9789189191051

©Anette Skåhlberg och Katarina Vintrafors, 2010 Illustrationer: Katarina Vintrafors Denna utgåva utgiven 2020 www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se Tryckt hos Publit AB, Malmö, 2020 och framåt 2 ISBN: 978-91-89191-05-1

Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Vintrafors

1 En systers kärlek ger kraft att kämpa för det man tror på.

-Anette Skåhlberg 2010

2

Jag har snart ingen luft kvar. Vet inte om jag kommer se dagens ljus något mer. Allt är svart runtomkring mig. Jag har svårt att röra mig och hela kroppen gör ont. Jag trodde inte att människor kunde vara så onda men jag hade fel. Så fel.

Allt var så bra! Tea och jag gick äntligen i samma klass och delade rum med varandra. Hon var ofta i skogen och jag följde med ibland. Sommaren var på väg och snart skulle sommarlovet ge oss ännu mer tid att vara hos vargarna.

Vi hade så många planer! Och den första riktigt fina vårhelgen där i början av maj skulle vara en försmak. Det var varmt ute och vi hade fått lov att tillbringa hela helgen i skogen hos vargarna och deras små valpar. De var så söta! Alldeles bolliga såg de ut där de kravlade omkring över varandra.

3

Tea och jag hade fått varsin stor ryggsäck, en äkta vandringsryggsäck som man kan spänna fast liggunderlag och tält på. Även om det bara var en helg vi skulle vara ute ville mamma och pappa att vi skulle prova att använda ryggsäckarna för att veta att de fungerade. Sovsäckarna ville de att vi skulle ta med oss också. Och tältet.

Sova i tält när vi var med vargarna? De måste skämta! Då var vi ju inte med vargarna längre. Nej, tält var uteslutet. Till och med liggunderlag var uteslutet. Och sovsäckar. Allvarligt? Jag spände blicken i pappa. Det måste han väl ändå förstå? Hur många vargar använder liggunderlag?

Han tyckte jag var dum som höll på sådär men det var väl ingen mening att vara med vargarna om vi inte kunde vara det hundra procent? Vi skulle bara ställa alltihop någonstans och sedan inte hitta det. Tea var så arg på ryggsäcken att hon vägrade öppna den när vi skulle packa. Jag sa till henne att hon kunde väl försöka lägga ner saker som hon ville ha med sig i skogen så skulle allt ordna sig. Då stirrade hon på mig och skakade på huvudet. Saker att ha med sig i skogen? Hon hade aldrig behövt något tidigare och behövde ingenting nu heller.

Om hon inte fick vara med vargarna på sitt sätt så kunde det lika gärna vara. Jag höll egentligen med henne.

Vi gömde ryggsäckarna under våra sängar. Jag tog istället fram min lilla ryggsäck i tyg från den tiden när jag gick i sexårs.

Den tänkte jag packa ner matsäck och det allra nödvändigaste i. För även om Tea klarade sig på det som fanns i skogen så klarade inte jag att äta rått kött från en älg …

Jag handlade det allra viktigaste. Bröd. Plättar. Frukt. Sådant som man brukar ha med sig på skolutflykter. Tea följde med

4

mig. Men hon ville inte ha någonting. Jo förresten! Hon ville absolut ha kexchoklad. Så det köpte vi några stycken av.

Väl hemma tänkte jag baka bullar. Inte kanel men vanilj.

Goda vaniljbullar. Tänk vad härligt att sitta på en klippa någonstans i skogen och äta vaniljbullar! Tea ville hjälpa mig. Snart stod vi vid köksbordet och bakade. Knådade degen. Rullade degen. Kavlade degen. Bredde på smör.

Vaniljsocker. Och plötsligt fick jag en massa mjöl rakt i ansiktet. Tea skrattade förtjust. Hon hade kastat mjöl mot mig. Jag flinade. Var det på det viset så …

Jag doppade händerna i mjölpåsen och siktade mot henne.

Men som vanligt var hon snabb och hoppade undan. I samma stund kom mamma in i köket och fick alltihop över sig. Hon hade precis gjort sig iordning för att gå till jobbet. Välkammad.

Ren. Fräsch. Men nu var hon full med mjöl. Ett ögonblick stod tiden stilla i köket. Mamma såg mellan mig och Tea. Vi höll andan. Vad skulle hända nu?

