9789189191839 by Smakprov Media AB

Klockan 21.16 RÖDTUNGA ÖPPNADE KÄFTEN och kastade sig framåt i ett moln av löv. Hon smällde ihop käkarna så att saliven stänkte, men missade Långtand med en hårsmån. Tovig, grånad päls fastnade mellan hennes sylvassa tänder. Hon hässjade frenetiskt och nosen fylldes av Långtands sura doft. Varghimmel! Den gamle vargen var snabbare än vad hans ålder borde tillåta. Hon ödslade ingen tid på att förbanna sin miss. Doften avslöjade att Långtand redan cirkulerat runt henne och närmade sig bakifrån i en motattack. Hon tog ett språng framåt till vänster. Flocken ryggade undan för att göra plats åt de stridande. Rödtunga vände runt i sin manöver och vred på huvudet. Långtand hade avbrutit attacken och stannat upp ett par meter bort, ståendes på alla fyra. Hans päls var fuktig av regn och rödstripig av blod och hans enda öga glimmade gult i mörkret likt en ensam gatlykta. Rödtunga gjorde en cirkelrörelse, inte för att komma in bakom Långtand, det var han för erfaren för att gå på, utan för att inte bli stillastående. Hon skällde till, uppmanade honom att ge upp. Hon behövde mer tid. Långtand var starkare än henne, men i uthållighet hade hon övertaget. Han fräste och högg med käften mot henne. Den övervuxna hörntanden skar genom luften likt ett svärd.

Flocken ylade i bakgrunden, fyllde natten med uppmuntrande skall som jagade bort varje fågel och vilt på flera kilometers avstånd. Hon kastade en snabb blick över sina flockmedlemmar. Mörka löv- och barrträd tornade upp sig bakom dem i sina försök att nå himlen, och såg ner på vargarna likt en extra ring av åskådare. De befann sig i samma glänta där hon utkämpat en liknande strid för inte alltför länge sedan. Den gången hade snön legat mjuk över marken och färgats röd av blod, och hon hade haft längre tid på sig att ta fram en vettig strategi. Nu var hon tvungen att medge att hon var något oförberedd. Hon ville undvika närkamp så länge det gick och höll sig därmed i rörelse. Hon stannade upp, vände och tog ett par steg i motsatt riktning. Ett rörligt mål var alltid … Långtand kastade sig framåt i ett språng som hon inte sett honom göra de senaste tio åren. Han flög över marken i en absurt graciös rörelse, nästan som en balettdansös, och borrade in klorna i hennes sida. Hon bet ihop käkarna, tvingade sig att förtränga smärtan och chocken över att bli tagen på sängen, och kastade sig ner på marken i en rul�lande rörelse. Långtand överrumplades i sin tur av hennes manöver och följde med i fallet. Han tumlade över henne och tappade initiativet. Kanske var han inte lika alert längre? Rödtunga ignorerade smärtan i ryggsidan. Slicka såren kunde hon göra senare. Hon kämpade med tassarna och kom upp bakom sin motståndare. Långtand försökte återfå balansen, men slant till på en blöt gren och förlorade fästet. Rödtunga utnyttjade det tillfälliga övertaget, tog sats

med bakbenen och exploderade i en framåtrörelse som slutade med att hon körde klorna i låret på honom. Hans smärtsamma ylande studsade mellan de gamla trädstammarna likt ekot efter en handboll som träffade målramen. Långtand dunsade ner på marken, hässjade kraftigt, stank av irritation och beslutsamhet. Ögat letade febrilt efter en öppning. Rödtunga kom upp ovanpå sin motståndare och använde frambenen för att pressa ner honom i den mjuka myllan. Barr, löv och mossklädda grenar yrde omkring dem. Hon fällde ut klorna från framtassarna, tillräckligt långt för att tillfoga smärta utan att penetrera huden. Han fräste, spottade och högg med käften mot henne. Rödtunga kunde för en sekund knappt tro på vad hon såg. Hans desperata försök att nå henne blottade hans hals som om han var en oerfaren vargvalp. Hon tackade Gammelvargen för öppningen, snärtade fram huvudet och slöt käften kring strupen. Under tassarna kände hon hur varenda muskel i Långtands kropp spändes till bristningsgränsen, likt strängarna på en för hårt stämd gitarr. Och bara så där var striden över. Rödtunga hässjade tungt med tungan hängandes ut mellan käkarna och hennes saliv rann ut över Långtands hals. Vid Gammelvargen, hon hade verkligen segrat! Hon observerade sin motståndare utan att släppa greppet om halsen. Tänderna pressade mot huden tillräckligt mycket för att den skulle bukta inåt, utan att penetreras. Han gjorde inget motstånd, han visste att han hade förlorat, men stirrade ursinnigt på henne med sitt enda öga, som om hans blick kunde döda henne. Långtand sa ingenting för att förvarna henne om att han skulle genomgå förvandlingen, men han visste naturligt-

