Copyright © Ingela Wadbring 2022 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2022 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Tryckt hos ScandBook, Falun 2022 ISBN: 978-91-89199-05-7
KAPITEL 1
Pappa måste ha ruvat i hallen för han öppnade direkt när jag ringde på dörren. De blekblå gammelmansögonen lyste upp när våra blickar möttes och han la huvudet på sned. Rullatorn stod inkilad i hörnet under hatthyllan och han lutade sig stadigt mot käppen. Med den lediga armen klappade han mig försiktigt på ryggen när jag kramade om honom. Han haltade före in i lägenheten och jag noterade att hans shorts var fläckiga och att strumporna helt saknade resår. – Du vill väl ha kaffe? frågade han. – Självklart. Och jag köpte med mig en wienerlängd. – Med vaniljkräm? – Mm. Pappa nickade nöjt och dukade fram muggar ovanpå några fönsterkuvert som låg på köksbordet. Jag diskade en skärbräda, torkade av den med hushållspapper och skar upp längden. – Du arbetar väl inte för mycket? frågade han medan han sjönk ner på kökssoffan. – Ingen fara, pappa, så länge det är roligt går det bra. – Du måste vara rädd om dig, tösen min. Har du varit ute och rest igen sedan vi sågs? – Ja, jag har varit i Tammerfors och Köpenhamn. – Jag begriper då inte hur du orkar med det där flackandet. Med underarmen föste han undan dagens Göteborgs-Posten och tre uppslagna böcker, och tog upp en fjärde som han viftade med, En fri agent. – Vet du, om man läser sådant här behöver man inte resa. le Carré får med både Brexit och Trump och Ryssland och allting. Hans 5
böcker utspelar sig över hela världen, en sådan jädra krutgubbe, alltså. Han skrockade och jag noterade att han både var orakad och oklippt och hade lite för långa naglar. – Den här har en gammal hjälte, en veteran, som huvudperson och du vet det finns ju nästan inga böcker nu för tiden som handlar om oss, vi gamlingar är ju inte värda någonting, och han lyckas skriva om öst och väst fastän muren föll för länge sedan. Och den här Brexit alltså ... När han hämtade andan avbröt jag. – Pappa, jag är inte så intresserad av agentromaner. – Är du inte? Men du läser väl allt? – Nästan allt, men inte agentromaner. Hur har du haft det sedan senast? Är hemtjänsten snäll mot dig? Pappa sken upp. – Jadå, de är så fina allihop. Allra bäst tycker jag om Poo. De andra har jag inte lärt mig namnen på men Poo är så mjuk och fin, hon är från Thailand. Fast jag gillar inte när det kommer pojkspolingar och ska hjälpa mig. Alltså, sådant fruntimmersgöra ... – Men pappa, nu får du väl ge dig! – Jag vet att du brukar säga det. Men jag tycker faktiskt inte om det. Han log illmarigt och blinkade med ena ögat. – Vill du ha mer hjälp med städning? I så fall kan jag ringa och höra efter om det går att ordna. Pappa skakade bestämt på huvudet. – Ska jag hjälpa dig att köpa lite kläder då? Underkläder kanske, och ... jag vet inte, skjorta och byxor kanske? Eller shorts? Pappa tittade strängt på mig och lät förnärmad när han svarade att han hade gott om kläder. Ville jag kanske se hans garderob? Jag lät ämnet falla, och medan vi pratade om mindre känsliga saker lät jag blicken svepa över hyllan ovanför kökssoffan, på det stora bröllopsfotot och de andra fotona av mamma. De var alla gulnade. 6
