9789189191341 by Smakprov Media AB

Technocalypsis av David Sikter

1 STOCKHOLM MÅNDAGEN DEN 11 JULI 2016

Redan när läkaren öppnade dörren visste Anita att hon skulle få det besked hon fruktade. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad det var, men någonting i sättet de hälsade på, sättet de bad dem att sitta ner på, hur lågmälda de var – någonting förrådde dem. Det var samma läkare som hon hade träffat förra gången, när de tog proverna. Han var ung, någonstans mellan 35 och 40. Han hade en iögonfallande hästsvans, vilket Anita inte tyckte var så … läkaraktigt. Men han verkade trevlig och kunnig. Den här gången hade läkaren sällskap av en kvinna som han presenterade som Maria. Ingen av dem log, varken med mun eller ögon. Anita och Kimmo slog sig ner på de två stolarna som stod prydligt uppställda framför skrivbordet. Kimmo la armen om henne och drog henne nära intill sig, som för att skydda henne. Läkaren slog sig ner på andra sidan skrivbordet, och Maria drog fram en stol och satte sig vid långsidan av bordet. Läkaren knappade lite snabbt på datorn, som för att kontrollera någonting. Anita såg sig omkring i det sterila kontorsrummet. Väggarna var vita och kala så när som på två planscher med anatomiska motiv. Hon antog att de fanns där mest av pedagogiska anledningar, så att läkarna kunde peka och förklara. Den ena av planscherna föreställde kvinnokroppen med alla inre organ utmärkta, med en massa pilar som följdes av mikroskopiska textrader. Den andra var något mindre och visade ett bröst i genomskärning.

”Jaha, Anita Segerström …”, började läkaren trevande och såg på henne, som om han ville ha en bekräftelse på att det var rätt person han hade framför sig. Anita nickade. ”Jaha …”, fortsatte läkaren. ”Ja, tyvärr Anita, är jag rädd att … analyserna av vävnadsproverna visar på att det är … cancer.” Anita slöt ögonen. Kimmo kramade om henne hårdare. Cancer. Det var svaret hon hade väntat sig. Så klart det var cancer. Men när hon hörde orden uttalas av läkaren på andra sidan bordet kände hon sig ändå helt vimmelkantig. Som om det var först nu det blev på riktigt. Som den kvantmekaniska paradoxen med Schrödingers katt, som Johannes var så fascinerad av när han var liten. Katten som är både levande och död samtidigt, till dess man öppnar lådan. Först då, när man observerar den, blir den definitivt det ena eller det andra. Hon kände hur pulsen steg. Hjärtslagen dunkade i öronen och det hettade i kroppen. Cancer. Det hade gått så fort. Efter att hennes tre år yngre kusin gick bort i bröstcancer för fem år sedan hade hon varit noga med att regelbundet kontrollera brösten. Minst en gång i månaden. Plötsligt var den där. Knölen. En hård klump, som kändes som en liten sten i bröstet, som inte hade varit där förut. Den ömmade när man klämde på den. Anita hade aldrig varit den som dragit sig för att gå till sjukvården, men den här gången hade hon tvekat. Först efter fem dagar hade hon ringt 1177. Knölen var fortfarande kvar och den var fortfarande öm. Hade den inte rentav också blivit större? På sjukvårdsupplysningen hade de sagt att det inte nödvändigtvis be-