Så rusade mamma fram mot mjölpåsen och doppade händerna så snabbt att jag inte hann reagera. Inte Tea heller.

Hon träffade oss båda två och stänkte ner oss med mjöl samtidigt. Skrattande kramade hon om oss. Tea i ena armen och mig i andra. ”Era busungar!”, sa hon och klappade oss kärleksfullt över håret. Pussade på oss. Jag sa till henne att vi snart skulle dra iväg på vår helgutflykt. Hon tittade noga på oss och ville att vi ärligt skulle svara på om vi hade packat ryggsäckarna vi fått. Om vi hade med oss det nya tältet.

Liggunderlagen. Sovsäckarna. Men som tur var behövde vi inte svara. Bilen utanför avbröt med sitt tutande och mamma

5

fick bråttom. Det var hennes arbetskompis som hon alltid åkte med till jobbet. ”Ha så kul nu då!” Mamma gav oss ännu en puss och rusade ut från köket. Samtidigt som hon försökte skaka av sig allt mjölet.

Genom köksfönstret såg vi henne kliva in i bilen och försvinna iväg. Tea blängde busigt på mig inunder sin lugg. ”Tro inte att det är över än”, viskade hon. Mitt hjärta började slå snabbare. Mjölkrig alltså … Jag laddade händerna fulla med mjöl och siktade mot henne. Hon gjorde likadant. Snabbt tog vi oss runt i köket och duckade undan från mjölet som yrde mot oss. Det blev mjöl överallt! Vi föll skrattande i varandras famn alldeles vitpudriga.

Plötsligt stelnade Tea till. Jag såg på henne att hon hörde någonting. ”Vad är det?”, viskade jag men hon bara lade handen på min mun för att jag skulle vara tyst. Hon lyssnade koncentrerat. Vred och vände på huvudet. Och mitt i alltihopa blev hon helt stilla och stirrade skräckslaget mot mig några sekunder. ”Vad är det?”, viskade jag igen. Det var alltid lika läskigt när hon blev på det där viset. Själv hörde jag ingenting och undrade varje gång hur det kunde komma sig att hon hörde saker som var helt omöjliga för mig att höra. Tea hade förklarat det där för mig en gång. Hon hade sagt att det var som att cykla för mig. Det tyckte hon var det svåraste att lära sig eftersom hon aldrig hade gjort det och hur mycket hon än försökte skulle hon aldrig någonsin bli lika bra som jag på det. Det var samma sak med hennes hörsel. Hur mycket jag än tränade skulle jag inte höra allt som hon hörde. Hon var liksom uppfödd med

6

7

det. För henne var det skillnad på liv och död ibland om hon inte hade en bra hörsel.

Tea flämtade till och såg mot fönstret. Släppte allt hon hade för händer och rusade mot balkong-dörren. Men var för stressad för att få upp handtaget. Hon började slå mot dörren och jag skyndade fram och öppnade. Jag hade knappt fått upp dörren förrän hon slank emellan och rusade iväg genom trädgården.

Långt bort kunde jag höra en varg yla. Tea sprang över gräset. Jag försökte ropa efter henne, bad henne vänta på mig, ville veta vad som hade hänt. Tea stannade inte men jag hörde hennes ord som hon vrålade tillbaka mot mig. ”Det har hänt något fasansfullt Sandra! Något fruktansvärt och fasansfullt!!!!”

8

Jag gick fram och tillbaka över köksgolvet. Det blev femtiosju steg från spisen ända fram till balkongdörren.

Det hade jag räknat ut väldigt många gånger medan jag väntade på att Tea skulle komma tillbaka. Vad var det som hade hänt? Vad var det som gjorde att hon dröjde så länge?

Bullarna var färdigbakade. Köket var städat. Jag hade till och med hunnit äta några av plättarna.

Jag packade matsäcken. Resten av alla plättarna. Frukten.

Bredde mackor med smör och ost. Bullarna. Kexchokladen.

Varsin flaska vatten. För säkerhets skull stoppade jag ner ett par burkar med vita bönor. Man visste aldrig hur det kunde bli. Tänk om jag blev fruktansvärt hungrig och allt annat var slut? Då skulle det vara skönt med lite vita bönor.

Ute började det skymma. Jag kände mig stressad. Var

9

någonstans var Tea? Det var mer än två timmar sedan som hon sprungit iväg. Jag ville verkligen inte oroa mamma och pappa men tänk om det hade hänt något allvarligt?

