9789189191570

Clarys krig Marianne E. Gunve

© Marianne E Gunve, 2020 Utgiven genom Whip Media av Carma Förlag www.whipmedia.se Grafisk form: Anders Nyman Porträttfoto: Örjan Jakobsson, Hova Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2020 ISBN 978-91-89191-57-0

1 KANONADER DUNDRADE, GRANATER briserade och projektil ef-

ter projektil spottades ur pariskanonernas långa eldrör. Nattlinnet hade snott sig över magen under drömmen och svetten klibbade mellan låren. Rullgardinsväven zigzagades av vita blixtar och regnet trummade tills fönsterrutorna skallrade. Clary lättade på baken, hissade upp nattlinnet och torkade sig mellan låren. Lungorna pep, ångesten hävde och sänkte bröstkorgen. Det var inte ovädret i sig som var skrämmande. Ljudet liknade krigslarm. Hon kippade efter luft.

Drömdemonerna kunde hon bemästra, skräcken för en väpnad konflikt var svårare att få bukt med. Ett gnyende fick henne att reagera. Tryckt mot dyschan darrade hunden. De fuktiga spanielögonen var svarta av fruktan. Hon strök Whisky över huvudet och viskade tröstande ord.

Bruno vältrade sig i sängen och mumlade i sömnen. Ansiktet såg fridfullt ut i blixtskenet. Konstigt att han inte vaknade av oväsendet. Smidigt gled hon över den lealösa kroppen och buffade honom mot väggen. Cockerspanieln lyftes upp på madrassen. Nog skulle hon hinna ta ned henne innan Bruno vaknade. Hon värmde den skälvande djurkroppen och sjöng Byssan lull med lågmäld röst. Båda ryckte till vid nästa åskknall. Vädret visade på att sommaren var överstånden natten då augusti 1939 övergick till den första september.

Hon nynnade vidare på vaggvisan: Den ena är så vit, den andra är så röd, den tredje är månen den gula. Att hunden var åskrädd, hon som annars var så kavat. Hur skulle det gå vid fågeljakten? Måhända var det skillnad på gevärsskott och himlaväsen. Blixtarna

5

bleknade och skingrades, mullrandet avtog. Tätt intill varandra föll de in i en slummer.

På morgonen vaknade Clary med ett ryck och hunden for ned på golvet. Hon ilade ut och rastade Whisky. Bruno gjorde frukost och kastade åt hunden en brödbit. Med smörgåsarna i handen cyklade de iväg. Framför stationskiosken stod en klunga människor och gestikulerade mot löpsedlarna. Upprörda röster gjorde att Bruno stannade, medan hon ruschade förbi. Whisky hade hon glömt i brådskan. Ulla, den mest erfarna sömmerskan, var också försenad till syateljén. Hon flängde in på infarten till Bergmarks Mode samtidigt med Clary. Redan vid cykelstället vecklade hon upp Arbetet och pekade på rubriken på förstasidan: Tyskland avvisade en sista fredstrevare och Polen är slaget i järn.

Ansiktet var blekt och hopbitet. Hålögt såg hon på Clary, som fixerade bokstäverna. ”Chamberlain och Per Albin Hansson sa ju att det inte var nån fara.” ”Puh … Chamberlain inbillar sig att ett undertecknat dokument kan stoppa Hitler! Och statsministern försäkrar att vår beredskap är god. Ha … ha … Om du tror på Gud, är det hög tid att ta fram böneboken.”

Inne i ateljén stod chefen med morgonrocken på. Åsynen var så besynnerlig att Clary studsade till. Ragnhild och Mildred satt stela som tennsoldater vid sina platser. Vid tillskärarborden virrade eleven Elvira runt och samlade in obefintliga trådar. ”Det blir nyheter om ett par minuter. Min make tar ned radiomottagaren så att vi kan lyssna. Det har hänt något hemskt”, sade fru Bergmark.

Hon pilade upp på övervåningen. Modstulna traskade arbetskamraterna till Husqvarnamaskinerna. Strax kom chefens make in med apparaten. Att herr Bergmark var nere hos dem var så ovanligt att de satt kvar utan att hälsa. De viskande samtalen upp-

6

hörde. Det rasslade till när han tappade sladden i golvet. Han svalde och slickade sig om läpparna. Med skakiga händer satte han i kontakten. Alla satt blickstilla och hela rummet lamslogs. Chefen var påklädd när hon återkom, men håret var okammat och ansiktet osminkat. Morgonbönens psalmsång tonade ut och reporterns nedtonade stämma hördes: ”Stockholm – Motala. Extrautsändning från Radiotjänst med anledning av invasionen i Polen under de tidiga morgontimmarna.

Klockan 04.40 i morse attackerade det tyska flygvapnet, Luftwaffe, den polska staden Wieluń. Fem minuter senare, 04:45, påbörjades beskjutningen från slagskeppet Schleswig-Holstein mot den polska befästningen vid Westerplatte i Gdańsk. I nuvarande stund invaderas Polen av hundratals tyska stridsvagnar samt en armé av otaliga fotsoldater. Kriget är ett faktum i Europa. Vår statsminister Per Albin Hansson kommer under dagen att hålla ett tal till det svenska folket.

Vi kommer med underrättelser fortlöpande under dagen.”