vis om att hennes nos fångade upp de specifika dofterna som han utsöndrade och som av någon anledning svagt påminde om vitlök. Den sekunden var tillräcklig för att hon skulle hinna släppa greppet om strupen och backa undan från honom. Han testade henne. Hade hon behållit greppet om Långtands hals hade hon gått härifrån med färre flockmedlemmar än vad hon kom hit med, men betydligt färre problem. Han rörde sig inte ur fläcken under de sekunder det tog för honom att fullborda den lykantropiska förvandlingen, processen under vilken hans varghamn återtog mänsklig gestalt. Pälsen var det första som drogs tillbaka in i hårsäckarna. Musklerna arbetade under den expanderande huden. Lederna knakade. Svansen försvann i samma takt som penisen växte ut. Rödtunga backade undan, nästan hela vägen till flocken, medan Långtands förvandling fullbordades. Den grå vargen som legat besegrad på marken reste sig som en medelålders man, slank och senig under den ärrade huden. På ryggsidorna och armarna hade de slingrande tatueringarna fått sällskap av strilande blod från de sår som Rödtunga tillfogat honom. En ring av kort, grått hår omgav en slät skalle. Den tomma ögonsockeln med det intorkade, rosa köttet gapade smaklöst ut i det svaga månskenet. Spetsen på den onormalt långa hörntanden i överkäken tittade fram mellan de sammanbitna läpparna. Ju äldre de blev, desto mer kom ansiktsdragen i varg- och människohamn att likna varandra. Och det gick inte att ta miste på ilskan i Morris Bensons vargliknande ansikte. ”Du vinner”, väste han mellan sammanpressade läppar. Det var inte riktigt de ord som Lagen föreskrev, men

innebörden var densamma. Alla sjutton närvarande flockmedlemmar brast ut i ett unisont ylande. Rödtunga ville inget hellre än att stämma in i jublet, men lade band på sig. Hon hade segrat i sin blott andra duell, tillika den första som flockledare. Två dueller, två segrar. Den första hade varit helt nödvändig för flockens överlevnad och tagit henne till den position hon nu hade. Dagens seger hade cementerat den positionen. Det skulle dröja länge innan någon i flocken vågade sig på en ny utmaning efter Långtands misslyckande. En efter en började flockmedlemmarna förvandla sig, och för en kort stund luktade det som om de befann sig i ett kök där man massproducerade pressad vitlök. Flocken fortsatte med sitt ylande även i människohamn, trots att det lät lika mjäkigt som när en hundvalp försökte ta ton. Rödtunga släppte på sina spärrar, öppnade käften och stämde in i kören. Hon kunde knappt bärga sig inför sin egen förvandling, men hon var tvungen att vänta till sist. Förloraren först, därefter flocken och slutligen segraren. Men ett litet ylande på vägen kunde inte skada. Till slut var det bara Rödtunga som stod kvar på alla fyra i varghamn. Sjutton och ett halvt par mänskliga ögon synade henne förväntansfullt, och några meter längre upp skymtade trädkronorna, som om flocken fått sällskap av en grupp mörka jättar från valfri sagobok. Hon slöt ögonen, gick in i sig själv och inledde sin egen lykantropiska förvandling. Känslan gick inte att beskriva med ord. Hon kände hur musklerna sträcktes ut och expanderade, hennes kropps densitet minskade i takt med att volymen ökade, skelettet placerades om. All logik sa