– Ta en skiva till, trugade han. Jag satte avvärjande upp handen, medan han valde ut en stor bit som han njutningsfullt satte i sig innan han rökte två cigaretter på raken. – Vill du se mitt nya skepp? undrade han samtidigt som han fimpade. – Gärna. Vi gick sakta ner i källaren, till hans lilla verkstad. Bordet var fyllt av kaffekoppar, tomma bullpåsar och kexrullar, och de udda stolarna var många. Jag visste att pappas källarlokal var centralenhet för ett gubbdagis, han använde själv det ordet med viss förtjusning, men jag hade inte träffat mer än någon enstaka av dem. – Vad är det för gubbar som brukar komma hit? – Åh, det är gamla jobbarkompisar, några som bor vid torget, ja, du vet. – Jag vet faktiskt inte det, det är väl ingen jag känner mer än Eilert. Alla andra har du väl lärt känna efter att jag flyttade till Stockholm? Pappa tittade förvånat på mig. – Är det så, har du inte träffat dem sedan du flyttade tillbaka hit? Jag skakade på huvudet, men han hade redan bytt fokus till sitt vikingaskepp, pekade på detaljerna, det snidade drakhuvudet, sköldarna, årorna, berättade vilket slags träslag han använt till de olika delarna. Han pratade och pratade, jag nickade ibland och tog en serie med bilder på skeppet från olika vinklar. – Ska vi ta en promenad? föreslog jag när jag sett och hört tillräckligt. – Men jag behöver inte handla. – Man kan faktiskt gå ut bara för att det är fint väder. Pappa gav sitt skepp en lång blick, men nickade sedan tveksamt. Jag gick upp i lägenheten och hämtade rullatorn som han tittade på med djup skepsis, men ändå accepterade utomhus. Vi gick sakta längs den stenlagda gången bort mot grinden. Det gamla landshövdingehuset var inte vackert, men jag var glad 7
att det vare sig ombildats till bostadsrätter eller lyxrenoverats för då hade han inte kunnat bo kvar. Nu räckte hans låga pension ungefär lika länge som månaden. – Hur mycket har hyresvärden egentligen gjort med huset sedan jag flyttade hemifrån? Ingenting eller? Pappa sneglade på mig innan han försynt undrade när jag hade flyttat hemifrån. – Men pappa, börjar du bli senil? I mitten på åttiotalet. Han funderade en stund och kom fram till att duschen hade blivit insatt på nittiotalet och lägenheten tapetserats vid mil lennieskiftet. Men annars var det nog ingenting. Vi gick långsamt längs Tunnbindaregatan, beundrade moskén nedanför Ramberget och tittade på nybyggnationerna. Pappa pekade och pratade om kranarna och maskinerna som stack fram här och var, innan han tittade upp mot Ramberget igen och undrade om vi kunde åka upp dit till sommaren. Kunde jag ordna det? Jag lovade, självklart skulle vi fika i Keillers park precis som vi gjort när jag var liten. – Pappa, sa jag och stannade upp, tänker du ofta på mamma? Han vred på huvudet och såg förvånat på mig. – Varje dag, jag tänder ett ljus för henne varje dag. Ett sådant där litet som brinner i många timmar, du vet, som man köper i stora påsar. Gör inte du det? – Nej. Jo, ibland. Men jag var så liten när hon dog. – Du var ju det. Men det var en fin mamma du fick. Han lät bestämd på ett sätt han sällan gjorde. Berättade, som så många gånger förr, hur de hade träffats på Rondo på Liseberg, hon hade varit den vackraste han någonsin sett men ändå hade han vågat bjuda upp. Han hade varit dansant på den tiden. Det var annat än nu, med rullator och skit. Märta hade också tyckt om att dansa och de hade svängt om hela kvällen. Han hade följt henne hem, ja, naturligtvis bara till porten. Hon hade bott på Norra Gubberogatan, alldeles för nära Liseberg hade han tyckt.