Inte ett prassel från mönsterarken, inte ett klirr från någon tappad knappnål, inte ett pysande från presstrykjärnet hördes. Paret Bergmark stod vid sidan av apparaten och höll varandras händer.

Ulla harklade sig: ”Med Er tillåtelse, kan jag få yttra mig? ” Alla hoppade till och Elvira snyftade. Ragnhild flyttade sin stol närmare och lade armen runt henne. De inväntade svaret och maken drog ur sladden. ”Visst får du det, Ulla! Som inbiten socialdemokrat vet du sannolikt mer än vi om det här.” ”Tack. För mig var angreppet ingen överraskning. Det var snarare en fråga om när det skulle ske och var. Nazityskland krävde att Polen skulle göra avkall på korridoren till Östersjön. Hitlers krav förkastades i mars i år. Det var efter det som Storbritannien och Frankrike gav den polska regeringen löfte om stöd. Vi får se hur de löser den knuten nu. Sedan hade vi Molotov-Ribbentroppakten den tjugotredje augusti. Det är egentligen en överenskommelse

7

mellan Hitler och Stalin att dela upp Polen. Statsministern har säkerligen något att säga om det. Vi får ta en sak i taget, men vi bör vara redo för vad som kan komma. Jag ska inte säga ett dyft om partiet, det har jag lovat fru Bergmark, men det finns frivilligorganisationer man kan delta i. Tack för ordet. Jag har sagt mitt.” ”Det är vi som ska tacka. Det är bra att du kommer ihåg att partipolitiken lämnar vi därhän på ateljén. Ni kan gå hem nu. Vi fullföljer arbetet i morgon. Var och en får lyssna till statsministerns tal i hemmets helgd och glöm inte att konflikten har brutit ut i Polen, inte här.”

Alla packade sina pinaler och gick ut på bakgården. De for åt olika håll, men Ulla dröjde kvar. Innan hon satte sig på cykelsadeln, vände hon sig om. ”Ängslas inte för mycket. Tänk på vad vi pratade om för ett tag sedan. Bästa botemedlet mot stress är att ha kunskap och att vara aktiv. Gå med i någon rörelse, kyrkan eller vad som helst.”

Clary vek runt hörnet. Förvånansvärt kände hon ingen fruktan.

Kungörelsen hade inte sjunkit in. Första tanken var att hon hade Whisky att ta hand om. Kunde de försörja henne om det blev nödår? Andra tanken gick till Ulla. Hon hade rätt i att med fler aktiviteter var man inte så självupptagen. En sådan fin människa hon var. Inget raljerande över sitt kunnande. Inget fördömande om deras ointresse för politik. Sakligt hade hon berättat vad hon visste och sedan ingjutit nytt mod i Clary. Men käre värld, Whisky! Hon var ensam. Clary tittade sig omkring. Cykeln hade farit iväg till barndomshemmet på Fredsgatan utan att hon märkt det.

Mor skulle hämtas, sedan en snabb cykeltur till Värtaområdet och lyssna till statsministerns tal.

Mot åkeröträdet stod en stege lutad. Högst upp på den stod mor. Hon hade ingen aning om vad som hänt i omvärlden. ”Har du inte hört på radion?” frågade Clary. ”Nej, jag har varit upptagen med äppelplockningen sen i morse.

8

Varför kom du inte med Whisky? Jag ringde hela morgonen utan att få svar. Har dina svärföräldrar tagit hand om henne idag?”

Mor ruskade på grenarna och Clary fyllde frukt i hinkarna. ”Tyskland har angripit Polen.”

Ordlöst fällde mor ihop stegen, tog med äppelhinkarna in och bytte om. De cyklade Storgatan fram, svängde höger vid badhuset och sedan vänster under järnvägsbron. Aldrig hade vägen känts så lång mellan föräldrarnas hus och deras lägenhet. Ratten på apparaten vreds om. Vid ettiden annonserades att statsministern var i studion.

Medborgare, Det förfärliga, som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas från, har inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut. Vi ha att konstatera detta ohyggliga faktum och det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna vid tanken på vad detta kan föra med sig av vånda och ve för en redan förut sargad mänsklighet. För oss svenskar gäller det nu att med lugn beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar.

Mor nickade åt Clary. ”Han säger att vi ska hålla oss utanför!” ”Det låter betryggande. Ändå hördes att han är sorgsen över polackernas utsatthet. Tyst nu, snälla Mor, så vi får höra resten.”

Genom regeringens beslut idag om förstärkt försvarsberedskap komma tiotusentals män att för en tid nödgas lämna sitt dagliga värv och sina familjer för att i kronans kläder tjäna fosterlandet. De gå förvisso beredvilligt till denna pliktuppfyllelse i samma känsla för dess nödvändighet, som kommit regeringen att kalla dem till densamma.

Om mången tynges av tanken på de rubbningar som vållas i hans ekonomi och familjeförsörjningen är endast naturligt. ”Bruno blir väl uttagen han också. Tack och lov att jag har ett arbete.”

9

”Alla män i hans ålder blir det. Far är för gammal för att rycka in, men blir det allvar hamnar han i Hemvärnet. Alla behövs i kristider. Inte ska du bekymra dig för försörjningen. Vi har trädgården och kött från jakten har ni. Sedan kan vi alltid inhysa några hönor i uthuset, som i början av seklet. Vi måste lyssna igen.”