att det borde göra ont, men i själva verket kändes det inte mer än en kittling i armhålan. Ansiktet ändrade form, nosen kom närmare ögonen och synen försämrades gradvis. Lukten var det enda sinne som var förstärkt även i mänsklig form. När processen var över reste Anna-Maria Rakell sig upp och ställde sig på bakbenen, på benen ändrade hon sig, och sträckte ut sin nakna människokropp, nästan lika sårig och blodig som Långtands. Hon tog några djupa andetag när adrenalinet lämnade henne och spände musklerna när den mänskliga kroppens matthet kom ifatt henne och svettporerna öppnades. Trots varghamnens mindre storlek var smärttröskeln högre och uthålligheten längre än människohamnens, och trots att hon nu var större och hade längre räckvidd kunde hon inte låta bli att känna sig instängd i kroppen, som om det bara var musklerna och inte huden över dem som hade expanderat. Ovanpå allt kurrade den tomma magen. Anna-Maria följde Morris enögda blick när den gick runt bland de andra flockmedlemmarna. Där var hamnarbetaren Ivan Malik, kollega men inte nära vän till Morris, tjugofemåriga Katarina Fager, prostituerad, tonåringen Benny Blom, pensionerade sömmerskan Lillie Hyytiä som förlorat ena bröstet till cancern, och så vidare. Tjugotre flockmedlemmar allt som allt, men bara nitton närvarande inklusive Anna-Maria själv. Fyra medlemmar saknades av naturliga skäl, såsom Belinda, Ivans nyfödda valp, och Belindas mamma Sandra så klart. Alltför få återstod av den flock hon fötts in i, men oavsett om de var förhållandevis få som delade faktiska blodsband så var det här

hennes flock. Hennes bröder och systrar. Hennes familj. Hon blev alldeles varm inombords när hon såg dem. Katarina såg på Morris med ett skadeglatt leende på läpparna. Hennes mänskliga drag påminde om de hon hade i varghamn trots att hon fortfarande var ung, och de vackra, fasta brösten rörde sig under den hävande bröstkorgen likt ett par bojar på sjöns vågor. Sakta vände hon sig mot Anna-Maria och deras blickar möttes. Läpparna antog ett lyckligt leende, som Anna-Maria fick tvinga sig att inte besvara. Ett dovt morrande steg från Morris strupe, vilket fångade både hennes och Katarinas uppmärksamhet. Han hade noterat deras blickutbyte. Den gamle varulven såg på Anna-Maria, och överläppen kröktes i en mordisk grimas. ”Det här är inte rätt”, sa han. Orden efterföljdes av en spottloska, men den var i alla fall inte riktad mot någon specifik. Anna-Maria kunde inte avgöra om Morris syftade på hennes och Katarinas relation, eller utgången av duellen. ”En hynda ...” ”Alfahona!” utropade Katarina. Morris snärtade iväg en iskall blick mot henne, fylld med avsmak. ”Långtand”, sa Anna-Maria med sammanbitna käkar. ”Du vet ...” ”Jag vet mycket väl vad Lagen säger. När du föddes var jag redan en fullvuxen varulv.” Sorlet dog ut lika fort som när man stänger av teven. Dofterna och de snabba andetagen avslöjade hur spänningen i flocken gradvis steg och genom ögon som sakta vande sig

vid mörkret såg hon detsamma i Morris kroppshållning. Den värme hon känt inombords för några sekunder sedan ersattes plågsamt sakta av en kall, obehaglig känsla. Morris var tjugo år äldre än henne, och hade stigit till position som högra hand ett år innan hon föddes. I trettiosju år hade han varit en del av flockens ledarskap. Inte konstigt att han var besviken. Den gravlika stämningen dog ut när någon, Anna-Maria hann inte uppfatta vem, utropade ett försiktigt ”Böj!”. Sekunderna gick. ”Böj!” ropade någon annan, mer bestämt den här gången. Det pulserade i Morris blodådror. Ögat stirrade fortfarande på henne, men musklerna kring den tomma sockeln började slappna av. Men det var inte tillräckligt för att Anna-Maria själv skulle våga släppa på spänningen. Hon rös inombords. Morris satte ner en naken fot i den mjuka myllan och tog ett första steg mot henne. Nackhåren reste sig. Anna-Maria knöt näven. Några av flockmedlemmarna utropade nya ”Böj !“ men det fick inget större gensvar. De yngre männens penisar vajade som flaggstänger i vinden. Erektionen hade inget med faktisk sexualdrift att göra, men var en vanlig syn bland männen efter en duell när stämningen och upphetsningen i flocken nådde sin kulmen. Morris penis sviktade däremot mot marken likt en oplockad gren på ett äppelträd när han fortsatte i hennes riktning. En kraftig vind fick trädkronorna ovanför dem att vaja till, som om de faktiskt var levande väsen och ville stämma in i hanarnas upphetsning. Långtand stannade upp en halv-

