9789189199019 by Smakprov Media AB

Året är 1967 och Nazityskland styr Europa. Två forskare försöker ändra historien med petahertzteknologin. Allt går fel och kunskapen hamnar i fel händer.

OREST LASTOW föddes 1964 i dåvarande

Tjeckoslovakien. Han kom till Sverige 1969 och växte upp på Rosengård i Malmö. Idag är han bosatt i Torna Hällestad utanför Lund. Orest är civilingenjör i teknisk fysik från LTH och har doktorerat i aerosolfysik i London. Sedan 1995 har han jobbat med inhalerade läkemedel, först på Astra Zeneca och därefter på Iconovo som han var med och grundade och som han tidigare varit vd för. Orest är uppfinnaren bakom alla Iconovos produkter och innehar över 40 patent. Numera delar han upp tiden mellan att vara forskningschef, föreläsare på vetenskapliga konferenser och författare. Orest har tidigare skrivit facklitteratur och Petahertz-trilogin är hans romandebut – den första boken i serien, Vårt liv är inte vårt, utkom 2022. WWW.PETAHERTZ.SE

Forskarna White och Shirazi upptäcker sanningen om petahertz-signalen och hur man kan manipulera tid och rum. Teknologin hamnar i händerna på dr Künckel, chef på Hitlers hemliga forskningscentrum. Künckel anser sig utvald att nyttja petahertz-teknologin till att förändra världen och börjar metodiskt genomföra sin plan. Till sin hjälp har han den vidrige dr Jahnke. Fysikstudenten Ulla Bengtsson fortsätter sina efterforskningar och undersöker Künckels inblandning i mordet på hennes morfar. Kommer hon att inse vilka makter hon har utmanat, innan det är för sent? Det är bara några få som vet vad som håller på att hända, och de är de enda som kan stoppa det. En desperat kamp mot klockan och mot en övermäktig fiende inleds. Världen är min är inte enbart science fiction utan också en studie i ondska och livets skörhet. Filosofi blandas med fysik i den andra boken i Petahertz-trilogin av författaren och forskningschefen Orest Lastow. I en resa genom årtionden får läsaren ta del av en enorm konspiration och lära känna en teknik som skapar stora möjligheter, men även extrema faror. ISBN 978-91-89199-01-9

FÖRFATTARFOTO: Annika Persson OMSLAG: Pica Pica design

9 789189 199019 >

Av Orest Lastow har tidigare utgivits på Hoi Förlag: PetaHertz-trilogin, del 1: Vårt liv är inte vårt (2022)

Copyright © Orest Lastow 2023 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2023 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com ISBN: 978-91-89199-01-9 Tryckt hos ScandBook, Falun 2023

EN SCI-FI-DECKARE I PETAHERTZ-TRILOGIN

orest lastow

DE L I : Beräkningsbarhetsteorin

Kapitel 1 Cambridge 3 januari 1967

Hauptsturmführer Neumann klev ur den svarta nytvättade Volkswagen Alfa 5 och smällde igen dörren. Han strök tillbaka sitt hår och beundrade den blänkande dödskallen på den svarta mössan som han höll i handen. Med ett leende på läpparna polerade han den lite med fingret för att få den extra blank innan han satte på sig mössan. De andra bilarna var på plats och de övriga SS-soldaterna stod, tillsammans med den lokala Cambridge-polisen, beredda i väntan på hans order. Hauptsturmführer Neumann hette egentligen Brian Newman, men hade germaniserat sitt namn för att främja karriären i SS. Detta var inget krav, men uppskattades av de högre befälen. Han vinkade åt de övriga och gick sedan uppför trappan till huvudbyggnaden i Cambridge Science Park i Melbourn, ett par mil utanför Cambridge. Detta var platsen för världens främsta forskning på högenergilaser. När han öppnade den tunga glasdörren till den stora och luftiga foajén såg han de två unga receptionisterna fullt upptagna med att prata högljutt med varandra. De diskuterade uppenbarligen gårdagens avsnitt av den eviga såpoperan Krönungsstrasse som handlade om ett antal familjer i Berlin på femtiotalet. Janet, som den rödhåriga receptionisten hette, var upprörd över att Rudolf hade varit otrogen mot 7