När jag talar om försvarsberedskapen vill jag också inskärpa följande: Betänk att upplysningar om våra försvarskrafter, deras storlek, indelning eller utrustning, förflyttningar, uppehållsorter, militärt viktiga anläggningar och så vidare, eller om landets försörjning, handel, industriernas produktion med mera, som nå obehöriga, kunna vara landet till skada. Har du, eller får du genom din verksamhet eller på annat sätt vetskap om militära eller för andra för rikets försvar och försörjning betydelsefulla förhållanden, behåll då denna vetskap för dig själv. Söker någon utfråga dig, anmäl detta för myndigheterna.

Du gagnar därmed försvaret och riket och härigenom dig själv och de dina. ”Så här var det förra gången också. Vi var tvungna att rapportera allt misstänkt, speciellt i en industriort som vår. Tänk dig för, så du inte pratar med några främmande. Det gäller även kvinnor.

Man kan aldrig veta vem som är spion.”

Ifråga om folkförsörjningen har jag blott att understryka, vad jag i söndags uttalade. Vårt utgångsläge är gott. Av viktiga förnödenheter ha vi betydande reserver. Vår möjlighet att överblicka läget är större än vid förra krigskrisen och därvid också våra möjligheter att sörja för en rationell produktion och för att få ut i marknaden det producerade.

Tyvärr ha icke alla medborgare visat den sans och goda samhällsanda, som man haft rätt att förvänta. Jag har ingen lust att banna, men jag kan inte underlåta säga, att jag känner mig skamsen över att det finns fullvuxet folk, som inför en påfrestning genast tappar huvudet eller i sin egoism förgäter all samhällssolidaritet. ”Han menar ockrarna och fläskbaronerna. Så bra att våra kistor är välfyllda. Maud får komma hem. Du hinner inte så mycket med både arbete och hund.”

10

”Ulla har föreslagit att jag ska gå med i något förbund. Kan Whisky i så fall vara hos er på nätterna ibland? Om Maud vill vara med i något också kunde vi hitta tillbaka till varandra igen.” ”Sch, lyssna! ” Det inträdda läget har nödvändiggjort att riksdagen inkallas till urtima möte. ”Urtima möte! Vad är det, Mor?” Och så till sist en ny maning till lugn och tillförsikt till våra goda möjligheter att hålla oss utanför kriget och att bemästra svårigheterna, till lojalitet och solidaritet! Varen svenske, även i dessa stycken!’ ”Visst ska vi vara solidariska. Det ordet använder Ulla ofta.” * Clary rotade i byrålådan efter nycklarna. Under fingrarnas trevande frasade det till och hon fann ett kuvert. Av dateringen upptäckte hon att det hade legat där sedan året innan. Hon öppnade det och tog fram ransoneringskorten hon hade köat för att få. Ännu låg de obrukade, en påminnelse om kommande kärva tider. Varje gång hon hade hämtat nya, hade hon sorterat dem i olika färger för olika varor. Hon petade på kartorna med äggkuponger. De frimärkslika talongerna med nummer och tre kronor var ilsket rödrosa med mörkgröna rader under signaturen och adressen. Pekfingret nuddade Brunos namnteckning. Borde det inte ha varit hennes underskrift? Det var ju hon som handlade för det mesta.

Hon pillade upp kaffe- och tekorten och betraktade det grönvågiga mönstret. Under dem låg de ljusbruna tobakskupongerna. Hon sorterade ut dem från de övriga och lade dem under vaxpapperet på botten. Där låg redan de gråvita för socker, ärtor och gryn från 1917. Dem hade hon fått av mor. Tobakskupongerna kunde gälla som bytesvara. Odören som emellanåt kvävde henne på väg upp till tredje våningen, avslöjade att flera av grannarna rökte. Så illa luktade aldrig fars cigarrslingor efter middagarna.

11

I bröstet molade längtan efter huset på kullen, det som Bruno lovat att bygga henne. Om de bara kunde stoppa fler sedlar i burken.

Då skulle hon bo i närheten av mor och far. I det här nybyggda området kände hon sig inte hemma. Längst ned i kuvertet hittade hon de mörkbruna kött-och fläskkupongerna. Hon spred ut de olikfärgade arken och skapade en kolorerad solfjäder. Fläktade med den framför ansiktet och såg sig i spegeln. Utifrån hördes ett gläfsande och hon slängde ned allt i lådan. Bruno steg in genom dörren. Hon hittade nyckelknippan och gav den till honom. ”Du är klar, ser jag. Whisky är rastad så hon kommer inte att stoppa upp cyklingen.” ”Jag ser fram emot att vi ska åka till vår stuga idag. Bara vi hinner. Vi har mycket att göra i stan först. Färnebodarna får vara utan dig det här veckoslutet.”