meter framför henne. Hans unket varma andedräkt spreds över hennes ansikte. Morris sänkte blicken och sjönk ner mot marken. Det ena knäet satte han i den fuktiga marken och med armarna stödde han sig på det andra benet. Anna-Maria vågade fortfarande inte slappna av fullt ut. Processen var inte över och allt kunde fortfarande hända. Om Morris gjorde ett nytt utfall skulle han bryta mot den Lag som han värderade över allt annat, men med tanke på situationens natur kunde hon inte vara säker på honom, speciellt inte efter att han under de senaste minuterna tummat på vad traditionen sa. Hon såg ner mot Morris och hur hon än försökte låta bli kunde hon inte undvika att dra på mungipan. Om den gamle varulven lutade sig fram ett par decimeter hade han kunnat vila näsan i hennes mörka könshår. Hon skärpte till sig. Det här var inte rätt tillfälle att vara oseriös. Hon hade utkämpat sin första stora prövning som flockledare, som alfahona, och gått segrande ur striden, men nu hade hon ett beslut att fatta. Hon undvek att titta på de andra medlemmarna, orolig över vad hon skulle se i deras ögon. Istället synade hon den gamle mannens blanka hjässa. Utfrysning eller benådning? Hon kunde se fördelar med båda alternativen. Ända sedan hon utmanat och besegrat Grårygg hade Morris Långtand ständigt gått emot henne. Långtand hade inte bara varit Gråryggs högra hand, de var även födda i samma kull. Efter segern i hennes första duell hade hon bara haft ett alternativ: att utfrysa Grårygg eftersom man inte benådade en besegrad flockledare. Grårygg hade tagit samma beslut som alla besegrade flockledare före honom: att

lämna Logtown City för att kämpa mot de drömlösa i norr. Han hade gjort det med värdighet och utan att knorra och hade inte setts till sedan dess. Som en besegrad flockledares högra hand hade Långtand reducerats till en flockmedlem i mängden, och den rollen passade honom inte. Hon kunde fortfarande inte riktigt begripa varför Långtand inte slagit följe med Grårygg. Om hon frös ut Långtand skulle hon sopa bort majoriteten av flockens interna problem i ett nafs. Han var den enda som öppet visade sitt missnöje mot henne. Hon var övertygad om att det fanns fler, men dem skulle det gå att resonera med utan att det behövde gå så långt som till en ny duell, speciellt efter dagens seger. Och hon var lika övertygad om att Långtand inte skulle ställa till problem om han blev utfryst, utan vända blicken mot norr och följa i sin brors fotspår. Men om hon gjorde det skulle flocken förlora sin mest erfarna krigare. Långtand var en legend, inte bara inom den egna flocken utan även bland de andra flockarna. Säga vad man ville om hans åsikter och hans personlighet, men var det något han var så var det ärlig och lojal mot flocken. Kanske var det därför som han inte följt med Grårygg mot en säker grav i norr. ”Morris Långtand”, sa hon och lade en hand på hans huvud. Hon tog ett djupt andetag. Beslutet var egentligen väldigt lätt att ta, när allt kom omkring. ”Jag ...” Hon tog ett nytt andetag. ”Jag benådar dig.” Luften i gläntan blev med ens mycket kall, och vinden som fått träden att röra på sig verkade dö ut som om hon uttalat en magisk trollformel. Det var dödstyst. Om de inte hade befunnit sig i skogen hade de kunnat höra en synål

