9789189191464 by Smakprov Media AB

Kapitel 1 I parken gick internerna som en skock skadeskjutna kråkor. Tårar hade släckt glansen i deras ögon och de urtvättade fångkläderna hade för länge sedan förlorat lystern. Men i allt det grå fick vårsolen ett kopparfärgat hår att spraka som elden i en öppen spis. Marits turkosblå ögon glittrade, hon var varm, stolt och levande. Genom det gallerförsedda cellfönstret såg Carina kvinnan som gett henne tillbaka tron på livet och kärleken. Bara anblicken av Marit fick Carinas hjärta att klappa hårdare. Jag vill inte lämna dig, tänkte hon och dunkade huvudet upprepade gånger i fönstret. ”Fåna dig inte”, fnös fångvaktaren, ”du har suttit av dina sex år och är snart fri. Samhället anser att du har sonat ditt brott.” ”Du fattar ingenting”, fräste Carina. ”Det är nu straffet väntar, det är nu jag skulle behöva ett taggtrådsstängsel för att skydda mig mot allt förakt. Nu måste jag stå till svars för vad jag gjort.” Vakten rynkade på ögonbrynen och hennes mun kröktes i en grimas. ”Ja, det har du väl gjort dig förtjänt av, antar jag”, sa hon och skramlade med sin nyckelknippa. ”Du har ju trots allt tagit livet av en människa. En man som dessutom var far till dina barn.” Plitkärringen var så nedlåtande att Carina ville trycka ner

nycklarna i halsen på henne. Men straffet var för högt för att det skulle vara värt att ge igen för spydigheterna. Mot vakterna var Carina maktlös, speciellt mot den här kvinnan. Hon var känd för att inte ha något överseende med klientelet på Hinseberg. Det var många som hade fått smaka på hennes gummibatong. Och ännu fler som tvingats att pröva hennes dildos. Hon var en av dem som smugglade in knark på kåken i utbyte mot sexuella tjänster. Under sina nattpass smög hon runt i cellerna, inget tjack levererades förrän hon blivit tillfredsställd. Och enligt ryktet fick brudarna utstå både förnedring och sadism innan hon var nöjd. Kvinnans kalla fiskögon for över Carinas kropp. Hon hade något lystet i blicken. Carina tyckte att det kändes som om hon blev avklädd inpå bara kroppen. Hon fick stålsätta sig för att inte ge plitjäveln en snyting. Carina såg sig om för att hitta något annat att avreagera sig på. Något att slå sönder, fast hon visste att allt i cellen var okrossbart. Fönsterrutan var av specialbehandlat plexiglas och spegeln i rostfritt stål. När Carina såg bilden av sig själv i det rispiga stålet märkte hon några grå strån i det cendréfärgade håret och ett par djupa fåror i ansiktet. Hon såg härjad ut och betydligt äldre än trettiofem. Men det är ta mej fan ett under att jag lever, tänkte hon. I den här jävla miljön går människorna sönder. De smulas ner som papper i en dokumentförstörare. Förlorar självkänslan och livsgnistan. Kaxiga blir kuvade och upprorsmakarna tystade. Man lär sig att hålla käften för att överleva.

Längden på straffet avgjorde hur djupt internerna skulle sjunka innan de gav upp. Men tack vare Marit hade Carina bara blivit starkare för var dag. Med vass tunga och skarpa tänder var hon beredd att försvara sig och sitt revir. Rädslan hade förbytts mot ilska, ett hat mot alla som gjort henne illa. Det enda som kan knäcka mig nu är friheten, tänkte Carina och dunkade knytnävarna i betongväggen.

Kapitel 2 Carina tyckte att hon levt två liv. Ett före och ett efter mardrömskvällen för drygt sex år sedan. En novemberkväll hade Eric kommit hem aspackad efter jobbet på bilverkstan. Han hade vräkt ner henne i soffan, slitit av henne kläderna, lagt en handduk över ansiktet och våldfört sig på henne. ”Jag får inte ståfräs när jag ser ditt fula nylle.” Det var den sista förolämpningen Carina tagit emot. ”Ditt as, du ska aldrig mer kunna förgripa dig på en kvinna”, hade hon svurit tyst när Eric sprutade sin sperma över hennes blottade kropp, för att sedan falla ihop och somna. Med avsmak hade hon tittat på honom. Fy fan, han fullkomligt stank svett och gammal fylla. Undrar hur han kommer att lukta som död? minns Carina att hon funderat. Hon hade smugit ut i köket och valt den vassaste kniven hon kunde hitta; en japansk Globalkniv hon fått av Eric i julklapp. ”Den här kan du skära precis allt med, den är vass som ett rakblad”, hade han sagt. Vi får väl se om den klarar att ta livet av en svinpäls, hade hon tänkt när hon körde kniven i bröstet på honom. När han vaknade till hade hon sett skräck i hans blick. Förmodligen var det samma fasa som funnits i hennes ögon när han tidigare misshandlade henne.