Hon smilade upp sig. Hans min mulnade och han rynkade ögonbrynen. ”Våran stuga! Stugan är för fan inte våran, utan Grundströms.” ”Mor och far tycker nog att den tillhör även dig nu. Vi är ett par och då hör du automatiskt till familjen.” ”Phhh… det tror du va? Jag duger i alla fall till att vara med farsan din och fälla träd och hugga ved. Som han skrävlar om att han har lite skogsmark, tror han väl att han är storbonde. Hela jävla sommaren har vi varit uppe vid Blacksjön, som om jag vore en skogshuggare. Bara de på kontoret inte ser att jag har fått valkar i händerna, som farsan min.” ”Det är inte sant. De flesta veckoslut har du ju jagat.” ”Köttet är väl nedpackat?” ”Jo, både vårt och tredjedelen du ska ge till far och mor är med.

Har du levererat resten till Tant och Farbror? Jag kunde inte hitta deras andel.” ”Det kan du ge dig på. Morsan har redan saltat och rökt in.

Slamsorna malde hon köttfärs av och gjorde korv. Jag fick smaka i veckan. Morsan är en hejare på att laga mat. Där ligger du i lä.”

12

Med bortvänt ansikte rynkade Clary på näsan. Saliven tjocknade vid tanken på att svärmor blandat i både späck och ister. Hennes matlagning var inte i Clarys smak. Bruno öppnade dörren och Whisky hoppade runt ivrig att få gå ut. Clary gick upp på tå och pussade honom på kinden. De gled nedför trapporna och smet förbi Johanssons. Innan de skulle öppna dörren till cykelkällaren, hörde de ett hojtande: ”Hallå där! Kom upp igen så jag får träffa hunden.”

De stannade upp och utbytte blickar. Så upphävde Johanssonskan sin stämma igen och Bruno ryckte på axlarna. ”Vi har inte tid”, ropade Clary tillbaka.

Så lätt gav hon sig inte, grannfrun på nedre botten. I ett huj var hon nere hos dem. Ur förklädsfickan fiskade hon upp en sockerbit. Hon kisade och vickade huvudet åt sidan, innan hon stack biten i hundgapet. ”Det är till att ge sig ut på utflykt, ser jag. Mycket packning har ni med er. Det ser tungt ut. Vad är det ni har i påsarna?”

Hon pekade mot Brunos nedtyngda händer och vände sig till Clary. Hon hade redan hunnit ta nyckeln ur Brunos hand och öppnade källardörren. Med en vinkning uppmanade hon honom att gå in före. ”Vi hinner inte prata. Vi är redan försenade”, svarade hon och ryckte åt sig kopplet. ”En annan dag.”

Med den fria handen föste Bruno grannfrun åt sidan och muttrade: ”En annan dag, säger frugan. Vi har bråttom, förstår hon.”

Om grannfrun förstod eller inte må vara osagt. När de cyklade iväg såg de henne stå med händerna i midjan och se efter dem.

Snokansiktet uppluckrades i luftströmmarna, vägen krökte sig och de brast i gapskratt. ”En sån jävla kärring”, frustade Bruno. ”Henne är det inte lätt att tas med.”

Han trampade på, men Clary vilade på pedalerna. Längs vägen låg

13

flerfamiljshusen med grårappade väggar och fönster utan spröjs.

Det var i en sådan fastighet de bodde, ett hus utan snickarglädje och jugenddetaljer. Funktionalism kallades stilen och husen tedde sig känslokalla med sina geometriska former. Innan Örsundavägen övergick bebyggelsen till egnahemsvillor. Eftersom hela området var nybyggt var det som om någon hade suttit med ett rutnät och använt pluppar som hus efter räta linjer. Små intetsägande kuber låg i färglösa rader med platta tak och metallräcken vid yttertrapporna. Annat var det med husen i hennes gamla kvarter. Där hade de flesta bostäder växelvis stående och liggande träpanel med figursågade utsmyckningar runt fönster och verandor. Vissa huskroppar hade putsade fasader även där, men både färgvariationen och byggnadsstilarna var mångskiftande. Flera av fönstren var blyinfattade med mönster.

Hon märkte att Bruno hade hunnit långt före henne och skyndade ikapp. In under järnvägsbron cyklade hon jämsides med honom. ”Även om du är besviken över att jakten blev inställd, blir det trevligt. Mor och jag ska gå igenom allt vi har bunkrat i förråden.

Du kan hjälpa far med hönsgården på gaveln av uthuset. Sen tar vi en sväng till Blacksjön.”

Hon halkade efter igen och trampade på. ”Mor ser fram emot fjäderfäna. Hon har redan ringt till våra släktingar i Tärnersta angående inköp av kycklingar.”

Han skrattade till och saktade ned. ”Tärnersta? Inte hos Gertrud i Dälderna då? Vad fint vi hade det på fäbon hos henne, men jävlar vad vi fick smyga för farsan din på den tiden. Skönt att det är över.”

Alldeles utmärkt hade jag det innan du kom, tänkte hon. Landskapet var förtrollande och stunderna med Liss-Anders spännande.

För sin inre blick såg hon det strävblonda håret och försökte minnas doften av tjärtvål. Bortsett från den lockelsen hade trånaden

14

efter Bruno tärt på tålamodet. När han väl kom i slutet av veckan, drack han för mycket och gjorde sig ovän med bönderna. ”Hallå! Du hör ju inte på!”