falla mot marken. I samma sekund som hon kände hur Morris stelnade till bröts tystnaden av en malplacerad melodislinga. Hon bet sig i tungan och svalde alla svordomar hon hade i sitt ordförråd. Det var hennes egen mobiltelefon som börjat ringa i bakgrunden. Inte den privata utan jobbtelefonen. Hon samlade sig och avlägsnade sakta handen från Morris huvud. Den ärrade varulven vände lika sakta upp sitt huvud mot henne. Sedan reste han på sig. Mobiltelefonen fortsatte att ringa. Förutom Anna-Maria verkade ingen i flocken bry sig om det, åtminstone visade de det inte utåt. Hur kunde hon ha glömt bort att stänga av telefonen? Morris sträckte på sin gamla kropp. Han var kort, bara någon centimeter längre än henne, och de kunde se varandra i ögonen. Eller han kunde se i hennes ögon, och hon i hans öga. Anna-Maria läste av sin motståndare. Hon väntade sig inte att få se tacksamhet, och gjorde det inte heller. Ilskan hade inte försvunnit, men den hade fått sällskap av en smula förvåning. Konstigt vore väl annars. Frågan var om ilskan berodde på bitterhet över förlusten eller förödmjukelse över att inte förvisas från flocken. Men det ena behövde inte utesluta det andra. Mobilen fortsatte att ringa. Signalen var svag, men i hennes öron var det som om Daniel Bomb drog av ett hårdrocksriff inne i hennes hörselgångar. Anna-Maria skruvade på sig. Den kyliga luften fick hårstråna på hennes nakna hud att ställa sig upp. Hon gav Morris en nick. Det fanns ingenting hånfullt i gesten, var det någon i flocken hon respekterade så var det just Långtand. Efter en stunds tvekan återgäldade han den. Hon andades ut. Det var verkligen över.

Anna-Maria vände på hälarna och stegade bort från Morris Långtand. Katarina log mot henne, och Anna-Maria tillät sig den här gången att besvara leendet. Hon ville egentligen be Katarina följa med hem, men det skulle inte gå för sig. Inte för att Katarina skulle jobba, utan för att traditionen sa att det endast var segraren som skulle lämna flocken efter en duell där förloraren benådats. Katarinas leende blev bredare ju närmare Anna-Maria kom, men till slut vände Katarina blicken mot Morris och gjorde resten av flocken sällskap. Anna-Maria stannade till vid utkanten av gläntan, i närheten av ett par gamla, sneda björkar, och vred på huvudet. Hon hajade till när hon upptäckte att hon fått sällskap av Benny, som drog en hand genom sin toviga, blonda kalufs. ”Vad är det, Benny?” frågade hon försiktigt. Där borta hade ringen av flockmedlemmar krympt och samlats kring Morris Långtand likt myror kring en äppelskrutt på marken. Den enögde varulven skruvade på sig där han stod i mitten och mottog flockens försiktiga gillande. Hon hade svårt att tro på att hon verkligen såg det hon såg, men flera av medlemmarna verkade uppriktigt glada för Morris skull. Anna-Maria hoppades att hon gjort rätt som benådat honom. Frågan var om hon skulle gå ytterligare ett steg och utnämna honom till sin nya högra hand? Hon hade ännu inte utsett någon ny sedan Bogdan hängde sig i takkronan i sitt vardagsrum för två månader sedan. Vid Gammelvargen! Hade Bogdan bara kunnat svälja stoltheten och berättat om sina problem hade de kunnat hjälpa honom ... Och allvarligt talat, vem i flocken var mest lämpad som högra

