måste prova någon gång, svarade han. – Hm. Almira då, vad säger hon i så fall? – Vi får vara diskreta … Han försökte anlägga en humoristisk ton och tog tag om hennes midja, men hon var uppenbart inte upplagd för skämt utan skakade bara frånvarande på huvudet. – Nja, jag vet inte. Sofia ska åka till sina svärföräldrar som vanligt, men jag vill höra med SiS vad han ska göra för något. Jag är helt säker på att han inte tänker vara med sin familj i alla fall. Om han inte har någon att fira jul med så vill jag vara med honom. Jag lämnar inte honom ensam. – Men han kan följa med ut till Kummelnäs, det är ju din bästa vän. Sängplatser finns så det räcker, sa Iosif. Bara det inte blev för ansträngande för Almira med nya män niskor? Men han fick helt enkelt se till att hon vilade som hon brukade. Hon hade vant sig vid att Marija kom och hälsade på nästan varje helg och tycktes klara det utan problem. Marija nickade men svarade inte, vände sig om och började duka. Han följde henne med blicken när hon tände ljus och vek servetter. När de träffades hade hon sällan använt servetter, nu hade hon alltid färgglada pappersservetter hemma. Linneservetter hade hon däremot vägrat att skaffa eftersom de krävde mangling. Efter visst motstånd och många pikar hade hon gått med på att skaffa sig ett ordentligt strykjärn och en strykbräda, men det var bara han som använde det. Alltsammans var demonstrativt inställt i hans ena garderob, hon hävdade att alla hennes kläder var strykfria. De blev sittande vid matbordet och pratade om den kommande veckan, jämförde sina kalendrar. – Det är verkligen praktiskt att vara geografiskt nära departementet så att vi kan ses även på dagtid ibland, sa Marija och reste sig. Bara det var skäl nog att välja Kantera i stället för Södertörns högskola. 8

Hon staplade tallrikarna på varandra och ställde alltsammans på diskbänken medan hon fortsatte prata. – Och vet du, den kunden som jag pratade så länge med idag, jag ska ta hand om hela hans konto framöver. Han har haft några uppdrag hos oss tidigare, men verkar vilja växa. Det blir den första som verkligen blir min egen kund. – Vad innebär det mer precist att ha hand om ett konto på det sättet? undrade Iosif. – Att jag får det övergripande ansvaret för alla hans affärer, fast jag involverar specialister när det behövs. – Vilken typ av verksamheter har han? – Än så länge handlar det om trafikmätningar av företagssajter, men idag när vi satt kvar efter mötet så lät det som om han hade fler uppdrag av helt annat slag, typ frågeundersökningar. Han hade tydligen pratat med Isabelle om det också, att han ville utöka uppdraget hos oss. – Din vd? – Mm. Sedan frågade Elisabeth om vi inte skulle gå ut någon dag nästa vecka. Det blir mysigt. – Du gillar verkligen henne, eller hur? – Hon är jättetrevlig, så otroligt lättpratad. Det är inte så enkelt att skaffa nya vänner i min ålder. Men hon känns redan som något mer än en bekant. Du vet, en sådan som lyssnar och inte bara pratar själv hela tiden. Marija log brett medan de sjönk ner i varsin läsfåtölj. Iosif hade ännu inte vant sig vid den stillsamma närheten han hade med Marija, att kunna sitta tillsammans en kväll utan att prata särskilt mycket, och framför allt utan att behöva hjälpa henne med någonting. Till skillnad från Almira klarade hon sig själv i alla avseenden. Precis alla. Sedan var det en annan sak att han älskade att vara hemma hos henne, hos dem, bry sig om henne och se till att hon hade det bra. Prata. Men det var aldrig någonsin kravfyllt. 9