Rösten bröt igenom tankarna. Bruno brände av ett leende och gav henne en puff i ryggen och hjulen snurrade fortare. ”Jo, jag sa att så får det väl bli. Farsan din vill att jag ska sätta upp pinnar och bygga reden för äggen. Sen pratade han om att vi skulle gjuta ett nytt golv för griskultingen. Det hade han kunnat anlita Lindström för. Han är då om sig och kring sig, farsgubben din.” * De hade redan hunnit långt med matförrådet. Svamp och bär de hade samlat vid stugan hade nu tillretts. Svampen var skivad och förvälld, lagd i ättikslag i glasburkar. I trädgården hade de skördat och tillsammans med mor hade Clary syltat och saftat. Äppelmoset var kokat och päronen inlagda i ingefärslag, körsbären hade förvandlats till marmelad och vinbärsgeléerna stod staplade på hyllorna. De gamla kaninburarna från 1918 hade dammats av och nya hakar var ditsatta. Idag skulle konserveringskonsten utforskas. Först skulle köttet tillredas och sedan skulle äggen läggas i vattenglas i höganäskrusen. Mor hade berättat att natriumsilikatet gjorde att porerna i äggskalen täpptes till och höll äggen färska, som om de vore nyvärpta.

Dånet från ett fordon närmade sig och kofångaren under stänkskärmarnas runda kinder tycktes hånle. Strålkastarnas glosögon glodde utan att blinka och över frontens överdimensionerade näsa satt järntecknet som en nosring. ”För bövelen, se dig för!”

Whisky studsade mot det främre cykelhjulet. Bruno tvärstoppade och Clary girade undan för att inte köra in i honom. Med benen brett över ramstången såg han länge efter bilens skalbaggsglänsande kaross.

15

”En Volvo PV 52, rund och fin som en fruntimmersrumpa. Konsulns eller någon av överingenjörernas.”

Clary satte upp fotstödet, lämnade cykeln och gick till hunden.

Att hon skyggade då det dök upp någon enstaka bil. Den rödpälsade kroppen var hopsjunken och öronen slokade mer än vanligt.

Hon kliade henne under hakan och pjollrade. Cockerns tunga slickade över nosen, gapet vidgades och andan hässjade ut. ”Hon måste härdas. Att skygga för bilar, när det knappt finns några, är fånerier.”

Bruno fnös, formade fingrarna till en kam och drog håret bakåt.

Påsarna på styrstången rättades till och han räckte över kopplet. ”Ta henne du!”

De flanerade Stationsgatan upp mot juvelerare Hildebrand. Där tyckte Clary om att stå och drömma. Hon kombinerade safirernas blåtoner med duvgrå kreationer och smaragdernas beryllgröna färg med dupionsiden i bruna nyanser.

Whisky var sitt forna jag igen, stod stadigt på alla fyra och sniffade. Hon snodde runt framhjulen. Hoppade och gnällde, krafsade på påsarna. De satte sig upp på sadlarna igen och fortsatte färden.

Far väntade vid grinden. ”Det blir ingen tid till att åka till stugan idag. Alltför mycket återstår på uthuset. Du är väl på hugget, som man säger?”

Bruno langade över sina påsar till Clary, släppte Whisky lös och följde efter far. Mor hjälpte till att bära in. Innan hon satte på kaffepannan visade hon på de rökta abborrarna. ”Vilken tur att Far tycker om att fiska. Det är det inte alla män som gör.” ”Så mycket du har hunnit sedan förra veckan. Jag är imponerad, Mor. Jag kan knappt bärga mig tills jag får lära mig att konservera.

Har du skaffat hem allt?” ”Naturligtvis, kära du! Titta här!”

På köksbänken stod glasburkar med tillhörande glaslock uppradade, gummiringar och metallklämmor låg bredvid. Mor bad hen-

16

ne att ta fram skärbrädan, slaktkniven och en stor kastrull. Kaffet puttrade i pannan. Nybakade bullar och brysselkex låg på ett fat. ”Innan arbetet får vi ta en kopp. Till far och Bruno tar jag ut en korg, så vi får vara ensamma en stund. Så mycket rådjurskött som du har med, kommer det här att ta hela dagen. Äggen får vi avvakta med till ett annat tillfälle.” ”Jag vägde köttet och det är drygt tio kilo. I oktober får vi älg och till vintern blir det hare och fågel. Vi klarar oss utan att svälta.”

Mor gick ut med kaffekorgen till männen. Clary pöste över vilken duktig make hon hade. Mor måste ha haft samma reflexion, för så snart hon kom in sade hon: ”Du gjorde då inget dåligt gifte. Bruno har visat att han har ambitioner på fler sätt än ett. Tänk att han blev ingenjör, han som kommer från Bruket. Det trodde Far och jag inte. Sedan har han visat framfötterna genom att lära sig att jaga också. Inte nog med det, han verkar dessutom vara en bra föreningsmänniska. Bågskyttet går ju fint, har du berättat, och sedan är han ju med i någon annan förening också. Vi har inte riktigt snappat upp vad den går ut på. Varken Bruno eller du pratar om den.”

Clary skruvade på sig och blåste en hårtest från pannan. Skulle det bli prat om Föreningen igen. Fortfarande visste hon inte vad de sysslade med. Hon var heller aldrig förvissad om han deltog eller inte. Tidvis var han en flitig medlem, andra gånger sade han att han hade gått ur. Idealen han hade berättat om var vällovliga och de läste dikter av nationalskalderna. Att det var en utbrytargrupp från Socialdemokraterna, hade han sagt, och tillagt att de värnade om Götiska förbundets dygder Mandom, Måttlighet och Redlighet.