8
Han tittade ut i ingenstans medan han förlorade sig i historien som varje gång kändes som en vacker svartvit film. Jag tog tag runt hans arm och kramade till. Vi gick tysta en lång stund, han i sina tankar, jag i mina. Tänk att få ha det som mamma och pappa haft det innan hon dog. Det hade nog varit fint, i alla fall om jag skulle tro pappa. Skulle jag någonsin få det så? * Osorterade tankar om mamma och pappa virvlade i huvudet när jag gick min vanliga runda i rask takt, från Naturhistoriska museet via Villa Bel Parc, Azaleadalen, Majvallen och hem igen. Jag mindes att de varit väldigt kramiga mot varandra, att de hade varit glada, mysiga och mjuka. När mamma dog hade pappas glädje försvunnit och den kom aldrig tillbaka. Han hade liksom blivit tafatt utan henne. Kände han sig halv när han blev lämnad ensam kvar? Så hade det inte varit när Peter och jag skilde oss. Det hade varit helt odramatiskt och jag hade snarare känt mig hel än halv efter separationen. Redan från början var vi mer förälskade i våra jobb än i varandra, och när vi alltför snabbt blivit med barn hade vi utvecklats till en avancerad organisationsenhet. När Sofia fyllde tolv bestämde vi oss för att vi hade försökt länge nog, ingen av oss var ju särskilt intresserad av logistik. Det kanske var dags för mig att göra något radikalt, ta tag i livet? Typ nu, när jag var nyinflyttad och faktiskt ganska ensam eftersom vännerna bodde i Stockholm, inklusive Sofia med familj. Tanken slog ordentlig rot när jag gick Linnégatan ner och såg alla par som tycktes njuta tillsammans på uteserveringarna. Någon man hade jag inte sett på nära håll på länge, men det kunde ju faktiskt finnas någon till mig där ute om jag letade. Väl hemma hällde jag upp ett glas vin och tog fram Ipaden.
9
Min senaste bild på fyra sorters snaps från frukostbuffén i Köpenhamn hade renderat över sjuttio likes på Instagram, men i övrigt hade ingenting spännande hänt på mina sociala medierkonton. Det första som dök upp när jag googlade dejting, var en lista med tips som förkunnade att på jobbet kan man träffa såväl vänner som en ny partner. Jag fnissade för mig själv när jag tänkte på mina kollegor. De två som var i min egen ålder var uteslutna av precis alla skäl. Dejtingappar dök upp som ett andra förslag. Tinder var den enda jag kunde namnet på, men det måste ju finnas massor av dem. Lokala aktiviteter var ett tredje förslag, singelfester och singelresor. Jag hällde upp ett glas vin till. Efter att ha övervägt Tinder, klickade jag mig vidare till Elitsinglar även om det lät snobbigt. Kanske skulle man slippa de värsta stolpskotten där? Å andra sidan väntade säkert en och annan man som var duktig på att breda ut sig om sin egen förträfflighet, men det gjorde det antagligen överallt. Jag tvekade en kort stund men började sedan skapa ett konto. När jag kom till yrke stannade jag upp, forskare eller chef? Jag valde chef. Klickade i den färgglada bilden i stället för den svartvita, och sommar som favoritsäsong. Att religion kom som nästa fråga förvånade mig, men jag klickade i att jag var ateist och att jag ville att min partner skulle vara det också, och att det var mycket viktigt. Utseendefrågan kändes däremot oviktig, liksom härkomst. Att jag helst skulle vilja bo på landet kanske var en önskedröm, annars skulle jag väl inte ha bott i storstäder i hela mitt liv? Jag kryssade ändå i den. Var jag intelligent? Varmhjärtad? Spontan? Konstnärlig? Mäng den frågor överväldigade mig. De fyra egenskaper som jag trodde att mina närmaste vänner skulle tilldela mig var svåra att välja, men jag landade i positiv, uppriktig, kreativ och ambitiös. Funderade över klok men det kändes förmätet. Vilka tre händelser var jag mest tacksam för i mitt liv? Sofias födelse, förstås, och Williams.