hand? Ivan kanske? Han var kompetent. Katarina skulle vara drömvalet om hon skulle gå på känslor, men det var ett problematiskt val. Katarina Blodtofs var för ung och oerfaren, Anna-Maria hade en relation med henne vilket innebar en jävsituation, plus att Katarina var född i en annan flock och hade adopterats in i deras. Hur som helst var det inte en fråga som Anna-Maria behövde besvara just nu. Ett halvår utan en högra hand var vad Lagen föreskrev, sen skulle flocken själva utse en åt henne. Benny hade vänt blicken upp mot månen, och Anna-Maria vred på huvudet och kisade upp mot himlakroppen, som om hon kunde syna varje kvadratmeter av ytan. ”Tror du att kolonin fortfarande finns kvar där uppe?” sa Benny Blom. ”Tror du att de fortfarande lever?” Anna-Maria fnös till. ”Lever?” sa hon. ”Vad är det för en fråga?” Det var väl trettio, fyrtio år sedan man tappade kontakt med Internationella Rymdstationen uppe på månen. Såvitt hon visste var det inget land som längre hade fungerande teknik för rymdresor. ”Hade ni ...” Bennys ord dog ut och han såg på henne med mörka, ihåliga ögon utan att fokusera. Han var en av de som hade haft det svårast under Gråryggs hårda styre, vilket i grund och botten berodde på Bennys drogproblem. Med den taniga kroppen och de framträdande revbenen såg han inte ut att ha lång tid kvar i livet. Hans varghamn påminde om de hemlösa strykarhundar som bodde ute i de folktomma förorterna, och den var en nästan sorgligare syn än hans människohamn. Han utsöndrade en svag doft av tacksam-

het, blandat med en gnutta lättnad. Antagligen för att hon segrat i duellen. ”Hade jag vad?” Hon kom på sig själv med att låta brysk, men personen som ringde henne på jobbtelefonen gav sig inte. Signalerna skrek ilsket, som om en ihärdig gatumusikant börjat spela när kungen höll sitt årliga tal på midsommarafton. ”Jag, nej ...” Bennys ögon flackade. ”En annan gång ... kanske.” Anna-Maria nickade bara och skyndade iväg mellan träden. Hade hon inte haft tid att ta tag i Bennys problem under sina fyra månader som alfahona kunde hon lika gärna vänta ett par dagar till. Hon borde kanske ha bett om ursäkt till Benny om han uppfattat det som att hon avvisat honom, men det var för sent nu. Ett tjugotal meter bortanför gläntan, i skydd av vildvuxna hallonbuskar, låg nitton prydligt staplade klädhögar, täckta med plastöverdrag. Anna-Marias båda mobiler, den privata och jobbtelefonen, låg på toppen av högen, direkt under regnskyddet. Displayen på jobbtelefonen lyste blått genom den transparenta plasten och vibrerade i takt med ringsignalen. Hon slet undan regnskyddet och svarade utan att först kolla vem som ringde. ”Kommissarie Rakell.” ”Blom här”, sa en släpig basröst i andra änden, märkbart stressad. ”Vad sysslar du med, vännen? Varför tog det sån tid?” Anna-Maria bet sig i läppen och sneglade bort mot flocken. Benny hade gått närmare de andra, men han stod fortfarande vid sidan av, som det där barnet i skolan som alltid

blev vald sist på handbollen, och var utom hörhåll från henne. Hans bleka skinkor var ihåliga, och höfterna var inte nämnvärt bredare än låren. Trots att han var en av de yngsta männen i flocken kunde han inte uppbåda tillräckligt med energi för att få en större erektion än åldermannen Morris. Hon suckade lätt. Hon hade diskuterat saken med Benny flera gånger om, och det var ställt utom rimligt tvivel att polismästare Kenny Blom var lyckligt ovetandes om sin knarkande adoptivsons rätta natur. Sen hon kom in på polisen hade hon varit extremt noga med att ens antyda för chefen att hon kände Benny. ”Jag är ute på en joggingtur”, sa hon. Hon var fortfarande andfådd efter duellen och det djupa andetag hon tog behövde inte fejkas. Hon koncentrerade sig. Om polismästaren ringde i egen hög person när man inte var i tjänst så var det viktigt. ”Vi har tagit Advokat Hjärtlös”, sa Kenny Blom. Blodet lämnade ådrorna. Hade hon inte gjort sina behov innan hon åkt hemifrån var hon övertygad om att hon skulle ha gjort i byxan, om hon nu haft några byxor på sig. Duellens matthet gjorde sig åter påmind och hon blev med ens väldigt medveten om hur fuktig luften var. ”Rakell, min vän? Är du kvar?” ”Ja, ja, chefen. Jag är kvar.” Hon samlade sig. ”Hur?” Hon nästan viskade. ”Hur gjorde ni det?” ”Vi tar det när du kommer in till stationen. Jag behöver dig här. Omgående.” Anna-Maria såg upp mot månen som kikade fram mellan trädkronorna. Klockan var omkring fem över halv tio, tjugo i elva.