Det var ju sant att hans drickande hade avtagit. Det som Thomas Zimmerman hade upplyst henne om, ville hon helst slå ur hågen.

Inte kunde väl Bruno vara insyltad i en nazistisk förening? Något intresse för politik hade han aldrig visat. Thomas måste ha misstagit sig.

17

Det var inte lätt att förstå sig på Bruno. Det gällde överhuvudtaget alla män. De tillhörde ett annat släkte. Djupa röster, hårda kroppar med svällande muskler och ett organ som styvnande vid minsta beröring. Att kela och leka hade sitt pris. Världsbilden var också annorlunda. De såg sig som herrar över kvinnorna och härskade genom att inte lyssna till deras åsikter. Antingen mästrade de dem eller klappade dem på huvudet, som om de vore småbarn.

Mindre vetande. Det fick många kvinnor att känna skuld över sin otillräcklighet. Så var det också för Clary, ändå var det något attraktivt med att tillhöra en man. Att vara Brunos kvinna fick henne att känna sig utvald. Genom äktenskapslöftena hade hon svurit att vara honom lydig. Lätt var det inte alltid. Obehaget krusade längs ryggen vid mors forskande ögon. Clary tänkte inte involvera sig i någon diskussion om Brunos föreningstillhörigheter.

Mor plockade bort kaffekopparna. ”Nog pratat. Lägg upp ett köttstycke och skär i lämpliga bitar.”

Under tiden hon skar enligt anvisningarna i Hemmets Kokbok, lade mor ned de färdigstyckade bitarna i ugnssteriliserade burkar.

Med baksidan av handen torkade Clary svetten ur pannan, innan hon sköljde av de blodiga handflatorna under kranen. Mor lade gummiringarna i en kastrull med kallt vatten och kokade upp. Lutade sig mot spisen och betraktade ringarnas cirklande munnar bland bubblorna. Efter tio minuter fångade Clary upp dem och mor placerade dem under locken. Ett metalliskt klickande hördes då hon stängde dem. Hon räckte burkarna till Clary, som staplade dem i konserveringsapparaten och vatten fylldes på runt om. Vid kokpunkten noterade de tiden. Två timmar gällde vid köttkonservering.

Imman fuktade köksfönstren och Clary öppnade dem på vid gavel. Ångmolnen svävade ut och upplöstes i höstluften. Innan hon hann haka fast fönstret i fönsterbågen virvlade en vindil in och fick spetsgardinerna att fladdra. Hon rättade till håret, som lossat

18

från kamgarnityret. Det här arbetet skulle de ha lämnat till fru Lindström. Bortsett från städningen brukade hon assistera i hushållet med det som var för betungande eller enahanda. ”Varför har vi ingen hjälp idag?” ”Vi har inget hembiträde längre. Fru Lindström var riktigt näsvis. Hon snäste åt mig att var och en har nog med sitt nu. Riktigt näbbig såg hon ut med näsan i vädret. Skulle vi ha fest, var hon inte tillgänglig längre.”

Mor grimaserade mot Clary och härmade hjälpredans pose. ”Hur ska vi mäkta med allt utan henne? Hela mitt liv har hon stöttat oss. Det mesta gör vi själva, men det har varit bekvämt att veta att hon finns. Du ger väl henne bra betalt? I annat fall kan jag skjuta till lite.” ”Jag fick henne att acceptera veckostädningen. Den får jag nog nöja mig med. Maken sa hon ingenting om. Far frågade Lindström om han vill fortsätta med trädgården. Det hade han inget emot.

Hans fru har väl bara fått en fix idé, men jag klarar mig. Vem tänker på bjudningar nu? Nån dusör får jag väl unna henne, men inte ska du betala nåt. Du bor ju inte här längre. Har du förresten hamstrat såpa och tvål?”

Det var så sant. Hon bodde inte hemma längre. Tankarna på Brunos löfte om att bygga henne en villa i närheten av Brukskontoret hägrade. De skulle ha moreller där, som här. Hon såg ut mot körsbärsträden. Några löv cirklade ned på marken runt trädstammarna. Längs barken klättrade en nötväcka och pickade med sin röda näbb efter insekter. Hon fnittrade vid tanken på fågelboken hon hade haft med sig på utflykterna till Broängen. Föräldrarna hade förts bakom ljuset med förklaringen att hon och Bruno hade blivit amatörornitologer. Mor skulle bara veta att den största tiden hade de ägnat åt smek och lek. Allt det där var preskriberat.

Hon vände sig mot mor och hade på tungan att bekänna ungdomssynden. Mor förekom henne. ”Bre några smörgåsar. Det var en bra stund sen vi fick nåt i oss.

19

För att inte tala om herrarna i hönshuset. Om Far inte är mätt, blir han inte nådig. Gäller detsamma för Bruno? Du får gå ut med något åt dem.”

Hon sköt smörbyttan mot Clary och räckte henne några uppskurna siktkakor. Själv skar hon tunna stekskivor och lade upp på en assiett.