Men han hade aldrig visat Carina någon pardon och hade inte kunnat räkna med någon från henne. Hon mindes att hon högg och hackade, gav utlopp för den ilska och frustration hon fått kväva under alla år med misshandel och skymfer. Högg och högg. Hon hade huggit för alla män som gjort henne illa, allt ifrån killarna i plugget som hade tafsat på hennes bröst och stoppat in stenkulor i hennes underliv till fadern som börjat förgripa sig på henne redan när hon var i femårsåldern. Hennes mamma som gått bort i cancer hade knappt hunnit kallna i sin grav. Såväl pappan som Eric hade bit för bit smulat sönder hennes självkänsla och självförtroende. De hade gjort henne till ingenting, till en nolla. Hon hade aldrig någonsin fått uppleva att hon dög. Bara tanken på vad hon utsatts för fick henne att må illa och hon gjorde allt för att förtränga pappan. Hon ville inte ens komma ihåg hans namn. Men ibland spelades minnena upp som sekvenser i en taskig B-rulle i svartvitt. Då tryckte hon snabbt på delete-knappen och gick vidare. Synen av Eric skulle däremot vara fastbränd på hennes näthinnor under en lång tid. Chockad hade Carina sett blodet rinna ur makens kropp. När han rann bort ur hennes liv. Allt blod hade gjort henne illamående. Men ändå hade hon känt en befrielse. ”Äntligen slipper jag kräket som förpestat mitt liv de senaste åren.” På vingliga ben hade hon gått vidare med kniven i hand in i badrummet. Blodiga fotsteg gjorde avtryck i den ljusa

heltäckningsmattan. Hon tog av sig sina nedblodade kläder och sjönk ihop på stengolvet i duschen. Iskalla vattenstrålar kylde ner henne, tills hon blev fri från både kväljningar och ångest. När Carina sett blodet från kniven och sin kropp rinna ner i avloppet hade hon uppfyllts av en känsla av eufori. ”Jag är fri, jag är ta mej fan fri”, vrålade hon. Hennes skrik hade ekat mellan badrumsväggarna. Det hade varit samma lyckokänsla som hon upplevt när hon fick beskedet om att hennes pappa hade kastat sig framför ett tåg och omkommit. Alla trodde att han gjort det på grund av saknaden efter hustrun, men Carina var övertygad om att det berodde på att han inte stod ut med sig själv längre. Undrar om jag själv kommer att stå ut hädanefter? frågade hon sig. Hon drabbades av ångest och förstod inte hur hon kunnat ta livet av Eric. Han hade ju trots allt varit hennes man och var far till hennes två barn. Hon önskade att hon kunnat vrida tillbaka klockan, stoppat tiden och handlat annorlunda. Men ingenting går att göra ogjort, hur gärna jag än vill. Nu måste jag ta konsekvenserna av mitt handlande, tänkte hon. Av och an gick hon fram och tillbaka på golvet. Flera gånger gick hon fram till telefonen för att ringa till polisen, men modet svek henne. Först efter någon timme vågade hon lyfta på luren och berätta vad som hänt. ”Jag har mördat min man, han ligger död på golvet och det är blod överallt”, skrek hon hysteriskt. Hon fick upprepa det några gånger innan man tog hennes bekännelse på allvar. I väntan på att polisen skulle komma och anhålla henne

satte sig Carina på en pinnstol i köket. Hon såg en öppnad vinflaska stå på diskbänken och svepte det som var kvar i buteljen i några klunkar. Berusningen la sig som en sköld över hennes känsloliv. Halvlullig gick hon till garderoben och tog fram en färgglad klänning, pudrade näsan och målade läpparna knallröda. Av någon märklig anledning ville hon vara till sin fördel när hon skulle göra sin Golgatavandring.