Christine. Hennes kollega Susan höll med, men tyckte att Christine fick skylla sig själv, så som hon höll på med dr Wagner. När de såg Hauptsturmführer Neumann och hans män komma in, tystnade de båda och blev helt stela. Neumann gjorde sig ingen brådska, utan gick långsamt fram mot receptionsdisken medan han såg sig omkring. Janet och Susan såg båda bleka ut och tittade nervöst på varandra. Neumann pekade på en anslagstavla och på glasdörrarna, varefter en av SS-soldaterna började sätta upp anslag på de anvisade platserna. Susan reste sig upp och började gå mot en av de bakre dörrarna. En av poliserna drog genast sitt vapen och riktade det mot henne. ”Det är bäst du sätter dig ner igen, lilla gumman”, sa Neumann. Susan satte sig genast ner och stirrade på honom. Hon visste inte vad hon skulle göra med sina händer som inte ville sluta skaka. Hon torkade bort en tår med handen och blinkade snabbt medan hon tog flera djupa andetag. Neumann gick fram till Janet vid disken. ”Denna forskningsanläggning är nu stängd. All petahertz-forskning är från och med nu förbjuden.” Han räckte henne ett exemplar av de papper som hans soldater höll på att sätta upp. Det var en officiell order. ”Finns det något stort konferensrum eller någon föreläsningssal här?” fortsatte han. Janets underläpp darrade och hon fick inte fram ett ord. ”Janet, lilla vän”, sa han efter att ha läst hennes namnbricka. ”Vi är inte ute efter dig eller din feta väninna. Ni är bara obetydliga receptionister som ingen bryr sig om. Om ni hjälper mig kommer allting att gå bra. Nå, finns det någon stor lokal här?” ”Det finns ett konferensrum här på bottenvåningen som heter Röntgen och så finns det en föreläsningssal som heter MA1, bara tvärs över gången”, svarade Janet med skakig röst. ”Tack. Det var väl inte så svårt?” Han vände sig sedan mot Susan, som fortfarande skakade av skräck. Tårarna hade inte slutat. 8

”Susan, du ska få en viktig uppgift. Du ska ta fram en fullständig inventarieförteckning på alla instrument och all utrustning som finns här på forskningscentret. Tror du att du kan göra det?” ”Ja, det kan jag”, sa hon så tyst att det knappt gick att höra samtidigt som hon snörvlade. ”Du får tala lite högre, lilla vän. Jag kan inte höra vad du säger.” ”Ja, jag ska ta fram förteckningen ni frågar efter”, sa Susan högt och tydligt. ”Utmärkt!” sa Neumann med ett leende. Neumann gjorde ett tecken åt de övriga och började gå förbi receptionsdisken in mot laboratoriet. Janet reste sig upp. ”Ni kan inte gå in där. Där pågår hemlig forskning.” Neumann stannade upp, vände sig om och tittade Janet i ögonen. Hon satte sig genast ner och vände bort blicken. Inne i laserlaboratoriet pågick febril aktivitet. Först märkte ingen att SS-soldaterna började strömma in. När de väl hade kommit in spred sig en tystnad i det stora rummet. Alla slutade med det de höll på med och stirrade på männen i de svarta uniformerna. ”På order från Reichsführer König är denna forskningsanläggning nu stängd. All petahertz-forskning är hädanefter förbjuden. All forskning inom petahertz-området är att betrakta som landsförräderi och bestraffas med döden”, sa Neumann och höll upp den officiella ordern även för dem. Ett surr spred sig bland forskarna som tittade på varandra och försökte förstå vad de hade hört. Från ett kontor längst in kom en äldre vithårig man med rödbrusigt ansikte gående med raska steg. Han såg påtagligt upprörd ut och viftade med armarna. En av poliserna stoppade honom och vände sig mot Neumann för instruktioner. Neumann nickade till polisen som släppte fram den tweedklädde mannen. ”Vad gör ni här? Ni har ingen rätt att komma in hit och störa vår forskning. Detta är privat mark och ett privat forskningslaboratorium.” 9