Efter måltiden tappades vattnet ur. Bakterierna dog och luften pressades ur burkarna så att ett vakuum bildas, hade hon läst i kokboken. Konserverna skulle hålla sig i åratal. Grundströms och unga familjen Blomberg var rustade inför det kommande oåret.

Ytterdörren öppnades. Skoklampet från männen blandades med skrattmuller. Fars hår var rufsigt och rynkorna veckade sig i ögonvrårna. Han borstade bort några träspån från skjortan. Efter honom lufsade Bruno in i strumpfötterna. Han svor över betongfläckarna på skorna därute. Mor slängde åt Clary en trasa. Den vitgrå cementblandningen hade redan torkat in och rotborsten passade bättre. Hon gnodde och gnuggade tills ovanlädret liknade en isräfflad häll. Det här paret skulle han inte längre kunna ha på kontoret. Dova mansröster avlöste varandra som i en symfoni av Berlioz. Mors piccolastämma tystnade. Ju längre Bruno och far umgicks, desto mer samstämda blev de. Brottstycken om att ryska militärbaser hade byggts upp i både Lettland och Litauen hördes.

Under middagen dryftades överläggningarna mellan Sveriges, Danmarks och Norges kungar och Finlands president Kyösti Kallio. Finland ville att förbundet skulle sluta ett militärt avtal. Det hade avslagits av de tre kungligheterna. ”Nog pratat om eländet. Ett stort tack till er båda”, löd fars slutord när de lämnade. Den kvällen gav sig Clary åt Bruno fastän hon gjort det dagen innan. I kristider måste man hålla sams. Det hade hon lärt av mor och far. *

20

Cirkusen skulle komma till staden. Leklynnet från barndomen vibrerade i Clary över evenemanget. Bruno hade tyckt det var för dyrt. Därför blev förundran desto större, när han kom hem med två biljetter. ”Vi kan se paraden också, om du vill. Du är ju förtjust i djur. Vagnarna med lejon och tigrar står redan på stationen. Om vi raskar på hinner vi. Den här dagen och kvällen ska bli bara din!”

Hon störtade fram och pussade honom. Virrade runt i lägenheten och sökte rätt på passande klädsel. Långbyxorna hon tidigare inte vågat ha på sig, kom nu till användning. I Amerika var det högsta mode. Marlene Dietrich hade varit förgrundsfigur följd av Katherine Hepburn. Clary hade kopierat modellen efter en bild med Greta Garbo, Sveriges stora stjärna på hollywoodhimlen. Nu skulle Blackesund få se att trenden nått ut till landsorten. Bruno mönstrade henne, nickade och plirade. ”Du är snygg i vilka paltor som helst. Lite uppkäftigt att ha långbyxor, men du klär i dem. Synd på spirorna bara. Klipp av byxorna jäms med gumpen.”

De kramades och skrattade åt synen. Så djärv var hon inte att hon tordes bära shorts. Det hade hon förvisso gjort när hon var med i gymnastikföreningen, men det var något annat. Hon tog på en vit blus. Den stod i bjärt kontrast till rödmunnen. En slokhatt hade hon också, men inte med så breda brätten som Garbos. ”Nu är jag klar!”

Vilket liv det var runt stationshuset! Cirkusarbetarna ropade till varandra på främmande språk. Elefanterna trumpetade och jonglörernas trikåer prunkade av färger. Vagnar, med namnet Cirkus Schumann målat på sidorna, vinschades av med kranar. Ända fram till korsningen Stationsgatan – Gjutaregatan stod flera redan uppställda. Hästarnas gnägganden hördes hela vägen fram till Café Lorentz, dit de gick för att se paraden. Stora delar av stadens befolkning kantade gatorna. Barn sprang runt och tjoade och de vuxna log. Alla behövde muntras upp i dessa mörka tider.

21

”Efter spektaklet, går vi in på Lorentz. Hoppas att fästmanssoffan är ledig. Du vill väl ha en Napoleon-bakelse? Jag tycker om att se dig njuta av hallontäcket.”

Hon tog armen om hans midja och lutade huvudet mot hans bröst. Till svar pussade han henne på pannan. Det var så här hon alltid ville att de skulle ha det. Kärleksfullt och ömsint. Bleckblåsorkestern fick dem att vända blicken åt höger. Längst fram stoltserade direktören Oscar Schumann själv iklädd cinnoberröd sidenrock med guldbroderier. På huvudet hade han en stormhatt med ett lika rött band runt. En svart stav med elfenbensknopp svingade han runt sig. Efter troppen kom tigervagnen med tämjaren försedd med en piska. Han klatschade den med jämna mellanrum mot marken så att dammet yrde. Likadant gjorde lejontämjaren framför sin bur. Kattdjuren gäspade och sträckte sig lojt på golvet. Från burarna spreds en frän lukt av vilddjur. Ett rytande fick Clary att kasta sig in mot cafébyggnaden. Bruno tröstade och ledde henne tillbaka till trottoarkanten. Höll om hela henne med armarna som en sköld ut mot gatan. Ett befriande skratt hördes från fler i samlingen.

