9789189191747

Page 1


Tidigare böcker av Margareta Rudbo från Whip Media: • Småtomtar, Margareta Rudbo/Erica Nilsson (2016) • Lill-Nisses nya kompisar, Margareta Rudbo/Erica Nilsson (2017) • Det stora julracet, Margareta Rudbo/Erica Nilsson (2019)

© Margareta Rudbo & Stefan Groth Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2021 www.whipmedia.se/evamaja Illustrationer: Stefan Groth Grafisk formgivning: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2021 ISBN 978-91-89191-74-7


FÖ RO RD Berättelserna om Eva-Maja bygger på verkliga händelser i ett svenskt industrisamhälle under 1940-talet. Läsaren får ta del av tjugo minnesrika och ibland mycket dramatiska upplevelser ur Eva-Majas liv. Under 1940-talet pågick andra världskriget ute i världen. Här i Sverige var det kristid. Det betydde bland annat att det var ont om många sorters varor, både mat och kläder och mycket annat. Alla måste använda särskilda kuponger för att kunna göra inköp. När kupongerna var slut, för till exempel smör, socker, kaffe och andra varor, gick det inte att köpa mera. Skönsberg heter samhället där Eva-Maja växte upp. Där arbetade de flesta i den stora fabriken eller i något av de många sågverken. Lönerna var låga och arbetarfamiljerna hade det fattigt. De var trångbodda och i husen fanns varken värme eller vatten och inte heller några avlopp. För att inte frysa gällde det att elda i vedspisar och kakelugnar. Vatten fick man bära in i hinkar och värma i kastruller eller i större kittlar på vedspisen. Slaskhinken tömdes ut på marken eller i komposthögar. Behövde någon gå på toaletten var det bara att knalla iväg till utedasset. Det var ovanligt att se några bilar på vägarna. Om doktorn

3


tillkallades, kom han i en droska. Taxibilarna kallades så. Det fanns i alla fall en spårvagn. Den gick raka spåret till och från det stora pappersbruket, Ortvikens fabrik. Den passerade centrala Skönsberg och Heffners sågverksområde ända in till staden Sundsvall, en resa på cirka fem kilometer. Många vuxna hade inte något arbete och inga inkomster. Så var det också en period för Eva-Majas pappa. Familjen hade inte råd att bo kvar i sitt nybyggda egnahem och tvingades att flytta. Som tur var ägde Eva-Majas farbror ett hyreshus i närheten. Där fick de bo i en liten, trång lägenhet till dess att Eva-Majas pappa hittat arbete och en bättre bostad till sin familj. I Eva-Majas värld fanns ingen teve eller telefon, inga förskolor eller fritids. Barnen började i skolan det året de fyllde sju. Skolplikten gällde även på lördagar. Skolskjutsar saknades och barnen var tvungna att gå till skolan i alla väder. Det gamla Skönsberg finns inte mer. Nu, i vår tid, är hela området en modern del av Sundsvall. De gamla träkåkarna och sågverken är borta.

4


1 FAMIL JEN I BLÄCK HO R NS HUS ET Äntligen har den stora dagen kommit. Eva-Maja och hennes systrar flyttar in med mamma och pappa i ett alldeles eget nytt hus. Det ser så fint ut, tänker hon. Huset har tre rum och kök och en källarvåning med tvättstuga och verkstad. Pappa Volger har gjort det mesta själv. Han har arbetat och slitit dag och natt. Dagtid i sin fars målerifirma. Kvällar och nätter har han murat grunden, rest huset och lagt på yttertaket. Han också snickrat, målat och tapetserat själv. Nu står Bläckhornshuset färdigt och han kan med glädje och stolthet betrakta sitt verk. – Varför heter det Bläckhornshus? frågar Eva-Majas storasyster Birgit. – Det har den som ritat huset bestämt och det liknar ett bläckhorn. Tycker du inte det? säger Volger. – Jo, svarar Birgit. Jag har sett att flera här omkring bygger likadana. På inflyttningsdagen sätter mamma Vera genast igång att möblera. Birgit får hjälpa henne så gott hon kan. De placerar sängar och var sin byrå i de två sovrummen. Pinnsoffa, bord med fyra stolar och en barnstol till köket. En golvlampa,