Neumann tittade förstrött på den upprörde mannen, men sa ingenting. Mannen sträckte på sig och sa med högtidlig röst: ”Mitt namn är sir Laurence Hamilton och jag är professor emeritus i laserfysik från Cambridge University. Jag är medlem i Royal Society, som instiftades av kung Charles II 1660. Vi bedriver fri akademisk forskning under kungligt beskydd.” Neumann la huvudet på sned och tittade på den arge mannen en stund. Han tog sedan ett steg mot honom. ”Det finns ingen kung, det finns bara en Führer. Det finns ingen privat mark, det finns bara Germania”, sa han på tyska och tittade mannen i ögonen. Professor Hamilton började andas häftigt och mötte trotsigt hans blick. Neumann skakade lite på huvudet och log. Han tittade sedan mannen i ögonen, drog fram sitt tjänstevapen och sköt honom i pannan. ”Jag är SS-officer och har rätt att med döden bestraffa alla som hotar eller motarbetar SS”, sa han nu på engelska med en bred dialekt från sin hemstad Leeds. Han tittade runt i lokalen under tystnad, för att känna av stämningen. Skulle någon mer våga sig på att trotsa honom? Trodde inte det. Folk var som förstenade. ”Vem av er är dr Nicholas White?” sa han högt och tydligt. Ingen svarade eller steg fram. Det hördes bara mummel från forskarna. ”Jag frågar en gång till. Var är er chef, dr Nicholas White?” sa han med högre och hotfull röst. En av de yngre forskarna steg fram och sa: ”Dr White är i London på ett möte på King’s College.” ”Vem ska han träffa där?” Den unge mannen såg sig nervöst omkring. Han hade hoppats på lite stöd från sina kolleger, men de tog bara ett steg tillbaka och lät honom våndas ensam. ”Jag tror att han skulle träffa professor Cornwall på matematiska institutionen. Mer vet jag inte.” 10

”Åkte han ensam?” ”Jag vet inte säkert, men hans assistent Woodworth brukar följa med. Han verkar inte vara här, så jag antar att han har följt med dr White till London.” Neumann vände sig mot ett av sina befäl. ”Utfärda en arresteringsorder på White och Woodworth och skicka patruller till King’s College.” Han blickade tillbaka ut över den skräckslagna församlingen. ”Vem är transistorräknaransvarig?” En rödhårig man med tjocka glasögon räckte försiktigt upp handen. ”Bra, du stannar kvar medan alla andra lämnar lokalen och beger sig till MA1 där polisen kommer att ta era uppgifter. Vi kommer att beslagta all utrustning i detta labb och övriga labb i detta hus. Ni får ta med er era personliga tillhörigheter, men inget annat. I MA1 får ni besked om huruvida ni får behålla de personliga föremålen. Innan ni lämnar lokalen ber jag er att låsa upp alla skåp och hurtsar så att vi slipper bryta upp dem.” Neumann vände sig till den rödhårige med glasögon. ”Du, transistorräknaransvarig. Vad heter du?” ”Henry”, sa han tyst. ”Henry, du följer med till stationen. Du ska låsa upp alla transistorräknare och de keramiska minnena. Du kommer att göra det under överinseende av vår transistorräknarexpert, så försök inte göra något dumt som att radera innehållet. Förstår du?” Henry nickade. Medan personalen sakta lämnade lokalen började ett antal SSsoldater bära ut instrument, transistorräknare och alla keramiska minnen som fanns i minnesskåpet. På Cambridge Science Park fanns landets kraftfullaste transistorräknare med sexton parallella 1 MHzprocessorer och totalt femhundratolv kilobyte arbetsminne. På de keramiska minnena fanns alla de avancerade beräkningsprogrammen som man körde på transistorräknaren samt alla hundratals megabyte av resultat. De lastade dem i två lastbilar som stod parkerade utanför, medan den lokala polisen bar ut den döde professor Hamilton. 11

Neumann gick bort till ett av sina befäl. ”Jag vill helst ha White levande, men det är inte nödvändigt. Jag har uttryckliga order från högsta ort på att han ska stoppas idag.” ”Fyra enheter är redan på väg mot King’s College. Ett gripande är nära förestående.” Neumann spände blicken i befälet. ”Jag håller dig personligt ansvarig för att detta lyckas.” Befälet gjorde en honnör och rusade iväg.