hövde vara cancer, men att hon absolut måste gå på mammografi och undersöka det ordentligt. Så snart som möjligt. Hon hade känt sig lugnad av samtalet. Kanske var det inte cancer. Kanske var det något annat. Kanske bara en inflammation eller något. Och om det var cancer så var det kanske inte någon farlig sort. Det fanns fortfarande hopp. Ytterligare två dagar gick innan hon till slut bokade tid på det nyöppnade Sös Bröstcentrum vid Södra Station. Det var inte första gången hon gick på mammografi. La brösten i den där förskräckliga skannern som klämmer åt så förtvivlans hårt. Att de inte hittat på något bättre sätt att röntga bröst på år 2016 är helt otroligt, tänkte hon när hon stod där i maskinen. De verkade oroade över vad de såg på bilderna och bestämde sig för att ta ett vävnadsprov, med en fruktansvärd, grov nål som stacks rätt in i knölen, vilket var mycket obehagligt och smärtsamt. Efteråt fick hon prata lite kort med hästsvansläkaren, som visade henne bilderna. Bilderna av en vit fläck, mitt i bröstet, med en massa mindre vita prickar runt. ”Det här ser misstänkt ut”, sa hästsvansen. ”Men vi vet definitivt först när vi får svaren från biopsin.” Det var i tisdags. Under veckan som gått hade hon sovit dåligt och haft svårt att koncentrera sig på jobbet. Väntan på beskedet var olidlig. Hon visste att det var cancer. Hon visste det. När de tog fram den där förskräckliga nålen försvann alla tvivel om den saken. Frågan var bara vilken sort. Hon öppnade ögonen igen och mötte läkarens blick. ”Är det en bra eller en dålig sort?” sa hon sammanbitet. ”Det är en ganska elakartad tumör, är jag rädd”, sa hästsvansen. ”Den är, som vi säger, HER2-positiv, vilket betyder att den överut-

trycker ett protein, en tillväxtfaktor, som gör att cancercellerna delar sig mycket snabbt. Men det finns ganska effektiva mediciner mot den här typen av cancer nu, Herceptin.” Anita svalde. Kimmo tryckte henne ännu närmare mot sig, och begravde ansiktet i hennes axel. En elakartad tumör. ”Så vad betyder det?” sa hon. Hennes röst darrade. ”Vad är mina chanser att överleva det här? Hur många procent?” Läkaren skruvade besvärat på sig. ”Det går inte riktigt att svara på en sådan fråga …”, sa han. ”Jag kan inte ge dig en procentsats sådär, det beror på många faktorer. Men det jag kan säga är, att du varken har den bästa eller den sämsta sortens tumör.” Anita hade väntat sig att de skulle vara ovilliga att prata om överlevnadschanser, men hon gav sig inte. ”Så vad betyder det?” frågade hon på nytt. ”Att jag har ungefär genomsnittliga chanser att överleva?” Läkaren ryckte på axlarna. ”Tja”, sa han. ”Mer eller mindre, ja. Det skulle jag säga.” Anita tittade ut genom fönstret. Hon visste att hästsvansen slirade på sanningen. Hon hade inte genomsnittliga chanser att överleva, utan något sämre. Henne lurade han inte. Hon hade googlat på statistiken. En av tio kvinnor får bröstcancer någon gång under sitt liv. 8 000 kvinnor per år. Det betyder i genomsnitt 22 kvinnor som insjuknar i bröstcancer varje dag. Fem, sex kvinnor, bara i Stockholm. Varje dag, året om. 90 procent överlever. Vad var hennes chanser? 85 kanske? 80? Hon hörde hur läkaren fortsatte prata i bakgrunden. Något om att det var positivt att de upptäckt tumören tidigt, men hon hade slutat lyssna.

Anita var 62 år och ändå kändes det som om hon var mitt i livet. Hon hade inte en tanke på att gå i pension än på många år. Hon var nästan jämngammal med Stefan Löfven, och om han klarade av det tuffa jobbet som statsminister skulle väl hon klara av sitt bekväma nio-till-fem-jobb på banken ett bra tag till. Hon hade en rik fritid. Hon sjöng i kör. Hon tränade regelbundet på Friskis och Svettis, och var i god form. Hon rökte inte, drack måttfullt. Hon gjorde allt rätt. 62 år, tänkte Anita. 62 år. Är det all tid jag får? Det kändes som att det fanns så mycket kvar att göra. Och hon tänkte på Kimmo, som krampaktigt höll om henne. På något sätt var tanken på att skiljas från honom för evigt värre än tanken på att dö. Och hon tänkte på Johannes och Eva. Och på barnbarnet, Maja. Att se Maja växa upp var något oerhört. Något fantastiskt. Var det slut med det nu? Läkaren tystnade när han märkte att hon inte lyssnade. ”Hur är det?” frågade han tafatt. Anita ryckte matt på axlarna. Hon visste inte riktigt vad hon kände. Var det något slags chockreaktion? ”Vad händer nu?” frågade hon. ”Vi behöver operera bröstet”, sa läkaren. ”Ta bort tumören. Jag har letat efter tider åt dig, och undrar om du kan måndag om tre veckor. Den 1 augusti.” ”Tre veckor?” sa Anita. Det kändes både som väldigt snart och väldigt långt bort på samma gång. ”Det är mitt i vår semester”, sa hon. ”Vi hade tänkt vara ett par veckor i stugan …” Hon suckade. ”Jag antar att alla planer vi haft kommer behöva göras om nu …” Hästsvansen nickade medlidsamt.