* Marija somnade som vanligt omedelbart efter att de älskat, men Iosif låg vaken och funderade. Han hade en svag doft kvar av henne på sina fingrar, han tyckte om den, den var varm och mättad. Sensuell. Hon vände sig om i sömnen med ryggen mot honom, han smekte henne över håret och nacken men hon suckade tyst och drog sig längre ifrån honom. Iosif tog på sig morgonrocken, gick ut i köket och satte på vattenkokaren, tog med sig tekoppen till vardagsrummet och la sig i soffans breda divan. Han ville inte sova bort tiden hos henne vare sig hon var vaken eller inte, utan vara kvar i känslan av gemenskap. Själv vara vaken, utnyttja tiden. Marija hade haft soffan med sig från Göteborg. Han hade föredragit något mer neutralt än orange, och gärna en som var bekväm att sitta i snarare än att ligga i. Men här var det inte han som bestämde. De båda läsfåtöljerna hade Marija köpt sedan hon flyttade till Stockholm. De var diskreta i nattmörkret till skillnad från i dagsljus. Allt i Marijas lägenhet var färgstarkt, och vad skulle han säga om det? Han hade försökt övertala henne att köpa två Bruno Mathsson-fåtöljer i stället, men då hade hon bara skakat på huvudet och undrat om han trodde att hon var gjord av pengar. Å andra sidan förvånades han över att han tyckte så mycket om lägenheten trots alla dess färger och prylar. Men det berodde väl på Marija, att det var hon som valt och hon som fanns här. Det var sällan han var ensam i lägenheten, men den kändes ändå hemma. Kanske var det en fördel att hans båda hem inte liknade varandra. Han sträckte ut sig och studerade fotona som hängde på väggarna, tog en klunk te. Vissa av bilderna var färgsprakande och detaljrika, medan bilderna från Svalbard var vilsamma med allt det vita, blå, bruna och svarta. Svalbard.

När han hade presenterat sig för henne där, sagt sitt namn, hade hon sett finurlig ut och konstaterat att om de fick ett barn tillsammans så skulle namnet vara givet. Han log för sig själv vid minnet. Det hade dröjt en stund innan polletten föll ner hos honom, men så snart den gjorde det var han fast. Eller, i alla fall väldigt nyfiken på henne. Marija och Iosifs barn, namnet var naturligtvis självklart. Men några barn skulle de inte få tillsammans, och det var lika bra det. Barn krävde så mycket tid och engagemang och det räckte bra med Marijas barnbarn William. Han vaknade av att Marija låg bredvid honom och smekte honom över bröstet. Hon talade med mjuk röst. – Varför ligger du inte inne hos mig? När jag bara får ha dig en natt i veckan så får du fan inte sova i soffan. Vad är det för fasoner? Hon var naken, hade vant sig vid att sova naken precis som han. Han gjorde det inte i Kummelnäs på grund av Almiras assistenter, men alltid annars när han kunde, ville att kroppen skulle få andas. Han vred sig mot henne, snusade i hennes hår innan han reste sig och följde med henne tillbaka till sovrummet.

KAPITEL 2

Marija kurade ihop sig i den varma sängen, hennes fredags morgnar var bästa tänkbara avslutet på arbetsveckan. Bara en arbetsdag kvar och Iosif var alltid hos henne. När hon väl vant sig vid att dela Iosif med Almira kunde hon konstatera att det fanns fördelar. Det hade hon aldrig trott när hon fick veta att Almira fanns. Men SiS hade haft rätt, hon hade vant sig vid tanken och det hade blivit bättre än hon någonsin vågat hoppas. Samtidigt som hon hade Iosif vid sin sida hade hon ändå sin frihet kvar, frihet att göra vad hon ville alla dagar utom torsdagar och en helg i månaden. Det var som att både få äta kakan och ha den kvar. Närheten med Iosif var fantastisk, men det var friheten också. Att hon fick uppleva detta efter så många ensamma år var osannolikt, även om längtan efter honom ibland blev nästan fysiskt plågsam. Hennes kollega Elisabeth hade låtit uppriktigt avundsjuk när Marija första gången berättat om hur hon levde med Iosif. Det hade dröjt innan hon gjorde det, även om de hade blivit bekanta nästan direkt efter att Marija börjat på Kantera. Det var så mycket som kunde missförstås, men Elisabeth hade bara visat intresse på ett positivt sätt. Andra tycktes snarare gotta sig åt hennes situation, försökte snoka efter detaljer som hon inte ville berätta om. Men inte Elisabeth. Iosif uppenbarade sig i dörröppningen med en välfylld bricka i händerna. Han var så välklippt att han inte hade rufsigt hår ens på morgnarna, och skägget var alltid välansat. Alla hans ansiktsdrag var markerade, särskilt den lite för stora näsan, men hela han var 12