Borde jag ringa dem? Eller vore det dumt att oroa? Åååå!

Jag avskydde att vänta utan att veta.

För att få tiden att gå packade jag klart det sista i ryggsäcken. Men när ryggsäcken var klar och ingenting mer fanns att packa kände jag mig ännu mer stressad. Även om Tea brukade försvinna iväg till vargarna i timmar och till och med dagar ibland, så hade hon aldrig rusat iväg på det där viset förut.

Jag kunde inte längre vänta. Jag ringde mamma. Det gick fram flera signaler innan hennes telefonsvarare slog igång. Jag pratade in ett meddelande. Hasplade ur mig att det hade hänt något och att Tea hade rusat iväg, men att det var flera timmar sedan, och att jag var orolig över vad som hade hänt henne. Jag stoppade undan telefonen och ångrade mig. Nu skulle säkert mamma bli orolig också. Det var jättedumt gjort. Men vad skulle jag göra då? Bara vänta?

Ett tag övervägde jag att ge mig iväg efter Tea. Men hur skulle jag kunna hitta henne? Hon kunde vara precis var som helst i skogen.

Plötsligt slets balkongdörren upp och in störtade äntligen Tea. Men med panik i blicken. ”Skynda dig Sandra!

Hon sitter fast! Skynda dig!” Tea slet tag i mig och drog mig mot tröskeln. ”Men kom då! Snart är det försent!” Jag snubblade fram och ryckte i sista stund med mig mina gympadojor som jag drog på mig i farten medan vi sprang ut mot trädgården. Över gräsmattan forsade vi fram. Jag

10

följde med så gott jag kunde. Jag visste att jag inte sprang lika snabbt och bra som Tea. Men hon hade haft många många fler år i skogen att öva sig på.

Vi tog oss fram mot skogen och in bland träden. Jag kände hur benen gav vika av ansträngning och jag måste stödja mig mot träden vi passerade. Snart orkade jag inte och föll ihop vid en sten. Tea blev rasande. Slet och drog i mig. Sa att det var mitt fel om allt blev förstört. Om hon dog. Jag undrade vem hon menade men fick inget svar.

Tea tvingade med sig mig och manade mig att hoppa upp på hennes rygg en bit. Eftersom jag inte hade någon ork kvar gjorde jag som hon sa. Precis som jag brukade leka med mina kompisar på skolgården. Fast då var det hästar vi lekte att vi var. Men nu hoppade jag upp på Teas rygg och hon rusade snabbt vidare. Jag höll henne stadigt om axlarna för att inte falla av.

Hon sprang några hundra meter till. Zick-zackade ibland. För att förvirra spårningen. Ifall de skulle hitta våra dofter sa hon.

Tea bromsade in vid en liten dunge. Över marken låg mängder med grankvistar och mitt ibland dem ett svart hål rätt ner i jorden. Tea tog ett par steg fram mot kanten till hålet. Hon hukade och tittade ner. Jag satte mig intill henne. Hon viskade och tog min hand i sin. ”Vi måste få upp henne. Innan de kommer hit.” Jag följde hennes blick och såg ner i hålet.

Långt därnere kunde jag se en liten vargunge stå och titta upp mot oss. Tea lutade sig fram så mycket hon kunde men hon nådde knappt ner till hälften i hålet. Det var

11

bråttom. Om Katrin eller någon annan av jägarna hade gjort iordning vargfällan, så var risken stor att de när som helst kunde komma dit för att se om de fångat någon varg.

Tea nickade bort mot mörkret bland några träd. ”Där borta är mamman med resten av ungarna. Hon kommer inte gå härifrån förrän ungen är uppe ur hålet. Du fattar vad som händer om jägarna kommer?” Jag fattade. Om jägarna hann dit innan Tea och jag räddade vargungen, så skulle de inte bara få ungen, utan mamman och resten av vargungarna också. Det fick inte ske.

Jag lutade mig ner i hålet intill Tea. ”Vi måste få upp den.” Tea nickade. Hon vände sig om och började hasa ner i hålet med fötterna före. Det var väldigt brant och väldigt djupt. Jag tog tag i henne. ”Vad sysslar du med? Du kommer bli kvar därnere.” Tea log och tog sats. Hoppade ner i hålet. ”Hellre jag än vargungen, eller hur?” Hon hukade ner intill vargungen. Strök den lugnande över pälsen. ”Jag tänkte jag kunde försöka sträcka upp den till dig.” Jag ruskade på huvudet. Det skulle vara omöjligt. Jag kunde inte nå även om jag hängde ner över kanten.