5


två fåtöljer, ett bord och en golvbokhylla till salen. I hyllan ställer Vera bröllopsfotot och bilder på sina föräldrar och svärföräldrar. Sist hänger hon upp gardiner och lägger ut de nya mattorna hon har vävt. Sedan tassar Vera runt i strumpfötterna med lillasyster Agnes på armen och visar sina flickor runt. Skruvar på vattenkranen i köket så att alla kan se och höra vattnet rinna ner i slasktratten. Trots tröttheten hon känner efter flytten, kan Vera inte låta bli att för första gången tappa upp vatten i sin största kittel. Hon ställer den på järnspisen, öppnar spisluckan och lägger in vedpinne på vedpinne på den redan sprakande glöden. Spisvärmen sprider sig snart såväl till vattenkittel som

6


till hus och människor. Den dansar runt över kökets väggar, golv och tak, smyger sig genom dörröppningar och springor in till sovrum och hall, och in i minsta vrå. Vera ber Volger bära in badbaljan, en träbunke som hon brukar använda till badkar för barnen. Han ställer den på köksgolvet, häller i hetvattnet och blandar det med kallvatten så att de två minsta kan krypa ner i bunken utan att bränna sig. – Pappa, pappa! Mamma bara skruvade på den där och så kom det vatten, säger Eva-Maja. – Jo du, lilla gumman. När man skruvar på vattenkranen kommer det vatten ur ledningarna. Det har du säkert sett hemma hos morfar, svarar Volger. – Nu ska ni få bada, säger Vera till Eva-Maja och lillasyster Agnes. Barnen jublar. – Bada! Bada! De plaskar och stänker vatten över mamma och allt som finns i närheten. Vera tvålar in kroppar och huvuden. Barnen gnäller och skriker när de får tvål i ögonen. Vera skrattar och sjunger. Volger ser med ömhet på sin stojande familj och han känner sig stolt och glad. Han tänker på de bekymmersamma åren, då de bodde i ett enda rum med bara en järnspis som värmekälla. Deras eget Bläckhornshus! Det liknar faktiskt ett bläckhorn. Men han kan inte komma ifrån en gnagande känsla av oro för framtiden. Pengar! Huslånet. Dessa eviga bekymmer med att klara av alla utgifter.

7


Under sommarhalvåret brukar han ha fullt upp att göra. Då lastar han sin kärra med färgpytsar, stegar och penslar, och drar den efter cykeln från hus till hus och målar husfasader från tidig morgon till sen kväll. Under vinterhalvåret ställer han undan verktyg och färger. Då vill ingen ha några måleriarbeten utförda. Den här vintern, när Bläckhornshuset står i det närmaste färdigt, ska han i alla fall få tid att göra det han verkligen vill. Måla bilder. Han har redan skissat några landskapsmotiv som väntar på att ta form på masonitskivor i olika storlekar. Volger drömmer om att bli konstnär, att bli upptäckt, att kunna tjäna pengar på sin konst. Han ser sig själv gå runt anonymt i en utställningslokal och lyssna på besökare som betraktar och berömmer hans målningar. – Pappa, pappa! Barnen skrattar och stänker vatten på honom och han väcks ur sina drömmar. – Busungar, säger han skrattande och fångar in Agnes i ett badlakan. Snart sover de små, varma och rosiga den första natten i det nya hemmet. Kökslampan lyser och utanför fönstret faller den första snön. Vintern är på väg. Dagarna och veckorna går mot jul. Volger har inget arbete. Vera, som brukar ha fullt upp med att sy festkläder till traktens damer, väntar och väntar på beställningar. Hon oroar sig inför julen när hon sitter och stickar strumpor och syr dockor till barnen. Volger vill inte visa Vera att han är bekymrad över ekonomin.