liksom tydlig; det gick inte att undgå att lägga märke till honom. De djupa skrattrynkorna gjorde ändå att hans ansikte blev mjukt. Marija fick en klump i halsen samtidigt som hon blev varm och glad i kroppen när hon tittade på honom. Hon pallade upp kuddar bakom sig, medan Iosif placerade brickan i mitten av sängen innan han kröp ner och pallade upp sina kuddar. De läste första delen av Dagens Nyheter i varsin mobil samtidigt som de åt frukost och diskuterade det kommande presidentvalet i USA. Trumps tusentals lögner sedan han blev president måste väl ändå avslöjas, även hans anhängare måste väl begripa till slut? – Ska du hem till SiS ikväll? undrade Iosif sedan, samtidigt som han la ifrån sig mobilen. – Ja, svarade Marija, prata lite skit och dricka vin. – Okej, hur ser helgen i övrigt ut då? frågade Iosif. Marija tvekade ett ögonblick, visste precis vilket svar han ville ha. Oftast åkte hon till Kummelnäs några timmar antingen lördag eller söndag, och hon visste att Iosif såg fram emot det medan det fortfarande tog emot för henne själv. Hon ville hellre att de skulle träffas i lägenheten, men det gick ju inte. Iosif ville sällan lämna Almira utanför det uppgjorda schemat, och på helgerna var assistenterna färre. – Vad tror du om att jag tar med mig William ut och hälsar på? Iosif lyste upp och tog hennes ansikte mellan sina båda händer. – Ni är otroligt välkomna. Tror du att han har lust? Marija nickade. – Om du lovar att spela schack med honom så är svaret säkert ja. Och han är väldigt nyfiken på Almira och hennes konst. – Då ska jag visa honom mitt finaste schack. – Wow … vilket lockbete … – Men det är fint på riktigt, handgjorda pjäser i buxbom och rosenträ. Marija skakade på huvudet och skrattade. – Du är inte klok, sa hon. 13

– Kanske inte, jag är ju inte lika gammal och erfaren som du, svarade han och pussade henne på axeln. – Och inte kommer du i kapp mig någon gång heller. Marija tog tag om hans nacke och kysste honom, samtidigt som han la armen runt hennes midja. * Marija hade inga kundmöten på fredagen och engagerade sig därför inte alls i sitt utseende. Delvis hade hon annars valt att anpassa sig till vad hon bedömde var näringslivets normer när hon började jobba på Kantera, även om det inte fanns några uttalade krav. Sofia hade hjälpt henne att köpa kläder i en stil som hon hade kallat casual smart. Det hade varit en förvånansvärt trevlig dag, om än ansträngande. Sofia trivdes när hon fick ta ledningen, visa sig kunnig och bestämma. Ibland gick hennes ambition i det avseendet alldeles för långt och hon liknade sin pappa Peter så mycket att Marija knappt stod ut att lyssna på henne, men vid inköpsrundan hade det bara varit praktiskt. Att köpa skor hade varit svårast av allt, men också då de hade haft roligast tillsammans, Sofia och hon. Provat pumps och tramsat eftersom hon inte kunde gå i dem vilket Sofia kunde. Loafers var lika otänkbart, fast av helt andra skäl. Marija rös vid blotta tanken på tofsar och metallspännen, medan Sofia tyckte att det var snyggt och ofta använde det i jobbet. Nätta mormorskängor med låg klack och platta snörskor i herrstil, var vad hon och Sofia till slut enats om. Marijas chef Isabelle, som aldrig hade lägre klackar än tio centimeter, hade skrattat högt när Marija berättat om sina våndor inför skoköpen. Ute var det kallt men klart. Frosten svepte in både Söder och Gamla stan i en skrud som gav en föraning om en vacker jul, och det krasade under fötterna. Kylan gjorde stan lika vacker som när den var insvept i dimma. Sedan Iosif och hon hade varit i Prag 14