Då drog Tea fram ett långt rep med en sele som hon haft instoppad i kläderna. ”Det här är en spårsele med ett koppel som jag hittade i Katrins garage. Hon brukar använda det när hon tränar hundarna hon ska jaga med. Du vet i början. När hon ska lära dem spåra och så.” Tea drog på den förvånade vargungen selen. Först förstod jag inte hur selen och kopplet skulle kunna hjälpa vargungen. Men så följde jag kopplet med blicken och insåg att kopplet var förlängt med ett långt rep, och repet klättrade upp ur hålet

12

ända upp mot ett träd bakom mig där det var fastknutet. ”När hann du göra det här?” Jag tittade ner på Tea där i hålet. Men hon hade inte tid att svara. Jag såg att hon var stressad. Hon vädrade i luften. ”Det är någon på väg hit. Vi måste skynda oss.”

Hon bad mig ta tag i repet och sakta dra i det så vargungen hasades upp ur hålet. Jag tog tag i repet. Försökte hala upp vargungen. Den var tyngre än jag trodde. Det var säkert för att den bara hängde och inte kunde hjälpa till att klättra själv. Tea sträckte händerna och hjälpte till med att lätta på tyngden. Höll upp vargungen så långt hon nådde. Men snart var bara hennes fingertoppar i närheten av pälsen och jag fick dra själv. ”De är här när som helst!” Tea var stressad nere i gropen.

Hon gick av och an och ropade. Vädrade i luften. Slog i jordväggarna när de inte gick att klättra upp på. Med en duns föll hon ner i marken varje gång hon försökte.

Väggarna var alldeles för branta. Det fanns inga som helst spår eller stenar att ta fäste vid. Jag kämpade med att dra upp selen med vargungen. Spjärnade emot med fötterna.

Försökte backa bort en bit från hålet. Drog och drog. Och snart kunde jag se den lilla ungen komma upp över kanten.

Jag skyndade fram till den och lossade selen. Ett tag var jag rädd att den skulle bita mig. Mest för att jag trodde den skulle känna min rädsla när den luktade på mig. Men jag tror den var alldeles för rädd själv efter vad som hade hänt.

Tea ropade nerifrån hålet och undrade vad som hände uppe hos mig. Jag berättade för henne att nu var ungen fri. Den tultade iväg bort mot skuggorna under träden

13

där vargmamman stod och väntade och gnällde efter den.

Jag gick fram mot hålet och tittade ner på Tea. Hon reste sig upp med huvudet höjt i luften och öppnade munnen.

Ylade. Ylade. Vargmamman och ungarna försvann snabbt in bland träden.

När de var borta lugnade sig Tea. Hon sjönk ner på botten av varggropen och pustade ut. ”Jag tror de kommer klara sig den här gången i alla fall.” Hon såg upp mot mig och skrattade. ”Vi gjorde det syrran! Vi räddade ungen.” Jag log tillbaka och sträckte händerna ner mot Tea. Ville att hon skulle komma upp. Men hur mycket hon än sträckte sig uppåt mot mig så kunde inte ens våra fingertoppar mötas.

Jag gick iväg efter repet. Slängde ner selen. ”Du måste ta tag i selen Tea. Jag drar upp dig.” Jag backade bort mot trädet medan jag drog. Tea hjälpte till genom att klättra på väggarna när hon tog sig uppåt. ”Du behöver inte dra längre!”

Jag gick fram till kanten. Hon kunde klättra själv. Tog sig upp bit efter bit på egen hand som en riktig bergsklättrare.

Snart var hon uppe vid kanten och jag sträckte ut händerna mot henne. Min egen fina syster. Vi omfamnade varandra.

Båda två var vi väldigt glada över att vi snart skulle vara med vargarna. En hel helg skulle vi hänga med dem i skogen.

Tea samlade ihop repet innan vi började springa hem. Vi hade ingen tid att förlora. Det enda vi ville var att skynda oss tillbaka så inget ont kunde hända vargarna. Det kanske fanns fler vargfällor gömda i skogen …

14