Kapitel 3 En sista gång lät Carina blicken svepa över hemmet, medveten om att det skulle dröja innan hon fick återse det och sina döttrar igen. Om än någonsin. På ostadiga ben gick hon fram till fönstret och granskade krukväxterna som stod på fönsterbrädan. Av gammal vana knipsade hon av några bruna blad från de prunkande pelargonerna och stack ner fingret i blomjorden för att kolla så att den var lagom fuktig. Nu kommer ingen att sköta om mina vackra blommor, de kommer att vissna och dö, funderade Carina och kände sorg. Hon bekymrade sig mer för växterna än vad som skulle hända med henne själv. Carina var medveten om att ett långt straff väntade henne, men hon trodde inte att ett svenskt fängelse kunde vara värre än det hon varit inspärrad i sedan hon gifte sig med Eric. Han hade varit en tyrann som sakta brutit ner henne under ett decennium. ”Jag hoppas att den jäven får brinna i helvetet”, svor hon och fick hejda sig för att inte krossa den välputsade fönsterrutan med näven. Utåt sett hade deras liv säkert verkat vara en idyll. Radhus i Vällingby, två fina döttrar, en välskött trädgård, en välansad gräsmatta, vackra blomsterrabatter och en Volvo i garaget. Vad fanns det mer att önska?

”De skulle bara veta vilket inferno det fanns bakom den prydliga fasaden”, fnös hon. Här hade Eric misshandlat henne både psykiskt och fysiskt så gott som varje dag. Han hade kränkt henne och tagit ifrån henne varje uns av värdighet. Allt Carina gjorde var fel. Pratade hon för mycket blev hon tystad med en snyting. Var hon tyst var inte heller det bra. Och om hon grät blev han fullständigt galen och slog henne sönder och samman. Många gånger hade Carina bönat och bett för sitt liv. Så länge han skonade barnen hade hon stått ut. När slagen haglade tätare och blev allt hårdare hade hon bett sin yngre syster Anita att ta hand om de två döttrarna. Hon lovade att ge flickorna allt som inte Carina för tillfället kunde ge dem. Trygghet. Carina visste att hennes lillasyster oroade sig för henne. Anita hade gjort vad hon kunnat för att få henne att lämna sin make. Men övertalningsförsöken var lönlösa. ”Var skulle jag ta vägen?” undrade Carina. ”Jag har varken jobb eller pengar och jag skulle aldrig överge mina barn.” ”Men varför gifte du dig över huvud taget med Eric?” hade Anita frågat mer än en gång. ”En blind kunde ju se att ni var det mest omaka paret i världen.” Carina ruskade alltid uppgivet på huvudet. Det hade hon frågat sig själv många gånger. Men innerst inne visste hon svaret. Hon ville ha någon. Att förbli ogift hade varit en bekräftelse på att hon var värdelös. Hon hade fått acceptera att Eric inte var drömmannen. Men å andra sidan var inte heller hon någon drömkvinna. När Carina fött Suzy och Lina fick hon äntligen uppleva

en känsla av egenvärde. Glädjen över att vara mor överskuggade problemen i äktenskapet. Hon älskade sina barn och hade fått deras ovillkorliga kärlek tillbaka. Undrar vad de ska säga när de får reda på att jag har tagit livet av deras far? funderade hon. Lika snabbt förträngde hon tanken. Jag ska göra allt som står i min makt för att de aldrig ska få reda på sanningen, lovade hon sig själv och försjönk i grubblerier. Först när hon hörde tjutande sirener landade hon i verkligheten igen. Hon tittade ut genom fönstret och såg att nyfikna grannar skockades som tjattrande hyenor utanför radhuset. När två bastanta poliser förde ut Carina till en väntande polisbil fick hon känslan av att de njöt av hennes förnedring. Men hon brydde sig inte. Inte heller veckorna i cellen på Kronobergshäktet fick henne att reagera. Tyst låg hon på den smala britsen dagarna igenom och stirrade upp i taket. Hon visade ingen ånger, fällde inga tårar och läste inga böcker. Det enda hon läste var devisen som en tidigare intern ristat in på betongväggen: ”Livet är bra märkligt. Ibland är det patetiskt, ibland tragiskt. Och ibland är det både och. Men det är ta mej fan aldrig riktigt roligt.” Jag kunde inte formulerat det bättre själv, tänkte hon.