När Kimmo och Anita kom ut från Sös Bröstcentrum den där eftermiddagen i juli var det som om de klev rakt ut i en ny stad och en ny värld. Anita stannade utanför ingången. Hon såg på Kimmo, sin älskade. Hon visste att han hade tagit det mycket hårt. Kanske värre än hon själv. Hans ansikte var blankt. Han hade knappt sagt ett ord inne hos läkaren. Så såg hon på utskriften som hon höll i handen. En lista av mediciner att hämta ut, och anvisningar om hur de skulle tas. Pappersbeviset på att hon hade cancer. Det hade regnat tidigare under dagen. Överhuvudtaget hade det varit en regnig början på sommaren, men när de klev ut på Fatburs Brunnsgata efter att ha fått domen var det uppehåll och mulet. Ljuset omkring henne kändes onaturligt starkt och stadens alla ljud som fyllde luften lät både starkare och klarare och ändå mer avlägsna än förut. Som om allt var en dröm. ”Det kommer att ordna sig”, sa Kimmo. ”Du ska se att det kommer att ordna sig. Du kommer ta dig igenom det här. Du kommer bli frisk.” Anita log matt till svar. De promenerade långsamt hem till lägenheten på Bondegatan under tystnad.

2 Vilken vecka det hade varit. På torsdagen, den 14 juli, Frankrikes nationaldag, körde en lastbil längs Promenade des Anglais i Nice, och dödade över 80 och skadade över 400 människor. Ännu ett terrordåd. Dagen därefter skakades världen av oroligheter i Turkiet efter ett kuppförsök av delar av militären som ville avsätta landets president – Erdogan. Samtidigt rasade inbördeskriget i Syrien vidare, och Sverige och Europa hade drabbats av en flyktingkris. Mitt i allt detta hade något annat hänt. Något, som kunde tyckas helt ovidkommande i det stora hela: Anita Segerström hade fått diagnosen bröstcancer. Det var nu söndag, och Kimmos födelsedag, mitt i alltihop. Sonen Johannes och hans fru Eva kom som planerat över på eftermiddagen, tillsammans med barnbarnet Maja. Firandet var överstökat, presenterna öppnade, ljusen utblåsta och farmors legendariska hallontårta i stort sett uppäten. Man hade inte pratat om några tråkigheter, av hänsyn till Maja. De hade tänkt berätta det nu. Kimmo hade harklat ur sig något om att nu behövde de vuxna prata tråkiga vuxengrejer, och föreslagit att Maja skulle ta paddan och spela i arbetsrummet ett tag. Hon kunde spela precis vad hon ville. Hon hade inte varit svårövertalad. Tänk att det lilla blonda yrvädret, som hade stormat in i deras liv och vänt upp och ner på allt, redan hade hunnit fylla fem år.

Så fort det hade gått, tänkte Anita, när hon såg efter henne när hon sprang iväg med paddan. Kvar i köket satt de vuxna. Kimmo hade precis gått varvet runt och fyllt på med kaffe. ”Ja, vilken vecka det har varit”, började Anita. Hon tystnade. Tvekade. Någon del av henne ville helst skjuta upp det. Som om det var något skamligt att hon hade fått cancer. Hon öppnade munnen, men istället för att berätta om cancerdiagnosen hörde hon sig själv säga något om kuppförsöket i Turkiet. Hon såg i ögonvrån hur Kimmo vred på sig, men Johannes var snabb med att haka på. Han avskydde Erdogan. Presidenten hade med tiden blivit alltmer auktoritär och drivit landet i en islamistisk riktning. Det var också det kuppmakarna vände sig mot. Men kuppförsöket verkade ha misslyckats. De hade inte folket med sig. Inte en tillräckligt stor del av folket, i alla fall. Turkiet. Som var så liberalt. Ett föregångsland i arabvärlden. En någorlunda fungerande och hyfsat sekulär demokrati. Det hade till och med pratats om att det fanns en chans för landet att gå med i EU. ”Ja, det är otroligt”, sa Johannes med en uppgiven suck. ”Inför våra ögon håller en demokrati på att dö. Röstas bort av folket själva, till förmån för något slags … diktatur med islamistiska inslag. Det är ju så sorgligt.” Anita kunde inte annat än hålla med. Hon och Johannes brukade göra ungefär samma politiska analyser. Diskussionen spann vidare. Det var inte bara i Turkiet demokratin var på tillbakagång. I Ryssland. I Ungern och Polen fanns också oroande tendenser. I USA hade för några månader sedan Donald Trump valts till republikanernas presidentkandidat. Alla var tämligen ense om att han inte hade någon chans att vinna