Kapitel 2 London 3 januari 1967

Taxibilen tvärbromsade och chauffören hängde sig på tutan när Robert Jones cyklade ut framför honom mot rött ljus. Robert gjorde sedan en mycket tvär sväng och tappade nästan balansen på grund av den höga farten. Nu var det inte långt kvar till King’s College. Robert var inne på sitt tredje år som doktorand i matematisk fysik. Han hade professor Cornwall som biträdande handledare för att få hjälp med en del matematiska modeller. Efter att ha svängt in på Drury Lane ställde han sig upp på cykeln för att få upp farten igen. Svetten rann och det började bli svårt att andas. När han körde upp över den höga trottoarkanten in på universitetsområdet, tappade han sin portfölj som var på pakethållaren. Han brydde sig inte om portföljen, utan fortsatte i full fart över gården mot ingången till F-huset där han slängde cykeln ifrån sig och rusade in. Han sprang allt han kunde uppför de stora stentrapporna. När han äntligen var framme på tredje våningen kände han hur det brann i lungorna. Han kunde inte få luft och stapplade fram i korridoren. Behövde stanna några sekunder för att samla sig. Han gick sedan så fort han kunde fram till matematikinstitutionens expedition. Den luttrade sekreteraren tittade på honom med trötta ögon. ”Är professor Cornwall inne?” sa han samtidigt som han kämpade för att sluta flåsa. 13

”Du kanske ska lugna ner dig lite först. Så bråttom kan det inte vara”, svarade sekreteraren och återgick till att skriva på skrivmaskinen. Robert tog några djupa andetag och rätade på sig. ”Jag måste träffa professor Cornwall. Det är viktigt.” ”Professorn är inte inne. Vad gäller det?” ”Jag har ett extremt viktigt meddelande till honom. Det är oerhört bråttom.” ”Professorn har en extern gäst och får inte störas.” ”Var är han? Var har han mötet? Snälla, det är bråttom.” Sekreteraren gav honom en irriterad blick och sa långsamt: ”Låt mig titta efter. Ett ögonblick.” Hon bläddrade i en stor kalenderbok som låg uppslagen på skrivbordet. ”Han är i M-huset, rum 314. Det är i huset tvärs över gården.” ”Tack. Jag vet var det är.” ”Kom ihåg att han hatar att bli störd när han har externa gäster. Jag skulle rekommendera att du väntar utanför rummet tills han kommer ut. Han har bokat lunch i fakultetsklubben klockan tolv och trettio, så hans möte borde vara slut då.” ”Tack så otroligt mycket”, sa Robert och rusade iväg. Han hade återfått andan tillräckligt mycket för att kunna springa nedför trapporna och över gården till hus M. På tredje våningen hittade han rum 314. Bredvid dörren lyste en röd lampa som betydde att rummet var upptaget. Robert pustade ut och gick bort och satte sig på fönsterbänken till det stora fönstret som vette ut mot The Strand. När han hämtat andan vände han sig om och tittade ut på gatan. Allt såg ut som vanligt. Inga polisbilar eller SS-bilar. Han hade hunnit i tid. Robert tog fram ett papper ur innerfickan och skrev ner ett kort meddelande. Han vek papperet dubbelt och skrev med stora bokstäver: VIKTIGT! Det vikta papperet fäste han i skylten med rumsnumret som satt bredvid dörren. Detta var ett vanligt sätt att lämna meddelanden. Det skulle ingen kunna missa. Han hade gjort sitt bästa. Mer kunde man inte begära. 14