10
Det hade varit minst lika fint att bli mormor som mamma. Men den tredje händelsen? När jag fyllt i svaren på alla hundra frågorna eller vad det kan ha varit, kom jag förstås inte vidare utan att betala. Skulle jag? Jag backade, men fick ändå upp Björn, 59, på skärmen. Kom munikatör från Göteborg, men med blurrad bild eftersom jag varit snål. Vi stämde väldigt väl: trygga, gillade inte homofobi, dumhet och intolerans. Björn, 59, fanns med bland lyckoträffarna, inte partnerförslagen. Där fanns i stället ekonomichefer, vd:ar och universitetslektorer. Vari skillnaden mellan lyckoträffar och partnerförslag bestod förblev höljt i dunkel. Skulle Tinder vara bättre? Nja, det räckte nog med ett försök. Vinboxen kändes oroväckande lätt när jag lyfte den, så jag ställde tillbaka den. Gick i stället vidare till singelresor och hittade en skaldjurskryssning i Göteborgs södra skärgård. Det kanske skulle vara enklare att träffa någon där än på en dejtingsajt? På en kryssning var alla i samma situation, och rimligen borde det inte bara gå ut på att ragga utan också att träffa nya vänner. Kanske var det lättare att sitta och prata flera stycken tillsammans, jämfört med att gå på en dejt? Det kändes bättre i magen, men jag tvekade ändå eftersom midsommarafton var den enda resan som inte var fullbokad. Sedan bokade jag.
11
KAPITEL 2
Någon av mina företrädare hade sett till att arbetsplatsen var vacker. Fikarummet var trivsamt med både ett stort matbord med tillhörande stolar, och några fåtöljer med småbord vid sidan om. Alltsammans lystes upp av abstrakt konst i pigga färger och jag blev glad bara av att komma in där. I flera dagar fördjupade jag mig i ett dokument som jag lovat att ha färdigt till Nordiska ministerrådet innan sommaren. Visioner de kommande fem åren utifrån vår verksamhetsplan, samt förhållningssätt till ministerrådets övergripande strategi och den allmänna politiska agendan. De kommande två årens konkreta arbete med publikationer, nyhetsverksamhet och samarbeten med andra nordiska partners. Relationen mellan oss, Ministerrådet och svenska kulturdepartementet, liksom proportionerna mellan kultur, medier och politik. Jag skrev, strök, funderade, men allra mest suckade jag. Den här typen av arbetsuppgifter var verkligen tråkiga, och inte kunde jag delegera dem till någon heller. När Sofia ringde var det ett välkommet avbrott. – Hej mamma, allt väl? – Absolut, hur är det med dig, hjärtat? Det är över en vecka sedan vi pratades vid, har du haft mycket att göra? – Jag vet, jag har haft så sjukt mycket att göra, hade en försälj ning som gick i stöpet häromdagen och vet inte om jag kommer att få ihop någon vettig lön den här månaden. Jag tog av mig läsglasögonen och lutade mig bakåt i kontorssto len.
12
– Men Sofia, du brukar väl alltid få ihop en bra månadslön fastän du aldrig tror det i början på månaden? – Jag vet, men det är ... äsch, jag vet att jag är dum, men jag skulle nog vilja ha ett jobb där lönen inte var baserad på provision. – Vad skulle det vara? – Ingen aning, men kanske någon annan slags försäljning. Ett jobb som inte är som en livsstil. Jag avskyr när spekulanter ringer mig hem på kvällen. – Går det verkligen inte att hålla kontorstider? – Nej, mamma, det gör det inte. Det är deras livs viktigaste affär, det är klart att de vill prata och fråga och så. – Jo, det får man förstå. Vad skulle du kunna tänka dig att sälja annat än bostäder då? För du gillar väl ändå det? – Det gör jag, men det är så osäkert. Jag borde kanske ha blivit akademiker som du i stället? Det hade varit tryggare. – Kanske, men huvudsaken är att du trivs. Och så osäkert är det väl inte att vara mäklare, inte i Stockholm? – Det är sant, men tänk om jag skulle bli ekonomiskt beroende av Henrik. – Det låter osannolikt, du oroar dig i onödan. Du kan det här, jag vet det. Hon suckade teatraliskt och jag bet ihop käkarna. – Vad ska ni göra i sommar? undrade jag. Jag vill gärna träffa dig, och familjen förstås. – Jag vill träffa dig också, det måste vi bara se till att ordna. Och skulle du kunna ta William någon vecka, tror du? Henrik och jag vill åka någonstans, bara vi. Det är viktigt att få egentid tillsammans, så att man inte tappar bort varandra ... du vet. Hon skrattade nervöst. – Självklart Sofia, absolut. Det gör jag jättegärna. Vi kan väl bestämma datum lite längre fram? När vi lagt på satt jag och tittade ut i luften en stund. Att hon oroade sig för allting, eller snarare ingenting, oroade mig.