för några år sedan och ägnat en natt åt att fotografera Karlsbron i just dimma betydde det något speciellt för henne, det var mer än vackert. – Har du funderat något mer över julhelgen? frågade Iosif när de passerade Järntorget. Marija tittade häpet på honom. – Nej, det har jag inte. Vi pratade ju om det först igår. Iosif saktade ner och vände sig mot henne. – Jag vet. Men kan du inte höra med SiS om han vill följa med ut? Marija förvånades över hur angelägen han verkade. Fira jul i Kummelnäs? Det kändes tveksamt. Förra julen hade hon ännu inte flyttat till Stockholm, och SiS hade kommit till Göteborg för att fira jul hos henne. De hade fotograferat, tittat på klassiska filmer, spelat spel, druckit alldeles för mycket vin och promenerat i timmar. Hon hade tänkte att den här julen skulle bli ungefär likadan fast i Stockholm. Enkel, okomplicerad och inte det minsta jullik. Sofia och hennes familj firade alltid med svärföräldrarna och Peter, Marijas exman, brukade följa med. Marija var bara glad att slippa hela härligheten. Hon hade inte firat jul med sin dotter på många år, även om de brukade träffas någon gång i mellandagarna. Men åka till Kummelnäs? Hur skulle Almira reagera om Marija tog med sig en vän dit? Och Almiras syster Uma, som säkert också skulle vara där, vad skulle hon säga? Å andra sidan skulle hon få vara tillsammans med Iosif flera dagar i sträck, och om det var andra där samtidigt så skulle det kanske kännas bra. Då skulle Uma sova i rummet bredvid Almiras och hon och Iosif skulle kunna … fast nej, inte när Almira var hemma. Aldrig, aldrig mer, det hade hon bestämt sig för, ett misstag räckte så bra. Det fanns goda skäl till att hon fortfarande tyckte att det var jobbigt att träffa Almira och att hon inte ville sova över. – Jag ska fundera på det, sa hon, och höra vad SiS säger. Iosif kramade hennes hand, nickade och log varmt. De mörk15

bruna ögonen var alltid så vänliga. De gav varandra en kysk puss utanför departementet innan Marija fortsatte mot Vasagatan via Klara kyrkogård. Hon gick in genom den stora entrén och noterade det eviga fågelkvittret från högtalarna, tog hissen upp till sin våning. Varje gång hon slog in kodlåset smålog hon för sig själv, det var årtalet som verksamheten startat vilket hon tyckte var charmigt för ett så stort företag. När hon kom in på kontoret hördes ett ljudligt sorl från det kombinerade fikarummet och matsalen. Elisabeth vinkade på henne, och makade sig så att hon fick plats i den svarta soffan vid långväggen. De runda borden var fyllda med kaffekoppar och tårtfat och i princip varenda stol var upptagen. – Är det någon som fyller år? undrade Marija. – Ja, Peder fyller femtio. Hämta dig en tårtbit, det står två olika där borta. Elisabeth pekade mot bardisken längre bort och Marija valde prinsesstårta. – Hade du en fin kväll igår, det var ju torsdag? sa Elisabeth och stötte menande med armbågen i Marijas sida. Marija låtsades inte märka insinuationen utan nickade bara. – Det är inte klokt att det kan vara så mysigt att bara laga mat tillsammans med någon, prata och, ja, bara vara. – Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, jag kan bli avundsjuk på dig. Trista vardagar gör ingen människa glad, och när man levt tillsammans länge så känns hela livet som en enda lång vardag. Du slipper ju allt det, det låter helt underbart. – Hur länge har ni varit gifta? undrade Marija. – Alldeles för länge. Vi firar tjugofemårig bröllopsdag i år. – Ojdå. Då måste ni ha varit unga när ni träffades? – Mm, och nu är det bara lilltjejen som bor hemma, men när hon flyttar kommer vi väl att upptäcka att vi inte har någonting gemensamt. – Tror du? 16