”Jag är som sagt ute och joggar, chefen. Det tar en stund att komma in. Finns det ingen annan? River? Bernardsen?” ”Vi har ett litet problem här”, sa han. ”Spritbutiken nere på Sjunde gatan rånades för bara en liten stund sedan. Halva kåren jagar efter gärningsmannen i detta nu. Stationen är så gott som tom. Bernardsen deltar i jakten och River ligger hemma med feber. Jag måste ha in dig nu, min vän. Det är en order, kommissarie Rakell.” Anna-Maria nickade för sig själv. Hon hade förstått vart det här skulle leda och redan börjat klä på sig, strumpor och trosor var redan på plats. Om det var något som var värt att avbryta semestern för så var det för det här. ”Jag kommer så fort jag kan. Ska bara svänga förbi hemma och ta en dusch. Säg en timme.” ”Du får trettio minuter, min vän.” ”Jag ...” ”Bra, och du? Jag behöver knappast påminna dig om att det här inte får komma ut?” ”Självklart inte, chefen.” Trettio minuter? Hon skulle inte hinna hem för att vare sig duscha eller byta om. ”Strålande, min vän. Flera kollegor känner så klart redan till det, men det vore högst önskvärt om advokatens vänner kunde leva i ovisshet ett tag framöver. Vi ses.” Hon hoppade på ett ben samtidigt som hon lirkade ner det andra i ett byxben. Advokat Hjärtlös. Smeknamnet gav henne rysningar. Sasha Clinton, Gudfaderns advokat i egen hög person. Hon knöt snöret i byxorna. Joggingskorna fick hon på sig i farten. Hon trängde sig igenom hallonbuskaget, skyndade mellan

träden, tog sig uppför diket till den halvt igenvuxna skogsvägen och kom fram till sin bil, en mintgrön Noa, Nordstan Auto. Hon fumlade med bilnyckeln. Ett blipp på knappen och dörren gled upp. Anna-Maria böjde sig in och gled ner i förarsätet. Sekunden senare formades sätet automatiskt kring hennes kropp och låste fast henne på ett varligt, omtänksamt vis. Hon knappade in den fyrsiffriga koden på panelen till höger om ratten, vilket fick bilen att surra till. Displayer lystes upp med ett lugnt, ljusblått sken, de främre strålkastarna tändes och avslöjade de andra bilarna som var parkerade vid sidan av den lilla skogsvägen. Bildörren stängdes automatiskt samtidigt som antigravitationsfältet slogs på, vilket fick bilen att lyfta en halvmeter från marken. Anna-Maria lade tummen mot fingeravtrycksavläsaren strax nedanför sifferpanelen. Avläsaren skannade hennes tumme under ett par sekunder. Skanningen godkändes och svarades med ett vrål när motorn gick igång. Säkerhetskontrollen gick igenom. Displayen visade på femtiotre procents batterikapacitet, det var gott om tid innan hon behövde ladda. Hon förde körlägesreglaget till framåtdrift och tryckte ner gasen. Bilen skumpade framåt, allt för att efterlikna körkänslan med däckdrivna bilar. Det låg tre bananer på passagerarsätet och hon plockade upp en av dem. Ett rått, nyslaktat köttstycke hade varit ett betydligt bättre födointag eftersom förvandlingen mellan de olika hamnarna tog på krafterna, men hon hade blivit uppfostrad i att även varulvar behövde en allsidig kost. Den mänskliga sidan av deras DNA var trots allt omnivorer. Dessutom fanns det inte en outtömlig resurs av vilda djur i skogen att ta av.

Hon kastade en kort blick ut genom rutan, men kunde inte längre se sin flock. Benny. Högsta prioritet var att lösa frågan om sin högra hand. Därefter skulle hon ta tag i Benny och hans problem. Men först hade hon en än viktigare sak att ta hand om. Vattenflaskan satt i hållaren mellan sätena, och hon tog några välbehövliga klunkar innan hon beslutsamt fattade ratten med ena handen och körde tillbaka in mot Logtown City, i riktning mot polishuset och Advokat Hjärtlös.