13
Varifrån kom det karaktärsdraget? Inte från mig eller pappa, så mycket var säkert. Hade mamma varit en orolig själ? Nej, det måste komma från Peters sida. Eller hade vi, eller snarare Peter, skämt bort henne för mycket, gjort livet för lätt för henne så att minsta lilla motgång blev en stor sak? Hade jag jobbat för mycket under hennes uppväxtår, var det därför? Jag visste inte. * De flesta hade med sig matlådor som de värmde och det blev en intressant mix av dofter i personalrummet. När jag slog mig ner med en baguette noterade jag att Gina var svagt blålila och rödrosa runt ena ögat. – Men, sa jag, vad har du varit med om? – Leon råkade sparka till mig. Hon log osäkert och berättade att han fortfarande sov tillsam mans med mamma och pappa ibland. – Gör det inte ont? – Jo, lite, sa hon och tog sig försiktigt på kinden. Hon åt av en gryta som luktade gudomligt, och berättade om sitt veckovisa matlagningsschema. Måndagar soppa, tisdagar fisk, onsdagar köttfärs, torsdagar vegetariskt, fredagar lite mixat bero ende på sonens önskemål, lördagar kyckling och söndagar helt kött, jämna veckor nötkött, ojämna fläskkött. – Blir det inte tråkigt? undrade Sverker försynt. – Verkligen inte, svarade Gina, poängen är att det alltid blir variation. Jag tänkte på mina baguetter, lunchbars och sushibitar och förstod inte hur hon orkade vara så kreativ och duktig. Men hennes man kanske också var engagerad, vad visste jag. Efter lunch samlades vi allesammans i konferensrummet. Jag beklagade att jag varit bortrest så mycket de senaste veckorna men
14
det hade tyvärr varit nödvändigt. Vad hade hänt hemma under tiden? Vi gick en runda runt bordet och jag följde dem intensivt när de berättade vad de höll på med. Linda berättade kort om sin studie som skulle presenteras på Svalbard veckan därpå, om digitaliseringens effekter på medierna och kulturområdet. Hon lät förkyld och såg allmänt medtagen ut men var ändå, som alltid, elegant. Vit, välstruken blus, svarta halvkorta och vida byxor i något slinkigt material samt extremt högklackade sandaler. Alltsammans såg dyrt ut. Håret var uppsatt i en hästsvans utan att ett hårstrå låg fel, naglarna var långa och oklanderligt röda. Hur mycket tid hon la på sitt utseende kunde jag inte föreställa mig. Nästan lika prydliga och nästan lika kompetenta som Linda var statsvetarpojkarna. Varför de hamnat hos oss i stället för att göra karriär inom akademin var en gåta, men jag gladdes så länge de var kvar. De höll tidsplanen och projekten var spännande, ett om ungdomars politiska intresse och engagemang, ett annat om de politiska systemens betydelse för röstbenägenhet i Danmark, Sverige, Finland och Norge. En som inte var vare sig prydlig eller kompetent var Tomas. När det var hans tur vägde han bakåt på stolen och berättade högdraget om den viktiga statliga utredningen han höll på med. Eller i alla fall en del av en statlig utredning. Eller snarare ett underlag till den. – Det är kanske dags för dig att slänga ett öga på den innan den ska lämnas in, sa han och såg obehagligt självgod ut när han lät blicken glida över oss alla innan den stannade på mig. De svarta joggingbyxorna var säckiga och den gula T-shirten så urtvättad att trycket hade gått helt förlorat. På fötterna hade han badtofflor, och hans hälar hade inte sett en fotfil på länge. Efter mötet gick jag direkt till hans rum. En lätt unken doft slog emot mig, han satt ihopsjunken över sitt skrivbord och läste, och tittade bara snabbt upp när jag kom in.