Vagn efter vagn knirkade fram. Höga trähjul, skodda med järnband, skapade metallmusik mot gatstenarna. Bakom färggranna balustrader vinkade lättklädda kvinnor från verandorna. Deras åtsittande korsettklänningar gnistrade av paljetter. Under de korta kjolarna hade de nätstrumpor och stövletter. Clary kunde inte se sig mätt på all prakt. När hästarna kom gick ilningar genom kroppen. Främst skrittade Albert Schumann. I svart klädsel och cinnoberröd skjorta satt han upprätt på en vitskimmel. Nästan lika stilig som sin far. Under sadeln lyste vojlocken i samma röda färg.

Efter honom kom övriga Lippizaner i rader om tre med prinsessor i olika positioner. Två av dem stod på hästryggarna. Huvudet vreds i alla riktningar och hon blev yr av allt ståhej. Elefanterna lunkade fram med kedjor klinkande runt de fastbundna fötterna.

En ståtlig elefanthona höjde på svansen mitt framför dem och lät

22

lass efter lass spillning klafsa ned. Clary knep om näsan och grinade illa. ”Det räcker nu! Kan vi gå?” ”Visst! Jag ska ju bjuda dig på bakelse.”

De banade sig genom hopen av folk och slank in på konditoriet.

Bruno tog sikte på soffan de så ofta suttit i. Han beställde in kaffe och napoleonbakelser till båda. Sin hand höll han kupad över hennes. ”Första gången jag tog dig hit var efter avslutningen då jag fick stipendiet. Så ängslig du var. Jag var heller inte så kaxig, men jag låtsades. Att det skulle bli du och jag visste jag redan då.” ”Jag var vettskrämd att någon skulle se oss. Lika orolig var jag över att jag stannade borta så länge. Hemma visste de inte att vi träffades i smyg. ’Du och jag’ sade du redan då. ’För evigt’ tillade du i Stockholm och så blev det. Vi hör samman oavsett olikheterna.”

Kaffet serverades ur porslinskannan och servitrisen spadade upp de båda läckerheterna från glasfatet. Utanför fönstret rullade vagnarna. Här inne var det stilla. ”Det här borde vi göra oftare. Om vi inte går på konditori eller restaurang kan vi göra utflykter och ta med hembakat.” * Cirkustältet lyste röd- och gulrandigt på långt håll. Alldeles intill Folkets Park stod det uppspänt och på toppen vajade en gul flagga. Hela området var ingärdat av staket. Svartmuskiga vakter patrullerade av och an. Kön ringlade sig mot biljettvagnen. Bruno lotsade henne förbi och gav de förbeställda biljetterna till en av cirkusartisterna vid den andra entrén. Runt hela rundseglet var tjocka barduner med knopar nedslagna i gräset. Clary stannade till framför tältingången och gapade. Den var imponerande med tjocka sammetsdraperier hopfästa med omtag. Framför draperierna stod akrobater på runda podier. På högersidan visade man-

23

nen musklerna och kvinnan på andra sidan intog olika poser med sin gummikropp. Doften av sågspån kittlade i näsan då de steg in.

Från orkesterbalkongen intonerade blåsarna efter pianot. En rödnäst clown lufsade runt i manegen. Sopransaxofonens kväkande stannade upp för ett ögonblick och han gjorde munövningar med sina överdimensionerade läppar. Hela tältet sorlade av förhoppningsfulla röster. Clary blev stående med huvudet rullande som en slaguggla. En cigarettflicka frestade Bruno att köpa. Han ville inga ha och under truganden eskorterade hon dem till deras sittplatser. Orkestern spelade upp. Bruno viskade: ”Passa på att roa dig. Framöver blir det inte många nöjen.”

Gorettis tempo-akrobater gjorde häpnadsväckande trix med kroppen. De duckade när trapetserna svischade över huvudena.

Akrobaterna avlöstes av tigrar som hoppade genom brinnande ringar och lejon som balanserade på pallar. Doften av vildhet lägrade sig över publiken. Rovtänderna glimmade och ögonen verkade fyllda av hat. Clary darrade. Tänk om de kom lösa och slet dem i stycken. Bruno höll om henne och hon blundade tills Rostando med partner intog manegen. Vinglas schvungades som bollar från hand till hand mellan dem och facklor for i luften. Hon vågade knappt andas. Smattrande applåder följde deras uppvisning. ”Såg du att en av dem var jonglören som tog emot biljetterna?” ”På en cirkus måste man hjälpas åt, som vi ska göra.”

Det lät betryggande och hon lutade sig bakåt mot stolsryggen.

Nästa nummer var hästarna. Som i paraden inledde sonen Schumann skådespelet. Efter honom kom de glittrande kvinnorna.

Spensliga kroppar röjde att de snarare var flickor. Andäktiga följde deras ögon akrobatkonsterna. I pausen var både hon och Bruno utmattade. Bruno vinkade till sig en läskförsäljare. ”Vi tar väl Champis som första gången vi träffades.”

Att han kom ihåg det! Det kändes som om hela livet efter mötet med honom rullades upp. Så här fint skulle de ha det från och med nu. Det skulle hon se till. Den nuvarande Bruno var den person

24

hon hade fallit för. Pausen tog slut och sedan blev hela kvällen ett fyrverkeri av konster. I armkrok promenerade de hem. Natten avslutades med ett kärleksrus. Hon gladde sig över att hon hade tillfredsställt honom.

25

Marianne E. Gunve