– Jag är nästan säker. Men nu ska vi inte tänka på sådana trista saker. Vad vill du hitta på nästa vecka? För du har väl inte glömt att vi ska ses? – Självklart inte, svarade Marija, vad vill du göra? Efter att ha resonerat fram och tillbaka landade de i att gå till isbaren som låg nära jobbet. När både chef och kollegor hållit tal med tillhörande hurrarop, skingrades alla och gick till sina platser. Marija hade aldrig trott att hon skulle klara av att arbeta i ett öppet kontorslandskap, men det hade gått över förväntan. De som satt närmast henne pratade sällan i telefon, och när de gjorde det gick de oftast in i något av smårummen. Det gjorde hon själv också. Hon var glad över sin utsikt över Vasagatan, att hennes plats var närmast fönstret. Och hon var verkligen genuint glad över att det var så nära till Iosifs arbetsplats. Ibland kunde de ta långlunch, hinna hem till lägenheten tillsammans.

KAPITEL 3

Iosif samlade ihop sina papper inför mötet med kulturministern, tittade på sitt armbandsur och såg att han med god marginal skulle hinna hämta en kopp kaffe. Han var nöjd med utkastet till handlingsplan om hot och hat inom politiken, det var väl bearbetat. Han var för övrigt nästan alltid nöjd på fredagar eftersom han fått träffa Marija en kväll och en natt. Fast det hände att han kände tvärtom också, eftersom det oftast innebar en hel vecka tills han skulle kunna stanna över hos henne nästa gång. Hans liv hade varit inrutat i detalj i så många år att arrange manget med Marija inte kändes särskilt märkligt; det var bara en ny rutin att förhålla sig till. Men han ville mer, han ville så oändligt mycket mer. Samtidigt var det han själv som bestämt att det inte gick, att han inte kunde lämna Almira åt sitt öde. Så var det bara. Att Marija skulle komma ut till Kummelnäs till helgen gjorde ändå att han kände sig tillfreds. Kanske skulle hon vänja sig vid att komma dit fastän Almira alltid fanns där? Han hoppades att det skulle bli så på sikt, att hon skulle börja känna sig hemmastadd. På väg mot kaffeautomaten ringde det från ett okänt nummer, det var en kvinna som med hes stämma pratade så snabbt att hon snubblade över orden. – Är det Iosif Beridze? – Ja, det är jag. – Hej, jag heter Madeleine Jonsson. – Hej, Madeleine. 18

– Jag ringer för att vi måste träffas, vi måste prata … eeh. – Jaha? Vad handlar det om? – Eeh, det är så att vi har träffats, en gång, om du kanske minns …? På Nalen? – Nja, nej, det gör jag inte. – Och nu måste du ta ditt ansvar, du måste det, du måste testa dig. – Ursäkta, men vad pratar du om? Iosif rynkade på näsan för sig själv, var hon inte nykter? Skulle han bara trycka bort samtalet? Nej, så gjorde man inte. – Jag pratar om … alltså … Hon tystnade och det dröjde en evighet. – Kan du försöka specificera vad du vill, sa Iosif med en lätt irritation. – Minns du inte ens att vi har träffats, alltså? – Nej, jag minns inte att jag träffat någon Madeleine, det gör jag faktiskt inte. Vilket sammanhang skulle det ha varit i? Hon harklade sig och tycktes sansa sig. Drog efter andan, talade långsammare. – Vi träffades efter Stockholm maraton för några år sedan … på en fest på Nalen, sedan gick vi till Humlegården och där hade vi … jaa, kommer du inte ihåg det heller? – Njaa … Iosif drog på svaret, men mindes kvällen mycket svagt. Hon drog efter andan igen och tycktes ta sats. – Jag blev i alla fall med barn, och det visade sig att det inte var min kille som var pappa. Då måste det vara du, för någon annan har jag inte varit med. Jag kom ihåg din placering i loppet så jag kunde spåra ditt namn. Iosif blev alldeles iskall inombords. – Vad menar du? – Jag vill att du gör ett faderskapstest, sa hon med svajig röst. Iosif sjönk ner på en stol mitt i korridoren och händerna darrade. Han mindes loppet, hade sprungit på 3.07.10 och kommit på plats 500. Det hade varit ett bra lopp om än fruktansvärt 19