15
– Skickar du rapporten idag så jag kan läsa? Då hinner vi ses nästa vecka och diskutera den, det är inte så långt kvar till deadline. – Här. Tonfallet var truligt när han lämnade över en solkig pappershög med kaffefläckar på. – Tack, då läser jag så fort jag kan. Kan vi ses på måndag och prata om den, direkt efter lunch? Han nickade utan att se på mig, och det slog mig att jag kanske borde följa upp hans återgång efter sjukskrivningen, inte minst eftersom rehabiliteringsplanen hade fått revideras flera gånger. Nu hade han förvisso jobbat heltid i några månader och själv bedömt att han klarade av att ha egna projekt, men stämde det? Han var dock så svårpratad att jag tryckte undan honom ur tankarna, tog bunten med utskrivna papper och gick till mitt kontor. Efter en stund stod Bärbel i dörröppningen, hon täckte den nästan med sin uppenbarelse. – Får jag komma in? – Självklart. Hon stängde nogsamt dörren efter sig men blev kvar, stående tyst en lång stund samtidigt som hon naglade fast mig med blicken på ett sätt som bara hon kunde. Jag avvaktade. – Ursäkta, sa hon, jag vill inte springa med skvaller men antingen har Gina ett barn som beter sig som en propeller eller också blir hon slagen av sin man. – Menar du ... tror du att hon blir misshandlad? – Jag tror det. Eller jag vet det. Sedan vi började dela rum har det blivit så tydligt. Detta är inte den första blåtiran jag har sett. Jag vet inte vad en arbetsgivare kan göra, men kanske något? Hon ryckte uppgivet på axlarna. Jag kände mig naiv som svalt historien om Leon som oavsiktligt sparkat till henne. Vi tittade på varandra och jag nickade. – Det var bra att du berättade. Jag ska fundera över vad som är möjligt att göra. Om det händer igen så ... – Det händer igen, avbröt Bärbel bryskt, igen och igen. Dessa 16
jävla män som tror att de kan behandla kvinnor precis hur de vill. Det händer igen, var så säker. En man som slagit en gång slår fler gånger. Jag ville bara säga det. Hon vände tvärt och stängde dörren bakom sig när hon gick. Hur skulle jag hantera det? Var det mitt bord, och i så fall som arbetsgivare eller som medmänniska? Jag hade ingen erfarenhet av män som slog, mer än från filmer och romaner. Såvitt jag visste kände jag ingen som hade drabbats, det fanns ingen jag kunde fråga. * Jag gick hem tidigt för att ta itu med allt jag behövde läsa i lugn och ro. Tomas rapport samt ytterligare ett dokument som jag skrivit ut tog jag med mig till soffan. Det var ett pm om kvalitetsutvärdering från Nordiska ministerrådet och den gjorde mig oändligt trött, en ny slags utvärdering med ettårs-, tvåårsoch treårscykler, och med delanalyser som skulle lämnas flera gånger per år. Honnörsorden tycktes vara effektivitet, styrning och mätbarhet. Längst bak i dokumentet fanns till och med en skiss på hur man skulle utvärdera utvärderingssystemet. Utvärdera utvärderingen? Var de inte riktigt kloka? Tomas rapport var relativt tunn men ändå tung, en massiv massa av bokstäver. Underrubriker saknades och sidorna var inte uppbrutna av vare sig stycke eller indrag. Jag gick igenom upp dragsbeskrivningen och såg att studien skulle vara en jämförande analys av Sverige och andra europeiska länder ifråga om politiska system, tryck- och yttrandefrihet, mediesystem, mediekonsumtion och kulturella preferenser. Men så såg den inte ut. Inte alls. Jag satte mig med pennan i hand och började skissa på ny disposition, skrev kommentarer för hand i marginalen. Att träffa Tomas och prata om detta skulle inte bli roligt. Fast det var å andra sidan aldrig roligt att träffa honom. Det var obekvämt att arbeta i soffan även om det bara hand 17