Obersturmführer Gregory Wilkins var först på plats utanför King’s College. Han klev ur bilen på The Strand och tog fram sin radio. ”Grupp Y15 på plats. Vi sätter upp bevakning på alla sidor och inne på gården. Väntar på exakt information om var objektet och hans assistent är.” ”Utmärkt, lämna rapport var femte minut. Kom ihåg att objektet måste fångas, levande eller död”, svarade en röst på radion. De andra bilarna började anlända och soldaterna samlades kring honom. ”Enhet ett tar gården, enhet två blir kvar här, enhet fyra tar The Strand och Surrey Street. Enhet tre följer med mig. Uppfattat?” ”Uppfattat!” sa soldaterna unisont och spred ut sig. Wilkins tittade upp mot de stora imponerande husen. Det måste finnas hundratals rum där White kunde vara. Att fånga White skulle bli precis det som han behövde för att få fart på sin karriär. I början, efter att Tyskland vunnit andra världskriget 1947 och Storbritannien hade ockuperats, hade det varit lätt att avancera som engelsk SS-soldat, eftersom de var så få. Nu för tiden var det ett attraktivt yrkesval och konkurrensen var tuff. Den nya generationen engelsmän, som inte hade upplevt kriget, hade inte samma problem med nazister utan ville bara ha ett bra jobb. Det var mest de gamla som gnällde över tyskar och nazister. De hade aldrig kunnat acceptera att det inte fanns ett Storbritannien längre, utan att de nu levde i ett Stor-Tyskland kallat Germania. Hans far hade aldrig kunnat förlika sig med sonens yrkesval. Själv hade han tidigt bestämt sig och aldrig ångrat sitt val. Som SS-soldat tillhörde man eliten. En ung man närmade sig med raska steg. Wilkins vände sig om och mätte honom med blicken. Den unge mannen gick direkt fram till Wilkins och sa: ”Mitt namn är Robert Jones, före detta Gefolgschaftsführer i Hitlerjugend, nu doktorand här. Mannen ni söker är i byggnad M på tredje våningen. Han sitter i rum 314. Jag har satt en vit papperslapp vid dörren, för att göra det enklare att hitta. Jag kan visa vägen om ni vill.” Han slog ihop hälarna och sträckte upp sin högra hand upp i luften. ”Heil Hitler!” 15

Wilkins nickade belåtet mot Robert och tog sedan fram sin radio. ”Alla enheter! Objektet är i hus M på tredje våningen i rum 314. Vitt papper vid dörren. Enhet ett och fyra stannar kvar och fortsätter att bevaka gården och gatan. Övriga enheter beger sig till rum 314.” Han gjorde tecken till sina män och de sprang genast iväg. Robert försökte hänga med för att se till att de sprang rätt. ”Grupp Y15 har identifierat objektets plats. Vi fick hjälp av en före detta Hitlerjugend-officer, som nu är doktorand här”, rapporterade Wilkins på radion. ”Utmärkt!” svarade rösten i radion. Soldaterna hade samlats utanför rum 314 och väntade på Wilkins som nu närmade sig i korridoren. ”Ingen har lämnat rummet och enligt doktoranden här finns inga andra utgångar”, meddelade en av soldaterna. Soldaterna räknade till tre, slet upp dörren och rusade in. Wilkins följde efter. Rummet var tomt. Wilkins sparkade omkull en av stolarna och stirrade ilsket på Robert. ”Vad menas med detta? Du sa att de var här. Är du en förrädare som skyddar dessa brottslingar?” Robert fick inte fram något ljud. Han bara stirrade på Wilkins. Wilkins gick fram till Robert med draget vapen och placerade mynningen mot undersidan av hans haka. ”Säg nu hur det är. Var är White?” ”Sekreteraren måste ha lurat mig. Hon sa att han var där. De måste ha blivit förvarnade. Jag är trogen Führern, jag lovar. Heil Hitler!” ”Enhet ett anropar Obersturmführern på radion”, avbröt en av soldaterna. Wilkins tog upp sin radio. ”Wilkins här. Vad är det?” ”Vi har observerat två män som sprang ut från hus M och tvärs över gården. Enhet ett har sprungit efter dem. De kommer nog ut på Surrey Street där enhet fyra är”, sa rösten i radion. 16