8


Hur ska det gå med julen? När han betalat ränta och amortering på huset finns inga pengar kvar till något julfirande, tänker han. Uppe i köket sitter Vera vid köksbordet och ser på adventsstjärnan hon hängt upp till barnens förtjusning. Hon gråter stilla. Eva-Maja ser sin mammas tårar. – Mamma, varför är du ledsen? – Lilla gumman, du vet ju att mormor bor i himlen nu. Hon var ju min mamma och jag saknar henne så. – Kommer hon inte tillbaka? – Nej, Eva-Maja. Hon kommer inte tillbaka. Jag tänker på morfar och min lillasyster Ebba. Hur ska de klara sig utan din mormor? – Så, så, så, säger Eva-Maja och stryker sin mammas hand. Men det blir inte bra, tänker Vera. Sorg och bekymmer tynger dag och natt. Ingenting kan ge henne den tröst hon hoppats på i sorgen efter sin mammas död. Varför måste hon dö så ung? Hon var bara 45 år. – Det är så orättvist. Allt går åt skogen, mumlar hon för sig själv och slår knytnävarna i bordet så hårt att händerna vibrerar av smärta. Den kalla verkligheten har tagit glädjen ifrån Vera och Volger. Han låter oron och irritationen gå ut över henne och barnen. Hon tiger och det verka reta honom till bristningsgränsen. Fylld av självömkan sitter Vera vid köksbordet och kan inte ta sig för något. Hennes blick faller på isrosorna som bildar mönster på köksfönstret. Hon trycker handflatorna mot de

9


kalla rutorna och känner vinterkylan sprida sig genom händerna och in i kroppen. Hon reser sig, böjer sig mot fönstret och blåser på de iskalla fönsterglasen. Hennes andedräkt täcker snart rutorna med en ogenomskinlig imma. Så ser den ut. Framtiden. Omöjlig att se, tänker hon och suckar. Trots allt blir det jul i huset. Veras far och tonåriga syster Ebba kommer med paket och julmat. Inget fattas på köksbordet som för dagen är förlängt med en extra bordsskiva. Där finns både skinka, syltor, korv och sill. Inne i finrummet står granen pyntad med papperskrus och flätade hjärtan av glanspapper i flera färger. Ett pampigt flaggspel slingrar sig från gren till gren och i toppen ståtar en glittrande stjärna. Efter middagen sätter sig alla framför granen och Volger tänder stearinljusen som stolta sträcker sig upp ur sina klämhållare. Vera sjunger julvisor med hög och klar röst. Barnen lyssnar och sjunger med när de känner igen ord och ton. Snart bultar det på dörren. – Nu kommer den snällaste tomte ni någonsin träffat, säger pappa. Eva-Maja och Birgit står där storögda, förväntansfulla och med röda kinder. Lillasyster Agnes klänger sig fast i mammas famn. Barnen har roligt. De får paket! Två var! Glädjen är stor och när de till sist öppnat sina julklappar och ätit den goda julgröten, är de trötta och nöjda. – Det var en snäll tomte, säger Eva-Maja till mamma när hon kommer in till sina flickor för att stoppa om dem inför natten. Natten kommer. Ljusen har brunnit ner. Småflickorna sover

10


djupt. De håller hårt om sina julklappsdockor. Birgit, som fått en alldeles nysnickrad spark av sin morfar, sover med ett belåtet leende på sina läppar. Ute tjuter vintervinden. Snön yr vilt, lägger sig i drivor, omringar huset och kramar det i ett obarmhärtigt famntag. Volger ser med sorgblandad kärlek på sin sovande familj. – Är det här den första och sista julen i vårt fina hem? mumlar han för sig själv. Vinden svarar med sina tjut genom fönsterspringorna. Med en rysning kryper mannen, som med egna händer byggt sitt hus, ner i bädden intill sin hustru.

11



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.