lade om att läsa och skriva kommentarer. Jag beslöt att röja i det överbelamrade arbetsrummet så att jag faktiskt skulle kunna arbeta där i stället. De allra sista flyttkartongerna hade jag fortfarande inte orkat packat upp, och bland allt som var uppackat rådde fortfarande viss oordning där inne. Rummet var inte stort men charmigt, vilket för övrigt hela lägenheten var. Trägolv och spröjsade fönster gjorde att den gammaldags känslan fanns kvar, även om kakelugnen i vardagsrummet var igenmurad och köket moderniserat. I en av hyllorna stod mina fotoalbum och jag blev sittande med dem i stället för att sortera allt som låg på skrivbordet. Pappa hade aldrig gjort några fotoalbum till mig, men mamma hade gjort det när jag var liten. Jag bläddrade, stannade upp, tittade noga ibland. Sofias drag kunde jag inte se i mig själv, hon var lik sin pappa, oval och spetsig. Jag var mer rund med trubbig näsa, precis som William. Mamma hade också varit rund i formen innan hon blev alldeles mager och oigenkännlig. I vuxen ålder hade jag fortsatt att göra album själv, noggrant valt ut ett fåtal av alla bilder jag tog och framkallat dem på papper. Det fanns bara enstaka bilder på mig själv eftersom jag nästan alltid stod bakom kameran. Men en relativt nytagen bild på mig som SiS hade tagit var faktiskt snygg. Jag såg glad ut, det syntes tydligt att ögonen glittrade. Håret var uppsatt i en slarvig knut och i motljuset blev det väldigt effektfullt. Om jag skulle betala mig in på en dejtingsajt så var det den bilden jag skulle använda. Jag la tillbaka fotoalbumen, slog upp Ipaden och gick in på kontot där jag hade skapat min profil. Jag kom inte någonstans utan att betala, men hade fått 27 meddelanden, 38 partnerförslag och 20 lyckoträffar. De flesta meddelandena var fotoförfrågningar, och de som innehöll annan text var blurrade så att jag inte kunde läsa. Partnerförslagen var i samtliga fall blurrade bilder, medan man fick gå in och bläddra sig igenom lyckoträffarna och hissa eller dissa.
18
Det kändes inte bra. Märkte mannen i andra ändan om han blev nobbad? Sjuttiofem personer, sjuttiofem män, hade redan besökt min beskrivning. Nej, jag skulle börja med singelresa i skärgården. Och kanske borde jag gå en danskurs, eller anmäla mig till en kvällskurs av något slag? Men det är klart, skulle det vara manstätt på en kvällskurs vore jag väl tvungen att välja jaktlicens eller förarintyg för båt. Det lockade föga.
19
KAPITEL 3
Måndag morgon samlades vi som vanligt för gemensam fika och genomgång av den kommande veckan. Tomas satt en bit från alla andra, också det som vanligt. Vad är det med dessa män som alltid måste befinna sig vid sidan av? Man ser det på vartenda gruppfoto, det finns nästan alltid någon sådan person och det är nästan alltid en man. Jag noterade att Linda inte var där, men så fort jag kom tillbaka till mitt rum så ringde hon. Hon hade fått lunginflammation, varit på akuten i helgen och fått penicillin. Febern hade inte gett med sig, hon hade ont i magen av medicinen och var riktigt vissen. Värst var att hon ju skulle åkt till Svalbard på onsdag, och det gick bara inte. Kunde jag ta det? Hon skulle förse mig med allt material och boka om sin biljett åt mig. Allt som gick att göra hemifrån kunde hon ordna, men hon orkade inte resa. Jag plockade fram mitt mest obekymrade tonfall och svarade javisst, hon skulle naturligtvis bara se till att bli frisk. När vi lagt på konsulterade jag almanackan. Det var några möten som behövde flyttas, men i övrigt fick jag helt enkelt försöka jobba från Svalbard. Och på flyget. Det kanske till och med skulle bli intressant att åka dit. Jag åt några leverpastejsmörgåsar till lunch och bläddrade för femtioelfte gången igenom mina kommentarer till Tomas rapport innan jag la ifrån mig pappershögen. Försökte djupandas men det gick inget vidare, kroppen var alltför spänd. Klockan blev ett, dörren gick ljudlöst upp och Tomas gled in som en skugga med en solkig mugg i handen, oformliga jeans samt en T-shirt med läsbart tryck: 20