hett. Han hade sprungit tillsammans med sin kollega, och de hade gått på fest efteråt; han hade följt med enbart för att han älskade Nalen och för att han kunde just då, Almira hade varit på korttidsboende. Han hade ätit för dåligt, druckit för lite vatten efter loppet och blivit berusad, vilket han normalt sett aldrig blev. Vagt mindes han en ljushårig kvinna med djup urringning som hängt över honom. Och jo, de hade haft sex. – Hallå, är du kvar? Hennes hesa röst lät uppfordrande och orolig på samma gång. Han kastade en blick på klockan, strax skulle han vara hos ministern. Han svalde hårt och hade svårt att få luft. – Ja, javisst är jag kvar. Det här måste vi naturligtvis reda ut. Jag har ett viktigt möte strax, men kan jag ringa dig på detta numret senare? – Gör det. Men om du inte gör det så går jag till domstol, bara så du vet. Man kan göra det. – Jag hör av mig senare, självklart gör jag det. Han tryckte bort samtalet. Reste sig, gick in på toaletten och tvättade ansiktet i kallvatten, torkade sig sakta med en pappershandduk medan han tittade sig i spegeln. Han såg ut precis som vanligt. Så sjönk han ner på toalettsitsen och försökte djupandas, såg att händerna fortfarande skakade. Drog fingrarna upprepade gånger genom håret innan han reste sig igen. Hjärtat slog som en pistong i bröstet. Händelsen fick någon slags kontur när han försökte återkalla minnena, men framför allt mindes han trippelbakf yllan dagen efter loppet. Ont i kroppen efter att ha sprungit, illamående efter all alkohol och dessutom det suddiga och väldigt obehagliga minnet av sex med någon han inte kände eller brydde sig om. Kroppen riste till vid minnet av vassa grenar och myggbett, av att människor passerat alldeles i närheten. 20

Men kunde det verkligen vara som hon sa? Han satte händerna på handfatskanten och lutade sig nära spegeln igen. Skulle han bli pappa? Eller rättare sagt, var han redan pappa? Han närmade sig femtio med stormsteg, det var sent att bli pappa. Almira och han hade inte aktivt valt bort barn, men de hade varit eniga om att när det inte blev några så var det nog en mening med det. Efter ett första samtal med en IVF-klinik hade de bestämt sig för att inte gå vidare. När Almira sedan fick sin första stroke behövde de aldrig mer fundera över frågan. Att skaffa barn med Marija hade av naturliga skäl inte varit aktuellt, hon hade varit över femtio redan när de träffats. Hon måste ha tagit fel, det kunde väl inte vara sant? Vad hette hon, Madeleine? Men om det var sant, vad skulle han göra då? Vad skulle Marija säga? Skulle han berätta för Almira? Nej. Verkligen inte, nej. Hans liv var tillräckligt komplicerat som det var. Varför hörde hon inte av sig förrän nu? Det var ju länge sedan, och det var osanno likt att en enda gång skulle kunna leda till … Han fullföljde inte tanken. Självklart begrep han att en enda gång räckte. Mötet hos kulturministern tog en dryg timme. Han hade svårt att svara på hennes frågor och stakade sig som en barnunge. Efteråt mindes han inte vad hon sagt om hur han skulle arbeta vidare med handlingsplanen. Hade hon godkänt den eller inte? Det fick han helt enkelt reda ut veckan därpå. Direkt efter mötet ringde han vårdcentralen och frågade hur faderskapstester gick till, fick besked och en tid veckan därpå för att göra testet under bevakning. Han ville inte blanda in sin privatläkare i detta. När han messat Madeleine att han bokat tid, tog han på sig ytterrocken och gick ut, han skulle ändå inte få något mer gjort den dagen. Det var många andra som slutade tidigt på fredagar, så varför inte han? Han gick över Stadshusbron och längs Norr Mälarstrand, frös som en hund i iskylan innan han svängde upp mot Kronobergsparken där vinden inte var lika enveten. 21