själva presidentvalet. Men ändå. Vad var det som pågick i världen egentligen? Det var som om världen hade förlorat förståndet. Samtidigt hade Anita svårt att skaka av sig känslan av déjà vu. Känslan av att historien upprepade sig – åtminstone till viss del. Att det här redan hade hänt förut. ”Och så får vi inte glömma kärnvapenhotet från Nordkorea”, sa Johannes med ett skämtsamt tonfall. Anita drog på munnen. Det var så mycket nu att man knappt visste om man skulle skratta eller gråta. Det var en konstig känsla i luften. I hela samhället. En djup pessimism. Ett mörker som genomsyrade folks tankar. Det där mörkret hade funnits där ett tag nu. Nordkorea. Det var tio år sedan de genomförde sitt första lyckade kärnvapenprov. Sedan dess hade de hunnit genomföra ytterligare tre kärnvapenprov, det senaste så sent som i januari. Amerikanerna var uppenbarligen oroade över utvecklingen. Det talades om att USA övervägde möjligheten att försöka genomföra en kirurgisk attack för att slå ut Nordkoreas kärnvapenkapacitet, innan det blev för sent. Något som alla experter sa skulle sluta förfärligt. ”Ja ni”, sa Johannes, med ett lite lättare tonfall, och ryckte på axlarna. ”Man kan väl inte göra så mycket mer än hoppas att det ska lösa sig. Och på något sätt brukar det ju ändå göra det. Kriser kommer och kriser går. På något sätt löser det sig alltid. På något sätt går livet alltid vidare.” De andra nickade instämmande, och det uppstod på nytt en stunds tystnad runt bordet. Kaffet i kopparna var uppdrucket igen. Hon såg på Kimmo, som såg på henne med en menande blick. Hon såg på Johannes igen. Hennes Johannes. Han hade hunnit fylla 37. Det var otroligt vad tiden gick. Hon

mindes fortfarande hur han tultade runt i vardagsrummet och dansade till ABBA när han var liten. Hon mindes det som om det var igår. Han hade alltid varit lillgammal, hennes Johannes. Och han hade alltid varit intresserad av att veta hur saker fungerade. Redan som liten fascinerades han av rymden. Hon kom ihåg en gång när hon kom hem med en faktabok om rymden som hon hade hittat på en loppis. Hans ögon var stora som tefat; han kunde sitta tyst i timmar och bläddra i boken och titta på alla bilderna. Och alla nio planeterna kunde han snart räkna upp i rätt ordning. Redan då var han en liten astronom. Det gick bra för honom i skolan. Efter gymnasiet studerade han fysik på Stockholms universitet. Sedan fortsatte han vidare med forskarstudier, och doktorerade så småningom i solfysik på universitetet. Han specialiserade sig på simuleringar av solens inre, och hans avhandling handlade om solens dödskamp, och något som kallas för heliumflash, som kommer inträffa när vätet i solens kärna är uttömt. Han var fortfarande barnsligt förtjust i allt som hade med rymden att göra. När han och Eva graverade sina bröllopsringar såg Johannes till att förutom deras namn gravera in orden Sic itur ad astra – en latinsk fras som betyder: ”så skall du till stjärnorna”. En fras som Johannes tyckte uttryckte mänsklighetens högsta mål – att sträva efter det till synes omöjliga och ouppnåeliga. Han var en drömmare, hennes Johannes. Hur skulle han ta det, om hon rycktes bort från honom? Hon suckade, och såg ner i bordet. Så drog hon in ett djupt andetag, och sa det till slut. ”Jag har fått cancer.”