Naturligtvis spelar storleken roll Ingen vill ju ha en liten öl Jag suckade lätt inombords och undrade hur han skulle presentera sig på en dejtingsajt. Vilka tre händelser hade varit viktigast i hans liv? – Hej Tomas, sätt dig. Jag pekade på besöksfåtöljen och försökte le uppmuntrande. Han satte sig, gled ofrivilligt bakåt och plockade omständligt upp sitt anteckningsblock. Jag småpratade lite om helgen som varit, att jag sett flera bra filmer, utan att förvänta mig några svar. Det fick jag inga heller. – Hur mår du, tycker du att det har fungerat bra att arbeta heltid igen? Han nickade men sa inget. – Du känner att orken är tillbaka? Han nickade igen. – Vill du att vi bokar ett möte och går igenom din reha biliteringsplan? – Behövs inte. – Jamen det är väl lika bra att vi sätter igång direkt då. Jag tittade på T-shirtens tryck en gång till och tog på mig läsglasögonen. – Jag har antecknat mindre saker i manusets marginal och sedan har jag sammanställt de övergripande kommentarerna i ett särskilt dokument. Detaljerna som står i manuset kan du läsa själv efteråt och fråga om det är något som är oklart, och så diskuterar vi de mer övergripande frågorna här och nu. Okej? Tomas nickade igen, vred sig i fåtöljen och försökte sätta sig tillrätta. Hans glasögon var kladdiga till och med på skalmarna. Jag tog sats. – Inledningen är bra, det blir tydligt vad som är syftet med studien. Jag tror också att alla delar som ska finnas i manuset finns där, det är också bra. Det finns en del partier som är välskrivna, 21
där texten flyter på och är lätt att läsa, men hela texten behöver delas upp i stycken så att man inte tappar bort sig. Allt sådant är ganska lätt åtgärdat. Jag gjorde en paus för att se om orden tycktes sjunka in i Tomas. Han nickade. Jag drog ett djupt andetag och svetten trängde fram i handflatorna. – Men texten är väldigt ojämn, det brister i systematik och struktur. Du gör faktiskt inte en analys utan ger bara beskrivningar rakt upp och ner. Du gör dem dessutom på olika sätt i de olika kapitlen, så alltsammans ser väldigt ad hoc-mässigt ut. Hur har du tänkt när du har jobbat med strukturen? – Var skulle det brista, menar du? Genom hans tonfall fick jag känslan att han tyckte det var jag som var korkad som inte förstod hur han tänkt, men svalde och visade honom. Det var fem kapitel som borde vara likartade i sin struktur men som inte var det. Litteratur fanns refererad till i ett av dem, men saknades i resterande. Någon slags slutsats fanns i två av kapitlen, men saknades i tre. I tre av kapitlen fanns bara berättande text, medan de andra två var fyllda av tabeller. Vissa diskussioner återkom i flera av kapitlen medan övergripande slutsatser helt saknades. – Hur har du tänkt att det här ska kunna gå i tryck inom några veckor, Tomas? Det är väldigt mycket jobb kvar. En del text går överhuvudtaget inte att begripa om du inte motiverar varför den är där, det saknas ett metaperspektiv och det saknas kontext. Dessutom är detta en väldigt viktig rapport, som du själv så riktigt påpekade förra veckan. Jag hämtade andan. Hade han visat någon form av insikt eller ödmjukhet eller ens intresse så hade jag kanske kunnat peppa, åtminstone lite, men Tomas tittade bara tomt framför sig och bet sig i läppen. När han öppnade munnen lät han aggressiv. – Du dissar hela texten alltså?
22