Wilkins började springa längs korridoren mot trapphuset. ”Enhet två följer mig och enhet tre beger sig till Surrey Street för att bistå enhet fyra.” När Wilkins kom ut på Surrey Street mötte han en soldat ur enhet fyra. ”De två männen hoppade in i en taxi innan vi hann stoppa dem. Vi har två bilar som förföljer taxin. Även den lokala polisen deltar i jakten. De verkar vara på väg söderut. De har just passerat Waterloo Bridge.” På Wilton Road, precis utanför Victoria Station, fick polisen stopp på taxibilen. Den förskräckte taxichauffören klev ur bilen och la sig på marken med utsträckta händer. Polisen hade omringat bilen och öppnade båda bakdörrarna samtidigt. ”Kom ut med händerna i luften”, skrek en av poliserna. ”Vad är det frågan om? Mitt namn är dr Woodworth och Trevor här är vaktmästare på King’s College. Han ska hjälpa mig att hämta ett tungt paket på Victoria Station. Varför denna uppståndelse?” ”Har ni era papper?” ”Javisst”, sa Woodworth och lämnade över sin legitimation. Trevor gjorde likadant. På King’s Cross Station satt dr Nicholas White och tittade ut genom ett tågfönster. Han kände hur det ryckte till och tåget började röra sig. Nu var han äntligen på väg. Han hade lyckats komma undan. Han tog fram ett tjockt kuvert och stoppade det i ett annat kraftigt kuvert. På kuvertet skrev han adressen till Salong Yasmine i Damaskus och stoppade tillbaka det i sin väska. Han lutade sig tillbaka och stängde ögonen. Spänningen släppte långsamt och tröttheten tog över. När han vaknade nästan tre timmar senare var det redan mörkt. Han skulle vara framme i Edinburgh om mindre än en timme. Han köpte en smörgås och en kopp kaffe i restaurangvagnen. Det var inte förrän han började äta som han insåg hur hungrig han var. 17

Spänningen hade fått honom att glömma att han inte hade ätit något sedan frukost. När han klev av tåget i Edinburgh la han kuvertet på en brevlåda på järnvägsstationen. Allvaret högg honom igen. Nu fanns det ingen återvändo. Ingen annan utväg. Han tog ett djupt andetag, klev ut på gatan och vinkade till sig en taxi. Han instruerade taxichauffören att köra honom till Dock Street. Den sista biten ner till hamnen planerade han att gå till fots, för att inte chauffören skulle veta exakt vart han var på väg. Efter en halvtimmes promenad var han vid kajen där North Star var förtöjd. Klockan var nu över midnatt. Han drog upp kragen mot den råa vinden och rättade till halsduken runt halsen. Inte en människa syntes till när han gick längs kajen fram till fartyget. Det lyste i några fönster, men ingen syntes på däck. Han tog fram en ficklampa och signalerade mot bryggan. Efter några minuter fälldes landgången ner och han klev ombord. Han tittade ner längs kajen en extra gång för att försäkra sig om att ingen hade sett honom gå ombord. ”Nu har det hänt, det vi har fruktat och väntat på”, sa White till kaptenen när han kom upp på däck. Kaptenen hälsade med en nickning. ”Kommer inte Woodworth?” ”Tyvärr. Vi var tvungna att offra honom. När kan vi ge oss av?” ”På måndag kastar vi loss mot Trondheim. Du kan gömma dig ombord så länge. Jag har låtit förbereda en hytt åt dig. Där finns även extra kläder som du kan behöva för att smälta in. Inte många sjömän i tweedkostym, inte. Följ med här så ska jag visa dig hytten.” White skrattade till och följde efter kaptenen. ”Är det säkert att vänta här så länge?” sa White när de kom fram till hytten. ”Du kan vara lugn. Mina gubbar håller tyst. Polisen kommer aldrig att hitta dig här.” ”Hur blir det sedan i Trondheim?” ”Från Trondheim går det ett godståg till Moskva en gång i veckan. 18

Jag har ordnat så att de har plats åt dig. Allt är redan betalt och klart sedan länge. Du behöver bara dyka upp.” White satt länge och tittade ut på det stilla svarta vattnet genom den lilla runda ventilen i hytten. Om några dagar skulle han lämna sitt hemland, förmodligen för evigt. Han skulle nog aldrig få återse sin familj och sitt älskade Fortrose. Hans syster Sheena väntade sitt första barn. En systerson eller systerdotter som han kanske aldrig skulle få träffa. Han hade inte ens haft möjlighet att ta farväl. Han hade förberett allting mycket väl, men ändå var det så mycket som inte hade gått att förbereda. Ingen kunde veta vad som väntade på hans långa resa. Han visste inte ens om han skulle lyckas ta sig fram till sitt mål. Hans framtid kändes precis som natten där utanför – mörk, kall och skrämmande.

Året är 1967 och Nazityskland styr Europa. Två forskare försöker ändra historien med petahertzteknologin. Allt går fel och kunskapen hamnar i fel händer.

OREST LASTOW föddes 1964 i dåvarande

FÖRFATTARFOTO: Annika Persson OMSLAG: Pica Pica design

9 789189 199019 >